lördag 28 februari 2009

2006 Domaine Roger Perrin


En total hårdvarukrasch kan lägga sordin på bloggarlusten, men en rejäl vinbudget senare är det premiär både för trådlöst tangentbord och Domaine Roger Perrin här hemma. Domänen drivs av Luc Perrin, som tog över ansvaret för tjugotre år sedan när pappa Roger avled i en olycka. Man producerar ett flertal olika cuvéer av både röd och vit Côtes-du-Rhône och Châteauneuf-du-Pape, men också lite Vin de Pays på druvor som merlot, cabernet sauvignon och doldisen egiodola.

Det här är deras ingångscuvée, från rankor med en medelålder på 65 år från ett flertal parceller. Vinmakandet är ambitiöst med handskörd och noggrannt urval, komplett avstjälkning, köldmaceration, temperaturkontrollerad jäsning i ståltank och automatisk pigeage. En kul grej är att de olika druvsorterna vinifieras tillsammans i par då man anser att detta ger en mer homogen aromatik. Därefter ungefär ett år i ståltank, foudres eller barriques beroende på druvsort får man anta. Sammansättningen är i runda slängar grenache 73% grenache, 15% syrah, 8% mourvèdre, 4% cinsault/clairette och ett par procent counoise/vaccarèse. Puh, så mycket siffror och tekniska termer - ge mig vin!

2006 Roger Perrin har en doft av kärniga körsbär som initialt lurar min hjärna åt italienhållet. Helheten är bärig och ungdomlig, med lite drag av vingummi. Efter hand kliver dock lite vildhallon och kirschiga drag in i bilden tillsammans med sydfransk örtighet och ett par nygrillade köttstycken som tillsammans placerar helheten i Rhône. Övertoner av violer skyller jag mest på de femton procenten syrah. Med lite luft öppnar doften upp riktigt fint, och den är i nuläget bra mycket bättre än smaken som fortfarande präglas av ungdomlig knutenhet. Frukten har fjädern hårt uppskruvad och kommer säkert att släppa loss fint i framtiden, men just nu är den riktigt hårt tvinnad. Avslutningen innehåller en del värme snarare än brännande hetta, och är riktigt fin med både inslag av pepprighet och bitter malört. Gott, men här bör det absolut löna sig att vänta några år.

söndag 22 februari 2009

Det nya och det gamla Portugal

När Niklas J bjuder in till portugalprovning tackar man så klart ja. Bättre ciceron går knappast att hitta, och vilken chans att färglägga en stor vit fläck på sin vinkarta! Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men att landet rymmer både stolta traditioner och modern nybyggaranda har man förstått. Kvällen kommer att bjuda det bästa av dessa båda världar, till mat och prat. Med så mycket kunskap och erfarenhet som finns runt bordet kan man lära sig massor. Och när drack man någonsin ett vin från 1871?

En fundering bara. När man famlar i blindo är det lätt att man söker sig till det bekanta och välkända. Det blir gärna en del referenser till andra områden och regioner. Jag kan tycka att det kanske är lite orättvist mot dessa viner som garanterat klarar att stå på egna ben utan jämförelser, men vad skall man göra när man varken har kunskap eller erfarenhet? Jag har låtit dessa kommentarer stå kvar, men det säger såklart mer om mig än om vinerna.



FÖRSTA FLIGHTEN - VITA VINER

Första flighten
är vit med tre alvarinho tillsammans med vinägerinlagt griskött, tonfiskröra, oliver med timjan och vitlök samt nybakat bröd.

2004 Palacio da Brejoeira Vinho Verde är blekgul med lite kolsyrebubblor i botten av glaset som även visar i sig som lite spritsighet i munnen. Fräsch, ungdomlig doft av grön äpplighet, citrus och lite honung. Slank, mycket frisk smak med höga syror, mineraler och en riktigt intensiv citronsyrlighet i avslutet, som att suga på en nyuppskuren citronklyfta. Gott, och säkert helt lysande till fisk och skaldjur när utomhustemperaturen är högre än nollgradig. De flesta gissade nog på ett yngre vin än en nollfyra.

2007 Soalheiro Primeiras Vinhas Vinho Verde placerar flera av oss i Loiredalen med sin doft av krusbär, nässlor, gräsighet och lite burksparris. I munnen får man ett snyggt vin med viss mineralkaraktär, med lite mer rondör än ettan, och även större djup. Fyra månader på fat har nog rundat av helheten en aning, men någon direkt märkbar ek kan jag inte hitta. Avslutningen lyfts av de fina syrorna. Jättefin, men för dyr i BS.

