tisdag 30 april 2013

2006 Giacomo Fenocchio Barolo Riserva Bussia


Osso bucco. Risotto. Och så Fenocchios underbara 2006 Bussia Riserva med några timmar i karaff. Mer behövs inte för att jag skall sitta med ett fånleende på läpparna. Det här är smått underbara grejer, i en stil jag har otroligt svårt att värja mig mot. Rödlätt frukt med nypon, tranbär och körsbär, och så en oerhört sinnlig ton av rosor över lakrits, menthol, grusmineraler och en örtkvist. I munnen perfekt avvägda finlemmade druvtanniner, strålande syror och en fin koncentration trots all lätthet. Lång, järnmineralisk efterklang.

De senaste månaderna har jag provat Fenocchios 2008 Barolo normale och 2006 Barolo Villero, men det här är faktiskt på en annan nivå. Sådan här renhet och slank elegans går väl egentligen bara att hitta i riktigt bra pinot noir och nebbiolo. Ett mycket vackert vin. (94)

PS. Hemsläpat från Köpenhamn tack vare Finare Vinare. Går också att hitta hos högintressanta Gaston Vin.

fredag 26 april 2013

2009 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five


Massor med sötfrukt! Smaskiga nya ekfat! Dryga femton procents tjong! En fluffig munkänsla som gjord för att skänka omedelbar njutning!

Nej, det är inte direkt vad som brukar hyllas i bloggosfären. Sådana här grejer brukar avfärdas som rena barngodiset. Vem bryr sig? Jag kan inte tänka mig ett skönare vin medan just den här fullspäckade jobbveckan just den här våren når sitt slut. Shafer verkar ha en förmåga att skicka målsökande missiler rakt in i mitt lustcentrum.

2009 One Point Five sitter perfekt till kvällens amerikanska sirloin steak, men är precis lika god på egen hand efteråt. Bara en sån sak. Den stora, varmjordspräglade doften är snudd på karikatyrmässig i sin druvtypiskhet, och blir bara bättre och bättre efter hand. Cassis, jord, paprika, menthol, köttsaft, violer, lakrits/salmiak, örter, lite vanilj. Och så den där avslappnade, öppna munkänslan som ändå hålls ihop av syrorna och de sandiga, finkorniga tanninerna. Finstämd finess finns det gott om i andra viner, här snackar vi fullt ställ.

Jag ser att tidigare årgångar fått mig att gagga om dekadens, plyschsoffor och luftgitarrer. Det här är på samma nivå. Gillar man inte sådana här grejer kommer inte den här nya årgången att ändra något. Vi andra sparkar av oss skorna, sjunker ned i den där soffan, samlar ihop dem vi gillar mest och häller upp ett stort glas.

PS. Nyhet i BS nu i april.

PPS. Äh, vad katten. Det här vinet verkar locka fram Youtube-klippen. Här har ni soundtracket. Den här tolvan är som vinet - lite mainstream, lite puckad, snyggt gjord, jäkligt bra... Bara att knäppa upp en knapp och våga släppa loss. West Coast...

söndag 21 april 2013

2010 Pietradolce Archineri


Pietradolces 2010 Archineri är något för alla diggare av rödsirliga italienare. Ja, det här är faktiskt inte helt olikt något från Montevertine. Tranbär och körsbär tillsammans med lite nyklippta örter och en frisk ton av mint, och under alltihop finns förstås lite rökiga etnamineraler. Med lite luft växlar doften upp ett par snäpp i intensitet. Smaken är slank och frisk, med bra syror och ett fast grepp från de finpulvriga tanninerna. Fin längd på svansen där dock ungdomen slår igenom i form av lite rönnbärskartighet, men det kommer sannolikt att tona ned sig med tiden. Goda grejer.

