söndag 22 februari 2009

Det nya och det gamla Portugal

När Niklas J bjuder in till portugalprovning tackar man så klart ja. Bättre ciceron går knappast att hitta, och vilken chans att färglägga en stor vit fläck på sin vinkarta! Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men att landet rymmer både stolta traditioner och modern nybyggaranda har man förstått. Kvällen kommer att bjuda det bästa av dessa båda världar, till mat och prat. Med så mycket kunskap och erfarenhet som finns runt bordet kan man lära sig massor. Och när drack man någonsin ett vin från 1871?

En fundering bara. När man famlar i blindo är det lätt att man söker sig till det bekanta och välkända. Det blir gärna en del referenser till andra områden och regioner. Jag kan tycka att det kanske är lite orättvist mot dessa viner som garanterat klarar att stå på egna ben utan jämförelser, men vad skall man göra när man varken har kunskap eller erfarenhet? Jag har låtit dessa kommentarer stå kvar, men det säger såklart mer om mig än om vinerna.



FÖRSTA FLIGHTEN - VITA VINER

Första flighten
är vit med tre alvarinho tillsammans med vinägerinlagt griskött, tonfiskröra, oliver med timjan och vitlök samt nybakat bröd.

2004 Palacio da Brejoeira Vinho Verde är blekgul med lite kolsyrebubblor i botten av glaset som även visar i sig som lite spritsighet i munnen. Fräsch, ungdomlig doft av grön äpplighet, citrus och lite honung. Slank, mycket frisk smak med höga syror, mineraler och en riktigt intensiv citronsyrlighet i avslutet, som att suga på en nyuppskuren citronklyfta. Gott, och säkert helt lysande till fisk och skaldjur när utomhustemperaturen är högre än nollgradig. De flesta gissade nog på ett yngre vin än en nollfyra.

2007 Soalheiro Primeiras Vinhas Vinho Verde placerar flera av oss i Loiredalen med sin doft av krusbär, nässlor, gräsighet och lite burksparris. I munnen får man ett snyggt vin med viss mineralkaraktär, med lite mer rondör än ettan, och även större djup. Fyra månader på fat har nog rundat av helheten en aning, men någon direkt märkbar ek kan jag inte hitta. Avslutningen lyfts av de fina syrorna. Jättefin, men för dyr i BS.

2005 Quinta do Feital Dorado Superior blir dock favoriten. En aningen mer gyllengul nyans än de övriga, och en fantastisk doft av bokna gula äpplen, honung och lite nötighet. Jag tycker en liten fatkyss gör sig påmind, vilket snarast lyfter helheten. Doften påminner en hel del om bättre champagne eller varför inte en bättre chenin blanc från exempelvis Vouvray? Smaken är både större och längre än de tidigare vinerna, med fin komplexitet och djup. Syrorna sitter på plats, och eftersmaken har en liten angenäm bitterhet. Härligt! Niklas J påpekar att det här en atypisk Alvarinho, och att inte många viner görs i den här stilen. Riktigt gott hur som helst. Fyra månader i stora fat.

På bordet kommer portugisisk grönsakssoppa - caldo verde - med chorizobitar.



ANDRA FLIGHTEN
- MOGNA RÖDA

Vi får inga ledtrådar annat än att vinerna är portugisiska.

Vin nummer 1 har en ursnygg ljusröd färg med en tegelfärgad kant som även drar lite åt orange. Doften är rent förtrollande med jordgubbshaltig rödfrukt och blommor med parfymerade övertoner och så på djupet lite rökig tjärighet. Smaken är slank och syrlig med snygg elegans och nedsmälta tanniner. Imponerande intensitet i mitten och en riktigt lång salivframkallande avslutning. Fantastiskt gott, och en hel del likheter med Barolo.
Facit: 1960 Quinta do Carmo Vinho Tinto. Ett vin från Estremoz, med lite oklar druvsammansättning men troligen ingår åtminstone Alicante bouschet och Touriga Nacional.

Vin nummer 2 är betydligt mörkare med en ganska tät blåröd färg. Oj, vilken doft. Russin, fikon, katrinplommon och bränt socker tillsammans med stekt svamp och mogen ost. Om färgen ser lite ungdomlig ut har doften desto mer mognad. En del tycker att det bara är för mycket och finner vinet rent av frånstötande. Jag hamnar lite mitt emellan, men visst är det en doft som berör. Kanske mer intressant än riktigt god. Smaken signalerar viss ungdomlig vitalitet med en hel del frukt i behåll och bra längd. Russinen från doften ger viss portkänsla, även om det inte finns några spår av alkohol eller sötma. Jag har ingen aning om vad vi dricker, det här är helt ny mark för mig.
Facit: 1948 Garrafeira Particular Bairrada Caves Aliança. Druvan är Baga, och vinet har legat 20 år i fat. Man kan bara undra hur tätt och fruktdrivet det måste ha varit i sin ungdom.

