fredag 31 maj 2013

2010 Château Poujeaux


Saker man lär sig av att dricka 2010 Châteaux Poujeaux:

1. De kommande decennierna kommer vinälskare att roa sig med att hälla 2009 och 2010 Bordeaux i parallella glas och jämföra årgångarna.

2. Med nollnian i färskt minne vete katten om jag inte föredrar årgång 2010 av de här slottet. Bättre syror, svalare munkänsla, bättre skärpedragning i frukten. Men vi kan väl höras igen de där kommande decennierna.

3. Det blir svårare och svårare att skilja Bordeaux från Kalifornien. Där jänkarna ofta går mot svalare uttryck  och mer egensinniga vildhjärnor handlar Bordeaux nuförtiden mer om viner stöpta i samma form med skinande ren frukt, högre fenolisk mognad och ett helproffsigt vinmakande med alla investeringar gjorda.

4.  Jag säger inte att det nödvändigtvis är dåligt, men jag undrar samtidigt om inte något gått förlorat. Det var snudd på en chock att smaka exempelvis 1998 La Demoiselle de Sociando-Mallet på den lysande finewines.se-mässan nyligen. Sådan slank, smågrinig, stallig Bordeaux görs knappt längre.

6. Samtidigt finns många av de bordeauxmarkörer man vill ha på plats i det här vinet - cassis, fuktig jord, salmiak, tobak, kryddor. Och så lite parfymerade blomtoner på toppen.

7. Som marknaden ser ut levererar fortfarande Poujeaux sköna grejer för en trehundring om man vill dricka Bordeaux.

8. Men - och jag hatar att säga det - jag går inte riktigt igång på det här. Det är klart gott, men känns samtidigt för polerat och tillrättalagt. Vill jag ha maffig cabernet levererar Kalifornien skönare, vildare grejer.

9. En flaska får ligga till sig, men det blir inte påfyllning även om vinet finns kvar.

lördag 25 maj 2013

2011 Arnot-Roberts Syrah North Coast


I mitt tycke är Kaliforniens vinscen den mest spännande i hela världen just nu. Här finns en fantastisk dynamik och en härlig blandning mellan gammalt och nytt. Många av pionjärerna från sjuttiotalet är fortfarande vid liv och levererar inte sällan på toppen av sin förmåga. Samtidigt poppar det upp nya namn snabbare än man kan blinka. Tror man att Kalifornien bara handlar om bling-bling och högoktaniga poängmonster i hundra procent ny ek där premiärårgångarna går för flera hundra dollar flaskan är det dags att släppa taget om millennieskiftet och kliva in i 2010-talet.

Den nya vågen handlar om något annat. Man vågar utmana både sig själv och druvan, och man söker sig ofta till svalare lägen. Att terroiren finns där är jag övertygad om, och om några decennier kommer vi alla att vara rörande överens om ett gäng kaliforniska Grand Cru-vingårdar med tillhörande druvsorter. Men just nu är det många som provar sig fram. Ofta handlar det om icke-interventionistiska vinmakarmetoder som i Gamla Världen hade renderat en plats i naturvinsgänget. Dessutom landar vinerna i rimlig prisklass, även om det fortfarande kan vara nog så svårt att få tag i dem. Inte sällan rör det sig om riktigt småskaliga grejer som bara görs i något hundratal lådor, varav inte många letar sig till Europa. När nätvinhandlaren Roberson som en av de första importörerna utanför USA plötsligt börjar kränga Arnot-Roberts är jag inte sen att trycka på beställningsknappen.



Vad är då Arnot-Roberts? Ja, har man minsta intresse för kaliforniska viner behövs kanske ingen presentation. Duncan Arnot Meyers och Nathan Lee Roberts är bland det hetaste man kan finna just nu. Är Kalifornien en helt vit fläck på vinkartan börjar man med fördel med porträttet skrivet av läsvärde Jon Bonné när han tidigare i år utnämnde duon till årets vinmakare 2012. Vad katten, läs det igen även om ni redan har gjort det. Det finns så mycket dålig vinjournalistisk därute att man måste pusha för de bra grejerna.

Arnot-Roberts är sånt ni vill hälla blint när bordet är fullt av riktigt nördiga vinkompisar. Kalifornisk trousseau? Check. Skumma field blends med bland annat sylvaner från vulkanisk jord? Kanske en rosé på kalifornisk Touriga Nacional? Eller varför inte en jänkar-Ribolla  Gialla? Check, check, check. Men allt handlar inte om udda druvor. Man gör också mer konventionell chardonnay, pinot noir och syrah, samt en cabernet sauvignon från en vingård ett stenkast från Monte Bello. Allt som allt rör det sig om tretton viner fördelade på ungefär två tusen lådor. Två barndomskompisar som gör vin i ett hål i väggen utan anställda eller extern finansiering. Vad som förenar vinerna är hantverket och filosofin. Det handlar om terroir, balans, renhet och att finna gränserna för duvan. Inga konstigheter egentligen, men ruskigt intressant.


2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah är en smula reduktiv till en början, men det blåser snart bort till förmån för en ruskigt druvtypisk doft av svarta oliver, skogsbär, violer, gummi och en liten grön kvist. Skön kryddighet, men så är vinet helt oavstjälkat. Det finns en generös ansats i frukten men helheten landar ändå i ett svalodlat intryck, något som förstärks i munnen med den slanka munkänslan och de höga syrorna. Det här är ruskigt drickbart där munkänslan mest handlar om lättfotad renhet. Har man förväntansångest och huvudvärksrädsla över en massa alkoholprocent kan det vara bra att veta att det här klockar in ungefär som en regnig årgång i Norra Rhônedalen, dvs 12,9%.

