torsdag 31 januari 2008

Bordeauxprovning hos Munskänkarna

Så har man då äntligen poppat sitt munskänkskörsbär! Och det gav mersmak. När Finare Vinare bjuder in en att följa med på Bordeauxprovning tackar man så klart inte nej. Årgång 2001 stod på programmet och vinerna provades halvblint där man på förhand fick reda på att Ch Plince och Ch Malescot St Exupéry skulle provas tillsammans med några andraviner: Ch Mondot, Les Pagodes de Cos och Sarget de Gruaud Larose. Efter en intressant och initierad inledning av den sympatiske provningsledaren Ulf Svahn kom flighten på borden. Vinerna provades under tystnad även om jag inte kunde låta bli att utbyta några ord med Finare Vinare.

Vin nr 1. Blåröd färg med en klar kant. Medelstor doft av plommon, körsbär, liten söt likörton. Riktigt sträv smak med lite gles mitt och slut, dock lite längd. Inte så dumt men heller inte riktigt bra. Smakar högra stranden och jag gissar på Ch Mondot. Facit: Ch Mondot.

Vin nr 2.
Blåröd färg med en minimal dragning åt brunt. Doftar mer cabernet är föregående vin med svarta vinbär, lite grön paprika, något ceder, jord. Tydligare ek än i första vinet. Gräddkola! Doften kändes lite knuten. I munnen mindre ihåligt än förra vinet och inte lika strävt. Medelfylligt och gott. Min gissning är vänstra stranden och Pagodes de Cos. Facit: Les Pagodes de Cos. Det här går ju som en dans ;-)

Vin nr 3. Samma färg som vin nr två. Även doften är hyfsat lik tvåans, fast kanske lite mindre av allting. Jag hittade både vinbär, blyertspenna och jord samt en liten blommighet/parfymerat inslag. Mindre ekprägel. Munkänslan är slankt medelfyllig, läskande. Mjukare än tvåan. Det här känns som en klockren representant för vänstra stranden och jag gissar Sarget de Gruaud Larose. Facit: Ch Plince. D'oh!

Vin nr 4 bjuder på en doft av salmiak, hästskit, grönhet och ett lite parfymerat inslag som för mina tankar åt tvål eller tvättmedel. Det finns lite odefinierbar mörk frukt i bakgrunden som är svår att sätta fingret på men helhetsintrycket är unket och orent. Smaken är lite bättre än doften men inte mycket. Snipig och utan charm. Ett riktigt dåligt vin i min smak. Jag gissar på Ch Plince enligt uteslutningsmetoden och kanske pga lite fördomar mot slottet i sig. Facit: Sarget de Gruaud Larose. Där ser man. Det kanske ligger något i Parkers åsikt om att slottet är lite på dekis senaste åren. Det här är inte ok, inte ens som andravin.

Vin nr 5 räcker det med att sniffa på när det kommer på bordet för att leendet skall sprida sig. Det här är verkligen huvudet högre än de tidigare vinerna. Färgen är mer bruntingerad än de andra. Doften är stor och läcker med svarta vinbär och snygg fatprägel parat med en blommighet som jag inbillar mig placerar oss i Margaux. Smaken är utmärkt god med fin bärighet genom både början, mitt och slut där ett finmaskigt nät av mjuka tanniner möter upp. Kanske inte så bra att tårna krullar sig, men solkart bäst i flighten i min smak och jag gissar på Malescot. Facit: Ch Malescot St Exupéry. Där satt den.

