lördag 29 november 2008

2003 Brunel Les Cailloux


Vi är bortresta över helgen och har plockat med några flaskor. Är det något vin som levererat fullständig njutning gång efter annan så är det 2003 Les Cailloux. Kul när man får möjlighet att fylla på av sina favoriter - Atomwine reade ut både nollettan och nolltrean för under 150 DKK i somras. Tack för det tipset Vinosapien. Dags för första smakprovet från de nya flaskorna, och en ögonblicksbild av var vinet befinner sig för tillfället. Det finns en rejäl kaka av sediment på insidan av flaskan, vilket jag inte har noterat vid tidigare tillfällen. Brunröd färg. Doften bjuder på de välbekanta jordgubbarna och hallonen, även om kirschlikören känns mer framträdande än sist. Också lite mer soja och teriyakisås än hos tidigare flaskor. I övrigt kan man lägga karbonpapper på mina tidigare noteringar: garrigue, kött, gräddkola, sandelträ, kryddor och violer. Smaken är däremot en besvikelse. Frukten känns mer dämpad, uttorkad, russinlik och kirschig än jag minns tidigare flaskor, med ett plattare och jolmigare helhetsintryck. Där den massiva varma frukten tidigare brutalt kört över eventuella invändningar mot strukturen får nu dessa chansen att komma upp till ytan. Speciellt är det syrabristen som ger en lite fadd känsla utan riktigt lyft i mitt och slut. Nja. Inte alls den njutning som tidigare flaskor har givit. Jag får klara associationer till en pysande badboll, men det är möjligt att det handlar om flaskvariation alternativt svårare period. I vilket fall som helst tänker jag inte chansa på att spara någon större mängd flaskor. Och i grenarna drickbarhet och njutning fick vinet ikväll stryk av en flaska 2004 Gourt de Mautens. Vem hade kunnat tro det?

söndag 23 november 2008

Folie des vins

Inspirerade av Folieklubben är vi några stycken som hastigt och lustigt beslutar oss för att försöka skingra novembermörkret genom att dra ihop en liknande tillställning. Receptet lyder nya och gamla bekantskaper, ett överflöd av god mat och ett gäng riktigt bra viner. Temat är flaskor man sett fram mot att öppna - en "precious bottle" helt enkelt. Efter lite diskussion beslutas att blindprova ett vin i taget i ordentliga kupor istället för i parallella provningsglas. T och Vinosapien sniffar snabbt igenom vinerna och gör en turordning. Det lyser i våra ögon som hos barn på julafton när man ser raden av flaskor, omsorgsfullt maskerade i monopolets blågröna påsar. Må varje vin skina på egna meriter!

Vin nr 1 har en sirlig, elegant - törs jag skriva feminin? - doft med rökiga inslag som drar åt såväl korv som tjära. Korvassociationerna fortsätter i en lite köttig ton. Frukten placerar sig åt det rödare spektrat med hallon, men känns samtidigt lite ålderstigen med en skvätt tomatpuré. Mitt i allting finns lite tobak och en del blommiga toner av violer och rosor. Munkänslan är slank, syrlig med fin intensitet och en lång, lite kryddig eftersmak som bärs fram av de höga syrorna. Fortfarande en del strävhet från fina tanniner. Att det är ett vin från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte är uppenbart, men varifrån? Jag snurrar iväg åt en elegant och blommig Côte-Rôtie innan någon påpekar den tydliga nagellackstonen. Och visst är syrorna italienska. Det här är såklart en Barolo.
Facit: 1996 Aldo Conterno Colonello. Jättegod, men kanske inte riktigt på den nivå man förväntar sig av Aldo Conterno?

Vin nr 2 är mörkare i glasen. Doften är större och intensivare än föregående vin, och bjuder på mörkare frukt med vinbär och körsbär. Även här hittar jag lite rökiga inslag av korv och medwurst, och fina mognadstoner av läder och tobak även om helheten inte känns sådär jättegammal. Mycket liv kvar i det här vinet. Smaken bjuder på slank munkänsla med härlig koncentration tillsammans med höga syror men varifrån är vinet? Jag känner mig vilsen, men A visar prov på fin slutledningsförmåga. Syrorna är väl avgjort italienska? Jo. Och avsaknandet av nagellack pekar väl snarare mot Toscana? Javisst. Och vad gäller ålder så drar vi väl till med sådär 1999-2001?
Facit: 1997 Conti Costanti Brunello di Montalcino. En producent jag aldrig hört talas om tidigare, men som beskrivs som traditionalist. Jag ser att Parker både delat ut 92 poäng och har ett drickfönster med start 2007. Amen, det här är härligt att dricka nu.

