fredag 29 april 2011

2004 Schiavenza Barolo Prapò


2004 Schiavenza Prapò har redan bildat en hel del sediment i flaskan. Läge för dekantering alltså, och samtidigt passa på att ge vinet någon timme i karaffen. När vi sedan vid matbordet sänker ner nosen i kuporna får vi en rejäl urblåsning av massor av menthol, tobak och nyklippta örter. Mmm, skön doft, bara att beta av lager för lager. Köttig, mörk serralungafrukt med drag av hallon och körsbär med torkade inslag. Grusiga mineraler med järnfilsspån. Violer och rosor, och så både tjära och lite nagellack. Ursprungstypiskt så det förslår, i vad som förefaller vara en rätt traditionell skrud. De här nollfyrorna vet visst inte vad tunnel heter...

Smaken fortsätter i generös, öppen stil med patenterat ren nollfyrefrukt. Klart vinet är ungt och lite kärvt, men det här är ändå tillgängligt på en sådan nivå att jag utan problem gärna dricker det även utan tilltugg efter maten. Är man inte lika nebbioloskadad kan man säkert invända mot tanninsnörpet liksom mot den lilla värmekyssen i svansen. Nog ligger det bästa några år framåt i tiden, men trots det skön leverans redan nu. Ännu ett klockrent Merolli-köp! (91-92)

måndag 25 april 2011

Grillpremiär


Det lysande vädret gör att grillpremiären i år infaller samtidigt med Farfars födelsedag. Med tanke på födelsedagsbarnets faiblesse för maffiga viner från Södra Frankrike känns det som ett bra tillfälle att korka upp några grovkalibriga kanoner gjorda på rhônedruvor.

Fast man skall nog inte dricka 2006 Pure nu. Vinet tycks befinna sig i en måttligt charmig mellanfas, eller åtminstone får man hoppas det med tanke på resterande flaskor. Visst finns här en ganska fin om än något stickig doft med kirschlikör, fikon och några romrussin tillsammans med mängder av örter, men även om det undan för undan tittar fram lite kött, tång och blodapelsin känns doften ganska knuten under hela kvällen. Smaken är rejält eldig och rätt tung i gumpen samtidigt som mittpartiet känns en smula ihåligt, som om frukten inte riktigt förmår att bära upp all alkohol. Visst känns det att här finns underliggande kvalitet - syrorna är bra och tanninerna har fin struktur, men tyvärr får man också intryck av att någon hällt en sexa Fernet Branca i glaset när efterbrännkammaren slår på och de årgångtypiska bittra örterna blandas med lakritstoner i spritångorna. Det här är faktiskt rätt tröttande att dricka. Jag finner inga uppenbara tecken på att flaskan inte är koscher, men gör en notering om att ge katten i resterande flaskor i några år. Någon annan som smakat på sistone?

I grenen drickbarhet blir det istället en jordskredsseger för Clarendon Hills 2006 Liandra. Mmm, så fin, alla runt bordet har det här vinet som favorit och givetvis tar flaskan slut först. Doften är vidöppen med druvtypiska, köttiga drag med massor av örter, snyggt integrerade fattoner och en fin blommighet. Maffig och tät i munnen med en stiligt maskerad alkohol och bra lyft från de avgjort icke-artificiella syrorna. Samma fina upplevelse som senast. Gott. (94)

söndag 24 april 2011

2007 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Napa Valley


Det mest intressanta med goda årgångar är i mitt tycke inte prestationerna hos de absoluta prestigevinerna. Toppviner görs numera i alla årgångar med hjälp av hårt arbete i vingården och stenhård selektion av druvor. Vad som däremot får en stor årgång att sticka ut är den tidvattenvåg av goda förutsättningar som förmår att lyfta inte bara flaggskeppen utan även de små båtarna till nivåer över det normala. Vi fortsätter att kolla in monopolets utbud av nollsjuor från Napa i måttlig prisklass.