Kommentar: Kul provning och fantastiskt fint ordnat. Jag blev mycket imponerad av den effektivitet och proffsighet som präglade hela arrangemanget, till och med serveringstemperaturen på vinerna var bra trots 75 deltagare. Det kanske är dags att bli Munskänk? Personligen hade jag gärna provat själv lite längre tid innan det var dags för genomgång, men de flesta var nog nöjda med tiden. Jag hade också för egen del gärna fått vinerna helt utan kommentarer från provningsledaren, nu kändes det som att man kanske satt och letade efter den kaffedoft som skulle finnas i Pagodes eller den strävhet som sades prägla Mondot. "Facitletande" är mycket tråkigare än att börja från noll med egna smaklökar tycker jag. Det känns också lite symptomatiskt för bordeauxmarknaden i Sverige och internationellt att man talar om skillnader och särdrag hos olika slotts förstaviner, men dricker de betydligt sämre men ändå hyfsat dyra andravinerna. När jag själv handlar väljer jag mycket hellre ett förstavin från ett mindre prestigefyllt slott för samma pengar om det går, även om jag såklart också begriper att man i sådana här sammanhang får nöja sig med vad som har passerat på monopolet senaste åren. Vad gäller mina egna gissningar så påmindes jag igen om hur svårt jag ofta har att skilja högra från vänstra stranden, men det är inte så lätt alla gånger. Plince överraskade positivt medan Svarte Petter blev Sarget de Gruaud Larose, vilken besvikelse.

Efter provningen ville vi dricka mera vin och hamnade på vinbaren.
2004 Raveneau Chablis 1er cru Forêt var blekgul och bjöd på en stor intensiv doft av gula äpplen, sparris, citrus och mineraler. Smaken var otroligt koncentrerad med lite fet munkänsla. Kartigare än doften med mer av gröna äpplen och ostronskal. Lite rondör jag antar kommer från försiktig eklagring men samtidigt riktigt frisk och med en lång eftersmak. Wow, vilket vin! En av de bästa Chabliser jag någonsin druckit. Min första Raveneau och den levde verkligen upp till ryktet. Fantastiskt gott. Var kan jag köpa det här?

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude gick ju inte att låta bli efter att ha smakat standardcuvéen. Otroligt tät mörkt blåröd färg med stor typisk doft av ung syrah: blåbär, björnbär, lakrits, kryddor, oliver och lite gräddighet. Mycket av allt. Sedan tog vi första klunken...Whooah, who let the tannic monster out, who, who, who? En brutal tanninattack sveper in och klär ut tänder, munhåla och tunga. Fullständigt galet sträv. Fast gott på ett masochistiskt sätt. Skall man jämföra med standardcuvéen så är de väldigt lika i doft och smak, möjligen finns lite mer av allt i La Guiraude men ingen jätteskillnad. Men de där tanninerna... Jag föredrar nog standardcuvéen i den här årgången; den vågar man iallafall dricka innan barnen tar studenten.

2004 Aalto PS avslutade kvällen. Jay Miller delade ut 98 poäng för Wine Advocate. Vinbarens kunniga och trevliga sommelier påstod att det var gjort på Cabernet Franc vilket vi hade svårt att tro. Otroligt maffig doft med en komplex blandning av mörka bär: plommon, körsbär, blåbär och lite russin. Mycket fat med vanilj och choklad samt en hel del kryddor och lite medicinala toner. Lysande god doft! Smaken är otroligt tät och lite eldig med fantastisk koncentration och längd. En hel del finmaskiga mogna tanniner möter upp, som att slicka på sträv sammet. Urgott och superbra! Smak- och doftprofil påminner en del om Emilio Moros Malleolus på steroider, och visst är det Tempranillo/Tinto Fino vinet är gjort på?

onsdag 30 januari 2008

Goda nyheter för Cornas!

