söndag 27 juni 2010

2 x Spanien

Den Nya Spanska Vinrevolutionen har pågått ett bra tag, men knappast i glasen här hemma. Både intag och inflöde av spanska viner har reducerats till en rännil, det finns alldeles för mycket annat som lockar. Men semestern kommer delvis att tillbringas i Spanien, så det lär bli en hel del iberiska viner framöver. Vad passar väl bättre än lite tillvänjning och uppvärmning av smaklökarna?



2005 Emilio Moro Malleolus öppnar med likörtonad, något syltig frukt med inslag av blåbär, björnbär och cassis med klockrena inslag av violpastiller på toppen. Vidare en hop fatmarkörer från de arton månaderna i franska allierfat: kryddor, lakrits, vanilj, choklad och lite popcorn. Smaken är fyllig med mycket av allt, men ändå med en viss klädsam återhållsamhet. Visst finns lite generös värme i slutet, men jag tycker ändå här finns balans. Munkänslan är fortfarande ung, där de något dammiga tanninerna mår bäst av mat. Pluspoäng för mineraliteten i eftersmaken, men avdrag för viss brist på personlighet. Det är rent och prydligt, frukt och fat, men jag saknar lite nerv, var är det spanska temperamentet? Trots allt inte så dumt till en grillad köttbit, men möjligen dricker vi vinet i något av en mellanfas. Den som har fler flaskor får se. (90)



2004 Artadi Viñas de Gain har vi druckit flera gånger tidigare. Det här vinet inhandlades för fyra år sedan med ganska ordentliga förväntningar. Ingen flaska har levererat i närheten av de 94 poäng både nollettan och nollfemman har fått av Parker respektive Miller.

Vinet bjuder ikväll på en doft som är med på noterna ganska omgående efter en snabb vända i karaff, där de tidigare smakprovens intryck av slutenhet har förbytts mot mer av öppenhet. Vi hittar jordgubbssylt, körsbär och hallon/lakritspastiller, följda av blod, kryddor, mynta och menthol. Överst dansar precis som tidigare en massa parfymerade blomtoner. Modern rioja har onekligen inte mycket gemensamt med gammeldags...

Smaken är drygt medelfyllig med ett aningen bräckligt mittparti och en något undflyende eftersmak av godkänd men ändå måttlig längd. Tanninerna har mjuknat betydligt men finns fortfarande där under frukten. Vinet känns mer färdigt än vid tidigare smakprov, men kan sannolikt sparas ytterligare. Fast frågan är om det verkligen blir så mycket roligare för det? Det känns ändå som vinet visar större delen av sin personlighet redan nu, och det är svårt att tro att mirakel skall inträffa. För egen del är det bara att konstatera att det här inte på något sätt kickar igång mina cylindrar. Hyfsad kvalitet rent objektivt, men samtidigt väldigt tråkigt och intetsägande för mig. Ett pulslöst vin... (86-87?)

Inte direkt några panegyrikframkallande viner, men skam den som ger sig. På't igen bara, men nästa gång får det nog bli något med lite mer mognad...

PS. Jag kan inte riktigt släppa alla hyllningar till Vinas de Gain. Möjligen handlar det om något så okontroversiellt som personlig smak, men är det någon med större vertikal erfarenhet som smakat? Beter sig nollfyran som vinet brukar, eller har något hänt detta år (som ju allmänt betecknas som lyckat)? Hallå, calling Skåne, Mina Vinare är du där?

fredag 25 juni 2010

2008 Janasse Côtes du Rhône x 2


Det är verkligen roligt att Domaine de la Janasse äntligen fått en svensk importör som ser till att få ut vinerna till slutkunderna. Sedan några veckor tillbaka ligger nollåttorna i beställningsortimentet, vilket Farmor och Farfar har noterat. När vi anländer på torsdagskvällen för en sen middag ute på altanen får vi två gånger Côtes du Rhône i parallella glas.

