söndag 31 maj 2015

2013 Gérard Boulay Sancerre Monts Damnés


Jag brukar inbilla mig att jag inte gillar sauvignon blanc. Visst, karaktären är fruktansvärt tacksam att plocka blint oavsett om den uppfostrats i tank eller ny ek, men det är också karaktären som är problemet. Alldeles för ofta antar den närmast parodiska, enkelspåriga drag, om den så kommer från Loire eller Nya Zeeland. Hur kul är egentligen de där gräsiga krusbären?

Jag inser ju att det där är en fånig hållning. Som vanligt handlar allt om vilken hantverkare som gjort vinet. Ta till exempel Gérard Boulay. Hans 2011 Clos de Beaujeu var en rejäl ögonöppnare på Vinosapiens Rust Never Sleep-provning i höstas. Så här kan man ju göra sauvignon blanc! Fast kvällens vin är faktiskt ännu bättre.

Boulays 2013 Monts Damnés (underbart vingårdsnamn) bjuder på flintrökig, knastrande sten tillsammans med citrusfrukter, och så en liten knorr av örter, vinbärsblad och lakrits. Renheten och elegansen är slående, samtidigt som det finns en rejäl kärna av frukt, massvis av extrakt och en riktigt lång eftersmak. Lysande balans helt enkelt, och en underbar munkänsla där den lilla grapebeskan i svansen får en att vilja ta en klunk till. Vilket försommarvin! Fullständigt svingott.

lördag 30 maj 2015

2011 Jamsheed Syrah Garden Gully


Det har kommit några illavarslande rapporter den senaste tiden om Jamsheeds 2011 Garden Gully Syrah. Det talas om oren skitighet, brett, malört och att vinet rent av håller på att falla sönder. Ouch. Det här måste kollas upp.

Vinet är vidöppet redan från början, med en väldigt druvtypisk doft. Hustrun tar en sniff i förbifarten och utbrister syrah. Eller som grannen konstaterar blint - "ditt vin verkligen stinker syrah i positiv bemärkelse". Frukten är sval i krysset mellan björnbär och hallon, och så kött, oliver, försiktiga kryddor och lite gummi. En hel del stjälkiga toner med lite blåa blommor (och deras stjälkar) på toppen. Ingen sprits som andra noterat. Smaken är relativt slank med fina syror, även om de 14,5 procenten också trycker ifrån lite. Mer oliver här, lite skönt nafs från tanninerna, och så en lång, nästan salt avslutning.

Mmm, det här är gott. Härlig parfym, lite rustik känsla men ingen äppelskrutt eller orenheter så långt näsan räcker, heller ingen brettanomyces och absolut ingen päls eller härsket fett. Jag kan så klart bara uttala mig om den här flaskan, men den levererar ungefär som väntat. Möjligen med tillägget att köttigheten börjar bli lite mer savoury med drag åt fond.

Samtidigt tror jag på att dricka upp resterande flaskor rätt snart. För egen del har jag svårt att se så mycket uppsida utöver det vinet redan levererar, och om det nu är så att vissa flaskor börjar svikta känns det dumt att chansa. Är det gott så är det gott så är det bara att dricka. Något man inte kan upprepa för ofta...

fredag 29 maj 2015

2010 Domaine Ganevat Terasses de Chalandigna


Den är fascinerande, den här passionen. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och ju mer man snöar in på en region, desto mer inser man vilken variation som finns. Ta till exempel Jura, med sina traditionella viner uppfostrade under ett täcke av florjäst. Det är lätt att dra dem alla över en kam. Jaja, har man druckit ett vet man väl hur de är? Typ som sherry, kul att dricka nån gång ibland innan man laddar om för RIKTIGT vin?

Inget kunde vara mer felaktigt. Så många uttryck det finns! Som Ganevat, vars tolkning handlar mest om slank elegans, inte alls den kraft och nästan torviga kryddighet man kan finna hos vissa hantverkare i andra änden av skalan. Däremot massor av nötter - fransmännens noix vertes är på pricken - lite örter och en citrustonad frukt över en snudd på salt känsla av florjäst. Knastertorrt i munnen såklart, men ändå en viss fetma i frukten; har man druckit Fanfans upptoppade tolkning av savagnin finns här ingen tvekan om druvsort, och så något avrundade men ändå distinkta syror. Låååång eftersmak med precis den lekfulla, ansträngningslösa känsla som anstår en mästare. Vackert. Och jäkligt gott, tror till och med grannen fick i sig sitt smakprov.