2005 Quinta do Feital Dorado Superior blir dock favoriten. En aningen mer gyllengul nyans än de övriga, och en fantastisk doft av bokna gula äpplen, honung och lite nötighet. Jag tycker en liten fatkyss gör sig påmind, vilket snarast lyfter helheten. Doften påminner en hel del om bättre champagne eller varför inte en bättre chenin blanc från exempelvis Vouvray? Smaken är både större och längre än de tidigare vinerna, med fin komplexitet och djup. Syrorna sitter på plats, och eftersmaken har en liten angenäm bitterhet. Härligt! Niklas J påpekar att det här en atypisk Alvarinho, och att inte många viner görs i den här stilen. Riktigt gott hur som helst. Fyra månader i stora fat.

På bordet kommer portugisisk grönsakssoppa - caldo verde - med chorizobitar.



ANDRA FLIGHTEN
- MOGNA RÖDA

Vi får inga ledtrådar annat än att vinerna är portugisiska.

Vin nummer 1 har en ursnygg ljusröd färg med en tegelfärgad kant som även drar lite åt orange. Doften är rent förtrollande med jordgubbshaltig rödfrukt och blommor med parfymerade övertoner och så på djupet lite rökig tjärighet. Smaken är slank och syrlig med snygg elegans och nedsmälta tanniner. Imponerande intensitet i mitten och en riktigt lång salivframkallande avslutning. Fantastiskt gott, och en hel del likheter med Barolo.
Facit: 1960 Quinta do Carmo Vinho Tinto. Ett vin från Estremoz, med lite oklar druvsammansättning men troligen ingår åtminstone Alicante bouschet och Touriga Nacional.

Vin nummer 2 är betydligt mörkare med en ganska tät blåröd färg. Oj, vilken doft. Russin, fikon, katrinplommon och bränt socker tillsammans med stekt svamp och mogen ost. Om färgen ser lite ungdomlig ut har doften desto mer mognad. En del tycker att det bara är för mycket och finner vinet rent av frånstötande. Jag hamnar lite mitt emellan, men visst är det en doft som berör. Kanske mer intressant än riktigt god. Smaken signalerar viss ungdomlig vitalitet med en hel del frukt i behåll och bra längd. Russinen från doften ger viss portkänsla, även om det inte finns några spår av alkohol eller sötma. Jag har ingen aning om vad vi dricker, det här är helt ny mark för mig.
Facit: 1948 Garrafeira Particular Bairrada Caves Aliança. Druvan är Baga, och vinet har legat 20 år i fat. Man kan bara undra hur tätt och fruktdrivet det måste ha varit i sin ungdom.

Vin nummer 3 har även det ett moget utseende med ljusare kant. Oj, vem öppnade Tutankhamons grav? Dammigt grusdamm väller fram tillsammans med kemiskt lösningsmedel och järnspån. Längst in i sarkofagen finns även lite rökig tjäriga. Spontant vill man nästan rygga tillbaka för doften. Unket och dammigt, men ingen uppenbar korkskada. Smaken har samma dammiga känsla som doften, med minimalt med frukt men desto mer funk. Oj, här finns tanniner trots att vinet säkert är jättegammalt, och de är riktigt dammiga och pulvriga. Men mumien lever faktiskt, och vinet förbättras med lite tid i glaset där en del av de värsta otrevligheterna blåsor bort med ökenvinden. Fast det hamnar fortfarande i kategorin mer intressant än gott för mig, och jag kan inte avsluta glaset. Det här måste vara en Colares?
Facit: 1970 Antonio Bernardino Paulo da Silva Colares Chitas. Druvan är Ramisco, som ger världens kanske strävaste viner. Och ja, vinet skall nog smaka så här enligt Niklas. För en ypperlig sammanfattning om Colares och hur man odlade vin i sandgroparna med fara för liv och lem hänvisas till Niklas blogg Portugisiskt.