2008 Janasse CdR har en ren, ungdomlig doft av nymosade skogsbär tillsammans med lakrits och en liten örtkvist. Smaken är ung, bärig och ganska gles men ändå med viss längd och en touch av sydländsk generositet i svansen. Ett gott, okomplicerat men ganska enkelt franskt tjut, perfekt som bistrovin men kanske inget att orda för mycket över. (85)

2008 Janasse CdR Villages "Terre d'Argile" är nog tänkt att signalera mer ambition med sin extratunga flaska. Doften är större och mer lättläst än hos föregående vin, med större djup och komplexitet. Frukten har den för ung Janasse ganska typiska känslan av nykrossade skogsbär med viss slagsida åt den mörka sidan med blåbär och björnbär, och så en skvätt kirschlikör på toppen. Här finns mer ursprungstypicitet med tydlig garrigue och en liten lavendelton, och så grillat kött. Grillkol och eneträ fyller ut konturerna; jag gissar att vinet som vanligt fått en försiktig smekning av nyare ek. Det här är inte alls dumt att sniffa på i den ljumma kvällen.

Smaken har större närvaro i munnen än basvinet, med mer kraft och struktur. Det finns en liten kartig grönhet i tanninerna som skvallrar om ett svalare år, men mittpartiet sitter ihop rätt snyggt innan allt avslutas av en eftersmak av klart godkänd längd där även lite mineralkaraktär tittar fram. I svansen finns en liten eldig avskedskyss, månne är det juicen som vanligtvis går till cuvéen "Les Garrigues" som ger lite extra schvung? Den här årgången är förstås inte alls på samma nivå som den underbara nollsjuan, men det är ett gott vin som klarar sig på egna ben utan jämförelser. (88-89)

Två goda viner, men det är ändå inramningen som tar priset. Att kunna sitta utomhus på kvällen med Sverige i prunkande juniskrud omkring sig slår det mesta. Banne mig om det inte var med viss vördnad och kärlek jag slog ihjäl alla mygg...

söndag 20 juni 2010

1998 Domaine du Pégau Cuvée Laurence


Att köpa ensamma flaskor måste vara bland det dummaste man kan göra. Är vinet korkat står man där med lång näsa och en massa brustna förväntningar. Och då skall vi inte ens tala om den korkskruvsångest man haft innan man ens kommit sig för att korka upp. Har man bara en enda flaska man ser fram mot vill man ju gärna dricka den i en fas när vinet kan tänkas vara på topp. Alltså är det med lite mer darr på manschetten än vanligt som jag försiktigt lirkar korken ur denna Pégau. Plopp, en snabb sniff, och - YES!

1998 Cuvée Laurence har en underbart komplex doft med visssa mognadstoner. Allt sitter ihop på ett strålande sätt med garrigue, pinje, lavendel och exotisk kryddbazaar. Efter hand tillkommer en stilig ton av finaste vattenpipstobak, och en mild släng av det för Pégau så typiska inslaget av brettanomyces, även om det tycktes finns betydligt mer brett i standardcuvéen av samma årgång vi drack i vintras. Frukten är fortfarande åt det ungdomliga hållet, även om det börjat leta sig in lite fikon bland körsbären. Det här är en väldoft som skickar upp mungiporna rejält...

Smaken är harmonisk och behaglig med strålande syror. Vinet tycks befinna sig i ett ypperligt drickfönster med visst grepp trots en fin mognadsavrundning, samtidigt som frukten fortfarande har en del kraft. Eftersmaken är lång, balanserad och mineralisk. Med facit i hand kunde nog denna flaska legat länge till, men vinet levererar på att härligt sätt ikväll. Det här är en ruskigt god châteauneuf. Jag älskar Pégau. (94)



PS. Det dracks en del andra viner igår, dem läser man enklast om här.

fredag 18 juni 2010

2003 Roagna Barolo La Rocca e La Pira


Årgångstypicitet, det är väl fint och bra? Så tråkigt med viner som smakar likadant år ut och år in, och tanken på vin som en produkt av de förutsättningar läget och naturen ger är ju vacker. Men är det inte lätt att stirra för mycket på det där årtalet på etiketten? Det finns gott om exempel där producenten tycks ha trott att årgångens goda förutsättningarna inneburit att vinet skulle göra sig självt och därför helt struntat i druvselektion med mindre lysande resultat. Och omvänt finns det mästare som under svåra årgångsbetingelser tvingats använda hela sitt register och lyckats buteljera riktigt goda viner. Fast kan man verkligen kalla sådana viner årgångstypiska? Är det inte snarare så att att det i svåra år är årgångsatypicitet man vill ha?

