fredag 25 maj 2007

2003 Graillot Crozes-Hermitage

Vi kör sydfranskt ikväll, en Ricard med is och vatten till apéritif (även om K som vanligt passar på pastis), och grillade skivor av lammstek med benet kvar ackompanjerade av ratatouille och bröd till middag. Till detta såklart ett Rhônevin - vi bestämmer oss för att tulla lite på förrådet av Graillots 03:or. 2003 var en once-in-a-lifetime årgång i Norra Rhônedalen med abnorm hetta, minimal skörd och en uppsjö av viner som fått lysande recensioner. Det fåtal vi har provat har varit underbara. Vill man vara elak kan man undra om det är så att alla frankofila vinsnobbar som slentrianmässigt fnyser åt nya världen-Shiraz äntligen fått sitt alibi för att komma ut ur garderoben och släppa loss lite, och att Syrah helt enkelt gillar lite värme, men de viner vi har provat har har ändå känts väldigt ursprungstypiska och raka i ryggen i sin generösa varma frukt, och Graillot har varit i spetsen av de vi har provat - helt enkelt ett av de bästa viner från Norra Rhônedalen som passerat våra läppar.

Flaskan har rikligt med sediment som vanligt. Efter dekanteringen än färgen mörk purpur med lila cremaliknande skum. Doften är ganska stor och visserligen syrahtypisk men mindre knivskarp och mer allmänt vinös än sist vi provade. Det doftar mörka bär, lakrits, peppar, lagerblad, anis, tjära, kanske lite tapenade, en knivsudd vanilj, lite sladdade bildäck, en gnutta rök. Hmm, anar man inte lite våt kartong dessutom? Vi sniffar och sniffar utan att kunna bestämma oss. I munnen är vinet ganska vresigt, tjurigt och trumpet med betydligt mindre frukt än senast då vinet var vidöppet, även om det absolut är ganska gott. Det är stramt, strävt och tanninrikt och inte alls så ljuvligt generöst som sist. Är flaskan korkad eller inte? Vi smuttar, doftar, smuttar igen utan att bli klokare - trikloranisol eller inte?

Till sist hämtar jag en ny flaska - vi måste veta. Efter varsam dekantering över stearinljus smakar vi igen. Och igen. Vi byter glas och blindtestar varandra. Vi tar en bit lammstek och provar igen. Ingen av oss kan känna någon skillnad mot första flaskan. Slutsats - åtminstone halvvägs inne i den förtretliga syrahtunneln. Jävla skitdruva, kan jag inte låta bli att utbrista - men vem har sagt att kärlek skall vara enkel? Vinet är absolut gott , en riktigt bra Crozes och trots sin relativa otillgänglighet och tack vare strukturen bättre än den senaste av Guigals 03:or vi drack och även 04:an av detta vin, men absolut inte som tidigare. Jag brukar försöka framhålla att vin inte alls är komplicerat och svårt - men frågan är om inte franskspråkig Syrah ändå är precis så svårt och komplicerat det kan bli. Jag vägrar skriva under på att de flesta viner går igenom en period av slutenhet och förvandlas till helt andra varelser efter ett decennium i källaren - så jädra viktigt är det inte med diverse drinking windows hit eller dit, men Syrah är nog undantaget som bekräftar regeln. Finns det någon annat vin där man kan köpa en av de bästa producenterna i de bästa årgångarna för dyra pengar och sedan bli totalt blåst på konfekten om man korkar upp vid fel tillfälle? När tunneln kommer är det bara att glömma återstående flaskor i minst fem år. Med tanke på hur mycket jag gillar ung Syrah undrar jag varför man överhuvudtaget sparar de här flaskorna. Korkskruvsångest och samlarmani visst, och man vill ju uppleva de där kickarna gång efter annan varför man köper på sig ett lager och tjuvhåller på flaskorna men jag har varit vinbiten alldeles för kort tid för att ha egentlig erfarenhet av tex 15-20-årig Hermitage och för att säkert kunna säga att jag verkligen föredrar mogen Syrah framför den underbara primära unga. Vad kommer ut ur tunneln? Och när törs man öppna nästa flaska?