Vin nr 3 är brunrött/tegelfärgat i glasen. Stor, fullständigt vidöppen, rent av slampig doft av mosade jordgubbar, hallon och körsbär. Rena njutningen att sniffa på. Det finns också lite örtig tobak och en gnutta nagellack. Någon hittade björnklister. Smaken har en otrolig intensitet med härlig längd där tanninerna är riktigt sammetslikt finmaskiga. Oj, oj så gott! Det här är ren hedonism, det stönas av vällust både här och där runt bordet. Vad kan det vara? Syrorna har inte riktigt den där italienska skärpan - är det månne en rödfruktig grenache från någon topproducent i södra Rhônedalen? Barolo från en varmare årgång kom förstås också upp, liksom Toscana (tidigare viner har ju haft ett visst tema om man säger så). Till och med Spanien fanns med i ekvationen innan påsen drogs av:
Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Oj, vilken överraskning. Det här lever med råge upp till producentens rykte, snacka om over achiever. Den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat, och säkert på sin absoluta topp ikväll. Kul också att vinet till och med lurade Anders som tagit det med sig - här hade det verkligen hänt saker med lite luftning.

Vin nr 4 fick mig att skriva Toscana i blocket redan efter en kort sniff. Rubinrött med tydliga surkörsbär, tobak, läder och en liten stallighet. Tydligaste fatprägeln hittills, men bra integrerat. Syrorna bekräftar det italienska ursprunget, och det här är ännu en Brunello från det omtalade 1997:
Facit: 1997 Castello Banfi Riserva Poggio All'Oro. Det här sägs vara en av de mest internationellt stajlade producenterna i appellationen, med både barriques och en direkt inriktning mot den amerikanska marknaden. Jag vet inte vad det säger om mina smaklökar att jag tycker det här är urtypiskt Toscana - för mycket Fonterutoli kanske? Gott var det hur som helst, men kanske lite otacksamt att komma efter Il Favot. Jag sippar på sista skvätten i flaskan i skrivande stund - vinet har hållit ihop ganska bra över natten, men tappat lite av sin fräschhet och en anings oxiderad ton har insmugit sig. Den lätta stalligheten finns kvar, liksom en ganska oemotståndlig tryffelton jag inte alls hittade igår. Framför allt mitten har säckat ihop en aning och känns lite jolmig även om det fortfarande är väldigt gott.

En sniff av vin nr 5 räcker för att inse att vi inte är i Kansas längre. Doften inbjuder genast till diskussioner. Den är tung, hemlig och lite hotfull med mängder av funk. Lite som ett gammalt ruggigt kråkslott på landet med tunga sammetsgardiner för fönstren. Herregud, vad är det här egentligen? Vi plockar upp aromer av väl mogen ost, köttsoppa tycker någon och vid en ny påtitt av den överblivna slatten på nattkröken får jag klockrena associationer till nudlar med biffsmak och glutamat och allt. Lägg sedan till lite allmän merde. Här verkar vinmakaren ha klivit ned i karet naken för lite skön pigeage direkt efter ett besök på utedasset. Frukten är mörk, med söta inslag av bränt socker, och känns väldigt långt gången i sin mognad. Det kommer därför nästan som en chock när man väl smakar - här finns en struktur som snarare talar om relativ ungdom. Det är ordentligt tryck i smaken med en eftersläckning av något uttorkande tanniner. Rustikt, personligt och fullständigt omöjligt att gissa. Jag har inga som helst referenser till något liknande. Helheten känns ändå sydländsk - och vi får lite hjälp på traven av Vinosapien som berättar att det är ett endruvsvin från södra Frankrike. Aha, med tanke på all funk föreslås då mourvèdre, kanske en Bandol? Nej visst nej, de innehåller ju inte 100% av den druvan... Anders ser ljuset - kan inte grenache tänkas anta den här karaktären? Bingo.
Facit: Soulà Le Carot des Mailloles VdT Lot 04-02. En biodynamisk Grenache från Rousillon med sjukt lågt skördeuttag. Eftersom det rör sig om ett Vin de Table är det lot-numret som anger årgången: 2004. Vad skall man säga? Spännande upplevelse, men för egen del sorterar jag nog in vinet under kategorin intressant snarare än gott...

