fredag 31 oktober 2008

2000 Château D'Aiguilhe


Greve Stephan von Neipperg har ett mindre imperium på högra stranden bestående av sex slott senast jag kollade. Hans bolag är dessutom delägare i Château Guiraud, och man gör också vin i Bulgarien. Château d'Aiguilhe ligger i heta kranskommunen Côtes de Castillon, och befinner sig väl någonstans i mitten av hierarkin i portföljen. Von Neippperg tog över egendomen 1998, och kallade in den välbekante konsulten Stéphane Derenoncourt. Ett pärlband av fina recensioner har följt efter. Jag har för egen del sorterat in slottet under modernisterna, utan att ha smakat så värst mycket. 80% Merlot och 20% Cabernet Franc.

2000 Ch d'Aiguilhe bjuder på ganska rundnätt plommontonad mörkfrukt tillsammans med lite fränare inslag av ammoniak, som dock blåser bort till viss del efter hand. Vidare en hel del örtig tobak, lite grillat kött och så en tydlig rostad fatprägel. Över allting har någon strött strimlade bananskal jag inte riktigt vet varifrån de kommer - väl mogen merlot kanske? Smaken är medelfyllig med höga syror men förvånansvärt ogenerös med tanke på doften. Frukten känns rödare med inslag av tranbär men samtidigt aningen intorkad, och det finns en del stramande tanniner kvar. Mitten fylls inte riktigt ut, och även avslutningen känns lite snipig och snopet kort. Jag kan inte riktigt skaka av mig misstanken om minimal korkskada, men känslan är samtidigt att det här är ett vin som jag nog hade gillat mer för några år sedan när frukten var livligare. Kanske har vi fångat vinet i en obekväm mellanfas? Jag hade lite högre förväntningar.

PS. "My name is Geraldine, I'm yer social worker". Sonen börjar vänja sig vid att pappa vid blöjbytena och mest hela tiden går omkring och nynnar med hemmagjord skotsk accent. Det är kanske ganska förutsägbart att gamla popnördar ur den vita priviligierade medelklassen går igång på det här, och hela plattan håller inte riktigt jämn klass hela vägen, men ändå. Så. Jävla. Bra.
Viva Glasvegas! Flowers & fitbaw tops!

onsdag 29 oktober 2008

2003 Finca Sandoval


I novembersläppet kommer 2006 Finca Sandoval, där årgången sägs ha givit ett vin i lite lättare stil än vanligt. Någon flaska får man väl försöka få tag på, men nu gäller det nolltrean som vi drack för en tid sedan.

Tät rödsvart färg. Massor av mörk frukt i doften tillsammans med lite violer, kött, jord och ett grönt stråk av både tobak, örter och tallbarr. I övrigt mest en stilstudie i vilka aromer rostade ekfat kan skänka. Här finns hela spektrat från kaffe och mörk choklad över vanilj och bastubänk till kryddor och rund krämighet med inslag av smörade popcorn. Sniffar man för djupt får man säkert en smäll i huvudet av en nyhyvlad planka. Munkänslan är rund och viskös, men lite jolmig, som sås. Intrycket är att här saknas nästan syror helt. Och på grund av syrabristen känns det som att alkoholen tar chansen att tippa över balansbrädan. Vinet är ganska mjukt utan nämnvärt märkbara tanniner, däremot en fin kryddig och mineralpräglad avslutning som dock är lite besk. Extraktionsgraden känns väldigt hög. Hmm, det här behöver kylas.

Och se, efter en knapp halvtimme i kylen har det hela stagat upp sig en aning. Faktum är att vinet blev bättre med fortsatt luftning. Fatkaraktären trädde tillbaka en aning till förmån för frukten, örterna och mineralerna. På något sätt var det som om syrorna också drog efter andan och sprattlade till en sista gång, helhetsintrycket blev fräschare. Slutomdömet är långt ifrån så katastrofalt som min notering antyder men det når inte upp till de utmärkta smakprover vi fått av 2004 och 2005. Kanske beror det på årgången, dålig flaska, eller personlig dagsform. Eller så har Victor de la Serna lärt sig mer och mer för varje år och korrigerat till det bättre i min smak. Jag får en stark drick-nu känsla, men vem vet; det kanske kan åldras på extraktet och bli intressantare.

fredag 24 oktober 2008

2004 Mas de Daumas Gassac


Har ni hört den här förut? Stenrik knös startar vingård och anlitar den ballaste konsulten i stan för att göra cabernetbaserat vin i världsklass. Lägg då till att knösen inte har någon som helst erfarenhet från vinbranschen, och till på köpet mestadels gjort affärer i New York. Parker fyller på med omdömen som "exuberant, fiery, and mouthfilling" och "always...very good". Nej, det handlar inte om Cliff Lede, men visst kan man tycka att det här borde vara en lam anka för Parkerhatare som Nossiter och Osborne att skjuta på? Ändå utmålas Aimé Guibert som självaste la résistance i Mondovino; som om han ensam räddat Frankrike och Languedoc undan ockupation och undergång när Robert Mondavi ville göra samma sak som Guibert själv gjort.

Men det är klart. Guibert är fransman, den balla konsulten hette Peynaud och inte Rolland, och det har ju faktiskt hunnit gå drygt 35 år sedan man började plantera cabernet sauvignon på den där farmen. Visst blir tillvaron lite jobbigare om man skall göra politik av allt? Hursomhelst är det en ganska bra historia om domänens tillkomst, och hur Émile Peynaud ansåg att han medverkade till födelsen av en grand cru. Jag har läst mycket om det här vinet, och har en hel del förväntningar.

2004 Mas de Daumas Gassac bjuder på nedtonad frukt. Man kan ana lite svarta vinbär och röda äpplen, men allt överskuggas av salmiak, lakrits, grafit och en rejäl lantlig mocka av stallighet och lite svinstia. Bordeaux, tänker min fantasilösa hjärna efter första sniffen. Efter hand tillkommer en del grönare toner; dels lite cabernet-paprika, men också mer sydfransk gräsig örtighet. Smaken är syrlig med ganska läskande syror, och en senig kropp åt det tunna hållet, men eftersmaken ringer kvar en stund med ekon av både örtigheten och lakritsen. Trots det ganska bonnigt burdusa intycket känns tanninerna låga utan nämnvärd strävhet.