Så vitt jag begriper är det här en helt ny cuvée. Det är inte helt enkelt att hänga med när karln gör upp mot femtio olika viner. 100% Savagnin, 40 månader sous voile. Bra förstaårgång får man säga..

onsdag 27 maj 2015

2012 Barranco Oscuro BO2


Hur smakar egentligen tempranillo? Vad har druvan för karaktär? Frågan har stötts och blötts hos många erfarna provare. Problemet är ju att de aromer man brukar hitta i både traditionell och modern Rioja i första hand kommer från amerikansk eller fransk ek. Vad finns egentligen kvar? Någon sorts plommontonad frukt?

En sak är säker, Barranco Oscuros 2012 BO2 smakar inte som den tempranillo man är van vid. Å andra sidan brukar man kanske inte dricka tempranillo från stekheta Andalusien heller. Hemligheten här är höjden, 1300 meter över havet, som bevarar syror och fräschör. Receptet i övrigt lyder ekologisk vinodling och uppfostran i neutrala fat utan tillsats av vare sig jäst eller svavel.

Till en början finns lite reduktiva drag, här behövs definitivt luft. Fram träder en körsbärsfruktighet som snart får sällskap av hallon. Vidare stenar, ett försiktigt drag av kryddor/undervegetation och så lite järnfilsspån och rent av knallpulver. Smaken gömmer de fjorton procenten på ett lysande sätt, syrorna är friska och efterklangen ren.

Är det här själva definitionen av tempranillo, druvans innersta väsen i sin nakna prakt? Nja, tusan vet. Blint hade jag garanterat gjort snedskär till naturliga grejer från södra Frankrike, samtidigt som jag åtminstone sänt en tanke till osvavlad gamay på vägen. Men det är roligt att smaka druvan utan en massa make up. Inte ett stort vin på något sätt, men en kul ögonöppnare.

söndag 24 maj 2015

Middag med grannarna


Vi bjuder över grannarna på middag, och som vanligt hamnar ett knippe viner i glasen. Först ut är Vasse Felix 2013 Heytesbury Chardonnay till en klassisk toast skagen. Australien har verkligen svängt på en nålspets senaste åren, bort från fläsk och tropik mot svalare, renare grejer. Det görs mycket god chardonnay i Western Australia, Leeuwins Art Series har en speciell plats i minnet. Det här var ett spontanköp mest för att sätta ner foten någonstans och få någon sorts grundkänning överhuvudtaget. Det går inte att hinna med allt.

Väldigt ung men fin gulfruktig doft med mineralkänsla och lite bâtonnage-toner. Här finns en del ek, men det klarar som bekant chardonnay utan problem. Uppstyrd munkänsla med fin frukt, viss fetma men också fin svalhet även om liten varmare ton i svansen kanske skvallrar om Nya Världen. Hur som helst klart Bourgogne-tycke här, och det var också där grannen hamnade blint. Vilket var förhoppningen.


Huvudrätten bestod av ryggbiff medium-rare, årets första svenska färskpotatis, sallad och en träningsvärkinducerande hemvevad béarnaise dopad med Sturkögräs. Som av en händelse landade tre cabernet sauvignon från olika världsdelar i karafferna.

Först ut var O'Shaughnessys 2006 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Bjuder jag på ryggbiff och béa i mitt eget hem tänker jag förstås inte missa ett sånt givet Napa Moment. Jag gillar verkligen de här grejerna och är lite sur över att vi bommade att besöka dem när vi ändå var uppe hos Dunn häromåret. Fast O'Shaughnessy har ett lite modernare uttryck, lite mer av en power cab även om all bergskaraktär man kan önska också finns här med skogiga drag och en mörk sval cassisfrukt. Fint definierade tobakstoner, ursnygg ek faktiskt, och så en hel del kraft under den ändå välbalanserade motorhuven. Det här är kvällens kralligaste vin, men ändå inte värre än att bordet snurrar i Bordeaux. Sitter perfekt till biffen. Gott och inne i första delen av drickfönstret precis som årgångskompisen från Mount Eden häromveckan.


