fredag 30 november 2012

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or


Ibland undrar man vad som ändrar sig mest på några år - ett vin eller den egna smaken? Ta till exempel Pousse d'Or och deras 2002 Soixante Ouvrées. Första gången jag smakade dök det upp blint för snart fyra år sedan och upplevdes som alldeles fantastiskt - elegant och parfymerat; en riktigt god Bourgogne helt enkelt. Återseendet nu i somras var brutalt. Fortfarande lika blint återfanns ett vin med trubbig, odistinkt, ganska mörk frukt som skymdes under ett moln av träigt virke och en burk grillkryddor. Visst kändes det att det var en pinot noir, men frågetecknen kring stilen hopade sig som en skock skräniga kråkor...

Det känns som det är dags att stämma av nollsexorna som nu börjar nå samma ålder som nolltvåan när den tjusade mig som mest. 2006 Clos de la Bousse d'Or är en smula knuten till en början, men öppnar snällt upp efter hand. Frukten minner mest om vinbär och hallonpastiller och befinner sig i någon sorts röd/mörkt gränsland. Så värst mycket mognadstoner har inte infunnit sig, men lite undervegetation tittar fram tillsammans med lite kött och en ganska fin kryddighet. Fast nog finns det också en hel del trä. Elegans och terroir är väl knappast det första man tänker på, men det är trots allt en god sniff som skickar upp mungiporna en hel del.

Smaken är ganska slank och har en rätt fin längd, men klingar samtidigt en smula ihåligt i mitten. Tanninerna är skapligt finmaskiga, men någon större silkighet handlar det inte om. Återigen är det knappast elegans man kommer att tänka på, men det smakar trots allt gott och känns klart mindre nedtyngt än senaste smakprovet av den där nolltvåan.

Just nu är kanske inte det bästa tillfället att öppna nollsexor, men jag behövde den här påtitten. Och även om frågetecknen om stilen inte har rätats ut alldeles så har de åtminstone sträckt en smula på nacken. Vinet är gott att dricka som det är nu med en stunds luftning. Frågan är bara vad som kommer att hända med några års ytterligare lagring? Och jag kan inte låta bli att vara lite orolig över de där nollniorna som ligger till sig...

lördag 24 november 2012

2012 Jean Foillard Beaujolais Nouveau


Dags att göra ett nedslag i årets skörd av Beaujolais Nouveau. Skall man vara ärlig det väl bara för att det står Jean Foillard på flaskan som jag orkar bry mig och köpa en flaska. Foillards Morgoner från 2009 och 2010 måste betecknas som några av årets viner om ni frågar mig, så det här vill man såklart smaka.

2012 Jean Foillard Beaujolais Nouveau är charmig och lätt på foten med massor av druvig bärfrukt och lite salmiak. Det är jordgubbar och hallon tillsammans med lite nyslaget gräs i en synnerligen lättklunkad slank kropp. Gott, lite busigt och sannolikt så bra en Nouveau kan bli, men trots allt ganska enkelt och lättglömt. Jag betalar gärna de där extra tjugolapparna för att istället få Foillards Côte du Py eller Corcelette. Är det inte dags för Beaujolais att skippa de här Nouveau-fjanterierna och istället koncentrera sig på att göra så goda viner vi vet att de kan?

2005 Aalto


"Är det inte också lite så att man uppskattar det man dricker mest av.  När en ung tysk är det som dricks i nio fall av tio när det gäller riesling så blir det naturligtvis referensramen, vilket kan göra att andra stilar inte uppskattas lika mycket."

Frågan kommer från bloggkollegan Puteljen! i en kommentarstråd för några veckor sedan. Och nog ligger det mycket i det. Går man igång på något köper man såklart mer från samma region i samma stil, och vips så sitter man med bara en massa lågsvavlade naturviner eller bottilagrade traditionalister eller fläskiga aussies i glasen och källaren och tycker att precis så här skall ju vin smaka; det här är RIKTIGT VIN och alla ni andra har inte fattat ett dugg.

Det där är förstås fullkomligt livsfarligt. Jag vet naturvinstalibaner som utan att inse det har blivit minst lika fundamentalistiska i sin vinvärldsbild som någonsin de poängskadade stekare man kanske en gång i tiden ville göra uppror mot. Nej, jag menar inte att man måste springa på alla bollar. Den hyfsat erfarne vinälskaren vet förstås vad han eller hon mest går igång på. Det handlar mer om att inte stelna, att inte göra världen så svartvit och fyrkantig. Att utmana sig själv ibland, och framför allt att älska vin. Och att smaka förutsättningslöst.  

Skall den här Stofilen utmana sig själv, ja då är det moderna Spanien en bra början. Faktum är att uppkorkningarna därifrån har snudd på avstannat helt, och källarsaldot är snart nere på noll. De där överekade fruktbomberna är det väl lika bra att lämna till någon annan som uppskattar dem mer? Nåja, vinet är i karaffen...

Nog finns en del fat hos 2005 Aalto, men de är avgjort franska och faktiskt rätt läckra med kafferost, choklad och kryddor utan att bli för sötsliskiga. Frukten är tät och mörk med björnbär och cassis, men det finns också lite violer på toppen och lite järnfilsspån i djupet.

I munnen landar ett oerhört snyggt hantverk. Tanninerna har fortfarande lite bett, men munkänslan och avslutningen känns först och främst ganska klassiska med fina syror och en generös knorr. Visst är det hela en aning strömlinjeformat trots mineralnärvaron, men det smakar bra och gör jobbet på ett strålande sätt till maten.