Vinet har en rätt så skön personlighet, men jag tror inte direkt att familjen Rotschild ligger sömnlösa och grubblar över konkurrensen från denna "Languedocs Lafite" . Helhetsintrycket är ganska enkelt, även om vinet absolut är gott. Jag kom mer än en gång att tänka på 2004 La Tour de By. Likheterna finns där, och kvaliteten är väl ärligt talat på ungefär samma nivå. Domänen har inte kunnat motstå frestelsen att sedan 2001 göra en dyr Cuvée Émile Peynaud på den bästa frukten - kanske har det medfört att denna normalcuvée blivit mer utspädd och enkel? Eller så kan man förstås hitta undanflykter i en svår årgång eller jobbig fas - men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte finns en stor del ren hype bakom det här vinets rykte. Där ser man vad en ball konsult kan bidra med! ;-)

tisdag 21 oktober 2008

Breggo Cellars


Anderson Valley ligger nära kusten i Mendocino County ungefär 16 mil norr om San Francisco. Här finner man magra jordar, ett svalt tempererat klimat, och vingårdar som inte sällan ligger i sluttningar. Kanske inte så konstigt att det var hit champagnehuset Louis Roederer valde att förlägga sin amerikanska verksamhet, eller att de dominerande druvorna är pinot noir, riesling, gewürztraminer och chardonnay. Vi åker igenom dalen på väg ut till kusten - en fantastisk körning på slingriga vägar genom stora redwoodskogar. Jag kunde såklart inte låta bli att kasta ett öga på vilka producenter vi skulle passera innan vi lämnade Wine Country för Highway 1. Valet blev Breggo Cellars, vars viner fått lysande recensioner i WA senaste knappa året där Parker utnämnt dem till "a remarkable discovery". Vi hittar det gula huset strax efter att vi har passerat Boonville - en klockren håla med rodeoarena. Det närmar sig stängningsdags, men en kort provning hinns med.

Breggo Cellars ägs av det äkta paret Douglas och Ana Lucia Stewart. Enligt hemsidan verkar Douglas haft en lite brokig karriär inklusive tio år på en glassfabrik, men drömmen var alltid att bli bonde. Målsättningen är att odla sina egna druvor, och man har börjat plantera lite rankor på ägorna. Än så länge köper man dock in frukten från några av de bästa lägena i Anderson Valley. Vinmakare är Ryan Hodgins från Hanzell Vineyards.

2007 Breggo Pinot Gris Wiley Vineyard ($25).
Blekgul färg. Stor, fruktig doft med gula äpplen, mogna päron och blommor. Inga burkchampinjoner trots att jag letade. Kraftig smak med fetma, nästan lite vaxig. Härlig intensitet, men samtidigt fräsch. Vinet fångar ens intresse, och man vill gärna ta en sipp till. Lång, fin eftersmak. Hyggliga syror, även om de gärna hade fått vara ännu högre. Fantastiskt gott!

2007 Breggo Gewürztraminer ($25).
Genomskinligt vattengul. Stor, mycket aromatisk doft med massor av blommiga toner, apelsinskal, honung, litchie och tropisk gulfrukt. Återigen hög smakintensitet utan att falla över i tröttande tyngd, men inte riktigt lika mycket i min smak som föregående vin. Liten grapebitterhet i eftersmaken. Gewürz är en druva jag har svårt för; jag får tvålassociationer oavsett hur välgjorda vinerna är, men det här är inte så dumt.

2007 Breggo Sauvignon Blanc Ferrington Vineyard ($25).
Otroligt blekt i glaset, som vatten. Gröna äpplen, gräs och en gnutta pepprig känsla. Högsta syrorna hittills, med läskande citrustoner i slutet. Aningen anonym, men det hänger lite parfymerade toner kvar från föregående vin som grumlar intrycken en aning. Vi skulle nog kunna få påfyllning, men nu väntar det jag är mest nyfiken på - deras Pinot Noir.

2006 Breggo Pinot Noir ($38).

En blend från tre vingårdar: Donnelly Creek, Ferrington och Savoy.
Härlig rödfrukt möter näsan med mosade jordgubbar och körsbär. Riktigt fin kryddighet med kanel och muskot. Slank munkänsla med bra lyft och pigga syror, kanske lite kort i slutet men välgjort och gott.

2006 Breggo Pinot Noir Ferrington Vineyard ($55).
Ljusröd i glasen. Samma påtagligt fina kryddighet som i föregående vin, men doften är större. Jordgubbarna och körsbären går igen, men helheten är mer komplex med ganska underbara drag av sous-bois och höstskog. Kroppen är rundare, och frukten skiner starkare med tydligare fokus och precision. Intensiteten känns högre, och det finns någon sorts lyckobringande energi invävt i vinet - jag kommer på mig själv med att stå och le. Bra längd, som fortfarande rymmer en del uttorkande tanniner. Liten antydan av bitterhet i efterklangen.
Nu är vi inne i ett nästan väl ambitiöst prissegment, men det här levererar en hel del. Jättegott! Det hade varit kul att få kalibrera sig med en god Bourgogne som jämförelse.

2006 Breggo Syrah ($55).
Färgskifte i glasen - mörkt blårött med svartvinbärssylt, björnbär, körsbär och lite lakrits. En diskret rökig slöja, och så lite kaffe, men varken tobak eller örtighet. Mörkfruktigt i munnen, med bra syra vilket jag tycker går igen i alla viner här. Det vin i provningen som känns mest präglat av sin ungdom - knutet i mitt och slut med en rejäl smäll av fina tanniner i slutet. Som provningsledaren sa "once you have the syrah there's no turning back". Lite skön köttighet stiger ur det tomma glaset. Bra.

Sammantaget en riktigt trevlig bekantskap. Goda viner med genomgående intensiv, ren frukt uppbackad av bra syror. Precis en sådan producent man skulle vilja ha i sin portfölj. Oh, kom igen - erkänn att ni också ibland har mer än lovligt naiva funderingar på hur det skulle vara att ha egen importörsfirma? Jag frågade faktiskt om de hade någon svensk distribution på gång, men fick bara svaret "no - are you interested?". Nja, jag har inga planer på att byta yrke, men det vore trevligt att se dessa viner på monopolets hyllor i framtiden...

lördag 18 oktober 2008

Pride Mountain Vineyards



Dags att låta hyrbilen jobba för pengarna igen. Vi är bara några minuter från motellet i St Helena, men det är redan rejäla kurvor och stigningar. Vägen vi åker på asfalterades inte förrän på femtiotalet och det känns nästan overkligt att människor har odlat vin här uppe sedan 1868. Vilket liv de måste ha levt! Man drog till exempel inte in elektricitet förrän på fyrtiotalet. Vi är på väg till Pride Mountain Vineyards uppe på Spring Mountain som skiljer Napa från Sonoma. Ägorna gick länge under namnet "Summit Ranch", men fick sitt nuvarande namn när de köptes av familjen Pride 1989. När vi svänger in på avtagsvägen som leder fram sista biten finns stora skyltar om maxhastighet 10 mph - druvor gillar inte damm. Vi nästan kryper fram de sista hundra meterna. Väl inne i anläggning tas vi emot av Jason Skelly som jobbar med retail sales och kommer att ta hand om dagens bokade tur. Vi börjar med en provning och går sedan ut i vingårdarna.