Next stop Australia. Igen. Jag har noll koll på vad det här är för grejer, och blint var jag övertygad om att vi hade en äldre bergscabbe från Napa i glasen, varför inte från just Dunn? Det finns en sötma och intensitet i frukten som säger Nya Världen; Bordeaux var aldrig på kartan, samtidigt som de här höga syrorna och slanka helheten måste bero på en svalare växtplats. Högst syror och mest spets av den här trion. Massor av tobak, friska örter, cassis, grus. Jag är klart mer positiv än grannen som tagit med vinet, hittar inga problem alls med 2004 Mount Mary Quintet. Riktigt god, måste helt enkelt bli mer Aussies framöver.


Det går förstås inte att dricka cabernet sauvignon på den här nivån utan att göra jämförelser med Bordeaux. Så skönt då att den dyker upp i tredje glaset, och den är faktiskt inte alls svår att känna igen. Profilen är en helt annan, och till en början inte alls till dess fördel. Faten har en helt annan blurrigare karaktär med de drag av simbassäng (högst personlig referens, jag vet) jag brukar hitta i ung Bordeaux. Istället är det i munnen det händer. Wow! Slank och fin även om syrorna var högre i föregående vin, men lång och riktigt klassig. Jag gissar på Pauillac från 2005. Med luft kommer det fram mer uppenbara mognadstoner och till och med lite svamp bland kafferosten. En fin nolllfyra, jäkligt gott.

Kul jämförelse mellan cabernet från tre kontinenter. Skall man våga sig på en sammanfattning? Alla var mer än goda, Bordeaux är alltid Bordeaux, klass är evigt, men när det kommer till definition och fathantering får bordeläsarna faktiskt rejält med pisk av svalare områden i Nya Världen. Högre definition, bättre läsbarhet, mindre blurr. Och vad katten skall man göra av Australien? Missas på egen risk, ännu en boll att jaga...

onsdag 20 maj 2015

2013 Les Vignes de Babass Roc cab'


Här har vi ett redigt naturtjut - lite smågrumligt och med en del kolsyra som snabbt vädras ur. En hel del grums i flaskan. 2013 Roc cab' mår bra av en dekantering, liksom en temperatur åt det svala hållet. Pigga röda bär tillsammans med lite blåa blommor i en doft som ger ett kolsyrejäst intryck. Smaken är sval och lite kort i rocken, men väldigt läskande med bra syror. Det finns ett litet skönt nafs från tanninerna, och en gnutta foxy ton i svansen.

Sådana här grejer är väldigt mycket mer präglade av stil/framställning än druvsort och terroir. Inget stort vin alls, och skall förstås helst drickas svalt i en bar i Paris, men funkar i försvinnande snabb takt till matlagningen också. Drickbart som jos.

söndag 17 maj 2015

2011 Buronfosse L'Hôpital


Det snackas om juraväder på Instagram. Och visst, tittar man ut genom regndropparna på fönstren kan man nästan tro att man är i Arbois. Det var dagsregn vid båda tillfällen vi besökte byn förra sommaren. I bakluckan fick en blandad låda från Buronfosse följa med hem. De äkta makarna Peggy och Jean-Pascal gör vin i Rotalier nere i södra delen av regionen. Närmaste grannar är Ganevat och Labet, det saknas inte gott vin den hålan inte.

Vi har druckit flera flaskor av Buronfosses 2011 Les Varrons, en riktigt fin elva med fräscha syror och massor av sten. Dags att prova 2011 L'Hôpital, som är ännu bättre, fast ett annat djur. Nu handlar det om upptoppad savagnin istället för chardonnay. Direkt ur flaskan får man en stor och fin doft, med citrusfrukter, basilika, krossad kalksten, äpplen och en liten klick vaniljsås. Smaskens.

Smaken är lång, med exakta, friska syror och en rejäl fruktkärna. Det finns en hel del kraft, men balansen är strålande. Det är inte utan att man känner släktskapet med grannen Ganevats 2011 Les Chalasses Marnes Bleues som vi drack härom veckan. Riktigt gott.

