söndag 3 april 2011

Uppsamlingsheat

En fjällvecka känns om ett ypperligt tillfälle för att plocka ihop en blandad låda i måttlig prisklass. Det blir några gamla favoriter i nya årgångar uppblandade med lite nya bekantskaper som förhoppningsvis skall smaka när man utsvulten sätter sig till bords på kvällen, fortfarande rödmosig efter bastun och full av förundran över hur några mils längdskidåkning kan locka fram ömhet i muskelgrupper man knappt visste att man hade...



2008 Dandelion Vineyards Lionheart of the Barossa Shiraz tycks ha fått de australiensiska vinskribenterna att fullständigt tappa fattningen. En sökning på nätet ger vid handen en lång rad svallande hyllningar med poäng en bra bit över nittiostrecket. Gladast av dem allihop (och i ärlighetens namn den enda skribent jag känner till) är australiensisk vinkritiks grand old man James Halliday som limmar på hela 95 pinnar. Hoppsan, det här skall provas. Mörk björnbärsfrukt med fat - kaffe, vanilj och lakrits. Lite blommigt parfymerade inslag dyker upp efter hand tillsammans med kryddor och lite gummi. Smaken är fortfarande rätt tuff med viss stramhet och smått stickiga citrussyror. Rätt lång om än inte helt kassaskåpstät smak med både lite pepprig hetta och det för Barossa så typiska inslaget av sälta. Onekligen rätt mycket tjut för 99 spänn, men i min mun inte på långa vägar den världsklass australienserna tycks ha hittat. (87+?)

2009 Kalleske Clarry's är en blend på 55% Grenache, 37% Shiraz och resten Mataro/Mourvèdre. Vinet är biodynamiskt och skulle med sina tillverkningsmetoder innefattande naturjäst frukt från gamla stockar följt av uppfostran i begagnade fat säkert kunna klassas som "naturligt" om man vill använda sådana termer. Doften bjuder på söt frukt med inslag av körsbär och björnbär med en stor godispåse nedkörd i mitten innehållandes fudge och chokladpraliner. Är verkligen faten enbart begagnade, eller är det gammelgrenachen som spökar? Med luft dyker lite sköna inslag av kött och jord upp, tillsammans med barriga örter. Smaken innehåller en hel del sötfrukt och citronspetsiga syror. Inte så höga tanniner, men ändå en fortfarande ungdomligt bitterkärv avslutning som inte är den längsta man stött på. Ganska omaskerad, pepprig hetta i svansen. Slutintrycket blir ett tämligen enkelt men ändå ganska gott vin, där den blendtypiska doften kammar in en del pluspoäng. Kanske skall man lagra en smula för att få ut mesta möjliga av vinet? (86+?)



Efter flera fina drickupplevelser med Terredoras Taurasi måste man förstås prova deras bas-aglianico. Jag hade helt missat att det här vinet fanns i ordinarie sortimentet. I nosen får man plommon och körsbär tillsammans med massor av tobak och lite stjälkiga drag. Kryddor och choklad fyller på, men här finns ingen slibbig vaniljek. Tidigare årgångar tycks ha varit rejält fatade, men producenten har lagt om kursen en smula i och med nollåttan och gått över till mer tanklagring. I munnen får man ett tvättäkta tjut. Vinet har en rustik, något dammig karaktär och landar i ärlighetens namn inte alldeles rätt hos de mer måttligt vinintresserade runt bordet. Frukten är en smula gles, men vinet har ändå viss längd. Eftersmaken rullar in med torkad frukt, thé och en rejäl kärve ganska grova, chokladiga tanniner, men också lite mineralkaraktär vilket verkligen inte är illa hos ett vin för 89 spänn. Summa summarum ett lite oborstat men karaktärsfyllt vin som mår bäst av mat. Tycker man ordinarie sortimentet under hundralappen känns utslätat bör man prova det här, även om jag personligen hellre lägger på 150 kr och dricker deras Taurasi. (87)



Janasses 2007 Terre de Bussière har vi druckit massvis av. De senaste flaskorna har allesammans pekat åt samma håll; i mitt tycke blir nog inte vinet bättre och bör drickas upp även om kanten är en bit bort. Frukten har inte riktigt samma stuns som tidigare även om här fortfarande finns gott om körsbär och plommon. Istället bjuds mer av garrigue och en massa fattobak tillsammans med en rätt bonnig stallighet, mer italiensk än ädel Bordeaux. Smaken är god med ok syror, hygglig längd, och ganska grova fatiga tanniner i svansen. Det här var sista flaskan, hej då vinet. (88)



Så dags att ställa två négocianter mot varandra. De här båda vinerna var de som blev mest omtyckta av alla under veckan. Södra Rhône is da shit...