Nåja, som konsument måste man ändå göra det enkelt för sig. Det är tråkigt och inte minst kostsamt att gå på alltför många nitar. Därför står det i min bok att 2003 i Piemonte tyvärr ofta innebär brådmogna viner med russintonad bakad frukt, vassa värmestressade tanniner och låga syror. Livet blir enklare om man fokuserar på nollfyrorna istället. Men ett lysande årgångsatypiskt undantag är vinerna från Roagna, som med sina ultratraditionella metoder inte hade några som helst problem att parera de stekheta passningarna från naturen. Den eteriska, eleganta och fullständigt lyckliggörande 2003 Barbaresco Pajé har vi druckit ett flertal gånger, alltid med samma leende på läpparna. Ikväll korkar vi upp det nysläppta syskonet från Barolo. Att Roagna valde att avstå från riservor denna årgång har knappast gjort vinet sämre...

2003 La Rocca e La Pira är rätt mörk och burdus i doften till en början - inte alls samma lätta, eteriska stil som Pajé. Mörka körsbär och plommon trängs med tjärat rep, kåda och virkesupplag. Det här vinet kan man nog lufta hur länge man vill, fortfarande sex timmar efter uppkorkandet fortsätter doften att veckla ut sig med menthol, torkade rosor, tobak och en liten ton av farinsocker. Ljuvlig nebbioloparfym!

Smaken fortsätter i samma stil: mörk och lite burdus men med gott om frukt där doftens körsbär återkommer tillsammans med lite torkade inslag. Om Pajé handlar om sinnlighet går La Rocca e La Pira mer på kraft, men det är fortfarande smått förunderligt att man kan få till en sådan här balans med tanke på förutsättningarna. Det enda som skvallrar om årgången är väl en viss rondör och värmekänsla i frukten; annars är syrorna fräscha och välintegrerade, och tanninerna har en finmaskighet som verkar rent inbjudande redan nu. Eftersmaken är riktigt lång med massor av mineralkaraktär. Det här är helt enkelt en svingod Barolo av riktigt traditionellt snitt. Jag bugar mig för ett strålande hantverk. (93+)

PS. Är inte namnet på detta vin bland de coolaste i hela Piemonte?

PPS. Mörk och lite burdus med kraft, viss rondör, strålande hantverk, coolt namn - det där låter ju som Lowell George. Sannolikt den coolaste katten som någonsin dragit på sig ett par vita hängselbyxor. På köpet får man ett riktigt skönt solo från Bill Paynes känsliga fingrar. Ge mig weed, whites and wine... eller åtminstone wine...

måndag 14 juni 2010

2005 Château Lousteauneuf


Fådda flaskor är alltid trevligt. 2005 Château Lousteauneuf öppnar med butterscotch och vanilj men doften får fin höjd redan efter en kort stund i karaff och fatprägeln rättar då snällt in sig i ledet och bjuder på mer klassisk kafferost. Frukten ger mig mörkvioletta associationer med crème de cassis, körsbär och ett knippe snittblommor på toppen. Tobak, nyvattnat trädgårdsland och lite nyklippt mynta trängs också om utrymmet, och ur det tomma glaset anas embryot till en mild stallighet. B to the izz-O, R to the izz-D...

Smaken har en generös fruktighet med årgångskaraktären i ryggen, men ändå med sedvanlig välbalanserad slankhet. Under frukten lurar tanninerna som nog egentligen skulle behöva några års tuktan i en mörk källare även om vinet smakar riktigt bra redan nu till mat. Syrorna är invändningsfria, och eftersmaken har den där läskande karaktären man vill ha med både salmiak och mineralkaraktär. Ungt men gott i en smått modern, fruktdriven skrud som bara saknar lite bredd och längd för att vara alldeles outstanding. Tänk så mycket god och billig Bordeaux det finns. Tack JW för smakprovet! (88+)

PS. Fler som smakat.

söndag 13 juni 2010

2009 Château Peyrassol Rosé


Rosépremiär! Peyrassol tar rosé på allvar, precis som man gör i övriga Provence. Här snackar vi handskörd och låga uttag från minst fyrtiofemåriga rankor sprungna ur kalkstensdominerade jordar, följt av försiktig vinifiering enligt vitvinsmetod. Druvsammansättningen är precis som sig bör med 55% Cinsault, 30% Grenache och 15% Mourvèdre.