Solen värmer och det är bedövande vackert att se ut över ägorna. Har man tur kan man se mountain lions som solar sig på stenar på morgnarna. Totalt förfogar man över 230 hektar, varav 88 under the vine. Man har planterat nästan all areal som går, men en liten plätt återstår. Jason lobbar för att man skall försöka sig på lite Rousanne, och låter förstå att ägarfamiljen kanske kan gå att övertala. Vi får en lång, härlig tur bland odlingarna. Temperaturen ligger i genomsnitt flera grader under den på dalens botten, och jordmånen är väldigt diversifierad. Vi går från lott till lott, mumsar druvor och får höra hur de individuella lägena och inte minst rankornas ålder påverkar frukten. Tänk att det kan vara sådan skillnad! På ena sidan grusvägen är frukten explosiv, full av smak och krydda, medan druvorna några meter bort känns betydligt mer vattniga och utslätade. Men även de olika klonerna verkar göra skillnad och vi smakar både amerikanska och franska. Jason vill även punktera en myt om att bergslägen alltid ger mindre druvor. Storleken beror i första hand på vilka kloner man väljer, däremot blir skalen alltid tjockare. Vi uppmanas att smaka både här och där; både cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och viognier. Slutligen kommer vi fram till en plätt med Sangiovese och han ber oss särskilt notera de tunna skalen. Vi mumsar i oss av de plommonsöta druvorna - det känns helt orealistiskt att denna enligt Jason så gott som fenoliskt mogna frukt skulle kunna resultera i något som ens liknar en Chianti, men det är nog inte heller meningen.

Plötsligt plockar han upp vad som ser ut som ett torrt ogräs som doftar kryddigt och rökigt. Det är tar weed, och hittar vi kryddiga toner i Prides viner kommer de inte sällan från den här växten som finns lite överallt i vingårdarna. Han berättar att dess aromer hittar in i vinet genom flyktiga oljor och små partiklar som fastnar på druvorna, och presenterar samtidigt den mest trovärdiga förklaring jag hört om hur garriguen hittar in i sydfranska viner.



Slutligen kommer vi fram till källaren som sträcker sig över 23 000 square feet. Mitt i anläggningen går en linje markerad av tegelstenar. Det är gränsen mellan Napa County och Sonoma County - och på grund av de amerikanska vinlagarna får inte den ena sidans frukt passera gränsen till den andra under vinifieringen. Därför har man jäskar på stora hjul för att kunna flytta dem dit de behövs. Jag är tvungen att fråga om jag verkligen hörde rätt, men så är det enligt Jason. Luften är tung av druvmust, jäst och alkohol - i fyra kar pågår macerering, och det är dags att pressa ned skalresterna. Jason undrar om någon har lust att hjälpa till, och eftersom det bor en vinmakarwannabe i säkert var och varannan vinnörd är jag den förste att erbjuda mina tjänster. Min skämtsamma fråga om de inte ibland tillämpar "pigeage à la méthode française" och hoppar ned i karen själva bemöts dock bara av ett kort "no". Han undrade säkert vad var för ett vinarsle med anteckningsblock som drabbat honom på den här turen, men var lika trevlig för det.

Vi får en utläggning om hur de olika druvorna vinifieras. Man använder nästan uteslutande franska fat, men till viogniern blir det lite virginiaek. För de röda strävar man efter stora, fruktiga viner som är tillgängliga som unga, men som har en lagringspotential på 10-15 år.

2007 Pride Viognier.
Halmgult vin med stor aromatisk doft av blommor, litchie, parfym, vax och tropisk gulfrukt. Mogen fruktkänsla, fräsch med citrus och frisk syra. Förföriskt och gott!

2007 Pride Chardonnay Napa Carneros.
Jason berättar att man gör två olika cuvéer chardonnay: den här på köpt frukt, och så ett estate-vin med egen frukt. Smakprovet är modellerat efter en chablis, medan den andra mer sägs likna en Montrachet. Jodå, ambitionerna är det inget fel på...
20% ny fransk ek, 20% av frukten genomgår malolaktisk jäsning.
Blekgul i glasen, nästan som vatten. Ganska klassisk chardonnay-näsa med äpplen och citrussyra, nästan lite rökig. Doften känns lite småfet, men smaken däremot stram, grön med spetsiga kartiga syror. Nja, inte riktigt min påse. Var är mineralerna?

2006 Pride Merlot.
(89% Merlot, 11% Cabernet Sauvignon).
Jordgubbssylt! Ni minns väl Nettare e Gioias vinbärsmarmelad från CERN? Det här är jordgubbsvarianten. Det är som att stoppa näsan i en av farmors rinniga burkar. Nästa intryck är en rejäl dos vanilj, och sedan lite kryddighet. Frukten fortsätter att veckla ut sig i glaset, och efter syltchocken hittar jag även plommon och körsbär. Hmmm, kanske också den svagaste ton av tobak. Smaken innehåller samma stora, syltiga frukt med en rejäl skopa vaniljglass på. Pulvriga tanniner ger en del strävhet, men känslan är helt klart att man kan, och kanske skall, dricka det här nu. Så det här är en omtalad Bob Foley-merlot? Inte oävet i den här stilen, men ge mig högra stranden så gott som alla dar i veckan.

2006 Pride Cabernet Franc.
(80% Cabernet Franc, 12% Merlot, 8% CS).
Det här vinet ingår egentligen inte i provningen, men ett par som åkt från Florida älskar Prides Cabernet Franc varför Jason korkar upp en magnum av den nya årgången. Classy!
Brunare än föregående vin. Snygg krydda och tobak. Rund, varm mörkfrukt med plommon, cassis och blåbär, vi snackar fortfarande stooora viner. Pulvriga finmaskiga tanniner, och ett kryddigt slut med ingefära och kanel. Min mun känns lätt bedövad.

2005 Pride Cabernet Sauvignon.
(91% CS, 9% Petit Verdot).
Torr växtsäsong enligt Jason, vinet var otroligt strukturerat vid släpp, men har kommit runt lite nu. Sägs kunna lagras i minst femton år.
Mitt första ord i anteckningsblocket är stor, följt av mörk, och sedan syltig. Druvtypisk doft men uppskruvad till 11. Cassis, blåbär och plommon, och en gnutta jord. Smaken bjuder på våg efter våg av mörkfrukt. Stor, varm, nästan lite pepprig eftersmak som dock inte känns jolmig. Tanninerna håller munnen i ett järngrepp, det stramar rejält i kinderna. Det här är utmärkt, bara man vant sig vid volymen. Gott och bäst hittills enligt min smak.