Det finns många likheter mellan kvällens vin och den nyligen provade nollsjuan från Louis M Martini. I båda fallen handlar det om storvolymsviner på instegsnivå som fajtas i precis samma viktklass med en prislapp runt $20 på plats (även om Mondavi har dragit ifrån en smula i BS, speciellt sedan Bibendum höjde priset den förste april). Båda producenterna har en lång historia som pionjärer i dalen och startade som familjeföretag, men har på senare år köpts av jättar som Gallo respektive Constellation Brands. Eventuella farhågor kring sjunkande kvalitet efter övertagandena tycks dock ha kommit på skam, åtminstone om man skall tro Parker och Tanzer som på var sitt håll givit kvällens vin en klart välvillig notering åtföljd av 90 poäng.

Precis som väntat mår Mondavis 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon bra av en ordentlig vända i karaffen, där luftningen plockar fram ett par extra nyanser i den täta och maffiga doften. Frukten är rejält mogen och druvtypisk med aningen likörtonade inslag av crème de cassis, körsbär och plommon, och så en massa tobak, ceder och såväl paprika som svartvinbärsblad. Faten fyller i med kaffe, choklad och milda curryliknande kryddor, men här finns också en distinkt jordton. Skall man jämföra med Louis Martinis nollsjua är det ingen tvekan om varifrån något av vinerna kommer, men möjligen är Mondavis tolkning skruvad ett snäpp mer mot Europa även om här finns kalifornisk sötfrukt så det räcker (och sannolikt också så det blir över om man har svårt för sådana här viner).
I munnen får man ett fylligt vin med gott om både frukt och värme, där ändå syrorna lyckas göra sig hörda genom fruktmattan och där de nafsande tanninerna ger en skön ryggrad. Skapligt lång, varm eftersmak med fatkryddor och lite vaniljkola. Kanske en smula monolitiskt, men tvivelsutan riktigt gott. Smått imponerande att kunna producera stora mängder av sådan här kvalitet. (89-90)

PS. Druvmaterialet kommer till 38% från den berömda To Kalon Vineyard, 5% från andra vingårdar i Oakville, 29% från Stags Leap District, 26% från andra vingårdar i Napa Valley och 2% från utvalda lägen i Sonoma County. Vinet finns i beställningssortimentet.

PPS. Nollfemman provades här. Jag ser så här i efterhand att jordtonen, kryddorna och tanninryggraden tycks gå igen i de olika årgångarna...

tisdag 19 april 2011

2009 Montirius Vacqueyras Le Clos


Men åh så fin! 2009 Montirius Vacqueyras Le Clos har en vidöppen doft direkt efter uppkorkandet även om aromerna tilltar i styrka efter hand. Ursprungsmarkörerna formligen sprutar ur glasmynningen med alla örter i Vaucluse tillsammans med en komplex, stjälkig kryddighet. Finfina drag av blod och köttsaft sätter ordentlig fart på aptiten. Frukten är mörk och solmogen med inslag av kirschiga körsbär, björnbär, blåbär och hallon, och så massor av lakrits och chokladiga grenachetoner. Det är möjligt att jag är ovanligt lätträffad så här en solbelyst endorfinalstrande vårdag men det här sitter som en uppercut rakt in i reptilhjärnan.

I munnen får man en mörk och högoktanig rackare som dock inte vinglar det minsta. Skön balans där syrorna har en fräsch apelsinkaraktär, och alkoholen inrättar sig i ledet trots att här sannolikt finns rätt många procent. Den långa eftersmaken med massor av lakrits och pepprig örtighet är urskön att suga på.

Jag hade så när missat det här vinet som släpptes redan den förste mars. Lyckligtvis finns ganska gott om flaskor kvar, här blir det absolut påfyllning. Kommer att sitta som en smäck till grillat redan i sommar trots en rätt uppenbar ungdomlighet. Frågan är om inte det här är ännu bättre än den utmärkta nollsjuan? (92)

PS. Hälften vardera av Grenache och Syrah. Biodynamiskt. Non-boisé. Finns det egentligen någon annan region än södra Frankrike som kan leverera på den här nivån för under tvåhundra spänn?