Sedan kommer kvällens första överraskningsvin, medtaget av Håkan.
Brunröd färg som skvallrar om att vinet nog inte är purungt. I doften får man tydliga gröna toner av gräs och lite tobak på en bakgrund av mörk frukt med svarta vinbär. En antydan av stall och lite jord kompletterar helheten. Smaken är slank och läskande med pigga syror. Intensiteten är smått fantastisk med en helt suverän längd. Oj, så gott! Det här känns lite hemmaplan igen efter senaste flighten, för visst måste vinet vara franskt och visst måste det vara främst cabernet franc? Jodå. Men frukten har en mognad och intensitet som väl knappast kan komma från Loire, eller? Varför inte?
Facit: 1996 Charles Joguet Chinon Clos de la Dioterie. Så roligt att få smaka det här vinet. Lätt den godaste Chinon jag någonsin druckit, riktigt hög klass och den i min smak ofta så besvärliga grönheten är helt under kontroll. Det var väl någonstans runt mitten av nittiotalet som Joguet gjorde sina sista årgångar innan han sålde domänen? Kanske rent av denna årgång?



TREDJE FLIGHTEN - DET MODERNA DOURO

Åter till Portugal. Niklas häller en flight med fyra viner där vi får veta att det rör sig om det moderna Portugal i form av de omskrivna "Duoro Boys" - unga, hungriga vinmakare som samarbetar och som tillsammans har skapat ordentlig uppmärksamhet. Samtliga viner är nollfemmor, och samtliga viner är tätt blåröda, rejält mörkfruktiga och har en ganska tydlig ekprägel. Men med lite tid hittar man ändå en del skillnader. Till vinerna serveras bondsk portugisisk mat: Bisaro på gårdgris från Nibble och Migas på mungbönor, spenat, bladpersilja med mera. Allt serverat på en bit rågbröd stekt i olivolja. Så gott, och passade utmärkt till vinerna.

2005 Quinta do Vallado Reserva (289 kr) ger björnbär och körsbär tillsammans med tydliga drag av björnklister från faten. Efter en stund tillkommer dock en snygg ton av persika, och ekkryddigheten plockar upp toner av kanel. Smaken har rejäl koncentration - det här är stora pojkar från douro allihop - men med bra syror och längd. Avslutningen är dock lite vass och spretig, och helheten känns nog ett snäpp under de andra vinerna i kvalitet.

2005 Quinta do Vale Dona Maria CV (499 kr). Tät färg och mörk frukt med björnbär. Ekfaten drar mer åt kokos utöver bittermandeln, och jag hittar även lite smörkola. Det finns ett grönt stråk där några hittar eucalyptus, andra örter och någon lagerblad. Säkert en blanding av alltihop. Över allt svävar lite parfymerad blommighet. Smaken är ett klart steg upp från förra vinet, ännu större volym med riktigt tätpackad frukt samtidigt som det finns en påtaglig fräschör och harmoni. Möjligen kan man skönja lite mineralitet bland frukten. Det här är väldigt ungt, och skulle behöva kasta av sig lite av den kokostonade eken, men blev mångas favorit i den här flighten.

2005 Wine & Soul Porto Pintas (439 kr). Här drar mörkfrukten mer åt det röda hållet med snygga toner av hallon och skogsbär, tillsammans med en liten sval fläkt av mint. Och så ek förstås, men inte så det stör. Smaken är - ni kan gissa det vid det här laget - stor och koncentrerad med massor av frukt. Samtidigt finns precis som i de tidigare vinerna viss elegans och balans. De finmaskiga tanninerna tapetserar gommen. Några av oss tyckte att det här vinet hade en elegantare prägel, inte minst i doften medan andra tyckte att det var en riktig bamse. Vinmakaren är kvinna vilket eldade på diskussionerna ytterligare. Som vanligt kom vi inte fram till mycket mer än att det är dumt att generalisera ;-)

2005 Quinta do Crasto Vinha Maria Teresa (675 kr). Oj, här är något annorlunda. Doften får min hjärna att skrika ung modern tempranillo. Det känns också som att man använt en hel del amerikansk ek. Massor av vanilj och kokos, rent av en hel pecan nut pie. Det finns en komplex kryddighet, men frukten kantrar över i rena colaassociationerna. Stort och bullrigt i munnen med lager på lager av frukt och sötaktig ek. Svårt att hitta så mycket nyanser. Otroligt koncentrerat och hög kvalitet, med känslan blir att man har försökt lite för hårt. Inte riktigt min stil. Det här är ett av de mest uppskrivna kultvinerna i Portugal, med skyhöga betyg från Wine Spectator och Wine Advocate. "Graceful, Burgundian-styled wine... expect to be impressed with finesse, not power" skriver Mark Squires. Huh?