2009 Château Peyrassol ser urläcker ut med sin klassiska färg någonstans mellan laxrosa och lökskal. Doften är elegant och finstämd, rent av blyg till en början. Här finns lite blodapelsin, jordgubbe och persika men det är långt från fruktbål. Desto mer av ursprungstypiska örter, anis, en blommighet som inkluderar både rosor och lavendel, och så en mineralkaraktär med smått unkna drag, som krabbkött. Mmm, doften får mig att längta efter en fiskgryta med fänkål på en solig uteservering vid Medelhavet...

Smaken är slank och fräsch med viss vitvinskaraktär. Syrorna sitter där de skall, och avslutningen är torr med anis och en matvänlig grapefruktsbitterhet med mineralknorr men utan alkoholsötma. Det här är min sorts rosé. Fast skall man anmärka på något så känns vinet både blaskigt och kort, åtminstone till en början. Efter hand fyller vinet ut sig en del både på bredden och inte minst på längden. Sannolikt mår vinet bra av en liten tid i flaska, och kommer nog att smaka ännu bättre framåt hösten. Inte den absoluta fullträff jag hade hoppats på, men trots allt en god, elegant och klassisk provencerosé. (86-87+)

PS. Vinet finns i beställningssortimentet, Bristly importerar.

fredag 11 juni 2010

2007 Montirius Vacqueyras Le Clos


Förbaskade vinbloggar! Här har man efter noga övervägande bestämt sig för att helt skippa junisläppet när det plötsligt börjar trilla in hyllning efter hyllning till denna nollsjua. Och vips så står man där på Regeringsgatan igen och räcker fram kortet. Det börjar visserligen bli rätt fullt av nollsjuor i samlingen, men jag är svag för Vacqueyras och det här låter som något man inte bör missa. Vad sitter väl bättre än ett franskt tjut i glaset till kvällens VM-match med les Bleus?

2007 Les Clos är mörkt blårött. Doften tycks med på noterna redan från början med generösa doser nollsjuefrukt av mörkare snitt: blandade skogsbär med extra doser körsbär och hallon. Vidare jord, krossade stenar, sötlakrits och en mild kryddighet. Förstås en rejäl dos garrigue, men även andra godartat gröna inslag av bark och tallbarr. Sydfranskt så det förslår...

I munnen får man ett ungt men redan harmoniskt vin. Smaken är saftig och rättfram med bra syror, snyggt infattad alkohol och en mjuk bärighet utan nämnvärda tanniner. Fin drickbarhet, och dessutom en skön känsla av transparens; som att det är jordmån och årgång som kommer till tals snarare än vinkällararbete. Eftersmaken hänger kvar en bra stund med salmiak, bittra örter och en liten mineralisk knorr. Vem vet hur länge det håller, men ett riktigt gott vin att dricka nu och åtminstone över de närmaste åren. Jag är glad att jag köpte några flaskor. (91)

onsdag 9 juni 2010

2007 WH Smith Pinot Noir Sonoma Coast


Om man vid 71 års ålder säljer sitt livsverk och erhåller en ansenlig summa pengar skulle de flesta luta sig tillbaka och med all rätt njuta av en behaglig tid som pensionär. Bill Smith är nog inte som oss andra; efter att ha sålt La Jota till Markham Vineyards för nio år sedan startade han genast på ny kula och byggde ett nytt vineri. Man måste älska personer som är så passionerade.

Under egna etiketten WH Smith gör han i nuläget fem pinot noir och två cabernet sauvignon. Kvällens flaska är den billigaste i serien. Druvorna är hämtade från fyra lägen (Hellenthal, Twin Hill Ranch, Flocchini och Morris Ranch) med målsättningen att fånga smakerna av Sonoma Coast till ett pris som möjliggör för kunderna att ha vinet som "husvin". Efter kallmaceration och jäsning tillbringade vinet nio månader i använda franska fat. Alkoholen klockar enligt etiketten in på måttliga 13,6%.

2007 WH Smith Sonoma Coast är ljusrött med en ännu ljusare, aningen vattnig kant som börjar dra mot brandgult. Doften öppnar med smultron, jordgubbar och tomatpuré på en bakgrund av köttigare inslag av buljong och kryddor. Lite sumpig sjöbotten är bara av godo, och efter en stund i öppen flaska tittar också lite fuktig mossa fram samtidigt som doften mörknar en smula med körsbär. Man kan ana lite kakaoskyar och rökighet från faten men det känns att Smith varit försiktig med eken.