PPS. Andra som varit mer på hugget här och här.

fredag 15 april 2011

2004 Château Duhart-Milon



Det finns mycket att säga om prisutvecklingen hos Bordeaux, men Lafite måste vara värst av alla. Slottet har intagit en prismässig särställning bland premier grand cru classé. Vanligen skylls på penningstinna kineser som bara måste dricka rätt etikett. Kvalitet tycks inte vara det avgörande, och många har försökt förklara fenomenet. Kanske spelar det in att Lafite är lättare att uttala än Haut Brion om man har mandarin eller kantonesiska som förstaspråk? I svallvågen efter förstavinet har även andraetiketten Carruades de Lafite dragits med, och det vinet kostar nu i vissa årgångar mer än en flaska Mouton Rotschild, Haut Brion eller Margaux. C'est fou!

Senaste tillskottet till denna psykos är Château Duhart-Milon som nu betingar rena fantasisummorna. Att etikett och kapsel är snarlika en flaska Château Lafite spelar säkert in, liksom det faktum att det står Lafite inom parentes på etiketten. Senaste årgångarna jag köpte var 2004 och 2006 för några år sedan. Nollfyran klockade in runt €21, medan jag tyckte nollsexan hade börjat bli lite dyr med sin prislapp på €32. Skulle man ha lust att köpa dessa flaskor idag går det bra att vända sig till exempelvis franska Millésimes och slanta upp €137 respektive €151, tack så mycket. Visserligen sägs kvaliteten vara på uppgång efter en rad investeringar senaste åren, men detta är ju löjligt. Sjukt. Perverst. Vansinne.

Så här kan vi ju inte ha det. Det handlar om jäst druvjuice, for crying out loud. Här behövs helt enkelt revolution! Upp på barrikaderna! Reclaim the claret! Kvällens post får bli lika mycket en notering som en politisk handling. En flaska från Domaines Barons de Rotschild som inte används som spekulationsobjekt eller penisförlängare under en affärslunch, utan som faktiskt dricks, utan tillblandning av coca-cola, av någon som råkar älska Bordeaux - det är nog så radikalt det kan bli i dagens klimat av bordeauxindex och vinfonder. Att jag aldrig kommer att kunna ersätta den här flaskan med plånbok och mental hälsa i behåll hör inte hit. Plopp.


Aux armes, citoyens...


Take that, Mr Kinesisk-affärsman-med-världsherravälde-i-sikte-och-med-en-timlön-motsvarande-min-månadslön!

2004 Duhart-Milon har en stor och helt underbar doft redan direkt ur flaskan med parfymerade slingor av blommor, cigarrtobak, sandelträ, ceder och nyregnat trädgårdsland. Frukten drar åt svarta vinbär och jordgubbar, och så begynnande mognadstoner av läder och ädel stallighet. Fortfarande rätt mycket fataromer kvar med grillat kött, kaffe och mjölkchoklad. En sagolik sniff, precis mitt i prick för mina preferenser.

I munnen får vi ett medelfylligt vin med en ypperlig balans och riktigt skön munkänsla utan direkta svackor från en skön attack via en slank och god mitt till en lång, fin eftersmak där en silkig kärve tanniner stadda i begynnade nedsmältning möter upp bland aromer av kafferost, salmiak och massor av småsalta, järniga mineraler. Hmm, finns inte lite bittra drag också? Nej det var visst min egen bitterhet över att sådana här älsklingar kidnappats av statusmaffian. Det är ju själva fan att man skall gilla sånt här så mycket. Snorgott att dricka nu, men förstås med mycket liv kvar. (92+) och ett uppsträckt långfinger.

PS. Mer läsning om fenomenet Lafite kan till exempel hittas här där Andy Xie utöver de ekonomiska kunskaperna bidrar med ett kinesiskt perspektiv på eländet.

torsdag 14 april 2011

2009 Domaine La Florane À Fleur de Pampre


Enkel torsdagsmiddag - kycklinglår, potatisklyftor, morotsslantar och palsternackor. På med olivolja, salt, peppar och en massa herbes de provence. Medan maten lagar sig själv i ugnen låter vi kvällens vin få öppna sig i flaska med ett glas borthällt. Mmm, vilken doft! Rent enastående läcker med ordentliga doser garrigue som speglar matens kryddning på ett härligt sätt. Vidare lakrits, kött och en liten (bitter)mandelton. Frukten är ung och ren med körsbär, hallon och mosade jordgubbar. När solen skiner in genom köksfönstret är det inte svårt att blunda och drömma sig bort till södra Frankrike.