Sammanfattningsvis riktigt roligt att få smaka de här omtalade vinerna. De är goda, men skall jag vara lite kritisk så tycker jag de allihop känns ganska strömlinjeformade i sin moderna fruktighet och ekbehandling. Jag har svårt att sätta fingret på Douros terroir, utan får mer en känsla av att vinerna kunde ha kommit lite varsomhelst ifrån. Det blir säkert bättre med lite lagring, och mycket kan säkert tillskrivas min bristande erfarenhet av dessa viner. Å andra sidan är ju prisläget sådant att kraven blir rätt höga.


Kvällens andra överraskningsvin från Mats L tar mig tillbaka till den första röda flighten. Mumien vaknar igen! Damm och lite rökig tjära följs av järn och unken kloak. Samtidigt finns en hel del röd frukt och även lite rosenparfym. Smaken är spenslig och syrlig med rikliga doser järn och mineralitet. Riktigt fin längd där kloaken hänger med ända in i kaklet. Är det här kanske ännu en Colares? Japp!
Facit : 1987 Colares Chitas, alltså en senare årgång av vin tre i flight två. Det här exemplaret är mycket piggare, med fräschare frukt. Riktigt kul att få smaka två olika årgångar under samma kväll. Men ändå... Colares får nog sägas vara en acquired taste.

Tredje överraskningsvinet står Vintresserad för. Första regeln vid blindprovning - utgå från det som finns i glaset och inte förutfattade meningar om den som tagit med vinet. Vi var nog många som hade näsorna inställda på Bordeaux. Doften är blyg och inte helt lätt att läsa. Först slås jag av rökig tjära, sedan tillkommer korinter, tomatpuré, lite svamp och en fläkt av spearmint. Hmm det här är nog ingen Bordeaux. Smaken är initialt mer givande än doften - slank och fin åt det lättare hållet med bra intensitet i frukten. Höga syror och en del tanniner i svansen. Tjäran fick mig att fundera på Syrah, men med de här tanninerna är vi väl i Piemonte? Japp.
Facit: 1997 Beni di Batasiolo Barolo. Vinet växte en del i glasen och var utmärkt till maten. Jag har inte smakat något från den producenten förut, kul.



FJÄRDE FLIGHTEN - FORTIFIERADE VINER

Dags för efterätt, och in kommer en fantastisk kaka med så mycket ägg och smör att man nästan rodnar. Tre gyllene viner i glasen. Att de är fortifierade framgår, annars inga ledtrådar.

Alambre Moscatel de Setubal 20 Años (José Maria da Fonseca) är bärnstensfärgat. Stor doft med torkad frukt, dadlar och fikon tillsammans med fudge och Odense nougat. Slutligen en näve nötter och lite flyktiga toner av lim. Söt, varm smak med bra syror och lång eldig eftersmak. Gott, och för 199 kr måste man nog ta p-ordet i sin mun.

J. A. Fernandez Moscatel de Setubal (buteljerad 1935?) är well, också bärnstensfärgat. Större doft än föregående vin, med bra mycket större komplexitet. Dadlar, fikon och torkad frukt så klart, men också ett grönt stråk som fick oss att associera till både tallbarr och basilika, ja faktiskt rent av pesto. De som besökt Roskildefestivalen under tjugo års tid kunde lägga till jazztobak. Överst i glaset finns lite volatila toner av nagellack. Smaken är fyllig och rik med kanske en aning låg syra. Rejäl längd som bärs fram av lite eldighet.
Historien kring det här vinet är så fantastisk att den måste läsas i sin helhet på Niklas blogg. En superaritet som sannolikt buteljerats på trettiotalet. Frågan är om den varit och vänt i Sydamerika eller inte? En stor upplevelse hur som helst.

Bastardinho de Azeitão Moscatel de Setubal 30 Años (José Maria da Fonseca) Sista glaset är en aning mörkare än de andra, och drar en smula åt lönnsirap i färgen. Urläcker doft, min absoluta favorit av de här tre. Otrolig komplexitet där alla elementen går i ur varandra och bildar en större helhet. Fikon i cognac, björnklister, allehanda julgotter - och så en läcker örtighet. Här finns både bredd, höjd och djup. Smaken är en explosion med riktigt friska syror som balans mot rikheten och sötman. Otrolig munfyllande längd.
Min favorit av de här tre - och så får man höra att samtliga bastardinhorankor rycktes upp 1974. Den oädla korsningen var tydligen överlägsen den riktiga Moscatelen. Återigen en riktigt stor upplevelse.

