söndag 27 januari 2013

2010 Julie Balagny Fleurie en Rémont


Ser jag tillbaka över de senaste fem åren så är det framför allt två insikter som påverkat såväl drick- som köpmönster. Den första, som väl knappast undgått någon som orkar följa den här bloggen, är vilka fantastiska viner man gör i Kalifornien. Den andra är hur inihelsicke gott det kan vara med Beaujolais.

Det där sista påståendet hade tidigare utlöst huvudskakningar samtidigt som jag försökt avvärja skräckminnen av skumbananer och syntetisk frukt. Tricket är förstås att lyfta blicken från de industriella volymsviner som förpestar både marknaden och många vinälskares bild av området. För här finns både hantverk och tradition. Och en terroir som verkligen skiner igenom, om den tillåts göra så.

Ta till exempel nya stjärnskottet Julie Balagnys 2010 Fleurie en Rémont från 40-60 åriga rankor. Doften är underbart blommig, med lite kryddor och stjälkar bredvid. Flörtig och saftig gamayfrukt med körsbär, hallon och rönnbär. Krossad sten i botten, och så ett mörkare stråk bland alla blommorna. Smaken är slank och lätt, påtagligt slankare än exempelvis Morgon från Foillard och Lapierre. Därmed inte sagt att det här nödvändigtvis skulle vara sämre, bara en annan stil (även om fruktslampan i mig föredrar den ökade kraften i Morgonerna). Eftersmaken tickar på en fin stund. Blir glad av sådana här grejer.

PS. Privatimport från Vin & Natur.

PPS. Gör gärna ett virtuellt besök hos Balagny med Bertrand Celce. En av de allra bästa vinbloggarna därute.

fredag 25 januari 2013

2001 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra


Fler vinskribenter borde prova om viner som fått lite tid på rygg. Jag förstår att det är svårt att hinna med, men en tidning som faktiskt gör det är Wine Advocate med den ofta bespottade Robert Parker i spetsen. Under parollen What About Now? har han de senaste åren smakat sig igenom Bordeaux, Napa, Châteauneuf-du-Pape och australiensare som fått åtminstone tio år under korken. Ofta kvarstår såklart de tidigare positiva intrycken, men det finns också gott om viner som fått sina omdömen rejält sänkta. Det finns en ärlighet och ödmjukhet i detta som är tilltalande. Dessa artiklar är obligatorisk läsning för alla poängskadade vinarslen.

Även tidningens italienskribent Antonio Galloni har kommit igång med sina återblickar. I våras var det dags för Baroli från 2001, en årgång som hyllades på alla håll och kanter när den kom. Och jodå, Galloni är överlag nöjd med hur vinerna utvecklats, även om de kanske inte tycks vara fullt så långlivade som han först trodde. Somliga drickfönster har kortats ned rejält, och som vanligt finns det en del viner som inte alls blivit så bra som han först förespådde (precis som motsatsen).

Äh, vi hugger en nolletta för att kolla läget helt enkelt. Jag har ändå sneglat på 2001 Conterno Fantino Sorì Ginestra ett tag nu, med den underbara upplevelsen för snart fyra år sedan i hyfsat färskt minne. Dessutom fruktar jag att mina smaklökars allt mer tilltagande inriktning mot botti-traditionalister börjat bilda små mörka moln över de yngre årgångar av Conterno Fantino som ligger i källaren.

När vi dricker ett glas av vinet före maten är alla moln som bortblåsta. Sablar, vilken läcker doft! Stor och expressiv, med menthol, mörka körsbär, blommor, barrskog och fina fataromer av lakrits, tobak och grillat kött. Alls inget kladdigt eller för hårdrostat här. Smaken är tät med en massa mörk frukt och en rejäl matta av tanniner som leder fram över en gång av krossade järnhaltiga stenar. Sköna Ginestra-mineraler, och härlig längd.

Till maten däremot så mulnar det på. Plötsligt blir det uppenbart att vinet mest förlitar sig på kraft och syrorna känns problematiskt låga till entrecôten med krämiga cannelloni. Inte alls lika kul, det blir bara ett glas var och vi återvänder inte till vinet förrän barnen är lagda, tallrikarna utdukade och diskmaskinen igång. Hmm, klarnar det inte upp igen? Jo, banne mig om det inte blir lite kvällssol ändå, riktigt smaskigt vin det här...