Lyckligtvis händer det att det sunda förnuftet besegrar dumheten. Vi var många som chockades i somras av nyheten att borgmästaren i Cornas planerade att bygga bostadshus i fem våningar mitt i vingården Les Mazards, med påverkan även på Les Chaillots och La Côte inklusive läget Pied de la Vigne där Auguste Clape äger drygt hundraåriga vinstockar. Vansinne! Reaktionerna lät dock inte vänta på sig, och många hörsammade uppropen på nätet och mailade in protester. Och se, det tog skruv. En commissaire enquêteur tillsattes som kom fram till slutsatsen att bostadsprojektet inte skulle genomföras, och i beslutet vägde man in alla de protester som inkommit. Visst är demokrati underbart? Borgmästaren i sin tur har meddelat att man planerar att följa utredningens slutsats vid omröstningen i kommunfullmäktige nu i dagarna. Politiskt självmord står väl inte högst på agendan kan man tänka. Det verkar alltså som att Cornas är räddat och att vinälskare världen över kan pusta ut. För den här gången.

fredag 25 januari 2008

2003 Brunel Les Cailloux


Vilken jäkla januarimånad! Regnigt och grått och mörker som hämtat ur någon dystopisk science fiction-film. Klart man söker sig till söderns viner med mängder av buteljerat solsken. Det här vinet drack vi senast i somras, och egentligen har jag inte så mycket nytt att tillägga.

Det behövs cirka två timmar i karaff men sedan är doften är stor och proppfull av röda vinbär, körsbär i likör, vildhallon, lakrits, rökelse och örtig kryddighet. Initialt fanns lite drag av nagellack/aceton men det vädrades bort. När man dricker smäller det till bra med en riktigt tät lite syltig sötfruktig attack av frukt och lakrits som fyller hela munnen. Munkänslan är årgången till trots klart balanserad utan vare sig alkoholhetta eller bitterhet. Det finns en del tanniner men de har liksom ingen chans mot all frukt och märks knappt. Möjligen kan man anmärka på en gnutta gleshet i eftersmaken, men det är petitesser. Trots en efterhängsam förkylning är det omöjligt att inte bli förförd och jag kapitulerar helt. Vinet känns fortfarande ganska primärt men skall man någon gång dra fram den slitna och lite fåniga klyschan om ett "hedonistiskt vin" är det nu. Jag älskar det här! Ur det sista tomma glaset tillkom dessutom lite animaliska toner av elefantbur som visar vägen mot fortsatt lagring. Och tillsammans med lammkotletter och ratatouille känns det som att sommaren kom lite närmare.

onsdag 23 januari 2008

2003 Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet


Jag var lite orolig att det skulle krävas en speleologisk insats av Indiana Joneska mått för att dra ut det här vinet ur den fruktade tunneln, men beväpnad med korkskruv, karaff och lammfärsbiffar med grillad aubergine och couscous visade det sig att någon halvtimmes luftning räckte för att det skulle vakna till, även om det fortsatte att förbättras under kvällen. Det bjuds på en vinös doft av både mörka och röda bär med inslag av björnbär, vinbär och jordgubbsylt tillsammans med lakrits, anis, lite rök och en komplex kryddighet innehållandes både vitpeppar, ingefära och lite kardemumma. I bakgrunden anas lite animaliska inslag, och på slutet tittade till och med lite tallbarr fram. I munnen är vinet härligt balanserat med både kraft och finess i den medelfylliga kroppen. Det smakar av samma bärkompott som i doften, samtidigt som lakritstonerna flyttas fram en bit. Fin längd på eftersmaken som efter hand utvecklade en liten malörtsbitterhet. Rejält med tanniner som väntat, men inget som inte lite mat kan övervinna. Visst känns det att vinet är i en lite vresig fas, och att några års lagring kommer att göra gott, men absolut inte bortkastat att smaka nu. En riktigt god Crozes.