PS. Efter sex timmars luftning är vinet klart mer generöst och homogent med lite mer framflyttad frukt, men definitivt slankare och mer allmänt vinöst än tidigare. I min mun - klart mindre njutningsfullt än tidigare, men ändå bra. Nu törs man knappt öppna en flaska 2003 Gilles Robin C-H Cuvée Albéric Bouvet som vi hade tänkt prova inom kort. Någon som vet hur den är för tillfället?

onsdag 23 maj 2007

2005 Domaine Laffourcade Savennières

Vi dricker sällan chenin blanc från Loire-dalen. Visst slinker det ner en och annan Sancerre eller Pouilly-Fumée, och vi har druckit mången billig Muscadet Sèvre-et-Main i hamnarna i Bretagne till ett fat nyfångade ostron, men ganska sällan chenin blanc. Loire är nog allmänt den större vinregion jag kan sämst i Frankrike, vilket är synd, för det finns många goda viner; både röda och vita, torra och söta, i olika stilar och området är väldigt vackert vilket vi har noterat vid flera tillfällen då vi åkt igenom på väg söderut. En gång var floden faktiskt huvudmålet med semestern, men då var jag ungefär tretton år, åkte med mamma och pappa och hade som tur var inte fått upp smaken för vin ännu.

Kvällens Savennières är gulfärgad. I doften finns päron, äpplen (cider! utbrister K), mineraler med våta stenar och lite honung. Yllet kommer kanske med lagring. I munnen är vinet ungt och friskt, helt torrt med hög syra men samtidigt ganska koncentrerat med inslag av samma aromer som i doften plus grapefrukt och en bra skjuts till eftersmak med lite bitterhet (och ett stänk av vad som känns som alkoholhetta?). Gott och lite annorlunda för oss.

Kronenbourg 1664 Blanc


Vadnu - en ölpost? Öl tillhör ju också livets väsentligheter på något sätt, och detta är ju franskt. Alldeles svettig efter att ha stressat till SB efter jobbet för att lägga in en beställning före kl 18, sjunker jag ned på balkongen med ett glas. Det är varmt i solen och det borde vara perfekta betingelser för att njuta detta relativt nylanserade sommaröl i blå flaska.

Färgen är ljus och grumlig, doften syntetisk med inslag av citron, passionsfrukt och läsk. I munnen är smaken mild med minimal beska, i det närmaste söt och lite kladdig med inslag av apelsin, citron, aprikos, passionsfrukt. Skall även vara smaksatt med koriander vilket jag inte associerade till förrän jag läst det på etiketten och jämförelsesniffat i burken på kryddhyllan. Fy för den lede, vilket slemt öl. Tänk billig fulöl för en tia burken blandad med rejäla doser sifonläsk. Dödskalleflaggan hissad.

söndag 20 maj 2007

2002 Bouchard Père et Fils Beaune 1er Cru du Château

Efter en härlig dag med besök av vänner från Bryssel varvar vi ned med lite ost och den här flaskan från négocianten Bouchard, en blandning av upp till 15 Premier Cru-lägen i Beaune.

Färgen är rubinröd åt det ljusa hållet. Doften är relativt blyg men absolut ganska god med inslag av jordgubbar, skogsbär, nypon och pinotkrydda med kanel och möjligen en knivsudd ingefära. I munnen är vinet slankt och sirligt med höga syror och liten syraburen längd. Vill man vara snäll så är vinet elegant med finess, vill man vara elak så är vinet tunnt, vattnigt och liknar gammalt blomstervatten när blommorna har dött.