2006 Pride Cabernet Sauvignon.
(88% CS, 10% M, 2% PV).
Det här skall drickas tidigare än nollfemman enligt Jason, kanske inom 7-10 år.
Buteljerad i juli. Syltigare doft än föregående, jordgubbsylten från deras merlot går igen, med vaniljglass och kaffe från faten. Smaken är rundare, med lägre syror än föregående vin. Allmänt lösare i hullet med mindre intensitet och energi. Helheten känns yngre, vilket den ju också är. Jag föredrar nollfemman.


Vilket alldeles underbart besök. Ett fantastiskt läge. Pride skriver in sig i våra hjärtan precis som Ridge. Synd bara att jag inte gillar själva vinerna mer. Absolut inte dåliga, men heller inte riktigt min stil - hur mycket man än vill ringa i stora panegyrikklockan efter en sådan här upplevelse på berget. Men stilen är som den är, och det är förstås fel att jämföra med andra regioner. Är deras 2005 Cabernet Sauvignon $66-plus moms-bra? Nja, tusan vet, men jag kan ändå inte låta bli att köpa en flaska. Det här vill man förstås dricka igen på hemmaplan någon gång när midvintermörkret sänkt sig. Pride gör också en del prestigecuvéer som inte ingick i provningen. Kanske utväxlas hela bergskaraktären till gudomlig nektar i de vinerna. Divine importerar till Sverige.

fredag 17 oktober 2008

Cliff Lede Vineyards


Vi kör vidare från Yountville till Cliff Lede Vineyards, belägna i klassiska Stags Leap District. Bakgrundshistorien låter inte helt obekant: stormrik knös startar vingård och anlitar de ballaste konsulterna i stan för att göra viner i världsklass. I detta fall är knösen den kanadensiske affärsmannen Cliff Lede, som förutom vin är galen i rockmusik. Han har döpt de olika vingårdarna efter låtar: Light My Fire, Roxanne, Layla och Salisbury Hill bara för att nämna några. Jag kan inte undvika att få lite onda aningar - alldeles för mycket pengar och dålig smak är sällan en lyckad kombination. Som alla vet tillhör Doors, Police, Eric Clapton och Peter Gabriel rockens största kalkoner. Musik för människor som egentligen inte gillar musik ;-)

Skämt å sido, upplägget är lite kul. Hur tjusad jag än är av vördnadsvärda jordplättar, namngivna sedan generationer, kan det nog vara skönt ibland att inte vara nedtyngd av århundraden av traditioner. Och vem skulle inte själv vilja gå loss och döpa sina vingårdslotter efter sina favoritlåtar?

De balla konsulterna består av samma team som ligger bakom ett flertal av de kaliforniska kultvinerna: David Abreu och Michel Rolland. Abreu är nog den i särklass hetaste vingårdskonsulten i Napa och jobbar bland andra med kända namn som Harlan, Colgin, Araujo, Pahlmeyer och Sloan. Rolland är, well, Rolland. Han dyker upp mest överallt som bekant. Hela upplägget känns dyrt, modernt och ambitiöst - här sparas minsann inte på något i jakten på de höga poängen.

Ungefär samma känsla får man när man anländer till anläggningen. Vi kliver ur bilen bredvid en extralång ficka reserverad för limousiner. Hela bygget måste ha fått någon inredningsarkitekt att fälla glädjetårar och göra i byxorna hela vägen till banken. På väggen i korridoren till toaletterna hänger ett inramat brev där Bill Clinton tackar för vinerna han fått. I huset bredvid har man ett konstgalleri där Lede ställer ut vissa objekt ur sin egen konstsamling, och vi är välkomna att ta en titt. Jo tack, vi går en kort sväng, men hur är det med vinerna? Inga problem, tjugo dollar och vi är välkomna att smaka tre skvättar.

2007 Cliff Lede Sauvignon Blanc Napa Valley.
(99% Sauvignon blanc, 1% Sauvignon Musqué)
Blekgult vin med druvtypisk doft av fläder, krusbär, tomatplanta och citrus. Frisk smak med citrustoner inklusive citronskal som ger en lätt beska i slutet. Bra syra. Inte för gräsig utan god, och en riktigt bra start.

2006 Cliff Lede Claret Stags Leap District.
(57% Cabernet Sauvignon, 36% Merlot, 7% Cabernet Franc).
Buteljerad i juni. Det här är producentens "bordsvin", avsett att drickas direkt.
En bärig, sötfruktig och ganska enkel doft med inslag av svartvinbärssylt, plommonkompott, fikon och en liten eldig likörtouch. Kaffe och lakrits från faten, liksom en antydan av tobak. Smaken innehåller såväl lite syltiga toner som ett intryck av torkad frukt. En hel del vanilj, och ett litet eldigt stick på slutet. Hyfsad längd men saknar en del intensitet och energi. Låg syra.

2006 Cliff Lede Cabernet Sauvignon Stags Leap District.
(93% CS, 5% M, 2% Malbec).
Också buteljerad i juni. Detta vin presenteras som "our big boy" av personalen i provningsrummet. Jag har höga förväntningar efter alla positiva omdömen om nollfemman i WA och WS. Det är kul att tidigt prova vad som kanske kan bli nästa kultproducent.
Mörkare färg än föregående vin. Sötfruktig, varm, lite jordig doft av plommon och svarta vinbär. Rostade fat galore, och en ganska fin kryddighet med kanel och kardemumma. Rejäl koncentration med snabb attack som dock klingar av och känslan i eftersmaken är paradoxalt gles med både lite beska och hetta. Massor av kaffe och vanilj - rena Starbucks. Helhetskänslan är lite rundnätt och slapp, och visst är det en big boy om det är nu det man sätter i första rummet. Jag får faktiskt ingen feeling alls för det här vinet, det känns mest som en ung, opersonlig frukt- och eksoppa. Vi snurrar en del på glasen för att slå i lite luft och smakar igen, men intrycken kvarstår. Det här är hur vinet ter sig för mig vid detta tillfälle. Riktigt ungt förstås, men en besvikelse med tanke på rykte och förväntningar.