lördag 19 januari 2008

2004 Domaine de la Janasse


Vi går istället vidare med ett vin från förra årets topplista. Hur skall det klara sig utan Paris som x-factor? Riktigt bra tycker jag. Vinet verkar ha slutit sig en aning jämfört med i somras, men efter dryga två timmar i karaff hittar det formen. Doften är tät med inslag av körsbär, vitpeppar, garrigue, lakrits, rökelse och lite smörkola. Smaken är svalt intensiv med mängder av mörk frukt med inslag av körsbär och russin i choklad, helt utan alkoholhetta. Vinet har viss strävhet och en liten gnutta bitterhet i den kryddiga eftersmaken, men trots att det drar åt det mörka snarare än det röda hållet känns det inte baktungt eller klumpigt. Efter att ha smakat på hemmaplan en regnig januarikväll känns det kanske inte som att det kommer att hamna på årsbästalistan även 2008, men det här är en riktigt god châteauneuf som är utmärkt att dricka nu som ung om man som jag har den böjelsen, men som såklart har framtiden för sig. Dessutom fick den oss att minnas hur vi lyckligt bubbligt fnittriga promenerade hem genom sjunde arrondissemanget den där ljumma julinatten. Precis som vin skall göra.

2004 Château Labadie


Jag antar att det var fler än jag som höjde på ögonbrynen när Andreas Larsson delade ut hela 90 poäng till detta vin i Livets Goda nummer 27. Världsmästar-Larsson är en av dem vars smaklökar jag har störst respekt för, inte minst när det gäller Bordeaux, och han förefaller dessutom vara ganska oanfrätt när det kommer till betygsinflation så det är klart man måste prova. Bra, billig Bordeaux i ordinarie sortimentet är man ju alltid intresserad av, och herregud - La Tour de By fick ju bara 83 Larssonska poäng.
Och det börjar ganska bra - direkt efter dekanteringen stiger en Bordeauxtypisk doft av svarta vinbär, lite plommon, rostade fat och jord ur karaffen. Det finns också lite söt parfymerad blommighet och inslag av tobak. Munkänslan är som sig bör medelfyllig och hyfsat läskande i sin ungdomliga sträva uppenbarelse som faktiskt också innefattar hyfsad koncentration och till och med lite längd. Helt okej, men inte heller direkt något extra som griper tag om man skall vara ärlig, vilket man kanske inte heller kan begära för priset. Men efter någon timme i dekanter förvandlas vinet till grodan Kermit. Allt blir bara grönt, grönt, grönt. De tjugo procenten Cabernet Franc känns plötsligt som betydligt fler när allt gräs och hö liksom blockerar de övriga aromerna och får mig att sträcka mig efter min Nasonexspray. Vinet känns plötsligt som en klockren representant för Loiredalen och det är inte vad jag vill ha i min Bordeaux. Jag kan liksom inte komma runt alla gröna aromer, och slutbetyget blir därför tummen ned i min bok. Jag kommer inte att ladda upp med Labadie i den här årgången.

fredag 18 januari 2008

1998 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva


Förra årets nykomling för våra smaklökar var nog aglianicodruvan i Mastroberardinos tappning. Båda tillfällena vi smakade gav mersmak. Så vad gör man efter några dygns mer eller mindre kaos på hemmaplan med sjuka febriga barn, så gott som utebliven nattsömn och lägenheten som ett skeppsbrott när man vill ha något gott och lagom spännande? Man bryter sig in i trälådan med tre årgångar Radici Taurasi Riserva, det är vad man gör. Och läser man Nettare e gioias vertikalprovning så ligger nittioåttan pyrt till för konsumtion först. Vi dubbeldekanterar och låter flaskan luftas efter hand till maten. Vinet har en rödbrun färg med en dragning åt orange i kanterna. Doften bjuder på en nästan orientalisk mix av söt tobak, te och rökelse parat med en gnutta dammig mattaffär. Det är få tillfällen jag tyckt associationen till tobak har varit så klockren i ett vin. Frukten drar åt det torkade hållet med russin, plommon och en liten gnutta fikon utöver körsbär. Det finns också en antydan av menthol. Munkänslan är syrligt slankt medelfyllig med bra attack och koncentration men en liten gleshet i eftersmaken. I munnen återfinns aromerna från doften inklusive tobaken och teet. Eftersmaken är fortfarande sträv men ger framför allt en rejält uttorkande känsla.