Själv landar jag någonstans mittemellan - kalla mig gärna smakhandikappad buffel men jag vill ha lite mer kraft, bredd och personlighet i min Bourgogne för det här priset. Även om vinet är gott att dricka så lever det knappast upp till 1er Cru-status enligt mig, och det finns egentligen ingen anledning att välja det här vinet. Vill man ha en bra enkel Bourgogne så rekommenderas Leflaives Cuvée Margot, vill man ha lite mer kvalitet så rekommenderas att man lägger på en dryg femtilapp och köper något från tex Maillard eller Tollot-Beaut som brukar passera förbi på Systemet med relativt jämna mellanrum - eller kanske någon av Jadots Beaune i beställningssortimentet?

torsdag 17 maj 2007

2004 Fontanafredda Eremo

Vi spenderar några lediga dagar hos mina föräldrar, barnen älskar det och vi får lite välbehövlig avlastning. Efter en jobbig bilresa med trötta, griniga barn serveras vi denna trotjänare från ordinarie sortimentet när vi kommer fram. Det är några årgångar sedan vi provade senast. 60% Barbera och 40% Nebbiolo enl Systembolagets hemsida, där årgången å andra sidan anges som 2003 fortfarande. Att det skall vara så svårt, skärpning!

Vi njöt vinet som det säkert är tänkt att njutas, under prat och med mat och jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt det. Doften är stor och rund med inslag av körsbär, lite björnbär och lakrits. Det finns också inslag av violer som skvallrar om Piemonte samt lite välbalanserad fatprägel med inslag av vanilj och toffee. I munnen är vinet fräscht med fina syror, medelfylligt med fin koncentration och lite längd.

Vilket gott vin! Inte riktigt i samma klass som den kanske lite uttjatade 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo men oj så bra! Det här måste vi köpa och ha någon flaska på lager för jämnan. Borde finnas som husets vin för ca 200 kr på alla italienska restauranger i hela stan - tänk så många nöjda kunder man skulle få- men restaurangpåslag på vin kanske vi kan återkomma till någon annan gång.

tisdag 15 maj 2007

2003 Langhe Nebbiolo version 1.01

Vi hittade en sista undangömd flaska av detta vin, inköpt strax efter släpp april 2006, och dricker det till kvällens middag på köttfärslimpa fylld med feta, soltorkade tomater och basilika. Vinet är precis lika bra som det alltid varit, om än med lite mer nedtonad frukt. Behöver fortfarande 30-60 minuters luftning för att komma till sin rätt men är sedan lika sensuellt, hedonistiskt och samtidigt intellektuellt tilltalande som tidigare, passar precis lika bra till mat som på egen hand, ja ni vet...

Det som är mer intressant än mina åsikter om originalversionen att det nu verkar finnas en version 1.03 på hyllorna, färska rapporter har strömmat in både från Finare Vinare och vinklubben.se bland andra att nyligen inköpta flaskor är tillbaka i god form, fjärran från den snipiga version 1.02 som funnits sedan i höstas och som jag skrivit om tidigare. Måste köpa en ny och prova, visst vore det härligt om denna trotjänare till husets vin hänger med ett tag till?

Att skriva om vin...

Floskler i all ära, men hur tusan skriver man då intressant om vin egentligen? Framför allt - hur gör man det intressant att läsa tasting notes, eventuella läsare har ju inte vinet framför sig. Det är lätt att fastna i långa rader av mer eller mindre osannolika associationer och sinnesintryck och hur kul är det egentligen? Jag märkte själv när jag skrev om en flaska Bordeaux nyligen hur lätt det var att rapa upp de gamla vanliga cassis, ceder, tobak, jord, läder etc, ja ni vet. Vinet smakade ju helt enkelt Bordeaux, precis som man förväntade sig. Hemligheten enligt min mening är såklart att istället påtala skillnader, hur just det här vinet skiljer sig från tidigare årgångar, hur det skiljer sig från när det var ungt, hur det skiljer sig från andra viner inom samma appellation och kanske även från andra viner från andra områden. Det kan också bli intressantare om man får lite bakgrundsinformation kring området, vinmakaren, speciella omständigheter kring just den här flaskan tycker jag. De flesta svenska vinjournalister fokuserar dessutom på priset, vilket kan ha sin plats men oftast är ganska överflödigt enlig min mening, även om det kan vara intressant när det avviker kraftigt från vad man får för pengarna.