Det här är riktigt gott i den här stilen. Det kommer knappast att få mig att sluta köpa bottitraditionalister och det är alls inte stort på det sätt Jay Millers 95 poäng kan få en att tro, men jag gillar det mycket mer än jag kanske hade trott på förhand. På något vis var det vad jag behövde ikväll. Jag kan absolut tänka mig att köpa enstaka flaskor av yngre årgångar.

lördag 17 november 2012

2001 Terredora Taurasi Campore Riserva


Aglianico är min guldfisk-druva. Tänk att man varje gång nästan måste haja till över hur goda viner den ger. För det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Varför dricker man inte mer sånt här? Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Skall man komma med randanmärkningar så har de trettio månaderna i franska småfrallor lämnat lite väl tydliga spår av chokladpraliner, men på det hela taget måste man säga att vinet tuggat i sig eken på ett skönt sätt. Och alla örter, rosor och grusmineraler kommer fram ändå, tillsammans med lite begynnande mognadstoner.

Smaken är stadig och tät med massor av körsbärsfrukt, bitter choklad och järnfilsspån. De där oborstade tanninerna som fanns förra gången har kammat sig en hel del, men de ger fortfarande ett skönt grepp som ropar efter krämig mat. Fina syror, bra längd, mineralisk avslutning, check.

Aglianico, sade ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Varför dricker man inte mer sånt här?

fredag 16 november 2012

2010 Brunel Les Cailloux


Om man skulle visa vad Châteauneuf-du-Pape handlar om för någon som aldrig smakat ett vin därifrån vore Les Cailloux ett bra exempel. Här brukar man få skolbokstypiska doser av hallon- och körsbärsfrukt, lakrits, kött och läcker garrigue. Nej, det är kanske inte den största och bästa châteauneufen, men den är väldigt, väldigt god och kommer i en lättbegriplig och tillgänglig men ändå komplex skrud. Det här är ett av mina favoritviner som alltid brukar leverera och som jag försöker köpa i alla årgångar.

Den purfärska tian är inget undantag. Ung förstås, men inte förbjudande så efter en liten stund i karaff. Doften fullkomligt osar södra Frankrike. Den här årgången tycks lite extra köttig och blodig, med kanske lite mer mörker än i vanliga fall även om massor av blommor och ljusa kryddor gör sitt bästa för att lätta upp. Och så finns den där kombinationen av koncentrerad täthet och riktigt höga syror som börjar kännas så typisk för den här lågavkastande årgången. Munkänslan är klart frisk trots en hel del kraft. Skönt nafs från tanninerna i svansen. Ruskigt gott redan nu, men ännu bättre om bara några år. En ren njutning, precis som vanligt med det här vinet.

PS. Inköpt via Ferm Sélection. 279 pix inkl frakt och svensk skatt.

lördag 10 november 2012

2008 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon


Jäkla november. Det känns som att det enda som kan ta mig igenom denna jämmerdal till månad är jazz och tidlös elegans ur The Great American Songbook. Och riktigt goda viner. Så här års är det bara att borra ner huvudet och söka sig till klassikerna, till de säkra korten som aldrig sviker. Det blir förstås mycket långkok och grytor på tallriken, men för mig finns nog ingen mer klockren comfort food än en rejäl steak frites. Entrecôten kommer i tjocka, välmarmorerade skivor från USA, och efter att ha rafsat runt i lagret av Bordeaux en stund står det plötsligt klart att det förstås är en Napa Cab som behövs.

För ungefär ett år sedan imponerade Larkmeads nollsjua å det grövsta och slutade som ett av årets mest minnesvärda viner för mig. Det är bara att konstatera att nollåttan gör sitt bästa för att komma in på årsbästalistan igen. Här finns samma flödande generositet under ansvar, med samma underbara rena cabernetfrukt, goda fattoner och helgjutna balans. Syrorna är invändningsfria, och det finns massor av krossade stenar både i doft och smak. Man kan i stort sett lägga karbonpapper på förra årets notering. En alldeles bedårande Napa Cab nu, men säkert ännu mer om 5-10 år.

PS. Föga förvånande går förra årets jazz-spellista varm här hemma just nu. Fortfarande tillgänglig om någon missade och är intresserad.

torsdag 1 november 2012

2007 Domaine de la Janasse Terre d'Argile


Det har blivit många bloggposter om purfärska, nysläppta versioner av det här vinet genom åren. Dags att se vad som händer med lite tid på rygg. Nollsjuan var vanvettigt läcker i sin ungdom för snart tre år sedan. Ikväll handlar det om ett mer avrundat intryck, där saker som blod, lakrits, bakelit och kött kommer i första hand. Frukten finns förstås där fortfarande, men har inte samma spänst som sist. Den har snarare antagit en ännu mörkare karaktär av körsbär och fikon, och det börjar smyga sig in lite torkade drag som av russin.

Smaken är maffig och aningen tung med en rätt uppenbar hetta i svansen. Syrorna har väl fortfarande en rätt avrundad apelsinkaraktär, men förmår inte riktigt att lyfta helheten som tidigare. Det är rätt gott och klart ursprungstypiskt, men framkallar inte alls samma lyckofniss som yngre versioner brukar göra.

Note to self: Låt den här cuvéen sätta sig över max något år och drick sedan upp flaskorna utan tankar på framtiden.