Fram kommer lite portugisiska ostar specialimporterade av ostbloggare Fredrik. Cabra på getmjölk var kanske väl salt, men fungerade bra till sötman i vinerna. Azeitão blev mångas favorit med sin syrliga krämighet. Och där någonstans tar Niklas fram den stora finalen...

1871 Quinta de Lourerio Vinho Velho do Douro Garrafeira Particular. Brunare i färgen. Wow, vilken doft. Alla sitter bara och sniffar. Spridda mumlingar hörs - trävirke, te, fikon, torkad frukt, kaffelikör, till och med rom. Inte riktigt samma längd som hos bastardinhon, men att som jag fråga om inte frukten ändå känns lite intorkad är förstås på samma låga nivå som att rycka undan rullatorn för en nittioåring som korsar ett övergångsställe. Vi sitter andäktiga när Niklas visar flaskan.1871... och så mycket liv. Fantastiskt.

Stort tack till alla deltagare och inte minst till Niklas för en fantastiskt välorganiserad provning. Vilka skatter som plockades fram!

PS. Bilderna har jag helt fräckt lånat från Finare Vinare då jag inte tog några egna. Som vanligt finns utförliga noteringar där...

PPS. Ännu fler intryck här, här, här och här.

fredag 20 februari 2009

2005 Gérard Bertrand L'Hospitalitas


Vi snurrar tillbaka några helger. I parallella glas finns två viner. Det första känns som klassisk fransk sval örtig tapenadetonad syrah av bättre snitt; så här bra Crozes-Hermitage görs nog inte så gissningen blir ganska ung Hermitage. Ur glas nummer två stiger en ursnygg och välbalanserad sötfrukt med läckert kryddig fatbehandling. Fortfarande syrah, men något helt annat. Mer sol i ryggen helt enkelt. Jag får klara associationer till Sine Qua Non Atlantis Syrah, men hinner knappt säga det innan Nettare-Anders påpekat samma sak. Och eftersom det är Michel Jamais som bjuder så kanske det inte är en så dålig gissning? Fel, fel, fel! Det är två årgångar av gamle rugbyspelaren Gérard Bertrands L'Hospitalitas vi har i glasen, 2004 resp 2005.

Nyttan av att kunna smaka innan man köper kan inte nog betonas. En prestigecuvée från Languedoc för mer än trehundra spänn som dyker upp mitt i månaden när man redan spenderat budgeten på huvudsläppet? Nja, skulle inte tro det, det blir klar pass för mig. Fast nu gick det ju inte att låta bli. Och eftersom man vill ha de där kickarna om och om igen så blir det omedelbar uppkorkning. 50% syrah, 40% mourvédre, 10% grenache och säkert en del ny ek.

2005 L'Hospitalitas är riktigt tät och blåröd med svarta reflexer. Första doften direkt efter karafferingen ger lite järnhaltig äppelmust som leder tankarna åt carignan, men väldigt snart kranklar vinet till sig och får en klart mörkare nyans. Ur karaffen står en kvast av garrigue så tydlig och högljudd att det inte är något snack om var vi befiner oss, helhetskänslan känns très sudiste. Örterna breddar sig snabbt och innefattar snart halva kryddhyllan inklusive spiskummin. Mörkret sluter sig med läder och asfalt, samtidigt som frukten bidrar med påminnelser om det mest underbara solsken med riktigt mogna björnbär och hallon, rent av lite drottningsylt. Lägg till lite grillat kött också, och som pricken över i en sval ton av spearmint. En fantastisk, urläcker doft!

I munnen får man ett vidöppet, tillgängligt vin med underbar intensitet i den mogna frukten. 2005 måste ha varit rent fantastiskt i Languedoc! Här snackar vi balanskonster i den högre skolan - lysande struktur där pigga syror och mogna tanniner ger understöd. Kraft och elegans på samma gång, i ganska modern skrud. Eftersmaken är härligt lång och lite pepprig. A point!

Oj, så gott! Ungt förstås, men samtidigt så läckert och givande redan nu så varför vänta? Fantastiskt skickligt vinmakande, modernt och ursprungstypiskt på samma gång. Associationerna till Sine Qua Non är kanske inte lika tydliga den här gången på hemmaplan med etiketten synlig, men fattigmans-Krankl är ett så bra epitet att det gärna får stå kvar. Bland det absolut godaste jag någonsin smakat från Languedoc.

