lördag 19 september 2015

2011 Syrah - Frankrike vs. Kalifornien


Någon måste göra't. Det känns som det är dags att prova de här grejerna i parallella glas. Inte minst efter diskussionen förra veckan. Samma årgång, några år på nacken.

Först ut är Arnot-Roberts, senast bloggad här. Hallå, det är ju så här syrah skall vara! Peppar, svarta oliver och skogsbär i en synnerligen slank och fin uppenbarelse med höga syror och lite kryddiga, skogiga aromer av de oavstjälkande druvorna. Gott, gott.

Dags för Gonon, senast bloggad här. Hallå, det är ju så här syrah skall vara! Peppar, svarta oliver och skogsbär, slankhet och härligt kryddiga, oavstjälkande drag...vänta nu. Det här går ju inte. Stopp.

För det första - rubrikens "versus" är synnerligen felvisande. Det finns inga motsättningar här, bara två underbara viner, två härliga uttryck av druvan med en hel del gemensamt. Renhet, svalhet, balans och typicitet. Och - kanske viktigast av allt - två jäkligt goda viner.

Samtidigt går det inte att låta bli att notera skillnaderna så här i parallella glas. Arnot-Roberts har mer skärpa, tydligare aromer och mer klipp i syrorna. Det känns som högre upplösning helt enkelt, och tydligare drag av skog med allt från barr till undervegetation. Dessutom lite blodapelsin.

Gonon å sin sida är lite vänligare och mer avrundad, varmare är fel ord, men definitivt lite mer fluffig i konturerna. Och så finns det ett litet drag av glödande vedträ som saknas i det andra glaset. Syrorna har inte riktigt samma höjd även om de räcker mer än väl, och munkänslan är lite mer tillrättalagd. Samtidigt finns här mer av salt olivspad, och kryddorna plockar upp mer av timjan och rosmarin än av barrskog. Terroir om ni frågar mig.

Blint är det kanske inte helt enkelt att sätta det ena vinet i Frankrike och det andra i Kalifornien (vilket grannen bittert fick uppleva för andra veckan i rad. Han föredrog för övrigt Arnot-Roberts.). Samtidigt är skillnaderna uppenbara. Att slentrianmässigt snacka om "Nya Världen" och gå på tyngd och alkoholhalt för att skilja ut Kalifornen är inte bara förlegat och mossigt utan rent korkat. Det handlar om andra markörer.

Till middagens lammgryta känns Gonon mer upppenbar och vinner med en noslängd. Efter maten är jag inte lika säker. Två ruskigt goda viner. Man vill inte vara utan något av dem.

fredag 18 september 2015

2004 Bordeaux: Saint-Julien vs. Pauillac


Jag har varit sugen på Bordeaux i flera dagar. I karafferna landar två representanter från 2004. På tallrikarna entrecôte, haricots verts, potatisbakelse och rödvinsdoja.

2004 Branaire-Ducru har den sötare doften av de två, med mer uppenbara drag av malo utöver fudge och choklad. Frukten har lite rödlätta drag, och så blommor och en känsla av handkräm. Slank smak med syrorna i täten och salmiaken i svansen, och en liten mineralisk knorr. Inte jättemycket utveckling men ändå i någon sorts drickfönster nu. Varken stängd eller nedtyngd av obarmhärtig struktur.

2004 Grand-Puy-Lacoste är tuffare och mer robust, med tobak och en antydan av stall. Mer old-school kanske man kan säga, samtidigt som det här rimmar väldigt bra med ens förutfattade meningar om skillnaderna mellan Saint-Juliens mer jordgubbstonade flörtighet och Pauillacs strängare maskulinitet. Smaken är fastare och fylligare med bättre grepp, mindre sötma och mer av rostig järnspik.

Det här är två helt utmärkta Bordeauxer. Farmor och farfar var helnöjda, och det här var precis vad jag var sugen på ikväll. Men, och ursäkta om jag slår in öppna dörrar...FAN vad tråkiga de är. Jo, de smakar som vin skall smaka. Om vi skriver 1986 i almanackan och man är en Allt Om Vin-läsande munskänk. Men det finns ju inget lyft, inget wow, inget som gör att man samma kväll ger sig ut på nätet för att köpa fler flaskor. Vinvärlden är verkligen så mycket större än det här. Sådana här grejer har definitivt sin plats, speciellt till de här priserna där jag köpte Branaire-Ducru för en dryg tvåhundring. Men så ser som bekant inte verklighetsuppfattningen ut bland många Bordeauxslott längre. Och en eller snart två generationer vinälskare kunde inte bry sig mindre... Hur skall det här sluta?

fredag 11 september 2015

2013 Arnot-Roberts Syrah North Coast


Frågan är om inte Arnot-Roberts bara blir bättre och bättre? Vid första smakproven gillade jag ju tolvan av det här vinet lite mer än elvan, och så här från höften just ikväll undrar jag om inte denna 2013 North Coast Syrah är ännu ett litet snäpp upp?

Fast egentligen är det förstås mest dumt att göra sådana jämförelser. Det handlar ju om ögonblicksbilder. De andra årgångarna måste förstås smakas snart igen, och stilen är alldeles, alldeles underbar hos alla de här vinerna.

Om man vill kan man zooma in på den klockrena druvkaraktären, med blommig rödblå skogsfrukt tillsammans med peppar, svarta oliver och lite köttighet. Man kan också nämna den oavstjälkande karaktären (tänk Gonon), som ger aromerna en extra kryddig och nästan skogig skjuts. Men finge jag bara nämna en sak som jag älskar med den här stilen av kaliforniska viner så är det kombinationen av ett sant svalklimat och sol.

De flesta som inte har besökt Kaliforniens kust underskattar hur inihelvete kallt det är, även mitt i sommaren. Många av de här vingårdarna ligger på gränsen för vad som krävs för att överhuvudtaget få mogna druvor, och det märks inte minst i syrorna som är föredömligt friska. Alkoholen klockar in på 12,8%, men samtidigt finns solen där också. Konstigt vore väl annars, den är ju själva sinnebilden av Kalifornien. Ren, generös frukt i en slank, balanserad kropp med höga syror. Det är en underbar paradox.

fredag 4 september 2015

2010 Guillaume Gilles Les Peyrouses


Låt inte etiketten lura er - det här är ingen vanlig sketen Côtes du Rhône. Det handlar om rankor planterade 1875 en spottloska utanför Cornas. Vinet får precis samma vinifiering och uppfostran som producentens större grejer innanför appellationsgränsen. Lägg så till en dunderårgång. Förväntningar...

Tyvärr infrias de inte. Guillaume Gilles 2010 Les Peyrones är inget dåligt vin, men jag hade hoppats på mycket mer. Att det enbart skulle handla om gamla demi-muids känns svårbegripligt med tanke på alla rostade och kryddiga drag, men spökek har man ju hittat förr. Tyvärr känns fruktens varma björnbär också rätt blurriga utan riktig precision. Det dyker upp mer enbär och chark efter hand, men helheten känns mer Voge än Clape, om ni förstår vad jag menar. Smaken är ganska fluffig med avrundade syror och en längd som inte imponerar jättemycket även om den finns där.

Äsch, trist. Jag hoppades på mycket mer som sagt. Kanske är det tunneln som spökar. En flaska kvar, får se vad som blir av den. Köper inte fler.