Nu är det ju tur att man inte är vinjournalist utan bara en glad amateur i ordets rätta betydelse med kärlek till vin och Frankrike, men jag har insett att det ändå är några fler än mamma som läser den här bloggen utifrån de kommentarer jag har fått. Jag skall försöka undvika de vanligaste fallgroparna. Förebilden är som vanligt Finare Vinare med betydligt längre erfarenhet och skarpare sinnen än undertecknad, som trots att de betar av viner på löpande band sällan eller aldrig lämnar ifrån sig en tråkig eller slentrianmässig post. Men det visste ni väl redan...

PS. Bland vinskribenter med sinne för okonventionella tasting notes brukar britterna vara framträdande. Auberon Waugh (ja, son till Brideshead Revisited-Evelyn) fick sparken från Tatler efter att ha liknat ett vin vid "a bunch of dead chrysanthemums on the grave of a stillborn West Indian baby". Annars verkar han ha varit en trevlig prick, det skall finnas en samlingsutgåva av hans samlade verk kallad "Waugh on Wine". Angående vinjournalistik skriver han: "Wine writing should be camped up. The writer should never like a wine, he should be in love with it; never find a wine disappointing but identify it as a mortal enemy, an attempt to poison him. Bizarre and improbable side tastes should be proclaimed: mushrooms, rotting wood, black treacle, burned pencils, condensed milk, sewage, the smell of French railway stations or ladies' underwear." (Passagerna hämtade från Jay McInerneys senaste samling "A Hedonist in the Cellar" - väl värd att köpa.)

söndag 13 maj 2007

Floskeltoppen - en liten vinparlör

När man som jag älskar att spendera alldeles för mycket tid läsandes böcker, artiklar, tidningar och nätsidor om vin, märker man efter en tid att vissa nyckelformuleringar återkommer gång efter annan, inte minst på den här bloggen om jag skall vara ärlig. Men vad betyder de egentligen? Varsågoda, här kommer en liten vinparlör som kommer att bespara er mycket tid ;)

-"Vinet behöver tid/är för ungt" betyder "fy tusan vilket slemt vin men här har jag investerat en massa prestige och pengar på en massa Parkerpoäng, att jag sedan inte alls gillar stilen finns inte på kartan så jag gömmer den i källaren ett tag och hoppas på det bästa..."

-"Måste vara en dålig flaska/an off bottle" handlar egentligen om samma sak. Speciellt när denna kommentar levereras till någon som inte gillar ett vin man själv tydligt har uttalat sig positivt om tidigare, tex på olika message boards. Andemeningen skall då tolkas som att "min smak är oantastlig och allena rådande; gillade du inte vinet måste du fått en dålig flaska".

-"Vinet är slutet/i tunneln" är en annan variant på samma tema av bortförklaringar när flaskan inte lever upp till förväntningarna man hade.

-"Ett hedonistiskt vin" betyder "wow, den flarran visste var den tog, en 16-procentig Shiraz med restsocker - yippikayee".

-"Ett intellektuellt vin" betyder "wow, den flarran visste var den tog, och nu sitter jag här bladigt lycklig och blir sådär sentimental igen och tänker på livet och druvor och den där tjejen i Aix-en-Provence 1989 på tågluffen och kälken jag hade som barn..."

-"Ett sexigt vin" betyder "wow, den flarran visste var den tog, hmmm undrar vad mitt ex gör just nu...om man skulle ringa?"

-"Ett sensuellt vin" betyder "wow, den flarran visste var den tog, hmmm mysigt att min partner sitter på andra sidan bordet..."

-"Ett riktigt matvin" betyder "det här vinet är så enkelt, surt, snipigt och strävt att det krävs en bit mat för att få ner det".

-"Njutes bäst på egen hand" betyder "den här fruktbomben är så söt, eldig och alkoholstark att den kväver alla andra smaker".

