fredag 27 september 2013

2010 Pierre Gonon Saint-Joseph


Gonon. Bara namnet framkallar lite pulsstegring efter den vanvettigt vackra uppvisning deras 2011 Saint-Joseph bjöd på häromsistens. Det är ju tusan också att man missade 2010 som åtminstone på pappret borde kunna vara en ännu bättre årgång.

Fast vänta nu, här har inte missats någonting alls. Importören Johan Lidby valde faktiskt att med flit lansera den mer tillgängliga 2011 före 2010. Och nu när den förra sålt slut är det årgångsbyte. Just nu finns alltså årgång 2010 i depån och på hyllorna. Det här vill man så klart smaka på studs.

Det är härligt med årgångsskillnader, tänk så tråkigt det vore utan dem. 2010 har inte samma snudd på pinotlika flörtiga tillgänglighet som 2011. Den här årgången är istället mörkare och mer fullmatad, ett mer uppenbart lagringsprojekt. Fast det går absolut att dricka vinet nu också, det är gjort i en alldeles underbar stil. Återigen slås man av renheten och den totala respekten för druva och växtbetingelser.

Doften handlar om rena skolboksexemplet för syrah. Björnbär, hallon, enbär, peppar, örter, kött, tjära, oliver, lakrits, ja ni vet hur syrah doftar. Lägg så till lite skogiga, stjälkiga drag och violparfym. Skön sniff, speciellt efter en stund i karaff.

Smaken är sval, tät och initialt lite knuten med ett koncentrerat och tättpackat mittparti och en slank, frisk avslutning. Peppar och svarta oliver i den långa, mineraliska eftersmaken. Syrorna är höga, och under den täta men svala frukten finns ett rövarband av finkalibriga tanniner. Allt tycks finnas på plats för ett lyckat decennium i källaren, men samtidigt är det helt omöjligt att värja sig redan nu. Jag känner klyschorna hagla, men vinet går inte att beskriva på något annat sätt än vackert. Och svingott.

Gonon. Jag blir helt förförd för andra gången på bara några veckor. Det här vill man ha mer av. Se upp därborta medan jag backar upp trucken...

söndag 22 september 2013

2011 Broc Cellars Carbonic Cargignan


Vad är det här för knasiga grejer då? Jo, kolsyrejäst carignan från 120-åriga ekologiskt odlade rankor. Från Kalifornien, närmare bestämt Alexander Valley i Sonoma. Låter som något man hade spikat i en blindprovning, eller hur?

Det är knasigt gott hur som helst, i en stil som gjord för tidig drickbarhet. Nosen bjuder på en stor skål med nymosade hallon, körsbär och blåbär, tillsammans med kryddor, lakrits, friska örter och en knivsudd knallpulver. En härlig och inbjudande doft. Jag hade inte bråkat om någon sagt att det var något naturligt från Languedoc eller möjligen Beaujolais.

Smaken präglas av renhet och en fantastik förmåga att framkalla lusten att ta en ny sipp så fort man ställt ned glaset. Här är det frukt och syror i centrum, utan vare sig märkbar ek eller nämnvärda tanniner. Däremot finns en liten skön bitterhet som stagar upp, och en gnutta mineralblänk i den skapligt långa eftersmaken. Absolut inget stort vin, men det är saftigt, friskt och jäkligt gott att bara dricka. Ren charm.

fredag 20 september 2013

2010 Domaine du Pégau Cuvée Réservée


Man måste älska viner som talar med så klar och tydlig röst att det liksom aldrig råder någon tvekan om vare sig ursprung eller producent. Det här är ett sådant vin. Det räcker med en sniff för att inse att vi gärna inte kan vara någon annanstans än i Châteauneuf-du-Pape med de här tonerna av garrigue, lavendel, hallon/cassis och kött. Och stilen sedan - ett så pass traditionellt uttryck, de orientaliska kryddorna som nästan drar åt curry, tydligt oavstjälkade toner, och så den där omisskänliga knorren av brettanomyces. Domaine du Pégau I presume... 

Det är underbart att ses igen. Årgång 2010 bjuder på ett paket med hög koncentration inslaget i höga, friska syror. I teorin borde det spreta mer än det gör; man får faktiskt en helt begriplig och skapligt tillgänglig upplevelse redan nu med några timmar i karaff. Doften är riktigt komplex även om den är ung, och munkänslan är sval, tät och frisk trots att här sannolikt finns en hel del tjong. Lång efterklang med järniga mineraltoner.

Älskar stilen hos Pégau. Den här årgången har i nuläget inte riktigt samma omedelbara, rent hedonistiska charm som 2009, men låt oss återkomma till den jämförelsen om sådär tio år. Vad dricker ni själva på internationella grenachedagen?

fredag 13 september 2013

2011 Ghostwriter Pinot Noir Santa Cruz County


Tre poster i rad om franska viner, man kan nästan tro att det är 2007 igen. Dags för 2011 Ghostwriter Pinot Noir Santa Cruz County att stilla suget efter en god sval kalifornier. I nosen får man en fin pinositet med hallon, körsbär och rabarber, rent av lite äpplighet även om det inte handlar om någon som helst oxidation. Vidare milda kryddor som kanel, och en skön känsla av undervegetation och skogsglänta. God sniff, ingen som helst tvekan om vilken druva vi har i glasen.