Vin nummer 3 har även det ett moget utseende med ljusare kant. Oj, vem öppnade Tutankhamons grav? Dammigt grusdamm väller fram tillsammans med kemiskt lösningsmedel och järnspån. Längst in i sarkofagen finns även lite rökig tjäriga. Spontant vill man nästan rygga tillbaka för doften. Unket och dammigt, men ingen uppenbar korkskada. Smaken har samma dammiga känsla som doften, med minimalt med frukt men desto mer funk. Oj, här finns tanniner trots att vinet säkert är jättegammalt, och de är riktigt dammiga och pulvriga. Men mumien lever faktiskt, och vinet förbättras med lite tid i glaset där en del av de värsta otrevligheterna blåsor bort med ökenvinden. Fast det hamnar fortfarande i kategorin mer intressant än gott för mig, och jag kan inte avsluta glaset. Det här måste vara en Colares?
Facit: 1970 Antonio Bernardino Paulo da Silva Colares Chitas. Druvan är Ramisco, som ger världens kanske strävaste viner. Och ja, vinet skall nog smaka så här enligt Niklas. För en ypperlig sammanfattning om Colares och hur man odlade vin i sandgroparna med fara för liv och lem hänvisas till Niklas blogg Portugisiskt.

Sedan kommer kvällens första överraskningsvin, medtaget av Håkan.
Brunröd färg som skvallrar om att vinet nog inte är purungt. I doften får man tydliga gröna toner av gräs och lite tobak på en bakgrund av mörk frukt med svarta vinbär. En antydan av stall och lite jord kompletterar helheten. Smaken är slank och läskande med pigga syror. Intensiteten är smått fantastisk med en helt suverän längd. Oj, så gott! Det här känns lite hemmaplan igen efter senaste flighten, för visst måste vinet vara franskt och visst måste det vara främst cabernet franc? Jodå. Men frukten har en mognad och intensitet som väl knappast kan komma från Loire, eller? Varför inte?
Facit: 1996 Charles Joguet Chinon Clos de la Dioterie. Så roligt att få smaka det här vinet. Lätt den godaste Chinon jag någonsin druckit, riktigt hög klass och den i min smak ofta så besvärliga grönheten är helt under kontroll. Det var väl någonstans runt mitten av nittiotalet som Joguet gjorde sina sista årgångar innan han sålde domänen? Kanske rent av denna årgång?



TREDJE FLIGHTEN - DET MODERNA DOURO

Åter till Portugal. Niklas häller en flight med fyra viner där vi får veta att det rör sig om det moderna Portugal i form av de omskrivna "Duoro Boys" - unga, hungriga vinmakare som samarbetar och som tillsammans har skapat ordentlig uppmärksamhet. Samtliga viner är nollfemmor, och samtliga viner är tätt blåröda, rejält mörkfruktiga och har en ganska tydlig ekprägel. Men med lite tid hittar man ändå en del skillnader. Till vinerna serveras bondsk portugisisk mat: Bisaro på gårdgris från Nibble och Migas på mungbönor, spenat, bladpersilja med mera. Allt serverat på en bit rågbröd stekt i olivolja. Så gott, och passade utmärkt till vinerna.

2005 Quinta do Vallado Reserva (289 kr) ger björnbär och körsbär tillsammans med tydliga drag av björnklister från faten. Efter en stund tillkommer dock en snygg ton av persika, och ekkryddigheten plockar upp toner av kanel. Smaken har rejäl koncentration - det här är stora pojkar från douro allihop - men med bra syror och längd. Avslutningen är dock lite vass och spretig, och helheten känns nog ett snäpp under de andra vinerna i kvalitet.

2005 Quinta do Vale Dona Maria CV (499 kr). Tät färg och mörk frukt med björnbär. Ekfaten drar mer åt kokos utöver bittermandeln, och jag hittar även lite smörkola. Det finns ett grönt stråk där några hittar eucalyptus, andra örter och någon lagerblad. Säkert en blanding av alltihop. Över allt svävar lite parfymerad blommighet. Smaken är ett klart steg upp från förra vinet, ännu större volym med riktigt tätpackad frukt samtidigt som det finns en påtaglig fräschör och harmoni. Möjligen kan man skönja lite mineralitet bland frukten. Det här är väldigt ungt, och skulle behöva kasta av sig lite av den kokostonade eken, men blev mångas favorit i den här flighten.