lördag 20 april 2013

2010 Brewer-Clifton Pinot Noir Sta. Rita Hills


2010 Brewer-Clifton Pinot Noir är klockren att bara korka upp och dricka. Vinmakare Greg Brewer har som vanligt fått ihop grejerna. Inte så mycket att gnälla om, om man inte har en massa vanföreställningar om att all pinot noir måste komma från Bourgogne vill säga. För att vi är i Kalifornien är uppenbart. Frukten har en härlig generositet, med lite antydningar av cola bakom hallonen, rabarberna och körsbären. Greg gillar att köra oavstjälkat, och visst finns en hel del kryddiga drag av kanel och undervegetation utöver kött och lakrits. Smaken är generös och öppen utan att tappa balansen, med fin apelsinkaraktär i syrorna och goda uppstagande tanniner. Alkoholen stör inte ett dugg. Inte stort, men fin njutning i vad som känns som en väldigt ursprungstypisk stil. Frågan är om det inte är dags att besöka Greg Brewer i sommar? (90-91)

lördag 13 april 2013

2010 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père


På Cellartracker kan man plocka fram statistik kring det mesta när det gäller den egna vinsamlingen. Till exempel vilka regioner man faktiskt dricker. Trenden är tydlig - efter en topp runt 2008-2011 dricker vi färre och färre viner från södra Rhônedalen. Vilket kan synas vara lite korkat eftersom viner från detta område utgör den överlägset största enskilda posten i vinsamlingen (cellartracker igen). Det är nollsjuorna som spökar, både som orsak till saldot och till den lilla trötthet som insmugit sig. Det blev nog helt enkelt lite för mycket där ett tag, och det finns ju så många andra viner som lockar.

Men vissa favoriter kan man inte låta bli. Och de tior jag provat har varit smått fantastiska i en fullmatad och lite ovanlig kombination av tät frukt, rejäl struktur och höga syror. Bosquet des Papes + 2010 innebar alltså en rak kurs mot närmaste Systembolag nu i aprilsläppet.

Gillar man grenache och Châteauneuf törs jag lova att man går igång på det det här. Familjen Boiron har som vanligt fått till riktigt sköna grejer. Fast vinet är rätt knutet till en början, och kräver några timmar i karaff för att visa upp sig. Här använder man ungefär femtio procent oavstjälkad frukt, vilket märks i den kryddiga tonen. Vidare kött, lakrits och garrigue, och så blåaktig frukt med hallon, körsbär och plommon. Doften bara tilltar i styrka under kvällen. Så här skall en purung châteauneuf dofta i min bok.

I munnen en tät och strukturerad rackare, med en känsla av ruggig potential. De snygga tanninerna lägger ut en skön matta för den inhoprullade frukten att sträcka ut sig på. Fin renhet här, med rejäl koncentration. Och så får man de där 2010-syrorna - höga och friska på ett sätt man inte alltid finner i södra Frankrike. Eftersmaken är lång och balanserad utan stickig alkohol, bara lite behaglig anisvärme. Det här är svingott redan nu med lite luft, men kommer förstås att lägga i ytterligare en växel med lite lagring. Nästa flaska om några år. (93-94+)

PS. Tog slut direkt vid släppet, men nu har det kommit fler flaskor.

söndag 7 april 2013

Blandade småhopp

Somliga ägnar påsklovet åt att möta våren i den fria vinvärlden på andra sidan sundet, och åker på safari full av naturligt högvilt man sannolikt måste kunna hemliga handskakningar för att få köpa. Det låter rätt underbart, men själva drar vi norrut till fjällen på jakt efter mer vinter. Men först blir det en tur till närmaste Systembolag för en blandad låda ur ordinarie sortimentet i måttlig prisklass. Det här känns som ett ypperligt tillfälle att kolla in hur det står till med såväl en del gamla favoriter som en del intressanta nykomlingar.


2010 Domaine Santa Duc Les Quatre Terres bjuder på för producenten typiska mörka, lite köttiga drag med körsbär, lakrits och örter. I munnen får man lite generös värme och en god struktur. Fin att dricka nu, i en direkt, okomplicerad stil. Inte så mycket att orda om. (87-88).