Det här är inget stort vin, och nog misstänker man att Arnot-Roberts kan ännu bättre med sina vingårdscuvéer. Personligen hade jag klarat lite mer av kaliforniskt solsken och power-ackord till kvällens spare-ribs, men det går inte att komma ifrån att vinet är försvinnande gott i en rätt elegant stil. Inte mycket bråk om man vill dricka nu, men jag tror att det kommer att vara ännu bättre om något år. Man blir jäkligt nyfiken på deras andra viner. (90)

fredag 10 maj 2013

2006 Château La Tour Carnet


Ni vet hur det är. Man dricker något man gillar och startar upp datorn för att slänga iväg en snabb post från höften. Man har en notering så gott som färdig i huvudet (det var länge sedan jag slutade med anteckningsboken), bara en snabb koll för att se vad jag egentligen tyckte förra gången vinet dracks. Och så inser man att man är i färd med att skriva precis samma notering som sist, med samma markörer och samma slutsats. 


Mikrobloggversionen är alltså att här har inte hänt så mycket. Transatlantisk stil, rätt mycket men god ek, tanninerna lite snällare, fin koncentration. Tillgänglig men håller länge ännu. Levererar som vanligt mer än prislappen. Bernard Magrez är en trollkarl. Klunk. Så där ja.

onsdag 8 maj 2013

2007 Brunel Les Cailloux


Holy Châteauneuf-du-Pape, Batman! Efter en sniff och en klunk lyckas 2007 Les Cailloux påminna mig om varför jag köpte alla de där nollsjuorna; ja varför jag älskar vinerna från den här regionen över huvud taget. Doften är vidöppen och rent explosiv med bara en massa goa grejer som grillat kött, blod, kirschiga körsbär, komplexa kryddor, friska örter och drösvis med blommor. Väl i munnen möts man av en klockren balans där syrorna nästan känns förvånansvärt pigga med tanke på den yppiga, rena frukten och den krämiga munkänslan. God, lång eftersmak med en behaglig värmeknorr.

Det här är bara så jäkla gott i en rätt snabbmognade stil, men så betedde sig nollettan och nolltrean också. Hur länge den håller? Ingen aning, jag har aldrig lyckats spara en Les Cailloux bortom åttaårsstrecket. Och jag är inte så säker på att de här flaskorna överlever korkskruven längre än så heller. En ren njutningsmissil från le Sud. (93)

PS. Les Cailloux har faktiskt (äntligen) fått svensk importör. Den alldeles utmärkta 2010 säljs i sexpack i BS via BraVin.


söndag 5 maj 2013

2011 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso


Vi har druckit en hel del av Tenuta delle Terre Neres 2010 Etna Rosso och tyckt mycket om den, men av någon anledning har det aldrig blivit någon post. Sista flaskan rök för några veckor sedan. Så lämpligt då att elvorna dök upp i nyhetssläppet i veckan. Vi kan inte låta bli ett tidigt smakprov.

Frågan är om inte den här årgången faktiskt är ett par snäpp bättre än den föregående? Visst känner man igen den där röda frukten, örterna, lakritsen och de rökiga mineralerna, men intensiteten känns mer uppskruvad i både doft och smak. Lite mer längd, lite mer frukt och mer att hämta av parfym och komplexitet. Munkänslan är förstås ung och mår bra av en rejäl luftning, men lägger man något krämigt på tallriken är det inget snack om att det här är spelbart redan nu. Syrorna skjutsar på, tanninerna nafsar skönt, och i svansen strösslar vulkanen ut en massa mineralkaraktär. Inte ett bråkigt fat i sikte även om 25% sägs vara nya. Det här är riktigt sköna grejer som bara växer med luft, utan tvekan outstanding. (90)

PS. Nyhet nu i maj som sagt. 137 pix.

fredag 3 maj 2013

2007 Château Lagrange


Andreas Larsson brukar hävda att man inte skall skall fnysa åt så kallade mindre årgångar. Och visst har han en poäng. Det brukar man ha när man har så mycket erfarenhet som han. Det är alldeles för lätt att generalisera och jaga hyllade år, bara för att upptäcka att de där ruskigt fruktmogna, maffiga årgångarna som i sin babyhulliga linda tjusade kritikerna kanske inte alls är vad man gillar bäst. Och de bör hur som helst gärna ligga i tio, femton år innan man korkar upp.

2007 Château Lagrange är ett vin för oss som tycker mer om att dricka vår Bordeaux, än att spekulera i den och försöka göra finansiella klipp. Visst, man kan sitta och leta invändningar om man vill. Frukten är kanske inte den tätaste man stött på, och nog finns det lite grönkartighet i syrorna. Men då missar man poängen.

Poängen är att det här är jäkligt gott att bara poppa och dricka i djupa klunkar. Inga konstigheter egentligen. Det handlar om salmiak och kaffe, massvis med jord, en gnutta stall och svinstia, lite tobak, svarta vinbär och plommon. Det är slankt och rensande, men ändå men en god längd och med precis det motstånd jag vill ha i min Bordeaux. Drickbart, men inte slätstruket; tillgängligt, men ändå med förmåga att fånga intresset och uppmana till ännu en klunk. Helt enkelt en proper claret. (90)