Det här är en välgjord, modern Barolo som inte slarvar bort sin terroir under alla nya franska fat. Det är gott och långt av odiskutabel riktigt hög kvalitet, även om man kan ha lite invändningar mot finessen. Bäst på egen hand och i provningssammanhang. Samtidigt är det bara att konstatera att det inte utlöser riktigt samma pulshöjning som förra gången, men det kära vin är inte du. Det är jag.

fredag 18 januari 2013

2010 Hocus Pocus Syrah


Tycker man småskalighet är eftersträvansvärt är kanske kvällens vin något att kolla upp? Det gjordes bara 225 lådor av 2010 Hocus Pocus Syrah, och det är förstås bara att applådera importören Vinopia som fått hit några flaskor till lilla Sverige.

Fast mest intressant är förstås flaskans innehåll. Vad har vi här egentligen? Jo, 100% oavstjälkad syrah från en blandning av svalare och varmare lägen i Santa Rita Hills respektive Santa Ynez Valley. Vingårdarna är antingen biodynamiska eller sustainable, och vinet uppfostras i använda fat innan det buteljeras utan klarning eller filtrering. Bakom hela apparaten står det äkta paret Peter Hunken (Stolpman Vineyards, Piedrasassi) och Amy Christine (som fortfarande har kvar sitt day job som sommelier i Los Angeles).

I glasen landar ett blårött vin som mår bra av lite luft för att sparka av sig de värsta ungdomssynderna. Efter hand tonar en mycket druvtypisk, köttig syrahdoft fram med hallon och blåbär i spetsen. Vidare lakrits, lite örter, svarta oliver och en kryddighet som säkert kommer från såväl stjälkar som fat. Smaken bjuder på ganska höga syror samtidigt som det finns lite anistonad värme i eftersmaken. Det känns generöst och väldigt mycket Santa Barbara. Vinet är kanske en smula åt det enklare hållet, men det sitter ihop fint och blir bara bättre och bättre med fortsatt luftning. Vi dricker det till hemlagade hamburgare, men till det fungerar som bekant så gott som alla viner... (89)

PS. Ligger i BS för 261 spänn.

fredag 11 januari 2013

2009 Walter Hansel PN The North Slope


Historien om bilhandlaren Stephen Hansel och hans hantverksmässiga viner har vi gått igenom förut. Låt oss istället fokusera på den nya årgången av The North Slope som nyligen lades upp i beställningssortimentet.

Det här är rätt mörka och köttiga grejer, med massor av körsbär, ja rent av lite cola tillsammans med mynta, lakrits, tobak och blodapelsin. Precis som hos syskonet Cuvée Alyce i somras känns frukten ovanligt maffig och mörk för att vara Hansel, och det finns lite tyngd och värme i såväl doft som smak. Dock inte så att det blir obalanserat - här finns varken överdriven fruktsötma eller eldighet, och apelsinsyrorna stagar upp på ett fint sätt. Men har man Bourgogne som måttstock för hur all pinot noir måste vara skall man nog inte välja det här vinet som första avstickare till Kalifornien. Snarare är det här något att plocka fram när man är sugen på steak and pinot...

Jag tycker det här är klart gott på ett ganska okomplicerat sätt, och K som är en cabernet girl gjorde tummen upp blint redan före maten. Det blir lite påfyllning. Inget att grubbla så mycket över, skönt att bara dricka med och utan mat och det lär bara bli bättre med något år på rygg. Men Hansel brukar träffa med lite mer kärlek än just den här årgången.

torsdag 3 januari 2013

2009 Felton Road Chardonnay Block 2


Lokala Konsum rear ut överblivna nyårshumrar, och vi har knappt ätit något annat de senaste dagarna. Idag kokar vi fond på skalen och slänger ihop en risotto. Mot slutet rör vi i försvarliga mängder smör tillsammans med skurna bitar av en hel hummer, och så några halstrade pilgrimsmusslor vid sidan av för säkerhets skull. I glasen landar Felton Roads 2009 Block 2 Chardonnay och det mina vänner, sitter som den berömda smäcken. 

Här får man en välavvägd fatbehandling och en generös frukt med precis rätta mängden tropiska inslag bland citrusfrukterna. Snygg skärpa, bra syror och steniga, skaldjursaktiga mineraltoner. Gott och balanserat,  med viss elegans. Respect to the Kiwis! (92)