Trist, jag hade planerat att eventuellt låta några CS SLD följa med hem till Sverige, men vad skall man göra? Man tycker som man tycker, och det finns så många andra viner som pockar på plats i resväskan. Lite slokörade smiter vi ut till bilen. Det känns som att vi fått nog av opersonliga provningsrum en stund. Att behöva ta upp plånboken för att få smaka några skvättar känns ovant, och hur trevlig personalen än är så får man nästan dra ur dem uppgifter om årgångskaraktär, druvsammansättning och vinifiering, precis sådana nörderier som jag är intresserad att tala om. Det känns som att alla besökare i Napa mer eller mindre åker på rad till samma vinerier, stjälper i sig lite vin och sedan fortsätter partyt i nästa provningsrum. Detta är ingen surmagad frankofil ryggmärgsreflex att allt är så mycket bättre i Gamla Världen utan bara ett konstaterande hur vi upplevde det just då. Vi är lika mycket turister som alla andra och följer samma spår. Men faktum kvarstår att stämningen runt vattenhålet Taylor's Refresher i St Helena vid lunchtid ger oss associationer till after-ski: högljutt och småpackat. Fast hamburgarna var ruggigt goda.

Som jag skrev i förra posten är Napa såklart mer än detta. Man kan absolut göra personliga och lärorika vingårdsbesök. I nästa post dricker vi bergsvin igen, och provar på pigeage för första gången. Full frontal druvkladdig nudity utlovas... not.

torsdag 16 oktober 2008

Robert Mondavi Winery


Napa! Var skall man börja egentligen? Det är lätt att bli överväldigad av blotta antalet producenter när man kommer söderifrån på Highway 29 eller Silverado Trail. Det är kända namn till höger och vänster med tasting rooms på rad, en arkitektonisk bakelse efter en annan. Det känns som att vissa producenter lagt ned lika stor möda på lokalerna som på själva vinet. En sak står dock klar, i den här dalen är vinturismen mycket mera utbyggd än i någon annan vinregion vi någonsin besökt. Här kan de stora utsmyckade provningsrummen med lätthet svälja busslast efter busslast efter limousin med törstiga japaner, amerikaner och alla tänkbara nationaliteter. Bara man betalar sina $20 så. Provningsrum förresten, många ställen verkar mer vara förtäckta barer. Hit kommer man för att dricka vin - jag såg knappast någon använda spotthinkarna förutom vi själva. Och när man druckit upp sina smakprover kan man lämna in kortet i baren, förlåt, kassan på giftshopen och handla vidare av t-shirts, flaskor, böcker, glasunderlägg och medlemskap i olika wine clubs. Det är superkommersiellt, mycket yta, och man kommer självklart aldrig nära någon som producerat vinet i fråga.

Men Napa som vinets Disneyland är förstås bara en liten del av helheten. Dalen har mycket mer att erbjuda än den fördomsfulla karikatyr många kanske tycker jag just har målat. Alla provningsrum är inte likadana. En stor andel producenter tar inte emot besök annat än efter överenskommelse, och många - speciellt de mest kända och bästa - välkomnar inte besökare alls. Jag har läst historier om hur Randy Dunn ytterst motvilligt delade ut vägbeskrivningar till sitt helt omärkta vineri uppe på Howell Mountain, och hur han brukade gömma sig i uthuset även när kända gamla kunder kom för att hämta ut sina beställda lådor. Väldigt långt från Disneyland, och lika ogästvänligt som hans viner sägs vara när de är unga. Där har vi en producent jag gärna skulle besöka, men det är visst nästintill omöjligt. Så - var tusan skall man börja?

Valet blir Robert Mondavi. Det går bara inte att missa detta vineri i Oakville i hjärtat av Napa, med det sluttande huset på ena sidan vägen och Opus Ones välbekanta siluett på den andra. Att Robert Mondavi betytt mycket inte bara för Napa som vinregion utan även för vinkulturen i USA i stort hade jag hört förut, men exakt hur stort inflytande han haft, och vilken pionjär han varit, begrep jag inte förrän jag läste alla nekrologer som dök upp efter att han avlidit i våras 94 år gammal. Däremot tyckte jag Robert Mondavi Winery år 2008 kändes ungefär lika spännande som Konsum. Från min okunniga horisont antog jag att man levde på gamla meriter, och att det inte fanns någon Mondavianda kvar i väggarna sedan Constellation Brands mer eller mindre fientligt tagit över företaget för några år sedan. Det var alltså med ganska låga förväntningar vi svängde upp på den stora parkeringen på morgonen samtidigt med en busslast japaner. Men anläggningen är ju snygg ;-)


Vi hoppade över giftshopen och gick direkt till provningsrummet. $20 senare har vi första vinet i vårt complimentary glass med mondaviloggan på.

2006 Robert Mondavi Winery Pinot Noir PNX.
Riktigt ljusrött vin med en blek kant. Jordgubbar och körsbär i doften, tillsammans med en angenäm dammig kryddighet med kanel där dock allting överskuggas av en ganska besvärande stickig eldighet. Smaken är bärig, kryddig och inte så dum. Dock ganska gles och kanske lite enkel. Slutet rejält eldigt. Känns inte helt i balans, för klen frukt för att bära upp alkoholen, serveras dessutom lite för varmt för min smak. Nja.

2005 Robert Mondavi Winery Napa Cabernet Sauvignon.
(85% Cabernet Sauvignon, 5% Cabernet Franc, 5% Merlot, 2% Petit Verdot, 2% Malbec, 1% Syrah).
Vi hörde från flera håll att 2005 var en ovanligt bra årgång i Napa. Detta vin görs på druvor från olika ställen i dalen, men hela 43% kommer från den berömda To Kalon-vingården.
Blåröd färg. Lite blyg men hyfsat nyanserad doft av plommon och svarta vinbär tillsammans med en del aningens brända, rostade toner av kaffe och choklad. Ett lite dammigt drag av jord bidrar till komplexitet tillsammans med en snygg fatkrydda med bland annat ingefära och kardemumma. Smaken är varm men inte eldig, rund men med en ryggrad av pulvriga tanniner, hyfsad längd med vaniljglass och kaffe. Ingen superkoncentration, och rätt så enkel men trevlig och god och inte alls ett dumt köp för $20 på K&L. På vineriet får man betala dryga $30.

2005 Robert Mondavi Winery Oakville CS.
(Nollfyran hade 80% CS, 15% CF, 5% PV)
Enbart druvor från Oakville District, med en stor andel från To Kalon (64% i nollfyran). Mörk, ungt blåröd. Fin klassisk cabernetdoft med cassis, grön paprika, jord och rostade fattoner. God smak med fin syra. Bra fruktkoncentration, inte superlång men absolut bra längd där
vinet sätter in en rejäl tanninattack mot kinderna. Alls ingen eldig ekbomb, men kanske lite showy? Det här skulle jag gärna prova igen på hemmaplan.