PS. Fler som var klåfingriga på korkskruven ikväll.

onsdag 18 februari 2009

2006 Alto Moncayo


Importören Vinovativa välkomnar Spanien till 2000-talet i sin presentation av det här vinet. Och visst känns det här modernt så det räcker - vinmakare är den kultförklarade australiern Chris Ringland och stilen sägs vara extra allt, med en rejäl topping av ek och skyhöga Jay Miller-poäng strösslade ovanpå. Sådana här viner brukar inte hamna högt på min inköpslista, men det är roligt att prova nytt ibland. Det är lätt att anta men svårt att veta om man inte smakar själv.

Campo de Borja ligger i nordöstra Spanien nära Zaragoza. Även om regionen sägs ha vinodlaranor från medeltiden verkar man mest ha producerat plonk fram till nyligen. Vinet är gjort på 100% garnacha dvs grenache, vuxen i näringsfattig, kalkrik lera på en höjd av 1000 meter över havet. 20 månader i nya franska och amerikanska ekfat. 16% tjong enligt etiketten. Vi korkar upp till prat och en ostbit.

2006 Alto Moncayo har en mörk rubinröd färg med svarta reflexer och snygg transparens. Doften smäller till rejält med några eldiga alkoholångor, men framför allt ett vulkanutbrott av körsbär, björnbär, blåbär och hallon. Nästa våg består av massor av ek - vanilj, marshmallows och mjölkchoklad och så lite malolaktisk smörkola överst i godispåsen. Det är stort, maffigt och väldigt mycket reptilhjärna. Och det känns mycket närmare till Australien och shiraz än till châteauneuf. Efter några timmar lugnar dock eken ner sig lite, och det är lättare att hitta allt det andra. En snygg barrig tobakston till exempel, och en massa kryddor. Det har också tillkommit lite rödare toner av jordgubbssylt samtidigt som mörkret ligger kvar i bakgrunden och skickar in lite påminelser av nylagd asfalt.

I munnen bildar nosens vulkanutbrott en tät, munfyllande lavaström av frukt. Fylligt så det förslår. Samtidigt finns en del fräschhet; det känns varken jolmigt eller slappt och syrorna är absolut inte obefintliga även vi förstås inte snackar Bourgorgne just nu. Det här är något annat. Smaken rymmer även lite snygga mineraltoner som lyckas tränga igenom all frukt och ek. På minussidan finns lite (ek?)bitterhet och en rätt påtaglig eldighet i avslutningen. 16 procent är svårt att trolla bort och Ringland har inte riktigt lyckats med trollkonsterna. Å andra sidan känns eldigheten inte mycket värre än i tex 2005 Gloire de mon Grand-Père härom veckan.

Ok, säg efter mig: f-r-u-k-t-b-o-m-b. Eller på ren franska - le bömb. Det här är ett vin man dricker på frukten, men jäklar vilken frukt. Visst kan man ha massor av invändningar kring balans, matvänlighet, smaklöksuttröttning och kanske lagringsduglighet men det är rätt häftigt. "Antingen älska eller hata" skriver Vinovativa, och som så ofta när någon målar upp en så tydlig dikotomi hamnar jag lite mittemellan. Jag kan förstå båda lägren, både de som skriker om intelligensbefriade smakhandikappade alfahannar och de som fnyser åt spröda gamlavärldenkramare med slänglugg som lika gärna kunde dricka blomstervatten. För egen del gillar jag det mycket mera än jag trodde jag skulle göra. Lite monolitiskt, och inget jag vill dricka varje dag, men ett gott vin i den här stilen och ytterligare någon flaska i framtiden vid rätt tillfälle vore trevligt. Till en schysst barbecue borde det kunna klara både grillos och utomhusvindar med bravur.

lördag 14 februari 2009

1999 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande


Klassiskt slott i glasen ikväll, om än från mindre klassisk årgång. Fördelen är att det är drickfärdigt nu. 1999 Pichon Lalande är snyggt brunröd med en tegelantydan åt kanterna. Herregud, vilken doft! Komplexitet, elegans och stil. Jag sitter och sniffar en lång stund innan jag ens kommer mig för att smaka. Svarta vinbär såklart, men också plommon och mognadstoner av torkad frukt och tryffel. Fina inslag av läder och cederträ/blyertspenna, och en bild av en välmatad humidor full av ädlaste kubaner. Faten ger en komplex kryddighet och ett lätt moln av kaffe, och mitt i alltihop finns också mustigare toner av lagerblad och köttbuljong. Och även om man inte sitter i stallet så hör man åtminstone avlägsna gnäggningar. Dofterna går i och ur varandra - det känns som vinst varje gång man snurrar glaset och skakar fram nya intryck.

