tisdag 30 december 2014

Årets viner 2014


Vi dricker Ganevats 2011 Les Chamois du Paradis. Den är smått underbar med sin citronsorbet, blommor, mineraler, syror och precision. Rent livsfarlig i stora kupor efter en rejäl luftning. Skall man sammanfatta mitt vinår med en enda flaska är det här inget dåligt val. 2014 var året då jag på allvar begrep hur fantastiska vinerna från Jura är. Och inte bara kristallklara och superrena men egentligen stilistiskt rätt konventionella viner som kvällens, utan även oxiderade nötiga grejer som haft kontakt med florjäst. Det var kanske i synnerhet de där oxiderade grejerna som skakade om min vinvärld rejält. Till hustruns förtret.

När vi snackar ljuvlig oxidation kan man konstatera att det inte bara var skottsäker Vin Jaune som trängdes med ketchupen i kylskåpsdörren, utan även en rad flaskor sherry. Sherry! Jag vet inte hur många artiklar jag läst under åren om hur ruggigt aptitretande och underskattat det är. Jaja, det vet man ju hur det är - mer intressant än gott. Nu snackar vi gubbdricka på riktigt. Men vill ni veta ett scoop? Sherry är ruggigt aptitretande och underskattat. Och framför allt svingott.

En annan ögonöppnare kom från Australien. Jamsheeds urläckra 2011 Garden Gully Syrah var ett av de viner vi drack mest av under året, och visade tydligt att det händer en massa down under när det gäller ökad svalhet och renhet. Tyvärr verkar baksmällan efter Parkers poängfrosseri ligga tung över australisk vinexport; det är inte mycket som letar sig hit annat än de vanliga storhusen. Hoppas på mer Australien under 2015.

En annan region där det händer mycket är såklart Kalifornien, men där har jag hängt med på ett helt annat sätt de senaste åren. Gamla förälskelser som Arnot-Roberts och Wind Gap levererade i nya årgångar, men också några för mig nya bekantskaper under året dröjer sig kvar i minnet, som Liquid Farm och Jolie-Laide. Det kommer att bli mycket nytt (och gammalt) från Kalifornien under 2015 också.

I övrigt är det bara att konstatera att förhållandet mellan mig och Bordeaux under året blivit bottenfruset; vi måste åka på en romantisk week-end under 2015. Vidare kan jag meddela att tysk riesling fortfarande höll ställningarna, och likaså Italien även om domaren famlade efter det gula kortet när det gällde en del gamla favoriter från Piemonte. Jag borde ha druckit lite mer Bourgogne och Champagne. Jag ser också att jag knappt köpt en enda Châteauneuf under året (förutom Pégaus härliga drick-nu-elva). Det finns så det räcker i samlingen, och annat lockar mer.

Slutligen - jag är inte mycket för nyårslöften, men det får bli mer Madeira under 2015.

Gott nytt år allesammans!

fredag 19 december 2014

2007 Copain Syrah James Berry Vineyard


Här är vinet Wells Guthrie på Copain knappt ville kännas vid när jag träffade honom i våras. Och det är klart; vinerna han gör nuförtiden är i en väldigt annorlunda stil. Fast det här är inte något att skämmas över. Den här stöddiga, fruktmogna stilen är ju också väldigt mycket Kalifornien, även om Guthrie precis som många andra söker slankare och svalare uttryck nuförtiden. Vet man bara vad som väntar är det inga problem att möta upp med rätt grejer på tallriken.

Men nog är 2007 James Barry Syrah lite av en bruiser med uppskruvad volym. Doften står som en kvast ur glaset, och den är uppkäftig med hår på bröstet. Helhetsintrycket är rätt mörkt och maffigt med kött, allsköns mörka skogsbär, lakrits och lite smarriga fat i form av ett glödande vedträ och lite kryddor. Vidare violer och lite oavstjälkad kryddig skogighet. Det är ingen tvekan om ursprunget i Nya Världen. I munnen är vinet förstås fylligt och smakrikt med en del solmogen värme och tyngd, men också nyanser. De finmaskiga tanninerna är fortfarande där också, och ger tillsammans med bra syror en välbehövlig ryggrad. Lång efterglöd med anis och lite örter.

Jag måste säga att jag föredrar grejerna Guthrie gör från Anderson Valley och Yorkville Highlands, men det här är inte så dumt heller när man är på det här humöret. Inget man vill dricka varje dag, men riktigt gott och välgjort i den här stilen helt enkelt. Smoooth and laid back.

PS. Senast provad för tre och ett halvt år sedan. Håller länge ännu.

torsdag 4 december 2014

2 x Monteraponi


Jag brukar göra det enkelt för mig när det gäller varuprover. Jag tar helt enkelt inte emot några. Jodå, det kommer en hel del erbjudanden, men vanligen handlar det om viner jag inte är ett dugg intresserad av att köpa. Att ta emot en massa "trevliga vardagsviner" och sedan kanske känna sig tvingad att skriva om dem - njae... Jag har fullt upp med att springa på bollar jag verkligen är nyfiken på, och köper redan för mycket vin som det är.