2005 Wine & Soul Porto Pintas (439 kr). Här drar mörkfrukten mer åt det röda hållet med snygga toner av hallon och skogsbär, tillsammans med en liten sval fläkt av mint. Och så ek förstås, men inte så det stör. Smaken är - ni kan gissa det vid det här laget - stor och koncentrerad med massor av frukt. Samtidigt finns precis som i de tidigare vinerna viss elegans och balans. De finmaskiga tanninerna tapetserar gommen. Några av oss tyckte att det här vinet hade en elegantare prägel, inte minst i doften medan andra tyckte att det var en riktig bamse. Vinmakaren är kvinna vilket eldade på diskussionerna ytterligare. Som vanligt kom vi inte fram till mycket mer än att det är dumt att generalisera ;-)

2005 Quinta do Crasto Vinha Maria Teresa (675 kr). Oj, här är något annorlunda. Doften får min hjärna att skrika ung modern tempranillo. Det känns också som att man använt en hel del amerikansk ek. Massor av vanilj och kokos, rent av en hel pecan nut pie. Det finns en komplex kryddighet, men frukten kantrar över i rena colaassociationerna. Stort och bullrigt i munnen med lager på lager av frukt och sötaktig ek. Svårt att hitta så mycket nyanser. Otroligt koncentrerat och hög kvalitet, med känslan blir att man har försökt lite för hårt. Inte riktigt min stil. Det här är ett av de mest uppskrivna kultvinerna i Portugal, med skyhöga betyg från Wine Spectator och Wine Advocate. "Graceful, Burgundian-styled wine... expect to be impressed with finesse, not power" skriver Mark Squires. Huh?

Sammanfattningsvis riktigt roligt att få smaka de här omtalade vinerna. De är goda, men skall jag vara lite kritisk så tycker jag de allihop känns ganska strömlinjeformade i sin moderna fruktighet och ekbehandling. Jag har svårt att sätta fingret på Douros terroir, utan får mer en känsla av att vinerna kunde ha kommit lite varsomhelst ifrån. Det blir säkert bättre med lite lagring, och mycket kan säkert tillskrivas min bristande erfarenhet av dessa viner. Å andra sidan är ju prisläget sådant att kraven blir rätt höga.


Kvällens andra överraskningsvin från Mats L tar mig tillbaka till den första röda flighten. Mumien vaknar igen! Damm och lite rökig tjära följs av järn och unken kloak. Samtidigt finns en hel del röd frukt och även lite rosenparfym. Smaken är spenslig och syrlig med rikliga doser järn och mineralitet. Riktigt fin längd där kloaken hänger med ända in i kaklet. Är det här kanske ännu en Colares? Japp!
Facit : 1987 Colares Chitas, alltså en senare årgång av vin tre i flight två. Det här exemplaret är mycket piggare, med fräschare frukt. Riktigt kul att få smaka två olika årgångar under samma kväll. Men ändå... Colares får nog sägas vara en acquired taste.

Tredje överraskningsvinet står Vintresserad för. Första regeln vid blindprovning - utgå från det som finns i glaset och inte förutfattade meningar om den som tagit med vinet. Vi var nog många som hade näsorna inställda på Bordeaux. Doften är blyg och inte helt lätt att läsa. Först slås jag av rökig tjära, sedan tillkommer korinter, tomatpuré, lite svamp och en fläkt av spearmint. Hmm det här är nog ingen Bordeaux. Smaken är initialt mer givande än doften - slank och fin åt det lättare hållet med bra intensitet i frukten. Höga syror och en del tanniner i svansen. Tjäran fick mig att fundera på Syrah, men med de här tanninerna är vi väl i Piemonte? Japp.
Facit: 1997 Beni di Batasiolo Barolo. Vinet växte en del i glasen och var utmärkt till maten. Jag har inte smakat något från den producenten förut, kul.



FJÄRDE FLIGHTEN - FORTIFIERADE VINER

Dags för efterätt, och in kommer en fantastisk kaka med så mycket ägg och smör att man nästan rodnar. Tre gyllene viner i glasen. Att de är fortifierade framgår, annars inga ledtrådar.