PS. Gör ett virtuellt besök hos makarna Buronfosse vetja. Bertrand Celce postade för bara några dagar sedan.

fredag 15 maj 2015

2011 Schäfer-Fröhlich Felseneck Großes Gewächs


Här har vi en tysk elva som fungerar. Jag har tyvärr blivit ganska besviken på årgången när det gäller tysk riesling. I många händer är vinerna rätt klumpiga och tunga. Schäfer-Fröhlichs 2011 Felseneck klarar dock balansprovet. Direkt efter uppkorkandet finns lite sponti-stink som snabbt vädras bort till förmån för en stor och tämligen komplex upplevelse med mineraler, kryddgrönt, ingefära och en rejäl korg av tropiska och citrusfrukter. Syrorna är årgångstypiskt avrundade, men de finns där och trots en massa extrakt kör inte ekipaget i diket. Eftersmaken är rejält lång med en liten märkbar restsötma.

Det här kommer med rent galet höga poäng från flera håll (Wine Advocate ger 96 och John Gilman 98+). Skall man komma med några invändningar så känns vinet framför allt som gjort för att imponera. Här finns rejält med kraft, och en hel del allvar. Inga gröna pärontoner, men heller inte den där riktigt sprudlande drickglädjen. Det är mer än gott såklart, och balansen finns där, men ändå... Kanske mer imponerande än något annat. Får se hur återstående halvan av flaskan mår imorgon.

onsdag 13 maj 2015

2 x kompisar från förr



Vi fortsätter att titta till några av de flaskor som ligger till sig. Först ut är Domaine Christian Moreaus 2008 Chablis Les Clos. Jag tror vi var många som gick hem lite förälskade i Moreaus viner efter Bourgognedagen 2012. Första smakprovet för tre år sedan var dock en ganska blyg upplevelse. Med tanke på hur fin Louis Michels nollåtta var häromsistens känns det dock som det är dags att våga dra en kork. En DIAM-kork till på köpet, det tror jag inte jag har sett hos en Grand Cru förut. Men allt som minskar risken för eländiga korkskador är bra i min bok.

Som vanligt kokar det mesta ner till den personliga smaken. Tycker man det är gott (eller Goût) med rejäla mognadstoner finns det inte så mycket att hämta ännu. Men vinet har börjat få en liten mognadskomplexitet, och inte minst är det öppet och tillgängligt. Doften bjuder på krossad sten och flintrök tillsammans med bakade citrusfrukter, äpplen och en liten knorr av vanilj. Här hade man nog kunnat gissa sig ner till Côte de Beaune blint. Lång, balanserad smak med en gnutta grapefruktbeska, ännu mera sten och en hel del kraft under huven. För egen del gillar jag min Chablis i den här fortfarande ungdomliga fasen, men det här kan förstås ligga länge till.


Mount Eden är en av mina absoluta favoritproducenter, oavsett om det handlar om pinot noir, chardonnay eller cabernet sauvignon. Jag skrev en presentation förra gången vi drack det här vinet. Så, vad har hänt på drygt fyra år? En hel del bra grejer skall det visa sig. Hela den sköna bergskaraktären finns kvar med skogiga, örtiga drag över en fond av mörk bergsfrukt, tobak, jord och blommor. Syrorna är fortfarande riktigt friska och munkänslan mycket slankare än den stora doften kanske antyder. Men tanninerna har polymeriserats en hel del, drickvänligheten har ökat ytterligare, och det har tillkommit lite mognadstoner av läder. Det finns ingen tvekan om att här finns stoppning för många år till, men samtidigt är det bara att tuta och köra. Så gott.

fredag 8 maj 2015

2011 Domaine Ganevat Les Chalasses Marnes Bleues


Har ni märkt hur vissa instagram- och twitterkonton och bloggar (inte minst den här) låter som värsta rasbiologerna? Det talas om renhet, eller ännu hellre total renhet. Prova att säga det på tyska tio gångerFast det värsta uttrycket, vilket började redan hos gamla stötar som Kronstam och gänget, måste vara rasiga syror. Eller värst - renrasiga syror. Gaaah...