Vin nr 6 tar oss tillbaka till lite mer välbekanta fotspår. En homogen avrundad doft bjuder på en hel del ceder och nötiga toner. Valnötter var min första tanke, men pinjenötter är kanske mer klockrent. Påminner en del om vin nummer 4, men känns mer rödfruktig och med mindre uppenbar fatprägel. Mina noteringar inskränker sig till någon rad här - jag hade fullt upp med att fördela uppmärksamheten mellan den sanslöst svampstinna risotto som uppenbarat sig på tallriken och en diskussion om malariaprofylax, så jag missade tåget lite när flaskan avmaskerades.
Facit: 1997 Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento. Oj så roligt att få smaka tre Brunelli från 1997 på en och samma kväll. Det här känns mer traditionellt än Banfi, och nog ett snäpp vassare. Flaskan tog slut i ett nafs.

Vin nr 7 ser yngre ut än föregående viner - rödblått och skinande. Även doften är ganska primär och lite saftlik med mosade hallon och vinbär. En del örter och några violer kompletterar helheten, men mycket handlar om den fina rena frukten som återfinns fullt ut i den slanka smaken. En del tanniner biter ifrån. Även här hade jag fokus på mat och bordsgrannar snarare än på ordentliga noteringar, men i glasen finns en portugis:
Facit: 2003 Luis Pato Vinha Pan. Druvan är baga - en helt ny upplevelse för mig. Vinosapien beskriver profilen som en korsning mellan pinot noir, grenache och nebbiolo, och det är bara att hålla med. Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men det är roligt att bli så här positivt överraskad. Det här vinet känns utmärkt att dricka ungt på frukten - jag inbillar mig att det kommer att genomgå maturation snarare än transformation, men vem vet? Tydligen är de kanske ännu bättre nollfemmorna på väg till BS.

Den ungdomliga färgen återfinns även hos vin nr 8 som är tätt blårött. Här hittar vi en ack så välbekant doft av lätt paprikatingerade svarta vinbär tillsammans med lite stall, salmiak, lakrits och kaffefat. Jag inbillar mig en liten blomton bakom allt det andra som kanske skulle kunna signalera Margaux, men jag vet ju vad vi har i glasen - det här måste vara mitt vin. Smaken är förvånansvärt tillgänglig och vänlig redan nu där årgången skiner igenom i en en tät fruktighet av utmärkt intensitet och längd som avslutas med mogna riktigt finkalibriga tanniner och lite saltlakrits.
I love it - och visst är det 2005 Château Lascombes. Tanken var att alla andra säkert skulle ta med sig mogna åldringar så det kunde vara kul med lite ungdom. Jag har dessutom knappt smakat någon nollfemma från Bordeaux hittills. Vinet kom nyligen på en uppseendeväckande andraplats när GJE för andra gången i år smakade hundratals nollfemmor. Att den slår samtliga 1er Cru i blindprovning i detta skede säger väl kanske mest något om tidig tillgänglighet. Möjligen är det mikrooxygenisering som spelar in, men säga vad man vill om Michel Rolland - någon syltig överextraherad ekbomb tycker jag inte man kan beskylla det här vinet för. Det fanns röster på Nya Zeeländsk pinot noir runt bordet... Det blir spännande att se vad Andreas Larsson tyckte, jag gissar att det kommer en artikel i nästa Livets Goda om GJEs provning.

Minnet av Lascombes bleknar dock snabbt när vin nr 9 kommer i glasen. Redan efter en första sipp känner jag hur mina otrogna sinnen slänger alla kvällens tidigare upplevelser åt sidan bara för att vältra sig i denna upplevelse. Doften är alldeles ljuvlig med massor av ren, mogen mörkfrukt av plommon, cassis och björnbär tillsammans med lite stjälkig tobakskänsla, en snygg integrerad rostad fatkaraktär och en jordighet jag mest brukar hitta i Bordeaux ; som hos ett trädgårdsland efter ett somrigt duggregn. Doften är inte väldigt komplex, men har en renhet och intensitet som är väldigt tilltalande. Kan det här vara ett hyfsat ungt och modernt vin från högra stranden av allra bästa snitt? Vi smakar och klockorna stannar. Vilken volym, det är brett, stort och fylligt men samtidigt så lätt, helt utan ansträngning. Viktlös tyngd, på min ära. Attacken är snabb, rent av maffig med en känsla av ren lyx. Man sväljer och eftersmaken bara ringer kvar. Eller den gör mer än så, för den skakar till igen, växer i styrka och när man tror att det är slut, att nu kan det väl inte finnas mer så kommer en våg till. Tänk er en Michael Phelps som skjuter ifrån med benen i en vändning och sedan bara fortsätter under vattnet. Vilken åktur, sinnesutvidgande! Oj, jävlar. Eller förlåt - oh, Madonna! För det här är en italienare man bara läst om:
Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. 100% merlot och jag skall aldrig mer ifrågasätta varför toscanarna envisas med att välja denna druva till sin mest prestigefyllda viner. Det här är bland det godaste jag någonsin druckit, och en regnig nolltvåa till på köpet! Vinet utlöser en diskussion om strategi när det gäller inköp, och sansade, genomtänkta principer flyger all världens väg. Vad är väl möjligheten att kunna följa ett vin under alla dess faser mot att kunna dricka sånt här - skall man inte satsa på enstaka riktigt lyxiga dyrgripar istället? Det känns som om sista ordet inte är sagt, men tusen tack för den här upplevelsen, och de andra.