2010 Xavier Grenache Vieilles Vignes är en nykomling nu i mars, sannolikt ett specialgjort vin enkom för monopolet. Här handlar det om ren frukt - hallonkola med några körsbär i mixen. Smaken är rätt sötfruktig och ganska enkel, men ren och snygg med lite tjong i baken. Det funkar, klart välgjort. Torde bli en hit till sommarens grillkvällar. (85-86)


2011 Delinea 300 Pinot Noir är också en nyhet nu i mars, producent är välkända Sokol Blosser. Det här alls ingen dålig pinotkaraktär för under hundralappen. Nosen är oerhört druvtypisk med hallon, jordgubbar, körsbär och kanel. Munkänslan slank i svalodlad Oregon-stil med fräscha apelsinsyror. Lite gles och kort, men god. (86-87)


Guigals Côte-du-Rhône brukar jag rekommendera när kollegor och vänner ber om vintips under hundringen. Bäst att se om nollnian är up to snuff. Och visst är den det. Här får man som vanligt ett riktigt franskt tjut, med lite hederlig merde under den väldigt sydländska karaktären av körsbär, björnbär, kött och örter. Årgången är generös att dricka nu, med en god matvänlig stramhet. Bra grejer. (87-88)


2010 La Bastide Blanche måste vara en gjuten kandidat till mest lagringsdugliga vin i sin prisklass? Det här skall förstås egentligen få runda av sig under många år på rygg, men vad katten. Det går såklart att dricka nu, bara man ger det lite luft och vet vad som väntar. För nu snackar vi tokfranskt tjut. Det här är så kompromisslöst i sin stil att man känner baskern växa ut. Det är funkig bondgård tillsammans med mörka bär, lakrits, bränd jord, pinje, violer och en gnutta röda bioäpplen. Smaken bjuder på ordentliga tanniner och rejäl koncentration med lite beska i svansen. Fråga mig inte hur mineralerna lyckas glittra till i mörkret, men det gör de. Ungt som tusan, och ruskigt mycket vin för pengarna. (89-90+)


2006 Terredora Taurasi Fatica Contadina smög sig in i ordinarie i höstas, till ett pris långt under tidigare årgångar. Märkligt nog har jag inte hittat några internationella recensioner av just nollsexan. Samtliga bedömare på Cellartracker verkar också vara svenska. Det är inte svårt att dra på sig foliehatten och försiktigt fråga om inte producent och importör lyckats få till en gammal hederlig cuvée suédoise för att kunna möta de volymer som krävs för en listning i ordinarie sortimentet?

Nåja, vinet är gott hur som helst. Doften öppnar med en del uppenbara nya fat med chokladpraliner, fudge och kryddor. Tobak förstås, och så körsbär, lakrits och lite grus. Greppig munkänsla med rejäla tanniner, bra syror och en gnutta beska i eftersmaken. Det här är karaktärsfullt och gott, och försvarar sitt nuvarande pris utan problem. Jag dricker gärna igen, men inte katten ligger det på samma nivå som andra årgångar? (89)


2011 Chermette / Domaine du Vissoux Fleurie Poncié bloggade jag alldeles nyligen, och det finns väl inte så mycket att tillägga. Annat än hur mycket kärlek det här är. Hallon, blommor och en liten grön kant av örter och gräs. Klunkbar, flörtig, lätt i anslaget men inte utan djup. Sköna steniga mineraler. Tycker det här är så jäkla gott, men förstår att stilen inte är för alla. K hatar sådana här grejer, och kan numera nosa sig till en naturlig bojo nästan innan korken är dragen. Jag får väl dricka de här flaskorna själv, för det här vill man bara ha mer av. Klockren nyhet som verkligen behövs. (90)



2007 Vajra Barolo Albe smakade jag första gången på en obloggad lunch med Giuseppe Vajra i höstas. Det här blir ett fint återseende. Detta måste utan tvekan vara den bästa nebbiolon i ordinarie sortimentet, och levererar rikligt med druv- och ursprungstypicitet för pengarna. Fin parfym, med nypon, kött och lite grusväg. Syrorna har kanske inte riktig spetskompetens, men de räcker till och årgången har å andra sidan gjort vinet helt begripligt redan nu. Inte minst en riktigt skön ingång till Piemonte om man nu inte har smakat vinerna därifrån. Köper fler. (90)
_____________________________

Ja, det här var ju inte dåligt. Känslan är positiv efter alla flaskorna, utan direkta floppar. Nu plockade jag ju förstås inte blint från hyllan utan hade koll på vad jag valde, men nog finns det en del sköna grejer i ordinarie sortimentet trots allt. Fast allra bäst smakade nog en annan marsnyhet. Speciellt om man dricker den med ömmande kropp efter bastun efter massvis med fjälluft och mängder av skidåkning både nedför och (mest) uppför.