Guigals trotjänare bjuder på en skön sniff med syrahkomponenten i täten. Körsbär, björnbär och lakrits inleder tillsammans med lite eneträ och gummi. Under kvällen tillkommer läckra drag av köttsaft tillsammans med mängder av garrigue. Smaken är tillgänglig och god med bra balans, visst grepp och en skapligt lång eftersmak med en stråle värmande solsken i ryggen. Ett riktigt gott vin med lite skit under naglarna; Guigal levererar som vanligt och gör så klart inte bort sig i en årgång som 2007. (89)

Xavier Vignons Côtes-du-Rhône (BS, 99 kr) har en lite annan doftprofil. Vinet är förstås två år yngre, men har också mer frukt i fokus. Nyjästa körsbär, hallon och vingummi är det första som möter nosen och vinet tycks i akut behov av lite luft. Någon timme senare får man en helt annan upplevelse. Mmm, vilken fin utveckling. Till den ganska mörka, rena frukten har det tillkommit massor av blod, köttsaft och örter. Överst hänger ett moln av lavendel och violer; vinet har en underbar parfym och är riktigt ursprungstypiskt i helproffsig skrud. Skön munkänsla med en hel del kraft, lite ungdomligt snörp och en värmekyss i slutet. En riktigt trevlig upplevelse. 60% Grenache, 20% Mourvèdre och 10% vardera av Carignan och Syrah från i genomsnitt 40-åriga rankor. Ingen ny ek. (89+)



2008 Penfolds Koonunga Hill öppnar med eucalyptusbeströdd mörkfrukt - björnbär, cassis - följt av en ordentlig dosis söt ek som känns amerikansk med vanilj, kaffe och mintchoklad. Smaken speglar doften rätt väl med sötfrukt, mera fat och ett lite glest slut trots en hel del extraktion. Det går inte att förneka hantverket; vinet är helproffsigt, genomarbetat och absolut inte dåligt i den här stilen, men samtidigt rätt tråkigt i mitt tycke. Inte för mig, jag sträcker mig istället efter påfyllning från nästa flaska. (85?)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes bjuder på en riktigt druvtypisk doft av chark, vitpeppar, svarta oliver och sladdade bildäck. Frukten drar åt körsbär och björnbär med några svarta vinbär nedkörda i mixen, och så ordentligt med örter förstås. Smaken är vansinnigt ung, men ändå inte avvisande. Visst finns lite kvardröjande ungdomliga malolaktiska toner av smörkola, men allt tycks finnas på plats för att helheten skall landa på ett riktigt bra sätt med bara kort lagring. Bra syror, sköna tanniner och en fin, ganska tät frukt. Lång, läskande eftersmak där den goda torrheten (om man nu gillar sånt) blir ännu mer uppenbar i jämförelse med de flaskor Penfolds och Kalleske som öppnats parallellt. Måste köpas igen, frågan är om inte den här är den bästa av de årgångar ('03,'04, '05, '06 och '07) jag smakat av vinet? (90-91+)

6 kommentarer:

NYA VÄRLDEN sa...

Köpte ovan Dandelion för någon vecka sedan efter alla dessa hyllningar men man måste ifrågasätta om kritikerna verkligen har druckit samma vin. Är bara en glad amatör men kan inte förstå hur en erfaren vinkritiker kan finna någonting stort i detta.....oavsett om smaken är delad :-)

Anonym sa...

Kul att höra det positiva omdömet om Les Launes, som jag verkligen gillade och har lagt några flaskor av i min nybörjarkällare.
En fråga: vad innebär "kort lagring" i detta sammanhang? Något eller ett par år för oss som hamnar en bit över 15 grader på sommarhalvåret?

Anonym sa...

Tycker de flesta 09:or jag druckit är för unga och snipiga/kartiga men potentialen är fin. Inget jag väljer idag men om 1-2 år.

P.

Vinum Vita Est sa...

Härlig genomgång av viner vi alla känner till/provat eller kommer prova. Det senare är ett löfte.

Ezra sa...

Se där, visst har Les Launes har aldrig varit bättre. Men jag ska nog akta mig för australiensarna. / I

Frankofilen sa...

NV - ja, man undrar om man provat samma vin som australiensarna. Eller om de har en egen skala för inhemska viner? Knepigt med viner i stora volymer. Jämför Sierra Carche-haveriet, eller Schild Estate som fick på tafsen häromveckan när det visade sig att de helt enkelt hade tillverkat en ny batch av sin Barossa Shiraz gjord på köpta druvor efter att ha fått höga poäng i WS...

Anonym - med kort lagring menar jag att vinet i nuläget är galet ungt (men väldigt gott trots det) och att det om bara något halvår säkert upplevs som mer harmoniskt. Hur länge det sedan håller är en annan fråga; jag har aldrig brytt mig om att lagra Les Launes så jag vet faktiskt inte.

VVE - ja, jag såg att du också smakat Xavier med samma goda resultat.

Ezra - nej ge tusan i aussisarna, de är nog inget för dig som inte klarar lite Savitar ;-) Men Les Launes, mmm. Har du hunnit smaka den på någon provning?