Vi smakade också ett väldigt gott dessertvin på Petit Manseng och ett vitt vin från Barral (som var ehhh... intressant ;-)) men då var anteckningsblocket undanstoppat. Tack allihop!

PS. Flinkare fingrar än mina har redan sammanfattat kvällen på sedvanligt föredömligt sätt här och här.

fredag 21 november 2008

Fredagsviner


Kommer ni ihåg scenerna ur "Groundhog Day" när Bill Murray med uppgivet hundvalpsuttryck slänger brödrostar i badet, parkerar på tågrälsen och nitar gamla klasskamrater på gatan? Lite av samma känsla har jag för tillfället när det gäller bloggandet. Att diskutera vin med likasinnade är förstås fortfarande vansinnigt roligt - det är ju det som alltid varit den huvudsakliga drivkraften till att börja blogga - men att sätta sig och krafsa ihop en notering när man dricker en flaska vin känns för stunden lite som en börda. Please bear with me om det blir lite mindre frekventa poster och mer tomgångsgående torftighet än vanligt en tid.

Fast en och annan flaska vin dricker vi förstås fortfarande. 2001 Lat 42 Gran Reserva sägs vara skräddarsydd och specialtappad för den svenska marknaden - något som alltid ger mig kalla kårar. Men det pratas om fynd lite här och där, så en flaska fick följa med hem trots att jag egentligen var på jakt efter Marsala till kvällens saltimbocca. (Och finns det några marsalaentusiaster därute så lider jag med er - det finns nämligen bara en enda sort att välja på i monopolets butiker). Färgen är blåbrunröd med en liten tegelkant. Doften är klart traditionell, men inte riktigt så murrig som de mest uttalade traditionalisterna kan vara. Visst, helhetsintrycket är gammaldags klassisk genomluftad reservastil med en rejäl fatkyss av ganska mycket dill och kakaopulver, men det finns samtidigt lite stuns kvar i frukten. Det faktum att en tredjedel av faten är franska kanske har bidragit till att hålla ned dill- och vanillindosen en aning, men visst finns här så det räcker. Frukten drar åt plommon, med lite torkade inslag av fikon, örter, jord och en gnutta stall. Smaken är mjuk, avrundad och så gott som helt utan kanter. Känslan är bärig och saftlik, men det finns en del syra och även lite längd, även om den kritiske kanske önskar större intensitet och personlighet. Men ändå... det är bara att damma av det bespottade begreppet prisvärdhet, sätta upp det på piedestalen och låta det skina i all sin prakt. Blint hade jag aldrig gissat på ett så lågt pris som 79 kronor. Här får man verkligen mycket vin för pengarna, och när jag ändå håller på så är det lika bra att klämma in adjektiv som bussigt också. Kanske inte ett vin som får mig att tända på alla cylindrar, men riktigt välgjort och typiskt. Och väldigt publikfriande - det här måste vara omöjligt att misslyckas med om man har tänkt sig en större bjudning. Vill man ha några flaskor undanstoppade är det nog lika bra att köpa nu - jag har svårt att tänka mig att nolltvåan eller ens nästa batch är lika bra. Det går för övrigt redan rykten om att vinet kommer att landa på +150 spänn vid nästa tillåtna prishöjning i vår.