Smaken är medelfyllig och tassar med lätta steg, och även om här finns lite kalifornisk bärsötma präglas helhetsintrycket av viss finstämdhet och elegans. Det här är långt från de fruktdrivna, mörka pinotviner delstaten kan producera. Munkänslan är bärig och mjuk utan några som helst hårda kanter med snälla apelsinlika syror som gärna hade fått ha lite mer lyft. Eftersmaken har hyfsad längd med inslag av lakrits. Vinet känns till en början en smula bräckligt och glest men blir en nyans mörkare och fyller ut sig med lite tid i öppen flaska. Gott, men vill man ha riktigt djup och intensitet måste man nog uppåt i hierarkin. Sannolikt skall man dricka det här vinet nu. (89-90)

PS. Den här flaskan inhandlades i New York härom veckan för omedelbar konsumtion i lägenheten. Så blev inte fallet, utan den fick istället följa med hem i resväskan. Men WH Smiths viner finns faktiskt i Sverige numera. Vinopia är en ny importör med spännande kalifornienportfölj.

torsdag 3 juni 2010

Lunch med Renzo Alutto


Tryffelsvinen bjuder in till lunch med Renzo Alutto från Ca' du Rabajà och ser samtidigt till att hälla några nyheter ur sortimentet. För en gångs skull passar mitt schema, så här sitter man med klippande ögon då kroppen är inställd på New York-tid och envisas med att tro att klockan är sex på morgonen. Å andra sidan känns en sittande provning som ett skönt sätt att komma ur jet laggen...

Renzo visar sig vara rena energikicken när han på smattrande engelska berättar hur familjen länge levererat druvor till Produttori del Barbaresco. När pappa Giuvanin efter femtio års odlande lämnade över ansvaret häromåret passade Renzo på att börja göra vin under egen etikett. Till sin hjälp har han Dante Scaglione som tills nyligen varit vinmakare hos Bruno Giacosa. Målsättningen är att göra viner där både druvkaraktär och läge skiner igenom, samtidigt som man speciellt strävar efter drickbarhet. Renzo berättar att det värsta han vet är tunga, ekiga viner som är som en måltid i sig. Han vill göra viner som får konsumenterna att sträcka sig efter ett glas till, alltså använder han ingen rostad ek, även om det så vitt jag begrep kunde smyga sig in ett och annat femhundralitersfat bland de större botti.

I portföljen ingår både Arneis, Dolcetto och Barbera, men det är förstås nebbiolovinerna som är juvelerna i kronan, speciellt Barbaresco Rabaja med druvor hämtade från den del av crun som gränsar till Asili och som av många anses vara den finaste. Från och med årets skörd kommer man för övrigt även att göra en Barbaresco Pora. Framför oss på borden står sex viner, och snart även en rejält tilltagen tallrik med charkuterier och ostar som ger en perfekt inflygning till de här unga vinerna...

2009 Merrigiare Langhe Arneis buteljerades för två veckor sedan och har en nyjäst, nästan esterlik doft med inslag av päron och burkpersika inramade av en liten blommighet. Smaken har rondör med låga syror där avslutningen rymmer både lite fruktsötma och en skvätt alkohol. En dutt mineralitet hamnar dock på pluskontot. Trots ett vingårdläge i östlig riktning, kallmaceration, jäsning vid låg temperatur och blockerad malolaktisk jäsning blir helheten lite för platt och klumpig utan riktig fräschör. Vinet har tyvärr inte alls de karakteristika jag söker. Andra runt bordet lät mer positiva. 804 kr för ett sexpack. (84-85?)