Smaken lever inte riktigt upp till doftens alla löften, vilket väl på många sätt är klassiskt för lite enklare viner. Vinet känns lite ihåligt, och den örtiga eftersmaken är visserligen godkänd men inte direkt den längsta man stött på. Tummen ner alltså? Nej, knappast. Det här vinet utger sig inte för att vara stort, och det är riktigt gott precis som det är med en välmaskerad alkohol och pigga syror som säkert beror på såväl ett svalare läge som andelen cinsault. Fortfarande lite kartig kärvhet i svansen som säkert skulle må bra av en smula tid i flaska även om det här inte är något att långlagra. Ett gott vardagsvin, vilket tycks stämma precis med producentens intentioner om man läser baksidestexten. Vackert så. (87)

lördag 9 april 2011

2009 Domaine Joblot Givry 1er Cru Clos de la Servoisine


Bilden av årgång 2009 i Bourgogne börjar klarna allt mer. Skribent efter skribent talar om viner med ganska yppig solmogen frukt, tidig tillgänglighet och osedvanligt höga nivåer naturlig alkohol till följd av en ganska varm, torr årgång. Visserligen en bra bit från stekheta 2003, men ändå mer solsken i ryggen än vad som är brukligt på dessa breddgrader. Nu är förstås sådana här årgångsbetingelser kanske inte precis vad stenhårda, terroirtörstande bourgogneskallar önskar sig, och det finns så vitt jag begriper redan nu en del farhågor om lagringsduglighet, men för egen del har transformationen till fullkontaktsfruktslampa gått så långt att jag tycker det låter alldeles utmärkt efter några svårare, regniga årgångar. Speciellt mindre gynnade lägen brukar kunna dra nytta av lite varmare år med viner som får lite mer kropp och minskat behov av chaptalisering.

Domaine Joblot torde vara rätt välbekant i Sverige då vinerna sålts under många år med ständigt återkommande fyndstämplingar. Men producenten gjorde faktiskt come back på monopolet i mitten av mars efter några års frånvaro. Vinerna har inte synts till sedan monopolet beslöt sig för att underkänna den ena av nollfemmorna av kvalitetsmässiga skäl, enligt en diskussion jag hade med importören när det begav sig. Men nu tycks svenskarna tillåtas att återigen ta ställning själva. Dags för ett första smakprov från Givry i Côte Chalonnaise.

Joblots 2007 Clos de la Servoisine inleder med lite smått sumpiga, bonniga drag som snart till övervägande del fläktar bort till förmån för en ganska generös fatbehandling med kryddor, kött, tobak och en smula stallighet som blir än tydligare i det tomma glaset. Frukten rör sig över det rödsvarta spektrat med såväl körsbär, plommon, vinbär och jordgubbar, och så finns här påfallande mycket örter med både pinje, rosmarin och mynta som ger ett sydländskt intryck. En ganska grovkornig sniff, men alls inte dum om man inte har svårartad fatfobi.

I munnen får man rätt gott om fluffig pinotfrukt åt det mörka hållet. Håller man inte på serveringstemperaturen dyker till och med lite hetta upp i svansen, men sådär runt 18 grader återfinner vinet balansen. Mittpartiet är inte alldeles utfyllt, men kan tänkas få mer rondör med lite lagring även om det här faktiskt är helt ok att dricka nu om man inte har problem med visst ungdomligt snörp. Syrorna är inte direkt skyhöga, men de finns där som motvikt till frukten och skänker viss syrlighet till den mer än godkänt långa eftersmaken.

Det här sannolikt inte riktigt vad somliga söker i en Bourgogne men det är svårt att inte gilla vinet med sin aningen grovkorniga generositet. Ett gott glas. (90)

PS. Det finns fortfarande flaskor kvar.