Det här är gott, karaktärsfullt och väldigt mycket Gamla Världen, men trots det den sämsta Taurasin från Mastroberardino vi har smakat, vilket väl egentligen mest säger något om de härliga upplevelser vi haft av producenten tidigare. Frågan är bara när tusan man egentligen skall dricka det här vinet? Jag instämmer med Nettare e gioia - det är helt ok som det är, men munkänslan ber om mer lagring trots att frukten känns ganska färdiglagrad. Kommer ekvationen någonsin att gå ihop?

tisdag 15 januari 2008

Eriks Vinbar med Finare Vinare

Det dricks inte så mycket vin här hemma för tillfället; vi har haft andra saker uppbokade. Men ikväll blev det vinprovning och det på restaurang till på köpet! Bara att komma ut och dricka vin på lokal känns högtidligt och festligt när man är van att korka upp hemma i köket och stjäla några smuttar mellan blöjbyten, sagoläsning och en maskin tvätt, men att dessutom få göra det tillsammans med sina favoritbloggare ger lite extra pirrighet och guldkant på tillvaron. Att de sedan visar sig vara precis så trevliga och charmiga som man hela tiden gissat gör inte saken sämre. Vi tog genast vinbaren i besittning och utbytte sedan en lång kanonad av poängsättning, de senaste ampellografiska forskningsrönen om druvornas härkomst, och vem som hade störst källare respektive överläpp. Nej, jag skojar såklart. Däremot flög timmarna fram för mig i de sköna fåtöljerna under trevligt samtal om ditten och datten - en hel del om vin förstås - medan vi åt kalvstek och smakade vin. Några anteckningar fördes inte av någon, men jag kan inte låta bli att skriva några rader ändå mest för mitt eget minne. Apéritifen direkt när jag anlänt blev ett glas 2000 Jürtschitsch Heiligenstein Riesling Alte Reben. Vinet bjöd på druvtypisk fräschör och var riktigt gott, men jag var både törstig och pirrig och det tog slut i rasande takt. Till maten provade vi tre olika viner. Först ut var 2000 Château d'Armailhac som var Bordeauxtypisk, jordig och lite sträv. När vinet var uppdrucket tillkom en antydan av stallighet i det tomma glaset, men ännu kändes vinet lite för ungt. Gott! Därefter drack vi 2001 Clos de l'Obac som bjöd på en lite eldig doft av fikon, russin, körsbärslikör och choklad. Eldigheten återfanns dock inte i munkänslan som var svalare och slankare. Också gott, den godaste Priorat jag har smakat. Priorat brukar inte vara helt min grej, men till ost så... Man borde kanske köpa fler viner härifrån. Finare Vinare kunde jämföra med 95:an de druckit tidigare och som varit lysande. Slutligen kunde vi inte låta bli vinlistans enda Barolo, en 2003 Bricco delle Viole från GD Vajra. Doften var riktigt knuten och dammig och gav inte så mycket ifrån sig tyckte jag, men med tid och lite snurr hittade vi lite russin, lakrits, menthol, violpastiller och lite tjärrök. Smaken var ganska blyg och kantig. Hade nog behövt lång luftning. Sämst av de tre röda tyckte jag.

Sammantaget var Eriks vinbar en mycket positiv upplevelse, med många intressanta viner som erbjöds både glasvis och i provningsmängd. Dessutom trevlig personal och inte minst sällskap. Rekommenderas, även om jag inte kan lova att sällskapet är lika bra varje kväll. Jag var mycket nöjd när jag promenerade hem genom Gamla Stan med en mycket generös rymdbiljett i väskan. Tusen tack, kära ni!