- "Ett riktigt grillvin" betyder "det här sötfruktiga, jolmiga och karaktärslösa massproducerade Nya Världen-vinet kräver att du är lite småpackad, utomhus och dricker det till vidbränd flintastek".

-"Ursprungtypiskt med tydlig terroir" betyder "samma gamla franska inslag av jord, gödselstack, inälvor och stall som vanligt".

2006 Château D'Aquéria Rosé

Vi trotsar vädrets makter och provar ännu en rosé från säsongens utbud. Tavel, som många anser vara roséns Grand Cru, är en rätt sömnig men trevlig liten by väster om Rhône nära Lirac. I byns utkanter kan man hälsa på hos Domaine de la Mordorée och köpa deras viner, vill man smaka mer än deras Lirac och Tavel bör man anmäla sig först.

Färgen är intensivt mörkrosa (saft! klargjorde vår dotter) med antydan av lite orangea reflexer. Doften är initalt ganska blyg men trevlig med röda bär, hallon, tranbär, och örter. I munnen är vinet något vattnigt i mellanpartiet medan avslutningen är örtbitter med viss kraft. Kräver mat! Druvsammansättningen: bourboulenc, clairette, cinsault, grenache, mourvèdre och syrah!

Inte den fräschaste rosén som finns, och heller inte nämnvärt bättre än Esprit du Silène som jag minns den, men ändå ganska god. Möjligen kommer den att visa mer framåt slutet av sommaren? Vi kommer säkert att dricka några flaskor närmaste månaderna men jakten på årets bästa rosé fortsätter. Måhända finns den i beställningssortimentet? Vi har precis fått hem några flaskor av La Source de Vignelaure.

lördag 12 maj 2007

2001 Mazzei Tenuta Belguardo

Till kvällens middag bestående av primo, secundo och contorni i ett - svamprisotto på småländska Funghi Porcini, grillad oxfilé och sockerärtor, öppnar vi en Supertuscan från Maremma tillverkad av Mazzei som också ligger bakom Castello di Fonterutoli bland annat. Druvmixen är 70% Cabernet Sauvignon, 20% Sangiovese och 10% Merlot. Vi har tidigare tyckt om lillasyster Serrata di Belguardo men aldrig provat förstavinet.

Färgen är mörkt blålila. Doften är stor, mörk och mullrande som ett annalkande åskoväder, i doft och smak återfinns cassis, mörka körsbär, piptobak, mörk choklad, katrinplommon, lite vanilj och tyvärr en aning russin som jag brukar avsky i vin, men det håller sig på rätt sida om gränsen. I munnen är vinet koncentrerat men svalt, med fina syror och en vägg av tanniner i den något bittra och kärva eftersmaken som påminner om riktigt mörk choklad. Gott, går att dricka nu men borde hålla många år till. Sangiovesekomponenten känns ganska framträdande.

2003:an finns några flaskor av just nu, den borde vara drickfärdig ganska tidigt.

fredag 11 maj 2007

2001 Bodegas Alejandro Fernandez Tinto Pesquera Crianza

Till huvudrätten öppnar vi denna Ribera del Duero som bara lanserats i beställningssortimentet märkligt nog; årgången är den bästa på länge och vinet brukar annars återkomma med jämna mellanrum.

Färgen är mörkt brunröd. Doften är stor med animaliska inslag av blod, söt mörk frukt med plommon och svarta vinbär, vanilj och jord. I munnen är vinet medelfylligt, tanninerna mjuka och mindre än tidigare även om de fortfarande finns där, ganska lång eftersmak. Den mörksöta frukten balanseras upp av fina syror som ger fräschhet. Känns väldigt spanskt och väldigt gott!

Denna årgång är mycket bättre än 2000 som är den senaste som lanserats i "vanliga" tillfälliga sortimentet och som vi druckit upp för länge sedan.