2007 Louis M. Martini Cabernet Sauvignon Napa Valley


Billig Napa Cab, finns det? Ja, vad som är billigt är förstås upp till var och en att bestämma utifrån plånbok och intresse, och det viktigaste är väl ändå att vinet är bra? Annars spelar det ju ingen roll hur lite det kostar. Men 199 kronor får man ändå beteckna som billigt när det gäller den här regionen med sin prisstruktur, några av världens dyraste markpriser, transportkostnader över halva jordklotet, skatt och så importörens och monopolets påslag på det. Skulle man handla på plats brukar det gå att hitta vinet runt $20 + moms.

Louis M Martini byggde sitt vineri i St Helena redan 1933 och firman har alltså en längre historia än de flesta i Napa Valley. Man tycks dock haft en del kvalitetsproblem under åttio- och nittiotalen. Lösningen blev att jätten Gallo köpte vineriet och vingårdarna, medan sonsonen Michael Martini stannade kvar som vinmakare. I vanlig ordning har man genomfört en hel del investeringar, och många menar nu att vinerna tagit ett rejält kliv framåt.

Direkt ur flaskan är 2007 Louis Martini Napa CS föga förvånande något ofokuserad med purunga, råa drag av fat, rent av lite volatilitet. Det här vinet behöver luftas ett tag för att landa ordentligt. När väl gästerna anlänt och vi satt oss vid bordet får vi en betydligt mer harmonisk om än fortfarande rätt svulstig doft med massor av crème de cassis och plommon inlindade i kralliga, aningen rökiga fattoner av kaffe, lakrits och tobak. Frukten har visst likörtycke och kan inte beskrivas som annat än rejält solmogen och rättfram på ett skamlöst kaliforniskt sätt. Inslag av jord och grillat kött blir allt tydligare efter hand. Smaken fortsätter på den av doften inslagna vägen med mycket av allt och en hel del kraft. Munkänslan är ganska rund med snälla tanniner och en upplevelse av ok men något låg syra (fast facit på hemsidan säger 5,8 g/L). Eftersmaken är godkänt lång med mycket sötfrukt och en alkohol som håller sig skapligt på mattan. Gott, men kanske saknas lite djup.

Att vinet skulle gå hem hos vår kaliforniska gäst var kanske ingen direkt överraskning, men även K som brukar rynka på näsan åt all cabernet som växt utanför Médoc gav tummen upp redan från det första helblinda glaset. Visst, det är ingen tvekan om att vinet kommer från Nya Världen, och gillar man bara slanka, ekfria viner räcker det sannolikt med en sniff för att upptäcka att det här är ett vin man skall hoppa över. För egen del är det ingen tvekan om att sådan här grejer har sin plats någon gång om än absolut inte hela tiden. Här blir det påfyllning. (89)

PS. Mindre positiva ordalag här. Punkarn har också smakat.

PPS. Under kvällen dracks även Schloss Gobelsburgs 2005 Riesling Heiligenstein som hade massor av citrustoner och petroleum med en väl dominant grapebeska i avslutningen. Alls inte samma klass eller fina mineralitet som en obloggad flaska av Willi Bründlmayers nollfemma från samma läge för några månader sedan. Jag börjar bli en aning skeptisk till Gobelsburgs viner. Slutligen ännu en flaska 2008 Obriers de la Pèira. Viss ungdomlig kärvhet, men vinet kommer verkligen loss efter några timmar i öppen flaska med massor av garrigue och skön sudiste-känsla. Faktiskt snäppet bättre än senast, ett klockrent köp.

söndag 3 april 2011

Uppsamlingsheat

En fjällvecka känns om ett ypperligt tillfälle för att plocka ihop en blandad låda i måttlig prisklass. Det blir några gamla favoriter i nya årgångar uppblandade med lite nya bekantskaper som förhoppningsvis skall smaka när man utsvulten sätter sig till bords på kvällen, fortfarande rödmosig efter bastun och full av förundran över hur några mils längdskidåkning kan locka fram ömhet i muskelgrupper man knappt visste att man hade...