Alambre Moscatel de Setubal 20 Años (José Maria da Fonseca) är bärnstensfärgat. Stor doft med torkad frukt, dadlar och fikon tillsammans med fudge och Odense nougat. Slutligen en näve nötter och lite flyktiga toner av lim. Söt, varm smak med bra syror och lång eldig eftersmak. Gott, och för 199 kr måste man nog ta p-ordet i sin mun.

J. A. Fernandez Moscatel de Setubal (buteljerad 1935?) är well, också bärnstensfärgat. Större doft än föregående vin, med bra mycket större komplexitet. Dadlar, fikon och torkad frukt så klart, men också ett grönt stråk som fick oss att associera till både tallbarr och basilika, ja faktiskt rent av pesto. De som besökt Roskildefestivalen under tjugo års tid kunde lägga till jazztobak. Överst i glaset finns lite volatila toner av nagellack. Smaken är fyllig och rik med kanske en aning låg syra. Rejäl längd som bärs fram av lite eldighet.
Historien kring det här vinet är så fantastisk att den måste läsas i sin helhet på Niklas blogg. En superaritet som sannolikt buteljerats på trettiotalet. Frågan är om den varit och vänt i Sydamerika eller inte? En stor upplevelse hur som helst.

Bastardinho de Azeitão Moscatel de Setubal 30 Años (José Maria da Fonseca) Sista glaset är en aning mörkare än de andra, och drar en smula åt lönnsirap i färgen. Urläcker doft, min absoluta favorit av de här tre. Otrolig komplexitet där alla elementen går i ur varandra och bildar en större helhet. Fikon i cognac, björnklister, allehanda julgotter - och så en läcker örtighet. Här finns både bredd, höjd och djup. Smaken är en explosion med riktigt friska syror som balans mot rikheten och sötman. Otrolig munfyllande längd.
Min favorit av de här tre - och så får man höra att samtliga bastardinhorankor rycktes upp 1974. Den oädla korsningen var tydligen överlägsen den riktiga Moscatelen. Återigen en riktigt stor upplevelse.

Fram kommer lite portugisiska ostar specialimporterade av ostbloggare Fredrik. Cabra på getmjölk var kanske väl salt, men fungerade bra till sötman i vinerna. Azeitão blev mångas favorit med sin syrliga krämighet. Och där någonstans tar Niklas fram den stora finalen...

1871 Quinta de Lourerio Vinho Velho do Douro Garrafeira Particular. Brunare i färgen. Wow, vilken doft. Alla sitter bara och sniffar. Spridda mumlingar hörs - trävirke, te, fikon, torkad frukt, kaffelikör, till och med rom. Inte riktigt samma längd som hos bastardinhon, men att som jag fråga om inte frukten ändå känns lite intorkad är förstås på samma låga nivå som att rycka undan rullatorn för en nittioåring som korsar ett övergångsställe. Vi sitter andäktiga när Niklas visar flaskan.1871... och så mycket liv. Fantastiskt.

Stort tack till alla deltagare och inte minst till Niklas för en fantastiskt välorganiserad provning. Vilka skatter som plockades fram!

PS. Bilderna har jag helt fräckt lånat från Finare Vinare då jag inte tog några egna. Som vanligt finns utförliga noteringar där...

PPS. Ännu fler intryck här, här, här och här.

6 kommentarer:

Fredrik sa...

Härlig läsning och en fantastisk portugalresa.. och visst har Cabran legat för länge någonstans, smakade nästan uppsaltad. Azeitao'n var mycket bättre än vad jag hoppats på!

Frankofilen sa...

Ja, den sältan gick inte av för hackor... Men jättekul att du fick tag på ostarna.

Vinosapien sa...

Snacka om låååång eftersmak på -71:an...1871:an alltså...

Trots intensiv tandbostning satt Tawny'n kvar på morgonen efter...

Trots rullator och trasslig frukt var det stooort att njuta en sådan skapelse...Gissa vem som har flaskan...

Frankofilen sa...

Flaskan? Är det kanske någon av A-lagarna nere vid torget som har den eftersom den inte gick in i igloon? ;-)

Skämt å sido - ja, vilka upplevelser. Väldigt mycket man aldrig lär komma i närheten av att smaka igen.

Vinosapien sa...

Inte lika snabb som dig att knappa in intrycken.

Äntligen på plats -

http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Actor=vs2400&TasteDate=2009-02-21&TastePlace=Niklas%20J

Vi hörs

Niklas J sa...

Tack för vänliga ord Frankofilen! Är själv äntligen klar med mitt författande...