2006 D'Arenberg The Hermit Crab



Ikväll lagar vi musslor till förrätt. Moules Marinière lärde vi oss laga av Monsieur Félix som inte bara ägde huset vi hyrde i Le Vivier-Sur-Mer för några år sedan, utan även visade sig vara något av byns musselkung som drog upp flera hundra ton musslor varje år från sina bouchots i Mont-Saint-Michel-bukten. Receptet är löjligt enkelt, smält en klick smör i en stor kastrull, helst beurre demi-sel från Bretagne, fräs lite hackad schalottenlök och vitlök i smöret, häll på musslorna och slå på en skvätt torrt vitt vin. Strö över lite persilja, på med locket, och när alla musslor har öppnat sig är det klart. Inget larv med extra vatten eller grädde. Vansinnigt gott, med skyhög madeleinekakefaktor för oss.

Jag vågar knappt berätta vad vi drack till mufflorna (min dotters uttal). Ok, det var så när att jag hastade ned till systemet strax före tre för att köpa den där 59-kronors Muscadet-Sur-Lie som släpptes i maj, jag funderade även på krispiga vita från Loiredalen från källaren, men jag var verkligen sugen på att prova D'Arenbergs The Hermit Crab med tanke på att den fått vansinnigt fina recensioner och för att veta om man kanske borde köpa fler flaskor nu när chansen fortfarande finns, så jag tänkte att va fan.. vi kör. K strödde extra salt i såren när vi åt genom att prata om renrasig Riesling och krispig Chablis. Det här var en klassisk felmatchning i nivå med ketchup på tryffelrisotto, ialla fall i för min gom.

Nåja, vinet är i vilket fall som helst ganska vackert ljusgult. Doften är stor, blommig och fruktig där fruktprofilen drar åt det tropiska hållet med ananas, persika, mango, honung, och citron. I munnen är vinet drygt medelfylligt, rent av fett och lite oljigt, med samma söta tropiska frukter och vax. I avslutet finns viss grapefruktsaktig bitterhet och lite vad jag inbillar mig är alkoholsötma trots att etiketten anger relativt måttliga 13,5 %.

Det här är absolut inget dåligt vin, men inte riktigt vår stil, och framför allt inte till musslor. Grillad fisk eller ljust kött vore bättre. Jag har ytterst begränsad erfarenhet av vita Rhôneviner och vågar inte uttala mig om hur bra kopia detta är. 65% viognier och 35% marsanne.

torsdag 10 maj 2007

2005 Torbreck Woodcutter's Shiraz

Jag har varit hemma från jobbet i rena sjukstugan senaste dagarna med kinkiga, febriga barn och sambo, så när lugnet lagt sig, Alvedonet och penicillinet börjat verka och jag fått lägenheten för mig själv, greppade jag första bästa flaska i "drick nu"-högen.

Färgen är mörkt lila, vinet är tjockt, visköst med stor doft packad med explosiv frukt, björnbärssylt, blåbärssylt, körsbär, anis, lite peppar och eucalyptus. I munnen är vinet skogshuggarfylligt, det breder ut sig på längden och tvären och rycker upp eventuella franskspråkiga smaklökar med rötterna, men det finns även syror och nästan inga tanniner alls. Faktiskt lite åt det silkiga hållet tro det eller ej. Håller balansen! Dessutom saknas den ibland uttalade sälta som gör många Barossa-shirazer närmast odrickbara för mig.

Det här är verkligen inte för alla, på cellartracker finns två tydliga läger- antingen så gillar man det eller inte. Själv så blir jag förförd av all frukt och kraft och tillhör de som gillar, iallafall ikväll, men mer än ett eller två glas orkar man inte med. Passar säkert utmärkt nästa gång ni lagar helstekt mammut.