Smaken är inte helt oväntat slank, rent av spenslig med en känsla av lite bräcklig frukt. Något intorkat, döende vin rör det sig dock inte om, utan här finns en del saftighet kvar. Samtidigt handlar det om elegans och nyanser snarare än kraft. Fräscha syror ger en riktigt läskande känsla, och tanninerna är så gott som helt nedsmälta förutom ett litet kvarvarande dammoln. Mittpartiet är kanske inte direkt glest, men någon har åtminstone skruvat ner volymen ganska rejält. Lyckligtvis hittar densamme volymknappen lagom till avslutningen med både fin längd och ett salivframkallande crescendo som inbjuder till en sipp till.

I en provning hade kanske det här vinet blygt dragit sig undan med svansen mellan benen in i något hörn, och säkert kan slottet prestera bättre än så här i andra årgångar. Men på egen hand med full uppmärksamhet utan konkurrenter och med uppbackning av en mild lammytterfilé är det en ganska underbar bordeauxupplevelse.

PS. Vinet är köpt i Frankrike men finns faktiskt i monopolets sortiment. Personligen skulle jag känna mig smått rånad om jag handlade till det priset, men det är förstås utifrån den egna plånboken.

fredag 13 februari 2009

2005 Fort Ross Pinot Noir Reserve


Även om det bara gått en vecka sedan sist känns kvällens post lite som när man slänger upp fönstren på vid gavel den första vårdagen och blåser spindelväven ur skrymslen och vrår. Senaste tiden har vindrickande inte haft högsta prioritet när vinterns virusinvasion nått en ny sunkighetsnivå. Å andra sidan kan man säkert argumentera för att jag drack mer än min veckoranson av vin förra helgen hemma hos Michel Jamais.

Men nu är det dags att damma av bloggen och dricka lite vin igen. Den kaliforniska pinoten i glasen har en snygg, ganska mörk rubinröd färg. Ur karaffen kommer en sensuell och öppen doft av körsbär, tranbär, röd citrusfrukt och cola. Strax därefter infinner sig en skön känsla av skogsglänta i form av både barrighet och mjuk fuktig mossa. Här kan man säkert hitta svamp om man bara väntar tillräckligt länge. Avslutningsvis lite vaniljstång och gräddkola. Smaken är slank och tydligt svalklimatspräglad med fin fräschör och bra syror samtidigt som det finns en generös bredd i frukten från den kaliforniska solen. Eftersmaken är kryddig, lite mineralisk och utmärkt lång. Det här borde kunna få den mest envise bourgogneälskare på fall. Härlig balans och ett riktigt gott vin!

Fort Ross ligger precis ute vid sonomakusten strax norr om Jenner där vi stannade för lunch i höstas på väg söderut längs den svindlande Highway One. Inte såg vi några vingårdar då inte. En utmärkt sammanfattning om domänen hittar man hos Finare Vinare som redan smakat, eller varför inte på producentens egna hemsida. Det finns fortfarande flaskor kvar på hyllorna om någon är intresserad. Själv köper jag fler flaskor, det här vill jag dricka igen.

fredag 6 februari 2009

2005 Bosquet des Papes A la Gloire de Mon Grand-Père


Ni vet hur det är med semesterviner - så gott på plats i solen och värmen, så vidrigt en snöblöt februaridag på dessa breddgrader. Med fortfarande hyfsat oblekta minnen från vår sista kväll i Paris i somras var det här en av de flaskor jag såg fram mest emot i februarisläppet och köpte flest av. Den där kvällen i juli var charmfaktorn total, och vi vill gärna ha en repris ikväll.

Bosquet des Papes är en av de mer traditionella producenterna. Den här cuvéen utgörs av 98% grenache från 60-80-åriga stockar i norra delen av appellationen i Les Gardioles. 18 månader i foudres, och de sista procenten har man toppat upp med cinsault och clairette rose.