2003 Robert Mondavi Winery Vine Hill Ranch CS.
(95% CS, 5% CF).
Vingårdsvin, fortfarande inom Oakville AVA.
Färgen ser lovande ut, mer rödbrun än föregående vin. Doften är större och faktiskt ganska underbar. Avrundad mörkfrukt med plommon och svarta vinbär; de rostade faten finns där såklart också. Och som pricken över i lite mognadstoner med stall. Smaken breder ut sig som en tät heltäckningsmatta i munnen med mjukare, mer nedsmälta tanniner än i föregående viner även om det fortfarande finns en del strävhet. Fin intensitet och bra syra. Härlig balans, inget slappt eller jolmigt här inte. Lång, god eftersmak med lakrits och snygg fatkrydda, nästan lite pepprighet. Det slår mig att det här nog är den första gången vi dricker en Napa Cab med lite ålder på sig. Det här vill jag dricka oftare, här spottas inget. Jättegott! Den klara vinnaren här, och faktiskt ett av de godaste vinerna vi drack under resan.

Vad roligt att bli positivt överraskad. Bortsett från Pinot Noir så tycker jag alla vinerna var välgjorda och goda redan från lägsta nivån, med Vine Hill Ranch som ett riktigt utropstecken. Glada i hågen plockade vi upp caffè macchiato och en pistagemacaron från Thomas Kellers bageri Bouchon i Yountville på väg mot nästa provning.

onsdag 15 oktober 2008

Ridge




Nnngggggg. Den automatväxlade hyrbilen får jobba ordentligt på serpentinvägen som leder upp i Santa Cruz Mountains. Det lutar duktigt och vi är tacksamma att vi slipper möta några lastbilar. Och inte en enda vinranka ser man till heller. Visste vi inte vad som ligger på toppen skulle man aldrig kunnat gissa att man gör vin i världsklass här. Det är nästan så vi funderar på om vi verkligen kört rätt när det äntligen dyker upp lite vinodlingar och strax efter ser vi skylten som markerar avtagsvägen. Vi välkomnas av Christopher Watkins som låser upp och släpper in oss. Vineriet har egentligen stängt för besökare på vardagar, men eftersom vi åkt hela vägen från Sverige gjorde man mer än gärna ett undantag trots att det är en hektisk period med både ombyggnader och pågående skörd av vissa parceller. Tack för det. Christopher själv ser mer ut som en rockmusiker än en genomsnittslig tasting room manager, och det känns därför helt logiskt att han berättar att han extraknäcker som textförfattare åt bl a Eagle-Eye Cherry! Fram kommer glas och flaskor och han undrar om vi är redo att smaka lite vin? You betcha!

Det är faktiskt första gången någonsin vi dricker något från Ridge. Det har liksom aldrig blivit av trots att Vinunic försett den svenska marknaden så länge jag kan minnas. Ändå var det här besöket ett av de första jag bokade in inför denna resa. Anledningen är vinmakaren Paul Draper som har en tendens att dyka upp som en bockskäggig tomte i alla möjliga sammanhang. Det känns nästan som att man kan öppna vilken bok om vin som helst, och vips så finns han där med några citat. Och det flesta uttalanden jag har läst av honom låter så vettiga och bra att man bara sitter och nickar. För även om man odlat vin här uppe på berget sedan 1886, och även Ridge grundades innan han kom med i bilden så skall förstås en stor del av framgångarna tillskrivas denne man. Nollåttorna blir hans fyrtionde årgång. Med en akademisk bakgrund i filosofi snarare än oenologi har han ett rykte om att gå sina egna vägar, och hans viner framställs ofta som ett slags motståndsrörelse mot nidbilden av sockerstinna eldiga amerikanska viner. Jag vet inte vad han själv tycker om det, men hans målsättning verkar hela tiden ha varit klar: naturliga viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. En fanatisk terroirist. Och med de största namnen i Bordeaux som förebild, åtminstone för cabernetvinerna.

Man får väl säga att han har lyckats. Härom året när det var dags för trettioårsjubileum av Steven Spurriers berömda Parisprovning tog 1971 Monte Bello hem hela klabbet, vilket det skyltas vitt och brett om i provningrummen både på Monte Bello och på anläggningen i Lytton Springs. Man kan riktigt känna deras stolthet, och med all rätt tycker jag. Det är verkligen en fjäder i hatten. Och som om inte det var nog tog 2000 Monte Bello hem klassen för ung californisk cabernet som hölls i samma veva.


Det är verkligen hisnande vackert här uppe med dalen som breder ut sig nedanför. Höjden innebär svalt klimat, med långsamt mognande druvor och sen skörd. Höga syror och måttliga alkoholnivåer kommer på köpet. Jorden innehåller en hel del kalksten - limestone - vilket sägs vara ovanligt för Californien, men samtidigt har man många olika parceller med sinsemellan varierande förutsättningar som alla bidrar på sitt sätt till slutprodukten. Vingårdarna odlas organiskt, utan bekämpingsmedel. Vi får en utläggning om cover crops - annan växtlighet man planterat i vingårdarna för att påverka bla erosion, skadeinsekter och jordens kväveinnehåll, även detta baserat på varje lotts individuella behov. Vad gäller själva arbetet i vineriet används bara naturligt förekommande jäst. Man arbetar med blandad ek - både ny och gammal men företrädesvis lufttorkad amerikansk även om några fat alltid är av ny fransk ek för att kunna jämföra. Det verkar finnas en evig vilja att förbättra sig och att prova nya vägar. Till exempel har man fat av amerikansk ek tillverkade av både amerikanska och franska tunnbindare för att se om det gör någon skillnad. Puh. Med tanke på diskussionerna om biodynamik hos Finare Vinare på sistone kan jag inte låta bli att fråga Christopher hur man tänkt i den frågan; om man övervägt att ta steget fullt ut? Svaret blir att detta nog inte är aktuellt. Vad jag förstår är man nöjd med nuvarande organiska metoder. Paul Draper gillar dessutom sin status som outsider, och man vill inte binda upp sig efter ett regelverk utan vill ha möjligheten att fortsätta gå sina egna vägar.



Ok, är det någon läsare som lyckats undvika att somna? Dags för lite vin. Som vanligt i sådana här sammanhang med en liten brasklapp. Det är inte lätt att under kort tid prova små skvättar av ganska likartade, företrädesvis väldigt unga viner, samtidigt som man har en trevlig diskussion. Men man får åtminstone en grov uppfattning, och det är alltid spännande att jämföra olika viner från samma producent.