onsdag 9 januari 2008

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine


Jag har varit sugen på linguine alle vongole i flera dagar nu, men bara hittat blåmusslor i affärerna runt kvarteret. Lyckligtvis brukar man kunna lita på fiskdisken på Daglivs och så även denna gång. Vinvalet känns enkelt, denna Soave Classico blev vi bjudna på i julhelgen och jag har längtat efter att prova igen i lugn och ro på hemmaplan för att se om vinet verkligen kan vara så gott som jag tyckte då. Man kan nämligen nästan undra om det inte är något lurt; här har vi ett vin som prenumererat på tre bicchieri i Gambero Rosso senaste åren, och så även i denna årgång. Den totala produktionen sägs utgöra ungefär 3300 lådor och i Sverige hittar vi det i rikliga mängder i ordinarie sortimentet för en sketen hundring inklusive påse. Om det låter för bra för att vara sant etc. Men det är bara att tacka och ta emot. Vi smakar till maten när hjärtmusslorna öppnat sig och pastan fått gegga ihop sig i pannan med musselsaft, vin, smör, olivolja, vitlök, chili, persilja och en liten skvätt stärkelseladdat pastavatten.

2006 Ca'Rugate Monte Fiorentine har en blekt gyllene färg. Doften är frisk och fräsch med inslag av citron, grapefrukt och lite örtighet, men även lite mer tropiska aromer som ananas och honungsmelon, kanske lite aprikos. Saliven rinner till ordentligt bara av doften. Smaken är frisk, god och knastertorr med inslag av grapefrukt och mineraler som bärs fram av den fräscha syran innan allt avslutas i en förvånansvärt lång, ljuvligt grapebitter eftersmak som inbjuder till en ny sipp. Jag känner mig som Paolo Roberto när han kommenterade boxning i Aten-OS, efter varje klunk vill man bara skrika: Wow! Ojojoj! Vilken smäll! Jag är kär! Helt galet underbart gott! Jag kommer på mig själv att bara stirra på glaset och tänka "det kan rimligen inte vara så här bra", och det är det kanske egentligen inte heller, men det träffar mitt i prick i mitt personliga smakcentrum. Skulle man med kritiska glasögon stirra sig blind på poäng så skulle det kanske inte orka sig över den så magiska nittiogränsen även om man kan tro det på min beskrivning, men det här är inget provningsvin utan ett vin att dricka, gärna i djupa klunkar. Här finns lite av det mesta jag vill ha i ett vitt vin: fräschet, personlighet, mineralitet, koncentration och längd - och på något sätt blir ett plus ett lika med tre. Snacka om fynd. Perfekt för konsumtion nu på direkten och under resten av året. Sa jag att det fungerade lysande till maten?

måndag 7 januari 2008

Lawrence Osborne - The Accidental Connoisseur

Titeln "The Accidental Connoisseur - An Irreverent Journey Through the Wine World" skulle kunna bytas ut mot kanske mer passande "The Accidental Connard - Driving Drunk Through the Wine World", vilket i mångt och mycket sammanfattar boken. Över 263 sidor har den New York-boende engelsmannen Lawrence Osborne svår ångest över sin egen smak som han misstror och ifrågasätter, samtidigt som han försöker reda ut vad begreppet smak egentligen innefattar i en vidare mening. Hans tillvägagångssätt är att besöka en rad prominenta vinmakare, intervjua dem, och därefter hälla i sig så mycket han orkar av deras viner innan han sätter sig i bilen på väg mot nästa möte - gärna med bakluckan full av klirrande gratisprover av dyrbara flaskor som han sedan kan sänka i sin ensamhet på hotellrummet på kvällen. Den som förväntar sig en witty, lågmäld, charmigt brittisk ledsagare à la Michael Palin genom vinvärldens vindlingar får leta vidare, Osborne är av annat skrot och korn. Under resans gång förfasas han över modern vinteknik och att städer som Florens och Panzano inte ser exakt likadana ut som när han besökte dem sist för över 20 år sedan. Vidare delar han ut de sedvanliga rallarsvingarna mot den store satan Robert Parker (redan på s 5 kallar han Parkers publikation förtroendeingivande nog för Wine Enthusiast) som han dels anser ligger bakom den utbredda smakkonformiteten och avsaknaden av autentiska viner, men också ger en stor del av skulden för de i Osbornes mening obegripliga tasting notes världen kryllar av, med beskrivningar som till exempel kaffe, blyerts och läder. Helt förväntat hyllas några sidor senare istället Michael Broadbents noteringar - i stilen evolved, austere, suave eller developed - som han finner lättförståeliga och vettiga så till den milda grad att han till och med lyckas hitta några i mitt tycke rätt obegripliga Broadbentska "crystallized violets" i ett vin. Suck. Varför ständigt denna polarisering, kan man inte få gilla båda stilarna? Det ena utesluter väl inte det andra?