2008 Dandelion Vineyards Lionheart of the Barossa Shiraz tycks ha fått de australiensiska vinskribenterna att fullständigt tappa fattningen. En sökning på nätet ger vid handen en lång rad svallande hyllningar med poäng en bra bit över nittiostrecket. Gladast av dem allihop (och i ärlighetens namn den enda skribent jag känner till) är australiensisk vinkritiks grand old man James Halliday som limmar på hela 95 pinnar. Hoppsan, det här skall provas. Mörk björnbärsfrukt med fat - kaffe, vanilj och lakrits. Lite blommigt parfymerade inslag dyker upp efter hand tillsammans med kryddor och lite gummi. Smaken är fortfarande rätt tuff med viss stramhet och smått stickiga citrussyror. Rätt lång om än inte helt kassaskåpstät smak med både lite pepprig hetta och det för Barossa så typiska inslaget av sälta. Onekligen rätt mycket tjut för 99 spänn, men i min mun inte på långa vägar den världsklass australienserna tycks ha hittat. (87+?)

2009 Kalleske Clarry's är en blend på 55% Grenache, 37% Shiraz och resten Mataro/Mourvèdre. Vinet är biodynamiskt och skulle med sina tillverkningsmetoder innefattande naturjäst frukt från gamla stockar följt av uppfostran i begagnade fat säkert kunna klassas som "naturligt" om man vill använda sådana termer. Doften bjuder på söt frukt med inslag av körsbär och björnbär med en stor godispåse nedkörd i mitten innehållandes fudge och chokladpraliner. Är verkligen faten enbart begagnade, eller är det gammelgrenachen som spökar? Med luft dyker lite sköna inslag av kött och jord upp, tillsammans med barriga örter. Smaken innehåller en hel del sötfrukt och citronspetsiga syror. Inte så höga tanniner, men ändå en fortfarande ungdomligt bitterkärv avslutning som inte är den längsta man stött på. Ganska omaskerad, pepprig hetta i svansen. Slutintrycket blir ett tämligen enkelt men ändå ganska gott vin, där den blendtypiska doften kammar in en del pluspoäng. Kanske skall man lagra en smula för att få ut mesta möjliga av vinet? (86+?)



Efter flera fina drickupplevelser med Terredoras Taurasi måste man förstås prova deras bas-aglianico. Jag hade helt missat att det här vinet fanns i ordinarie sortimentet. I nosen får man plommon och körsbär tillsammans med massor av tobak och lite stjälkiga drag. Kryddor och choklad fyller på, men här finns ingen slibbig vaniljek. Tidigare årgångar tycks ha varit rejält fatade, men producenten har lagt om kursen en smula i och med nollåttan och gått över till mer tanklagring. I munnen får man ett tvättäkta tjut. Vinet har en rustik, något dammig karaktär och landar i ärlighetens namn inte alldeles rätt hos de mer måttligt vinintresserade runt bordet. Frukten är en smula gles, men vinet har ändå viss längd. Eftersmaken rullar in med torkad frukt, thé och en rejäl kärve ganska grova, chokladiga tanniner, men också lite mineralkaraktär vilket verkligen inte är illa hos ett vin för 89 spänn. Summa summarum ett lite oborstat men karaktärsfyllt vin som mår bäst av mat. Tycker man ordinarie sortimentet under hundralappen känns utslätat bör man prova det här, även om jag personligen hellre lägger på 150 kr och dricker deras Taurasi. (87)



Janasses 2007 Terre de Bussière har vi druckit massvis av. De senaste flaskorna har allesammans pekat åt samma håll; i mitt tycke blir nog inte vinet bättre och bör drickas upp även om kanten är en bit bort. Frukten har inte riktigt samma stuns som tidigare även om här fortfarande finns gott om körsbär och plommon. Istället bjuds mer av garrigue och en massa fattobak tillsammans med en rätt bonnig stallighet, mer italiensk än ädel Bordeaux. Smaken är god med ok syror, hygglig längd, och ganska grova fatiga tanniner i svansen. Det här var sista flaskan, hej då vinet. (88)



Så dags att ställa två négocianter mot varandra. De här båda vinerna var de som blev mest omtyckta av alla under veckan. Södra Rhône is da shit...