Kvällens andra vin blir 2003 Casalferro som vi senast drack för ett drygt år sedan. Med tanke på hur strävt det var då är det förstås rent korkat att öppna en flaska redan nu, men här rivs för att ge luft och ljus. Det är många flaskor som vill in i källaren. Vinet glänser fint i glasen och har en dov, lite tillbakadragen doft som dock vaknar till liv i karaffen. Mörka körsbär blandas med en rejäl dos plommon; det känns som att merlotkomponenten sjunger med ganska hög röst. En del intresseväckande drag av både stall och köttighet, men helheten är fortfarande ganska ung. Ett tydligt inslag av mint flyter samman med en ganska generös fatprägel. Resultatet blir en korsning av after eight och julkryddor, med lite tobak som rundar av. Doften är inte alls dum, men det är i munnen det skär sig. De vassa, gröna, värmestressade, dampiga tanninerna från förra gången är fortfarande på krigsstigen, och kanske argare än någonsin. När nu frukten känns lite mer tillbakadragen tar de chansen att över helt. Oj vad det rrrrriver. Det är klart att mina smaklökar inte är de samma som förra året, men den här gången frågar jag mig om vinet någonsin kommer att komma i balans innan frukten dör helt? Den som orkar spara får svaret, själv väljer jag att istället blicka framåt mot andra viner. Morgondagens provning ger löften om terminens höjdpunkt, och det vore väl tusan om det inte skulle bli en post om det.

lördag 15 november 2008

2004 Mitolo Cabernet Sauvignon Serpico


Ibland blir man sugen på steak and cabernet snarare än stek och Bordeaux. Fram med denna flaska som borde kunna få den genomsnittslige frankofile vinälskaren att börja stamma och rabbla 1855 års klassificering baklänges - vinet är tillverkat enlig traditionell amaroneteknik med torkade druvor och etiketten utlovar femton procents tjong. Tät, blårödsvart färg som hänger kvar som en hinna i glaset. Första sniffen direkt efter uppskruvande är inget vidare: massor av sötslibbig vaniljig ek med distinkt amerikansk accent som skymmer allt annat. Blä. Men som så ofta händer bra saker med luftning, och efter några timmar utmejslas lite tydligare drag. Eken finns förstås fortfarande där, men trängs till större del undan av varm, blåviolett frukt med drag av plommonmarmelad, svartvinbärssylt och körsbärskompott. Vidare massor av lakrits och anis, och så lite örtiga drag av tobak och eucalyptus. De violetta assocationer visar sig i form av just violer, och det finns en exotisk kryddighet som drar åt curry och spiskummin. Helhetsintrycket är maffigt, men inte speciallt druvtypiskt. Jag får snarare allmänna associationer till australisk shiraz. I munnen är vinet tjockt och fylligt med syltig känsla. Mycket kraft, men klumpigt och baktungt. Jag önskar mig högre syror, och mer känsla av viktlös tyngd och lekfull lätthet. Avslutningen är hyfsat lång och lite bitter.

Nja. Visst blev det bättre med luft, men det här är faktiskt första gången jag blir lite besviken på ett Ben Glaetzer-vin. Heder åt den totala avsaknaden av russin, men hans shirazviner under samma etikett tycker jag har haft en helt annan energi och kvalitet. Jag tror jag satsar på dem i framtiden istället.

fredag 7 november 2008

2005 Domaine Léon Barral Faugères Jadis


Jag gissar att det köptes en och annan flaska av det här vinet av ren nyfikenhet i måndags. Det har varit mycket snack om Barral senaste dryga halvåret hos Finare Vinare, och visst - det blev några flaskor för mig också. Med tanke på det utmärkta smakprovet i somras från en nyinflugen flaska känns det som vansinne att missa. Jämfört med Barrals "vanliga" Faugères är all cinsault och en stor del grenache utbytt mot 40% Syrah. Betongtankarna har fått ge vika för två år i ekfat, varav 10% var nya.