2006 Lytton Springs (80% Zinfandel, 16% Petite Sirah, 4% Carignan).
Ungt blåröd. Ack så ung och primär i doften, och min hjärna formligen skriker barbera. Körsbär med så tjock italiensk accent att man börjar göra ofrivilliga latinska handrörelser när man pratar, och en hel del annan mörk frukt också. Vidare en rejäl dos lakrits och en gnutta kött. Snygg, bärig, kryddig smak med en fin matta av tanniner. Varmt men ingen eldighet, fina syror. Balans!

2006 Geyserville (70% Zin, 18% Carignan, 10% PS, 2% Mataro).
Även det här är svårartat ungt, och min hjärna hinner också denna gång springa iväg på barberaspåret en bra bit. Helhetsintrycket är dock betydligt mera knutet än föregående vin, och inte lika fruktigt. Aromspektrat drar dessutom mer åt det röda hållet med inslag av både lingon och tranbär utöver det mörka. Dessutom jord och en hel del grönhet av örter och tobak. Men det är bra, intresseväckande grönhet. Smaken rymmer ett större djup än Lytton Springs, med större komplexitet. Örtigheten går igen i munnen. Återigen fin balans med mellan syror, alkohol och frukt. Ingen alkoholhetta.

2006 Zinfandel York Creek (99% Zin, 1% PS).
Primär, bärig doft med körsbär och hallon. Saftig, pepprig smak med lite eldighet. En del örtig tobak. Skaplig syra och hyfsat tilltagen stramhet. Enklare än de två föregående.

2006 Zinfandel Paso Robles (100% Zin).
80-åriga rankor. Lite syltigare stil än föregående, med tydligare ekkaraktär med kola. I munnen betydligt mjukare, mindre tobak. Minst intressant av zinfandelvinerna.

2006 Zinfandel Pagani Ranch (88% Zin, 7% Alicante bouschet, 3% PS, 2% Carignan).
Från 113-åriga rankor, relativt kallt klimat. Nu är tobaken tillbaka! Snygg sylt med björnbär och körsbär. Lite blommiga övertoner av viol. Saftig smak med pepprigt slut, till och med lite mineralkaraktär. Läskande syror och den där balansen man börjar känna igen i Ridges viner. En favorit!



Vi går vidare med de cabernetdominerade vinerna. Christopher berättar att Santa Cruz Mountains ursprungligen startades som ett klassiskt andravin till Monte Bello för de fat som inte riktigt höll måttet, men att man nu allt mera låter de olika lotternas karaktär primärt styra vilka druvor som går till vilket vin. Man eftersträvar framför allt tidig tillgänglighet samtidigt som man vill ha kvar bergskaraktären som finns i Monte Bello.

2004 Santa Cruz Mountains (51% Cabernet Sauvignon, 47% Merlot, 1% Petit Verdot, 1% Cabernet Franc).
Från halvflaska. Wow, nu byter vi karaktär. Hade jag fått det här blint hade jag självklart gissat på Bordeaux utifrån min begränsade fantasi. Christopher verkar inte helt missnöjd med den kommentaren. Snygg, något utvecklad doft med lakritstonad vinbärsfruktfrukt där det finns både mörka och röda inslag. Vidare jord, grön paprika och lite örtighet. Smaken är läskande, bärig med ett rejält uttorkande tanningrepp om kindernas insidor. Inget under av koncentration eller längd, men bra syror och en fin svans av mineralitet. Gott.

2005 Santa Cruz Mountains (58% CS, 42% M).
2005 sägs vara en bättre årgång än 2004 som drabbades av en del regn precis före skörd. Det här vinet provades några dagar senare på Lytton Springs-anläggningen varför jämförelsen med nollfyran haltar lite, men helheten kändes något mörkare med mer kraft. Cassis och plommon, och ett tydligt drag av karamell och klassisk Bordeaux-tobak. Återigen inget riktigt wow-vin, men god smak med fin renhet i frukten, en del mineralkaraktär och så de där friska syrorna som man förväntar sig. Rejält finmaskiga tanniner som riktigt snörper åt.

2005 Monte Bello (70% CS, 22% M, 6% PV, 2% CF).
Och så trollades en dold flaska fram från sitt gömställe under disken. Vi kunde inte låta bli att skärpa till oss och bli lite rakare i ryggen.
Tät, granatröd färg. Stor doft som är helt överlägsen i komplexitet jämfört med de andra vinerna. Först kommer en rejäl dos mörk frukt med crème de cassis, men det finns också rödare inslag. Vanilj och kryddor tassar efter och hela bilden inramas av en gnutta stallighet trots ungdomen. Smaken ringer av skinande frukt av stor intensitet som absolut flörtar med den så eftertraktade viktlösa tyngden. Växer rejält i slutet och fortsätter att bredda sig långt efter man svalt, som ett crescendo av cymbaler. Fin fatkrydda och läskande syror, och så en tät matta av pulvriga tanniner under all frukt. Smack, mineralkaraktären är svårartat salivframkallande, men det var värst vad litet smakprovet kändes helt plötsligt...

Det här är utan tvekan ett par klasser bättre än alla andra viner vi provade hos Ridge. Riktigt hög kvalitet, men priset är såklart därefter. Hur bra vinet egentligen är känns lite svårt att säga; helst skulle man vilja ha en hel flaska, lite mat och kanske en sådär 15-20 års lagringstid. Kommer det här att slå gräddan av 2005 Bordeaux i blindprovningar om trettio år? Vem vet, vi kanske får återkomma om det...



Vi avslutade med att gå en tur i vingårdarna. Jag är barnsligt förtjust i att krafsa lite i jorden och smaka några druvor när man gör vingårdsbesök, mer för att få en allmän känsla för platsen än att jag faktiskt begriper något. Fast de där varningsskyltarna för skallerormar lägger förstås lite sordin på upptäckarlusten, man slipper ju gärna gifttänder i hälarna när man pallar bergsfrukt. Christopher lugnar oss, skallerormarna brukar mest dyka upp på våren och sommaren, och de har faktiskt inte sett någon alls i år. Men skyltarna är ganska fräcka...

Sammanfattningsvis ett riktigt trevligt besök. Och givetvis kommer Ridgevinerna att ha en lite speciell plats i våra hjärtan hädanefter. Allt var väl inte så bra att man drog efter andan; prisläget ligger generellt ganska högt och än värre blir det förstås här på hemmaplan efter transportkostnader, skatter, importörens och monopolets marginaler och gud vet vad. Men även om jag inte tänker kandidera till ordförandeposten i Svenska Ridge Fan Cluben så finns en röd tråd i alla viner - den rena frukten, den fina balansen och de förhållandevis höga syrorna. Vid nästa lansering måste vi nog köpa några flaskor.

måndag 13 oktober 2008

California Dreaming


Man känner sig inte direkt inspirerad att skriva när man är jet-laggad efter en sunkig transatlantflygning med United Airlines, men lika bra att smida medan järnet är varmt innan minnet bleknar. Vi har haft en underbar resa där tyngdpunkten förstås legat på min svågers bröllop, men där vi även hunnit med en hel del vinrelaterade äventyr. Här kommer några spridda viner till en början.