Guigals trotjänare bjuder på en skön sniff med syrahkomponenten i täten. Körsbär, björnbär och lakrits inleder tillsammans med lite eneträ och gummi. Under kvällen tillkommer läckra drag av köttsaft tillsammans med mängder av garrigue. Smaken är tillgänglig och god med bra balans, visst grepp och en skapligt lång eftersmak med en stråle värmande solsken i ryggen. Ett riktigt gott vin med lite skit under naglarna; Guigal levererar som vanligt och gör så klart inte bort sig i en årgång som 2007. (89)

Xavier Vignons Côtes-du-Rhône (BS, 99 kr) har en lite annan doftprofil. Vinet är förstås två år yngre, men har också mer frukt i fokus. Nyjästa körsbär, hallon och vingummi är det första som möter nosen och vinet tycks i akut behov av lite luft. Någon timme senare får man en helt annan upplevelse. Mmm, vilken fin utveckling. Till den ganska mörka, rena frukten har det tillkommit massor av blod, köttsaft och örter. Överst hänger ett moln av lavendel och violer; vinet har en underbar parfym och är riktigt ursprungstypiskt i helproffsig skrud. Skön munkänsla med en hel del kraft, lite ungdomligt snörp och en värmekyss i slutet. En riktigt trevlig upplevelse. 60% Grenache, 20% Mourvèdre och 10% vardera av Carignan och Syrah från i genomsnitt 40-åriga rankor. Ingen ny ek. (89+)



2008 Penfolds Koonunga Hill öppnar med eucalyptusbeströdd mörkfrukt - björnbär, cassis - följt av en ordentlig dosis söt ek som känns amerikansk med vanilj, kaffe och mintchoklad. Smaken speglar doften rätt väl med sötfrukt, mera fat och ett lite glest slut trots en hel del extraktion. Det går inte att förneka hantverket; vinet är helproffsigt, genomarbetat och absolut inte dåligt i den här stilen, men samtidigt rätt tråkigt i mitt tycke. Inte för mig, jag sträcker mig istället efter påfyllning från nästa flaska. (85?)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes bjuder på en riktigt druvtypisk doft av chark, vitpeppar, svarta oliver och sladdade bildäck. Frukten drar åt körsbär och björnbär med några svarta vinbär nedkörda i mixen, och så ordentligt med örter förstås. Smaken är vansinnigt ung, men ändå inte avvisande. Visst finns lite kvardröjande ungdomliga malolaktiska toner av smörkola, men allt tycks finnas på plats för att helheten skall landa på ett riktigt bra sätt med bara kort lagring. Bra syror, sköna tanniner och en fin, ganska tät frukt. Lång, läskande eftersmak där den goda torrheten (om man nu gillar sånt) blir ännu mer uppenbar i jämförelse med de flaskor Penfolds och Kalleske som öppnats parallellt. Måste köpas igen, frågan är om inte den här är den bästa av de årgångar ('03,'04, '05, '06 och '07) jag smakat av vinet? (90-91+)

lördag 2 april 2011

2004 Roagna Barbera d'Alba


Tack gode Gud för hämtpizza! Efter att ha spenderat huvuddelen av dagen i bilen är inte matlagning det första man längtar efter när resväskorna tömts på svettiga skidkläder. Alltså tar vi ut en fast kurs mot den lokala pizzanasaren medan Roagnas Barbera luftas i flaska.

Skön doft. Vinet formligen skriker Piemonte med sina inslag av körsbär, slånbär, grusiga mineraler, lakrits och örter inramade av lätta, flyktiga slingor av lösningsmedel. På djupet gnäggar lite inslag av brettanomyces, precis lagom för att skänka lite animalisk mystik till doften. Smaken ger ett slankt, ärketraditionellt intryck med inslag av körsbärskärnor och torkad frukt. Jag har ingen aning om hur länge Luca Roagna macererar sin barbera, men klart är att här ryms en hel del nafsande tanniner som tillsammans med de höga syrorna ger mozzarellan på pizzorna en rejäl match. Eftersmaken är frisk och ganska lång. En barbera i riktigt klassisk skrud, som sannolikt dessutom kan ligga ytterligare ett par år; faktum är att vinet bara blev bättre men en rejäl luftning. (89-90)