2005 Domaine Léon Barral Jadis ger först en ganska otrevlig, reduktiv kloakliknande doft. Massor av slöjighet och fällning för ett så ungt vin. Här behövs varsam dekantering och framför allt mycket luft! Flera timmar och ett par omhällningar senare har otrevligheterna blåst bort. Visst är det märkligt med doftminnet? Sommarens smakprov minns jag som mer mörkfruktigt rhônelikt - men fram träder en glödande rödton av vinbär, körsbär, syrliga svenska röda äpplen och blodapelsin. En rejäl mineralitet med inslag av rostigt järn fullbordar färgkänslan. Pang! Barndomens ollonskott har också letat sig in i doften, eller snarare doften av knallpulver som krossas av en hammare på ett underlag av sten. Men precis som hos 2005 Faugères växlar doften färg, aromerna går i och ur varandra och det finns även en mörkare sida med lakrits, björnbär, asfalt och en stor bit nygrillat kött där de blodiga safterna åter tar oss in i det röda spektrat. Och mitt i allting står en ihoprafsad kärve garrigue med örter och lavendel. Några enbär och tallbarr verkar också ha letat sig dit. Smaken är syrlig med saftig, skinande ren frukt efter luftningen. Syrorna är äppelfriska och munkänslan slank där örtigheten går igen från doften, men det är framför allt mineralkaraktären som tar över eftersmaken. Känslan är inte helt olik den av en klunk San Pellegrino minus kolsyran. Avslutningen är lång och lite anistonad.

Oj, vilken personlighet! Vinet har verkligen en egen karaktär som på en gång är både inbjudande och trumpet ogästvänlig. Lite som en sur baskerklädd gubbe som vägrar prata annat än franska, men som skiner upp för minsta ansträngning i den riktningen. Jag har full förståelse för om det här delar upp vinälskare i två läger, men jag gillar det. Mycket. Och om om jag slängde mig med pretentiösa uttryck som vif om standardcuvéen är det väl lika bra att ta fram storsläggan nu - här känns det helt rimligt att snacka om un vin nerveux. Karaktären känns rastlös, otåligt energifylld och sprittande av livslust, men lite ambivalent inför framtiden med oroliga blickar över axeln. Visst kan det säkert bli bättre, men den ungdomliga frukten charmar och det känns lite som ett riskprojekt med någon längre lagring. Producentens biodynamiska övertygelse ger knappast superstabila viner, vilket denna post vittnar om. Å andra sidan räcker det bra som det är nu.

PS. Mer åsikter här.

söndag 2 november 2008

Good morning wine lovers!



Nu är det box time! Vad är väl tråkiga pretentiösa blogginlägg mot rörliga bilder med persikainlägg? Det är ju så här man skall hajpa ett prisvärt vin. Vilket är det bästa rosévinet - jaaa det är det här! Här är ni hemma om ni fixar dom här, ho ho ho - här är det muskler. Hick *dunk* Det är bara å köpa...

lördag 1 november 2008

2001 Delas Marquise de la Tourette


Inte en av mina bättre kvällar. Inspirerade av Finare Vinares Pegauprovning var scenen förberedd för vår enda flaska av 1998 Cuvée Laurence. Framplockad, fotad och klar. Bara att korka upp. Gaah! Är jag verkligen i form för detta? Jag börjar få en släng av sonens förkylning, och lite nästäppa och tryck över bihålorna känns inte helt optimalt när man skall dricka en av de flaskor man sett fram mest emot. Nja, den får nog lägga sig ner igen... Ridå.

Ersättare blir denna Hermitage, som skall vara en blandning från L'Hermite och Les Bessards. Direkt från flaskan får man en öppen, tillgänglig doft som talar om att alla försåtliga tunnlar är passerade. Här bjuds på sirlig rödfrukt med inslag av vinbär, hallon, jordgubbe, rabarber och lite bokna röda äpplen. En skvätt tomatpuré också. Massor av rökt medwurst på toppen - det är kanske det amerikanarna refererar till när de pratar om baconfett- och så lite vedeldad bastu. Efterhand kommer en sydfransk örtighet tassandes för att slutligen stegras till ett maffigt crescendo av garrigue och lagerblad när flaskan varit öppen ett tag. Ett riktigt sniffevin.

Munkänslan pekar norrut, den hade inte behövt skämmas för sig i ett sällskap av bra Bourgogner. Slank, spenslig frukt med riktigt höga syror som lyfter den långa lakrits- och mineraltonade eftersmaken. Avslutningen känns mjuk med smälta tanniner.

Jag ser att jag har låtit lite negativ i de senaste posterna. Det har varit invändningar och besvikelser här och där. Så inte i kväll - här blir det bara glada miner och tummarna upp. Utan att springa iväg och bli alldeles tokig på poängskalan är det här faktiskt ganska underbart för vad det är - en klassiskt fransk, drickfärdig syrah med mognad som såldes för bara dryga tvåhundringen förra året. Ett litet matvänligt under av balans och elegans. Och den där Pegaun får vi väl dricka till en tisdagskyckling inom kort...