Men om jag skall vara mindre raljant så förstår man till vissa delar vad författaren vill med den här boken. En del av tankarna återfinns även i filmen "Mondovino", och författaren ger största tacket till sin näre vän och den filmens regissör Jonathan Nossiter. Visst, industriell tillverkning och diverse hokus pokus i vinkällaren är inte så kul om man har en romantisk syn på vintillverkning och hoppas att naturen och jorden skall komma i första rummet, även om vi såklart har modern vinteknik att tacka för många goda viner. Likaså finns det stundtals en onödig aura av mystik och svårtillgänglig krånglighet kring vin, vilken kan spädas på av poängsatta tasting notes med mer eller mindre osannolika associationer till levande och döda ting; "facit" som kan vara rent förödande för självförtroendet om man nu inte lyckas hitta dem med egen näsa och gom. Och oavsett om man vill kalla det parkerisering eller inte så är tendensen att göra viner i en alltmer homogen stil oroande. Omväxling förnöjer som bekant. Att det går att skriva intelligent och initierat om de här ämnena står klart om man till exempel läser Matt Kramer som jag hoppas få återkomma till i en annan recension. Problemet är att Osborne inte ror uppgiften i land. Det är uppenbart att han inledningen till trots är totalt ointresserad av att utforska sin egen smak. Vinerna ägnas nämligen minimal uppmärksamhet. Man häpnar nästan över den värme och generositet som möter honom var han än beger sig; världsberömda vinmakare som Robert Mondavi, Paul Draper på Ridge, Charles Chevalier på Château Lafite och kusinerna Antinori öppnar sina vinkällare och i vissa fall sina hem på vid gavel för honom för att han skall kunna klunka i sig vin tills han storknar innan han sätter sig i bilen. När han provar Sassicaia blir han så slirig att Nicolo Incisa della Rochetta frågar honom om han verkligen kan köra till hotellet utan att krocka med ett träd; efter att under en hel del fniss ha bälgat i sig en mängd flaskor blommigt aromatiskt vin hos Falesco i Lazio är han så packad att han luktar som en hel rosenbuske. Och hela boken igenom ända in i sista kapitlet gnäller han över att han ännu inte blivit en verklig connoisseur. Snacka om att missa målet. I själv verket framstår han som raka motsatsen till den finsmakare han vill vara - en glupsk Gargantua som bara är ute efter ruset. När en italiensk olivbonde i slutet berättar att han alltid drömt om att smaka Château Lafite (medan han bjuder på det finaste vinet han har i källaren, snacka om pärlor för svin) lyckas Osborne inte minnas mer än att det nog var gott.

Det här är en ganska dålig bok, men den har ändå sin kvaliteter tack vare alla intervjuer med olika vinmakare som är intressanta att läsa. Till Lawrence Osborne vill man helst ge en klapp på axeln (han verkar för slemmig för att krama) och en uppmaning att inte vara så spänd utan att slappna av och i lugn och ro utforska vinvärlden utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Om man dricker mindre och istället försöker smaka på vinet någon vinbonde gjort sitt yttersta för att framställa är sannolikheten större att man dels minns vad man drack dagen efter, och dels upptäcker vad man själv gillar, vilket förstås är vad smak handlar om. Oh, och en rekommendation att börja åka taxi istället.