2005 A la Gloire de Mon Grand-Père är ljusare än Graillots nolltrea, mer åt det granatröda hållet och läckert transparent. Ur karaffen sprider sig en stor, parfymerad och rent eterisk doft av hallon och jordgubbar uppblandande med violer och allmänna ängsblommor. Lite örter och solvarma stenar letar sig in i bilden efter hand, och så de där aromerna jag i de här sammanhangen mer och mer sätter i samband med gammelgrenache snarare än fat: gräddkola och choklad. Det här är är ungt men väldigt härligt, och letar man tillräckligt noga hittar man säkert några noriark också. Smaken bjuder däremot på lite knuten frukt som verkar ha slutit sig en aning sedan i somras, eller så är det omständigheterna som spelar in. In träder alkoholen, som breder ut sig och ger en rätt påtaglig eldighet trots att vi håller stenhårt på serveringstemperaturen. Visst finns en fin intensitet, och årgången har givit en hel del uppstagning åt frukten och alkoholen, men för min smak flörtar det här väl mycket med den där alladinasken. Nästan uteslutande grenache kan vara lite knepigt. Jag är fortfarande svårt charmad av doften, men i grenarna drickbarhet och helhetsintryck vinner Graillot ikväll. Lite snopet med tanke på förväntningarna. Vinet är gott, men blir förhoppningsvis ännu bättre med tid.

2003 Alain Graillot Crozes-Hermitage


Jag kan ibland fortfarande undra vad som egentligen hände när vi provade Graillots nolltrea för drygt 18 månader sedan. Var det oss eller vinet det var fel på? Kan verkligen två flaskor på raken varit lätt korkade, eller var det trots allt den nesliga tunneln som spökade? Annars tycker jag bilden av den här årgången i norra rhônedalen mer och mer börjar utkristallisera sig som snabbmognande och tillgänglig, åtminstone på denna något enklare nivå. Vem vet, kanske har LaLa-trion barrikaderat sig längst ned i någon kolsvart grotta.

Det finns förstås bara ett sätt att få veta. 2003 Graillot Crozes-Hermitage är imponerande tätt och djupt rubinrött i glasen. Här finns ingen slutenhet; doften är stor och potent med mosade svarta vinbär, hallon och körsbär som legat en tid i likör. Vidare några hyvelspån från bänken i en vedeldad bastu och lite stickiga toner av nyoljat virke. Slutligen sötlakrits, oliver och urpsrungstypiska toner av kådig pinje och garrigue. Riktigt fin doft att sniffa på. Smaken ger massor av frukt och en rejäl struktur där avslutningen har en matta av tanniner. Syrorna är klart fräscha och ringer ut fint i avslutet av lakrits, mineralkaraktär och väl avvägd värme.

Välkommen in i matchen igen! Det här uppför sig precis som man kan förvänta sig av en nolltrea och är till på köpet jättegott. Mina tidigare intryck av vinet som den bästa av de senaste årens årgångar från Graillot kvarstår, även om nollfemman kanske kan spurta om när den väl vaknar. Trots årgångens värme tycker jag det här känns fast förankrat i norra rhônedalens mylla. Att det trots allt är en liten bit kvar till hur mycket jag gillade vinet när det släpptes för drygt tre år sedan säger nog mest om min svaghet för ung graillotsyrah.

måndag 2 februari 2009

2006 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian


Enda fördelen med att ha legat utslagna av calicivirus under helgen är att vi har en nästan färdiglagad ossobuco i kylen - grytan fick helt enkelt tas från spisen när de första kräkningarna kom. Nu när livsandarna återvänt så pass mycket att det vore gott med ett glas vin igen passar väl en första påtitt av de nysläppta spinettabarberorna bra?

Den djupt blåröda 2006 Ca' di Pian ger ett ack så ungt intryck vid första sniffen. Jag hade tänkt servera direkt ur flaskan, men här behövs karaff. Första intrycket är massor av bär - både hallon och svarta vinbär som kokats ned till sylt som sedan garnerats med några mörka körsbär. Lite flyktiga aromer av nagellack dansar ovanpå, och efter en stund kliver både lite blommig parfym och en snygg örtig tobakston fram. Men hallå - var är all rostad ek? Av förrförra årgångens fräna, ansjovispräglade, chokladbittra käftsmäll till fatbehandling återstår bara en smekning av bittermandel och vanilj som snarare lyfter helheten än kör över den med ångvält. Istället hamnar frukten i förarsätet i den riktigt saftiga, bäriga smaken som fortfarande är ganska knuten. Munkänslan är slank, syrorna sitter förstås precis där de skall, och här finns ingen oöverstiglig strävhet, speciellt som man verkar dragit ner på den extra skjutsen av ektanniner. Eftersmaken är ren, lång och läskande med lite mineralkaraktär och en hel del lakrits och kärnbitterhet. Fräscht men väldigt ungt; sista glaset var överlägset bäst. Nästa flaska får vänta lite, kanske händer riktigt bra saker bara till hösten?

PS. Det var fler som inte kunde låta bli korkskruven ikväll.