måndag 7 januari 2008

Lawrence Osborne - The Accidental Connoisseur

Titeln "The Accidental Connoisseur - An Irreverent Journey Through the Wine World" skulle kunna bytas ut mot kanske mer passande "The Accidental Connard - Driving Drunk Through the Wine World", vilket i mångt och mycket sammanfattar boken. Över 263 sidor har den New York-boende engelsmannen Lawrence Osborne svår ångest över sin egen smak som han misstror och ifrågasätter, samtidigt som han försöker reda ut vad begreppet smak egentligen innefattar i en vidare mening. Hans tillvägagångssätt är att besöka en rad prominenta vinmakare, intervjua dem, och därefter hälla i sig så mycket han orkar av deras viner innan han sätter sig i bilen på väg mot nästa möte - gärna med bakluckan full av klirrande gratisprover av dyrbara flaskor som han sedan kan sänka i sin ensamhet på hotellrummet på kvällen. Den som förväntar sig en witty, lågmäld, charmigt brittisk ledsagare à la Michael Palin genom vinvärldens vindlingar får leta vidare, Osborne är av annat skrot och korn. Under resans gång förfasas han över modern vinteknik och att städer som Florens och Panzano inte ser exakt likadana ut som när han besökte dem sist för över 20 år sedan. Vidare delar han ut de sedvanliga rallarsvingarna mot den store satan Robert Parker (redan på s 5 kallar han Parkers publikation förtroendeingivande nog för Wine Enthusiast) som han dels anser ligger bakom den utbredda smakkonformiteten och avsaknaden av autentiska viner, men också ger en stor del av skulden för de i Osbornes mening obegripliga tasting notes världen kryllar av, med beskrivningar som till exempel kaffe, blyerts och läder. Helt förväntat hyllas några sidor senare istället Michael Broadbents noteringar - i stilen evolved, austere, suave eller developed - som han finner lättförståeliga och vettiga så till den milda grad att han till och med lyckas hitta några i mitt tycke rätt obegripliga Broadbentska "crystallized violets" i ett vin. Suck. Varför ständigt denna polarisering, kan man inte få gilla båda stilarna? Det ena utesluter väl inte det andra?

Men om jag skall vara mindre raljant så förstår man till vissa delar vad författaren vill med den här boken. En del av tankarna återfinns även i filmen "Mondovino", och författaren ger största tacket till sin näre vän och den filmens regissör Jonathan Nossiter. Visst, industriell tillverkning och diverse hokus pokus i vinkällaren är inte så kul om man har en romantisk syn på vintillverkning och hoppas att naturen och jorden skall komma i första rummet, även om vi såklart har modern vinteknik att tacka för många goda viner. Likaså finns det stundtals en onödig aura av mystik och svårtillgänglig krånglighet kring vin, vilken kan spädas på av poängsatta tasting notes med mer eller mindre osannolika associationer till levande och döda ting; "facit" som kan vara rent förödande för självförtroendet om man nu inte lyckas hitta dem med egen näsa och gom. Och oavsett om man vill kalla det parkerisering eller inte så är tendensen att göra viner i en alltmer homogen stil oroande. Omväxling förnöjer som bekant. Att det går att skriva intelligent och initierat om de här ämnena står klart om man till exempel läser Matt Kramer som jag hoppas få återkomma till i en annan recension. Problemet är att Osborne inte ror uppgiften i land. Det är uppenbart att han inledningen till trots är totalt ointresserad av att utforska sin egen smak. Vinerna ägnas nämligen minimal uppmärksamhet. Man häpnar nästan över den värme och generositet som möter honom var han än beger sig; världsberömda vinmakare som Robert Mondavi, Paul Draper på Ridge, Charles Chevalier på Château Lafite och kusinerna Antinori öppnar sina vinkällare och i vissa fall sina hem på vid gavel för honom för att han skall kunna klunka i sig vin tills han storknar innan han sätter sig i bilen. När han provar Sassicaia blir han så slirig att Nicolo Incisa della Rochetta frågar honom om han verkligen kan köra till hotellet utan att krocka med ett träd; efter att under en hel del fniss ha bälgat i sig en mängd flaskor blommigt aromatiskt vin hos Falesco i Lazio är han så packad att han luktar som en hel rosenbuske. Och hela boken igenom ända in i sista kapitlet gnäller han över att han ännu inte blivit en verklig connoisseur. Snacka om att missa målet. I själv verket framstår han som raka motsatsen till den finsmakare han vill vara - en glupsk Gargantua som bara är ute efter ruset. När en italiensk olivbonde i slutet berättar att han alltid drömt om att smaka Château Lafite (medan han bjuder på det finaste vinet han har i källaren, snacka om pärlor för svin) lyckas Osborne inte minnas mer än att det nog var gott.