Men idag handlar det faktiskt om två varuprover. Och allt är min lokale osthandlares fel. Ni vet hur det är - man ses nån gång i veckan och börjar efterhand prata mer och mer och när det sedan visar sig att han håller på att starta upp en liten vinimportfirma undrar man förstås vad det är för grejer även om förväntningarna är ganska låga, men som så ofta när man möter likasinnade räcker det med bara en kort stunds samtal innan man inser att vi gillar ju samma grejer, och den här killen har ju faktiskt koll, och nånstans i höjd med diskussioner om botti och jämförelser med Montevertine hör jag mig själv tacka ja när han undrar om jag inte vill ha ett varuprov för på något sätt har han listat ut att jag kluddar lite om vin på nätet. Så kan det gå.

För sanningen är ju att jag är jäkligt nyfiken på Monteraponi. Det här bockar i teorin av alla sangioveserutor för mig: hög höjd/svalhet - check, ekologisk odling utan en massa skit - check, naturlig jäst - check, enligt uppgift burgundisk elegans - check, cementtankar respektive botti utan en massa hårdrostade franska småfrallor - check. För en mer utförlig presentation av producenten gör man lämpligen ett virtuellt besök tillsammans med Lessrof som var där och spårade redan i somras. Där finner man också lite hårddata kring druvsammansättning och vinmakning som jag inte tänker dra igen. För att låta vinerna komma till sin rätt vid bordet får de sällskap av lite lufttorkad skinka och ost.


Det här är nya grejer både för mig och, gissar jag, större delen av min vinbekantskapskrets. Jag passar därför på att dela med mig lite av vinet och bjuder in de närmast sörjande. Erfarna provare allihop.

Kommentarerna talar väl egentligen för sig själva:

"kladdig och syltig med skumma syror"
"det här måste vara ung Côtes de Beaune - 2011 Volnay?"
"en syrah väl?"
"modern smetig blaufränkisch"
"riktigt bra, Côtes de Nuits på Premier- eller möjligen Grand Cru-nivå"
"väldigt mycket fat men snyggt hantverk"
"tungt och smetigt"
"är vi inte i Bourgogne så är det möjligen Piemonte, men det saknar tanninerna"

Hoppsan, det här var visst allt annat än okontroversiellt. Själv dricker jag förstås öppet och kan bara återge mina egna intryck.

2012 Monteraponi Chianti Classico är öppen och framåt, med en rätt mörk körsbärsfrukt och lite skogiga drag. Frågan är om här inte finns lite brettanomyces också; helheten har en lite köttig nästintill stallig ton. Efter hand dyker stråk av blommor upp tillsammans med lite jord. En god sniff.

Smaken är ung, pigg och busig med höga syror, men också en gnutta ihålighet och en rätt snabbt avtagande eftersmak där det också finns lite ungkärnig bitterhet. Det här mår bäst tillsammans med lite charkuterier. Även om vinet förbättras med luft känns det som man skall dricka det här på frukten. Jag gillar det.


2011 Monteraponi Chianti Classico Riserva Il Campitello å sin sida är helt annorlunda. Här får man mer mosade jordgubbar bland körsbären, och så tobak och lite balsamiska drag i italiensk riservastil. Fast här kan jag också undra hur nyhyvlade plankorna egentligen är i de där stora faten? Här finns nog lite spökek, precis som i Aldo Conternos viner.

Smaken är längre och tätare än i föregående vin, med en rejäl dos finmaskiga tanniner och en känsla av rätt sent skördad, fullmogen frukt. Sannolikt är vinet annorlunda i en svalare årgång. Samtidigt finns syrorna där som ryggrad, och någon kladdighet kan åtminstone inte jag hitta. Avslutningen är torr och uppstyrd, även här med en liten bitterhet som mår bäst av mat. Gillar det här också.

Två viner, väldigt olika sinsemellan, och som synes inte helt okontroversiella. Jag gillar dem, men något alternativ till Montevertines rödfruktiga elegans känns de inte som; det här är lite mörkare med mer skogiga drag. Fast å andra sidan landade så gott som alla provare någon gång i Bourgogne oavsett om man gillade vinet eller inte. Det verkar som om importören har en tydlig linje i sina val av producenter, och det finns flera namn som lockar. När det drar ihop sig till sortimentsprovning tänker jag försöka vara där.

PS. Grejerna tas in av I Vini dello Stivale. Allt är ännu i sin linda och hemsidan under konstruktion, men det går enligt uppgift att privatimportera i fritt plockade sexpack.

onsdag 3 december 2014

2008 Domaine Rolet Arbois Expression du terroir


Monopolets utbud av viner från Jura är minst sagt skralt, så det gäller att passa på när de dyker upp. Den här decembernyheten till exempel, den vill man prova direkt för att se om det är något som är värt att gå vidare med.

Och det är det, här blir det akut påfyllning. 2008 Rolet Arbois Expression du Terroir är nämligen riktigt fin. Väldigt typisk med sina drag av gula äpplen, nötter, finojäst, grusdamm och ett uns kryddor. Smaken är som väntat riktigt torr, med höga, fina syror och en ruskigt salivframkallande nötig avslutning med lite citrus.

Här finns förstås inte riktigt kraften eller komplexiteten hos ett vin jaune, men ändå är den gemensamma avsändaren tydlig. Gillar man den här stilen finns det inget att tveka om. Slank, god, chardonnay/savagnin typé med lite ålder för 139 spänn. What's not to like?