Smaken bjuder på svalhet, bra syror och den där härliga munkänslan många viner i den nya kaliforniska vågen stoltserar med. Även om kroppen är lätt och slank finns det en snudd på paradoxal generositet och en kraft i frukten som i ärlighetens namn nog hade varit omöjlig att uppnå i Gamla Världen med bibehållna parametrar i övrigt. Det här är absolut inget stort vin, men det finns en god och skaplig längd, saftiga apelsinsyror och en fantastisk drickbarhet. Visst är det ungt, men det är så tillgängligt och charmigt redan nu att det är svårt att begripa varför man skulle lagra.

Mannen bakom vinet är Kenny Likitprakong som har flera strängar på sin lyra. Uppvuxen i Healdsburg, trägen snowboardåkare, luffat runt i världen, funderade på en professionell skateboardkarriär innan det blev en examen i önologi från UC Davis. Numera gör han viner med minimal intervention under flera etiketter som Hobo, Banyan, Folk Machine och Ghostwriter. Druvorna till den här cuvéen är hämtade från södra delen av Santa Cruz Mountains. Privatimport från småskaliga importören Sundell Selections som redan sitter på en oerhört intressant portfölj.

måndag 9 september 2013

2011 Pierre Gonon Saint-Joseph


Aj, så vacker Gonons 2011 Saint Joseph är! Så ren, så elegant, sådan respekt för druva och jordmån. Det här är traditionella grejer i en oemotståndlig, slank skrud. Nosen är rent ut sagt alldeles ljuvlig med enbär, vitpeppar, blommor och blandade skogsbär med lite röda sympatier. Det finns en klart skogig karaktär och en kryddighet som skvallrar om en hel del oavstjälkad frukt. Sagolikt rent och parfymerat, utan en massa kladd.

Vinet sköljer in i munnen i en sval, frisk våg. Ypperlig balans här mellan sköna syror och ren frukt. Goda, mogna druvtanniner ger tandköttet några tag med sandpappret, men något större bråk handlar det inte om. Vinet är faktiskt förvånansvärt tillgängligt redan nu, möjligen stänger det ner en smula i en nära framtid. Trots den svala munkänslan finns här fin koncentration, och eftersmaken är lång med gnistrande mineralkaraktär. Det här är bara så jäkla gott, blir så glad när man stöter på sådana här skönheter.

söndag 8 september 2013

2011 Domaine Pattes Loup Chablis


Den här sommaren vägrar visst att ta slut. Återkomna från stranden längtar vi efter något vitt och svalt. Det är klart att 2011 Pattes Loup Chablis levererar. Sval doft av melon, päron, öljäst, flintrök och ett litet grönstick som av hö. Slank och fin i munnen med sköna syror, fin renhet och en ganska lång, god eftersmak med gröna äpplen och citronsorbet. Man kunde kanske önskat lite mer ostronskalsmineraler, men det är petitesser. Smaskig chardonnay. (89)

fredag 6 september 2013

2004 Château Smith Haut Lafitte


Upplägget borde vara vattentätt. Jag har varit sugen på Bordeaux en tid. Flaskan kommer från en producent jag alltid har gillat, och som jag dessutom besökt på plats med allt vad det betyder i form av x-factor. Slottet brukar skruva sina viner något varv åt det moderna hållet vilket torde borga för ganska tidig tillgänglighet, även om man kan tycka att nio år hur som helst borde vara tillräckligt för en årgång som var helt ok men knappast den mest täta och lagringskrävande. På tallrikarna möter vi upp med fett och protein i form av rosastekt kött och béa. Det här är tamejkatten straffspark utan målvakt.

Och visst, doften är ju rätt fin. Öppen och med på noterna från början bara temperaturen klättrat upp några grader från tolv, men för säkerhets skull ger vi vinet några timmar i karaff också. Det doftar tobak, kryddor, kaffe, vanilj och ceder. Klassiska bordeauxmarkörer, även om man förstås kan argumentera för att de allesammans kommer från rostade ekfat snarare än någon terroir. Men jag tycker cabernet och merlot skall ha lite ek, och det gör sig rätt bra tillsammans med frukten som mest handlar om lika delar svarta vinbär och plommon.

Mina invändningar handlar mest om smaken. Syror finns där, och tanninerna har förvandlats till ett högst finkornigt pulver utan intentioner att bråka, men vinet känns ändå klumpigt. De där rostade inslagen av kaffesump är inte speciellt snygga, men framför allt finns en oerhört störande ekbeska som effektivt tar död på lusten att sträcka sig efter ännu en sipp. Längden är hygglig men utan guldstjärnor.

Det gör ont att se sina favoriter snubbla så här. För sex år sedan var det här ett av årets viner för mig. Nu undrar jag om inte där platserna i källaren kunde ersättas med något annat. Jag håller tummarna och drar till med de vanliga förhoppningarna om knepig fas och hoppas den där ekbeskan försvinner med lite tid på rygg. Fan tro't.