Vad det egentligen handlar om är nog att många gjort samma resa som jag. En resa som tagit oss bort från millenieskiftets poängstinna monster mot mer avskalade grejer. Ny ek kan absolut ha sin plats i vissa fall, men det är trots allt en smaktillsats som för alltid förändrar vinet. Det går inte att få ut en espresso igen när du väl har har gjort en mocha latte frappucino. Sedan kan jag personligen tycka att kaffe med mjölk är jäkligt gott. Men det är något annat än svart.

Bästa begreppet är kanske soil to glass transfer, myntat av Jonathan Livingstone-Learmonth (som för övrigt har skrivit den enda bok om Norra Rhône man behöver). Alltså ett oförvanskat intryck av druva, jordmån och årgång utan en massa störande moment.

För mig är Jean-Francois Ganevats viner ett utmärkt exempel. Det känns som vinerna kommer i super-HD med total upplösning och läsbarhet, 2011 Les Chalasses Marnes Bleues inget undantag. Här handlar det om upptoppad savagnin från rankor planterade 1933. Ingen som helst oxidation, däremot äpplen, citrus, sten och en del godartat gröna övertoner. Här finns lite mer kraft än i många av hans chardonnayer, samtidigt som balansen inte svajar det minsta ens i den här varmare årgången. Fina syror, lång elegant eftersmak och den där oförvanskade känslan av, just det, renhet. Perfekt till såväl en bit comté som till kycklingen kokt i grädde och vin. Gott.

lördag 2 maj 2015

2008 Château de Fieuzal


Det är nästan att jag hade kunnat skriva en notering om det här vinet utan att ens smaka det. På något sätt vet man vad man får i Bordeaux nuförtiden. Det känns som att så gott som alla de hundratalet största slotten har gjort samma renoveringar och investeringar, tillämpar samma rigida selektion av frukt, använder samma felfria fat, och får till samma polerade intryck. Och då har jag inte ens nämnt användandet av en handfull konsulter. Vad jag förstår är Hubert de Bouard från Château Angélus inblandad i just det här vinet. (Angélus i sin tur använder Michel Rolland).

Men att man hjälper varandra i en region är kanske inte så konstigt. Och eftersom man vet vad man får är det inte svårt att styra vad som hamnar på tallriken. Vi är helt enkelt sugna på Bordeaux, och gissa om vinet klarar entrecôte-testet med bravur?

Som sagt, ni vet redan hur 2008 Château de Fieuzal smakar. Det här är en snygg och polerad claret, med förstås en rejäl dos snygga rostade fat, och en god och för mig rätt Graves-typisk blandning av jord och en frukt i skärningen mellan cassis och plommon. Fina blommiga övertoner, lite blodigt kött och en första touch av mognad skall också med på tåget innan vi kan sammanfatta smaken som god och tillgänglig med bra syror och snygga, polerade tanniner. Lite fatbeska får man så klart på köpet.

Det här går utmärkt att dricka nu med lite luft, men lär förstås också hålla om man önskar mer mognadstoner. Jag blir mer och mer förtjust i den här årgången över lag. Stilen är hyfsat modern, sade jag polerad? Kanske inte så spännande, what you see is what you get. Men riktigt gott när man är på det här humöret. Och det bör man vara ibland.

fredag 1 maj 2015

2009 Domaine Rolet Arbois Expression du terroir


Ett av
de senaste årens roligaste tillskott i monopolets sortiment är Domaine Rolets fina, traditionella Expression du Terroir. Åtminstone för min smak. Vi har druckit ett gäng flaskor sedan nollåttan släpptes i december, bloggad här. Man hoppas att sådana här viner får vara kvar.

Lyckligtvis verkar jag inte vara ensam om att gilla de här grejerna som måste ha sålt åtminstone hyfsat. Det är nämligen redan dags för årgångsbyte; häromdagen var det plötsligt nollnior på hyllan. Måste förstås provas direkt.

Den här årgången har inte riktigt samma elegans som nollåttan, istället får man lite mer kraft och mer avrundade syror. Men det är randanmärkningar, här finns inga balansproblem. Däremot precis den underbara kick av äpplen/nötter/florjäst och salivframkallande torrhet man vill ha. Det lär bli fler flaskor. Har man väl fallit för sådant här kan man knappt tänka sig en bättre apéritif...