Det här är en ganska dålig bok, men den har ändå sin kvaliteter tack vare alla intervjuer med olika vinmakare som är intressanta att läsa. Till Lawrence Osborne vill man helst ge en klapp på axeln (han verkar för slemmig för att krama) och en uppmaning att inte vara så spänd utan att slappna av och i lugn och ro utforska vinvärlden utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Om man dricker mindre och istället försöker smaka på vinet någon vinbonde gjort sitt yttersta för att framställa är sannolikheten större att man dels minns vad man drack dagen efter, och dels upptäcker vad man själv gillar, vilket förstås är vad smak handlar om. Oh, och en rekommendation att börja åka taxi istället.

5 kommentarer:

Magnus sa...

Hehe, bra recension! Jag håller i stort sett med om att boken är värd att läsa för Osbornes intervjuer med folk i vinindustrin och inte för Osbornes egna, ofta ganska högtravande insikter. Det stora felet han gör är att han ger sig ut för att lära sig om smak (något som inte kan läras utan måste erfaras) och suger i sig de åsikter som anses "fina" av de personer han respekterar. Och det är ju finare att lyssna på Broadbent än Parker, eller hur? Särskilt om man har ett förflutet som journalist på fina kultursidor, Parker är ju amerikan för i h-lvete! ;-)

Å andra sidan så misslyckas han ju ordentligt i sin jakt på det genuina gamla fina vinet; det närmaste han kommer är en flaska odrickbar vinäger hos en 80-årig gumma i Puglia och boken avslutas lite resignerat med konstaterandet att det här med smak inte låter sig fångas så lätt. (Jag tyckte så här om boken för två år sedan)

Hannah sa...

Jag har precis läst ut denna bok och jag tycker den var ganska underhållande faktiskt. Man får ta det mesta med en nypa salt förståss, men på det stora hela, inte så dum.

Frankofilen sa...

Det där Pugliavinet verkar ganska hemskt ;-) Jag vet att jag har varit ganska tuff mot Osborne i recensionen, avslutningen med en enkel flaska vitt på stranden är ju faktiskt ganska fin och rätt så insiktsfull. Fast en del skit förtjänar han tycker jag. Jag kan inte komma ifrån misstanken att han egentligen har väldigt bra koll på sin egen smak och medvetet dummar ned sig för att vinna poänger i sitt gemensamma korståg med Nossiter. Han drar sig inte för att sprida konst- och litteraturreferenser omkring sig på ett sätt som för mig antyder en ganska gedigen brittisk (privatskole-) bildning. Han har nog slukat en och annan claret och port i sina dagar.

Och nu till något helt annat: hur lyckas du göra länkar i denna rätt torftiga kommentarsmiljö? Jag har försökt men är tyvärr för mycket datoranalfabet.

Magnus sa...

Det är inte helt enkelt att visa eftersom det blir en länk texten om jag skriver in koden rakt av. Byt ut "mindreäntecken" mot < nedan så ska det fungera.

"mindreäntecken"a href="http://skriv.din/url/här">Länktext"mindreän tecken"/a>

Arvid Rosengren sa...

Lysande recension!

Jag har länge tänkt skriva en rad om alla vinböcker man läser, det finns ju så många dåliga och så få bra, men isen blir bara kallare.