Sökord: flanellskjorta, motorolja, ryssfemmor

söndag 6 maj 2007

2004 Graillot Crozes Hermitage

Vi lättar på korken till ännu en av Graillots 2004:or. Jag har tidigare nästan väl långrandigt skrivit om detta vin som fick Sveriges vinskribenter att gå i spinn och kunderna att tömma Systemet på nästan 4000 flaskor på någon dag. Jag hoppas det tydligt framgick i min förra post att jag verkligen gillar det här vinet, det är urtypiskt sitt ursprung enligt min mening (vilket jag inte kunde låta bli att försvara i en diskussion på Lundamunskänkarnas trevliga forum härom månaden) och bjuder på en ung version av den sedvanliga Graillotska paletten av gummi, mörka bär, svarta oliver, lakrits, buljong och vitpeppar. Gott helt enkelt!

Men vad jag tycker är roligt ibland är att jämföra; olika årgångar, olika vinmakare inom samma appellation, vertikalt och horisontellt, ja ni fattar. Och utifrån en mer kritisk näsa och gom så tycker jag även den här gången att Graillot inte riktigt fått till den där täta frukten han är så bra på. Vinet känns lite utspätt med vattnigt mellanparti och i både doft och smak anas lite gröna toner som är mer tydliga den här gången. Jag är tveksam till hur den blir med lagring. 2004 har debatterats en del som årgång, Parker är tex väldigt återhållsam i WA #170 som kom häromdagen men även britten John Livingstone-Learmonth (vars referensverk The Wines of the Northern Rhône ni måste skaffa om ni inte redan gjort det förresten) tycker att årgången är "fair. Fragile wines, with nervous fruit. Some overoaking. Drink before 2010."

Så, väldigt gott, tummen upp, men Graillot kan bättre och inget superfynd enligt min smak om man nu skall korrelera med priset. Mellanår. Och frågan är hur länge svenska vinköpare hänger på låset nu när priserna stadigt kryper uppåt - om vinet närmar sig 200 kronorstrecket? Å andra sidan skall man inte underskatta planekonomiskt utbud, jag köar gärna själv ett par år till och ser fram mot 2005:orna.

fredag 4 maj 2007

2002 Château Chasse-Spleen

Det börjar bli dags att prova denna 2002:a. Vi har dessutom en enda stackars flaska av årgång 2000 men den får ligga till sig lite med hänvisning till korkskruvsångest och den bättre årgången. Dubbeldekanteras strax innan maten, men inget sediment att tala om. Färgen är djupt karmosinröd. Doften är relativt stor och homogent sötfruktig med the usual suspects: cassis, lite lakrits, lagerblad och elegant ek. Det luktar Bordeaux helt enkelt, visserligen utan mognadstoner som stall och läder. I munnen är vinet direkt slankt och medelfylligt med läskande syror och liten men kort längd. Vill man vara kritisk så är mellanpartiet lite vattnigt och i avslutet återfinns lite kartiga gröna toner men likväl gott! Doften är dock bättre än smaken. Borde ha viss uppsida då den blev bättre med lite luft efter barnens läggning. En trevlig Bordeaux som tyvärr verkar vara slut på systemet nu men i ärlighetens namn så tycker jag nog 2004 Château Belgrave för samma pris är snäppet bättre, om man nu skall jämföra, och det är väl det man ska.
Till grillad entrecôte, sallad på Le Puy-linser med rödlök, Romanticatomater, persilja och lite vinäger och olja samt en Finare Vinare-inspirerad blomkålspuré.

torsdag 3 maj 2007

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Efter Chapoutierbesvikelsen har vi istället gått och smuttat på denna Vacqueyras senaste dagarna. Jag har nämnt detta vin tidigare, släpptes i februari och det finns fortfarande enstaka flaskor kvar märkligt nog. Här finns precis allt jag saknade i Chapoutiers Châteauneuf - sydfransk funk, bredare palett och framför allt ryggrad - det är Syrah med i blandningen. Trots att vinet absolut är varmt och kryddigt är ändå den mörka frukten på något sätt sval och ren hur det nu går ihop. Jag tycker många av de 2004:or jag provat har denna fina rena frukt och jag ser fram mot att prova någon av de stora som Clos des Papes eller Pégau. Det här vinet är en mycket större upplevelse än de CdR som finns i sortimentet, för bara några tior extra.