2008 Dolcetto d'Alba har en urtypisk doft av körsbär, lakrits och en gnutta mandel. Smakens kärniga frukt har ett aningen modernt anslag, men här finns också en rent skolboksmässig matvänlig bitterhet och ett lakrits- och chokladtonat slut. Syrorna är kanske inte direkt skyhöga, men vinet beter sig precis som en dolcetto skall. Gott och okomplicerat, och det smakar riktigt bra till salamin. 798 kr för ett sexpack. (86)

2007 Barbera d'Alba "Bricco di Nessuno" är en monsterbarbera med mängder av likörtonad mörkfrukt med inslag av hallon och körsbär tillsammans med choklad, kokos och lite volatila inslag på toppen. Smaken är flirtig och framfusig med yppig frukt, men ändå med bra balans och en känsla av fräschhet trots att alkoholen uppges ligga på 15%. Eftersmaken är lång med choklad och mineralkaraktär. Inte den mest klassiska Barbera man någonsin smakat, men det är svårt att värja sig mot charmen. Borde sitta som en smäck till grillat i sommar. 1134 kr för sex flaskor (89).

2007 Langhe Nebbiolo "Uno" har en blyg doft som inte riktigt tycks vilja komma loss i det lilla provningsglaset. Sakta kryper lite körsbär fram, tillsammans med salmiak/Lakrisal och en försiktig blomma. Smaken däremot känns rätt fruktdriven åt det moderna hållet och avslutar ganska brett med en påtaglig känsla av fruktsötma som hade behövt högre syror för att riktigt hålla balansen. Nja, inte dåligt men inte heller mitt i prick för mig. 1134 kr för sex flaskor (86-87)

2007 Barbaresco Classico är bättre. Här får man mörk nebbafrukt tillsammans med en rejäl dos lakrits och så tobak och pinje. Dessutom lite fatkaraktär med kokos och Renzo berättar att det nog beror på att man använt nya botti. Smaken är precis som hos de andra vinerna ordentligt fruktig, men syrorna är bättre än i föregående vin liksom strukturen. Avslutningen bjuder på lakrits och en gnutta bitterhet, och så en släng av fruktsötma även om vinet sannolikt är helt torrt. Gott. Lanseras i augustisläppet, 285 kr. (89-90)

2007 Barbaresco Rabaja är inte förvånande flightens vin. Doften har en annan bredd och djup än hos de andra vinerna, även om man känner igen profilen med mörkfrukt och lakrits. Men här får man dessutom några violer på köpet, och på toppen dansar lite rödfruktiga drag av jordgubbar med en gnutta nagellack. Smaken har bra tryck med fin koncentration av munfyllande likörfrukt och stadiga tanniner som hänger kvar när den långa eftersmaken klingat ut. Det här vinet borde väl egentligen få några år på rygg, men det smakar riktigt gott till osten och charkuterierna redan nu. Lanseras i augustisläppet, 375 kr. (91-92)

Sammantaget tycker jag vinerna karakteriseras av en smått modern, tillgänglig fruktprofil utan att man tullat på ursprungskänsla. Syrorna är inte de högsta man stött på i Piemonte, men balansen finns där med kanske något undantag. Det blir spännande att se vad som månde bliva när team Alutto-Scaglione fått upp ångan ordentligt med kommande årgångar.



Tryffelsvinen har också bökat fram en del nyss anlända eller kommande nyheter. Ur augustisläppet väljer jag helst:

2008 Domaine Pinson Chablis Grand Cru "Les Clos" som i nuläget är galet ung med en diskret, stenig chardonnayton med gröna äpplen, men samtidigt med en bergfast, oförlöst struktur med massor av mineraler och citrusfriskhet. Blir sannolikt lysande med några år på rygg. 359 kr (91-92+)

2004 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino "Pianrosso" som har en klassisk nos av kryddiga, chokladiga fat tilllsammans med pinjebarr och smått likörtonad körbärs- och plommonfrukt. I munnen får man ett ungt, fullmatat vin med moreller, choklad och mintiga fat uppbackade av en rejäl tanninstruktur. Fortfarande ungt, men sannolikt en riktigt skön Brunello i vardande. 399 kr (92+)

2007 Ciacci Piccolomini Rosso di Montalcino känns däremot mer lämpad för konsumtion nu i okomplicerad, körsbärtonad, blommig, omisskännlig italiensk stil. 169 kr. (88)

Pass blir det däremot på hyllade 2007 Paitin Barbera d'Alba Campolive (övererekad, eneträ/rökighet och fattanniner i en Barbera!?) liksom 2005 Piccolomini Brunello di Montalcino (allt för märkt av årgången, gles).

Tack för en trevlig provning!

PS En mer välskriven sammanfattning här.