2005 Martin Estate Cabernet Sauvignon Bacchanal hade vi aldrig tidigare hört talas om när den dök upp i vinlistan på Terra. Sommelieren tyckte det var ett bra val men varnade lite för att den var gjord i gammal stil med förhållandevis markerad jordighet och tillbakadragen frukt. Aha, Gamla Världen-stil alltså frågade jag? Nja, snarare Old Napa style blev svaret och kanske kunde man ana ett litet överseende leende åt oss eurocentriska naparookies. I glasen fick vi ett vin med en snygg, intresseväckande doft med tydlig jordighet. Möjligen just den Rutherford dust man stöter på i skrift hela tiden - det är väl terroir om något tycker jag, även om jänkarna inte verkar använda det ordet så ofta - men vi har i ärlighetens namn för lite att jämföra med. Frukten kändes inte det minsta tillbakadragen utan stor, tillgänglig och mörk med massor av svarta vinbär och körsbär fint inramade av våt tobak och rostade fattoner av kaffe, choklad, vanilj och snygg krydda. Munkänslan var varm med något låga men absolut inte obefintliga syror. En viss eldighet i både doft och smak antydde att vinet gärna hade fått serveras aningen svalare, men trots det snygg balans. Lång, glödande eftersmak och riktigt gott.

En trevlig bekantskap i någorlunda måttlig prisklass med Napa-mått sett. Det finns en hel del att läsa på nätet. Vineriet byggdes redan 1887, men restaurerades av nuvarande ägaren Greg Martin 1996.

2006 Shafer Chardonnay Red Shoulder Ranch var blekgult silvrig i restaurangens skumma sken. Stor, fullmatad doft av citrus, gula äpplen, vit blommighet och tropisk gulfrukt som mango, papaya och ananas. Fyllig, rund, otroligt fruktpackad smak med rejält drag men ingen smörighet. Jag gissar att vinet inte genomgått någon malolaktisk jäsning, syrorna var spetsigt pigga och bidrar till att det hela inte kantrar. Visst finns viss ekprägel, men det är långt till popcornskålen. Lång, aningens grapebitter eftersmak där man absolut kan ana de 14,9% alkohol etiketten uppger, men samtidigt ett riktigt californiskt charmtroll som tjusade oss till både crab cake och kantarellrisotto med pilgrimsmusslor. Perfekt att dricka nu. California sun!

Slutligen blev det några olika smakprov på den stora barbecue som avslutade bröllopsfirandet - det var nämligen jag som stod för vinet. Svågern undrade om jag inte kunde plocka ihop en blandad låda med viner de flesta kan gilla i prisklassen upp till $20 men gärna lägre. Kul hedersuppdrag tyckte jag och körde över till K&L Wines som lätt placerar sig på topp tre över de bästa vinbutiker jag någonsin stött på. Vilket utbud! San Francisco-filialen har 2690 olika viner enligt websidan, och då handlar det såklart om flaskor som verkligen finns på hyllorna och inte bara om enstaka kvarglömda fellistningar. Att sedan priserna ofta ligger betydligt under vad vinerna kostar på plats hos producenterna uppe i Napa eller Sonoma gör inte heller ont. Det hade kanske varit enklast att plocka ihop några välkända europeiska kort, men självklart skulle vi ha amerikanska viner. De vita vinerna hade sådan åtgång bland gästerna i solen att jag knappt hann smaka, och några noteringar blev det överhuvudtaget inte.

2006 Château St. Jean Fumé Blanc La Petite Etoile Vineyard ($14) var druvtypisk med citrusfriskhet men ändå med typiskt californisk solmogen frukt. Inte alls så gräsig som en del Nya Zeeländska Sauvignon Blanc:er kan vara i samma prisklass. Torrt, fräscht och fin koncentration. Gott, men SB är inte min favoritdruva.

2006 Sbragia Chardonnay Home Ranch Dry Creek ($20) gick åt ännu snabbare. Rund, solmogen med tropisk fruktighet, viss smörighet och lite för mycket ek för mig - lite popcornvarning. Ganska maffig koncentration men kanske inte så minnesvärd. Skulle dock gärna smaka igen, och gillar man stilen är det säkert ett utropstecken för priset.

2005 Avalon Napa Cabernet Sauvignon ($11) har ju fått en del positiva omdömen här hemma, liksom av Parker. Divine importerar. Så billig att man knappt tror det är sant och visst vill man smaka. Syltig sötfruktig doft med svarta vinbär, lite slapp struktur utan så värst mycket koncentration eller längd, eken kändes lite utanpå. Nja. Övertygade inte under de förhållanden vi smakade. Visst, man kan inte kräva mycket för dryga 70 spänn, men här är det absolut värt att lägga på lite pengar, och för det svenska priset blir det definitivt pass. Då hade 2005 Robert Mondavi Napa CS ($20) mer djup, struktur och komplexitet, men det vinet får jag återkomma till.

Övertygade med besked gjorde dock 2007 Seghesio Sonoma Zinfandel ($17). Jag har gillat det här vinet i tidigare årgångar, men frågan är om inte det här är den bästa vi har smakat hittills. Wow, här snackar vi fruktbomb! Stor, varm, pepprig zin - rent buteljerat solsken med massor av björnbär, blåbär, hallon. Sötfruktigt så det skriker. 15,5% på etiketten sticker förstås lite både i ögonen och i eftersmaken, men det funkar absolut. Inget man vill dricka varje dag och gillar man inte alls stilen skall man kanske inte göra sig besvär, men härligt till en rökig grillad hamburgare. Även om det i ärlighetens namn var svårt att toppa isbadskall Anchor Steam och Sierra Nevada till barbecuen. Däremot kan jag meddela att varken vin eller öl funkar till rosa sockervadd med bubbelgumsmak - det var faktiskt rätt så vidrigt även utan dryck - men det var ett underbart ögonblick att se barnens blickar när maskinen startades upp.

Rosa sockervadd och fruktbomber... ja herregud. Qu'est-ce qui se passe? Kanske inte riktigt vad vi brukar dricka här hemma, men det är roligt att söka sig in på nya vägar. Och vi har druckit några riktigt goda viner. Rent allmänt är det inte svårt att förälska sig i Californien. Som svensk finns det så klart hur mycket som helst att störa sig på, men också så mycket att älska, och en sådan bredd och utbud att man gärna skulle dröja sig kvar länge. Fortsättning följer...