tisdag 30 december 2008

2004 Hollywood & Vine Cellars Cabernet Sauvignon "2480"

Napa bling-bling! Undrar om folket på CERN är underrättade? Öppnade man en flaska av det här vinet samtidigt med någon av Barrals osvavlade biodynamiska dekokter misstänker jag att man hastigt och lustigt skulle sitta med ett svart hål i köket. Större motsatsförhållanden är svårt att tänka sig. Här får man en känsla av pengar, design och kontroll in i minsta detalj. Redan den löjligt tunga broilern till flaska signalerar hävdelsebehov, och etikett har man helt och hållet struntat i till förmån för ganska fula siffror direkt på glaset. Och namnet sedan - "Hollywood & Vine Cellars", döpt efter den berömda korsningen i Los Angeles. Är man på det humöret är det inte svårt att associera till pengar och plastikoperationer, kort sagt något spoofulated. Mycket riktigt finns två hollywoodknösar i bakgrunden. Eller som hemsidan så ödmjukt beskriver det "two guys from the entertainment biz have gotten together to make the best, hand crafted, ultra-premium Napa Valley wine ever!".

Nåja, man behöver såklart inte dela alla estetiska ideal med producenten för att kunna njuta av vinet. Och i bakgrunden hittar vi en kvinnas handlag; vinmakare är Celia Masycsek som ligger bakom ett flertal andra etiketter (inklusive uppskrivna Scarecrow) och som valdes till årets vinmakare av tidningen Food & Wine. Frukten kommer från idel ädel mylla: från såväl Mount Veeders höjder och Spring Mountains branta sluttningar som från Rutherford och Oakville bench mellan To Kalon och Harlan Estate. Varje vingård vinifierades separat de första sex månaderna innan allt blandades för sammanlagt tjugo månader på fransk ek (varav 60% ny).

2004 Hollywood & Vine Cellars "2480" har en fin lyster av mörk rubin. Första sniffen bjuder inte på så mycket mer än massiv mörkfrukt och rent ohemula mängder krämig, kokostonad ek. Vi låter vinet få några timmar i karaff, och fram kliver tydligare cabernetdrag av cassis, även om fruktparaden fortsätter med både plommon och några blåbär tillsammans med en snygg kryddighet och inslag av både ceder, tobak och lite mossa. En liten jordton får mig att glatt krafsa ned "Rutherford dust" i blocket, tusan vet om det stämmer. Resten fylls ut av den säkert svindyra fatbehandlingens bidrag av både rostat kaffe/choklad och vaniljsås till blåbären. Munkänslan är fyllig och stor med en tät matta av fruktighet. Vi håller stenhårt på serveringstemperaturen vilket ger lite extra fräschhet. Tanninerna är sammetssträva och helhetskänslan lite småflashig. En del tobaks- och cedertoner från doften följer med ut i den riktigt långa, varma eftersmaken.

Det här är kanske inget man släcker törsten med, men heller ingen uppumpad, korkad parodi på vin. En härlig power cab jag gärna dricker igen.

PS. Var kommer siffrorna "2480" ifrån då? Jo, det är adressen till en av ägarna. Egendomen ägdes tidigare av Maynard Amerine som var professor vid UC Davis och pionjär inom den amerikanska vinindustrin. Numret är en hyllning till honom.

2001 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile


Vi gör som förra året och äter nyårssupé i lugn och ro dagen före. Det känns som att nollettan saknas i höstens uppdelade trimbachvertikal. I glasen till hummern får vi en välbekant doft av citrusfrukter, gråpäron, vit persika, blommighet, lite honung och bergamottolja/earl grey-te. Över allt svävar lite flyktiga petroleumångor. Inga svettiga gamla gympadojor, däremot en gnutta unknad som drar åt svamp/tryffel, speciellt när flaskan stått öppen ett stund. Smaken är senigt aristokratisk där det mesta handlar om elegans, fräschör och mineraler. Den långa eftersmaken har en sanslös citron/limefriskhet - som att bita i den färska frukten. Känns fortfarande ung, men är riktigt god redan nu. Kanske den flaska som givit mest njutning av höstens trio.

måndag 29 december 2008

Årets viner 2008


Äntligen är det den tiden på året igen; denna korta period av både avslut och nystart som för mig brukar präglas av en blandning av glädje, nostalgi, förväntningar och ett behagligt inslag av melankoli. Japp, det är dags att sätta sig ned och sammanfatta vinåret som gått. Same procedure as last year - få äro utvalda, och de inbördes placeringarna skall tas med en nypa salt. Inte heller är de sorterade i någon sorts kvalitetsordning - vin är för mig inte något man objektivt analyserar i steril miljö och sedan sätter en reproducerbar poäng på. Självklart finns saker som sinnestämning, tillfälle och dagsform inbakade i form av någon sorts svårgripbar x-factor. Jag har också bara tagit med flaskor som druckits som de skall - i rejäla klunkar i lugn och ro i trevligt sällskap. Den där lilla skvätten 2005 Monte Bello i provningsrummet hos Ridge var fantastisk, men det känns som om jag knappt lärde känna vinet och det hör inte hemma på en sådan här lista.

1. 2002 Tua Rita Redigaffi. Kombinationen av italiensk merlot och en riktigt regnig, uschlig årgång låter på pappret måttligt intressant. Det var nog fler än jag som satt med hakan i bordet när flaskan avtäcktes. En fulländad uppvisning i både stjärtsparkning, klockstoppande och viktlös tyngd. Sinnesutvidgande gott på höstens trevligaste provning.

2. Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe2O3-1a. Rock'n'roll på flaska! Det vin jag kanske gått och tänkt mest på under hösten, och längtat efter att dricka igen. Vad stoppar Manfred Krankl i sina viner egentligen? Smaken sitter fortfarande kvar efter årets bästa pizzavin ;-)

3. 2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée tar en självklar plats på listan även detta år. Hur många gånger kan man egentligen kräva att ett vin skall leverera? 80% châteauneuf och 20% port är ingen dum blandning - åtminstone inte i så skickliga händer som Laurence Férauds.

4. 2001 Fontodi Flaccianello della Pievi. Turbodriven och maffig med ursnygg balans och massiva tanniner, helt enkelt ett av de absolut godaste sangiovesebaserade viner jag någonsin druckit. Vad månne bliva av nollfyran? Vill man köpa fler flaskor verkar en biljett till Island vara grejen - kolla den här kommentarstråden.

5. 2006 Domaine la Barroche Pure. Ständigt denna Barroche! Överallt och hela tiden. Det är väl ingen producent det skrivits fler ord om på svenska vinbloggar under 2008? Det känns som att Julien har tagit den slampigaste, glycerolfeta, solmogna frukt han kunnat hitta, tryckt ihop allting i en stram, slank korsett av uppstagande syror och ren elegans, hällt en dunk raketbränsle över hela alltet och sedan tuttat på. Schwooosh!

6. 1997 Paulo Scavino Bric dël Fiasc. Fådda flaskor lämpar sig synnerligen väl för att bara korka upp och njuta utan allt vad anteckningsbok och analytiska glasögon heter. K sammanfattade helhetsintrycket bäst: "herregud vad gott"!

7. 2000 Tua Rita Giusto di Notri. Bordeauxinspirerat med egen omisskännlig italiensk profil - och en nådastöt av tryffel. Så länge man fortsätter göra så här goda viner får Tua Rita gärna fortsätta att stjäla flera placeringar på listan.

8. 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Slampigt, vidöppet och rent ormgropsframkallande så till den milda grad att det till och med lurade Anders som tagit det med sig. En sanslös over achiever och den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat.

9. 2001 Le Vieux Donjon. Klassisk, traditionell och med en enastående munkänsla komplett med efterbrännkammare och allt. En nolletta som med råge motsvarade de höga förväntningarna.

10. 2005 Léon Barral Jadis. Personligt, karaktärsfyllt och lätt schizofrent i sin rödsvarta skiftande framtoning, men samtidigt så energifyllt och sprittande av livslust. Vif, nerveux och oavbrutet fascinerande.

Precis utanför listan flockas ett myller av fantastiskt goda viner som allihop har mycket goda argument för en egen plats, men som av olika anledningar snubblar på mållinjen. Där återfinns även alla vita viner - för andra året i rad. Jag kan inte lova att det blir bättre under 2009...

Årets vinland: USA. Det har inte gått en dag sedan semestern i oktober som jag inte längtat tillbaka till Californien. Vilken underbar del av världen! Tänk vad ett besök på plats kan göra att man får upp ögonen. Härligt att efter mer än tjugo års resande till Frankrike falla så pladask för nya regioner. Och vips så blev nyhetssläppen mycket dyrare. Note to self: ge tusan i att besöka Australien eller Sydafrika såvida man inte blir ekonomiskt oberoende.

Årets icke-händelse: släppet av 2005 års "primörer" från Bordeaux. "En överskattad region med en löjlig prisbild" utbrast jag i ett surt mail till Finare Vinare i början av hösten. Visst, jag offrade också lite semester på att lägga in en lottsedel den där oktoberförmiddagen, men brydde mig förvånansvärt lite om utfallet. Det finns ju så många andra fantastiska viner från andra områden. För övrigt gick det flera veckor senare att beställa vissa åtråvärda slott som initialt tagit slut på några minuter. Bara man snällt bad någon butiksanställd att kolla i datasystemet vilka outhämtade flaskor som returnerats till depån. Undrar vilken färg det blir på grisens läppstift nästa år?

Årets mat-vinmatchning: linguine alle vongole och 2006 Ca' Rugate Monte Fiorentino, där ett plus ett blev mer än tre. Sagolikt gott. Synd bara att ingen av de efterföljande flaskorna nådde samma nivå, med sista flaskan i höstas som ett snipigt lågvattenmärke.

Till sist - ett stort tack till alla nya och gamla bekanta som via middagar, provningar, mail, kommentarer och inte minst bloggar delat med sig av engagemang, kunskap, erfarenhet, åsikter och flaskor, och därmed bidragit till att göra 2008 till det roligaste vinåret hittills.

Gott nytt år!

fredag 19 december 2008

2005 Robert Craig Affinity


2005 Robert Craig Affinity har en stor doft av crème de cassis och plommon på en spegel av grön paprika och tobak. En aningens rökig, vaniljsöt fatkyss gör sig också påmind, tillsammans med lite grillat kött som är klockrent till entrecôten på tallrikarna. I bakgrunden finns lite bananskal. Direkt efter uppkorkandet är det här verkligen inte mycket att hänga i julgranen - strukturen känns slapp och mjuk med klar syrabrist, och den något fadda eftersmaken lider av klara uthållighetsproblem. Jag börjar slipa på raljanta formuleringar om hur sydafrikanska bordeauxblandningar för dryga hundralappen sannolikt skulle sopa banan med det här vinet, men till maten efter en stunds dekantering känns det som att vinet hittar både djup och struktur. Samtidigt med lite längd dyker en del mogna små rackare till tanniner upp i dammig pulverform. Orden prisvärt, Napa och cabernet sauvignon kommer väl aldrig att nämnas i samma mening (förutom just nu), men det här är ändå klart godkänt, om än utan guldstjärnor.

PS. Läs gärna här för bakgrund och andra åsikter.

fredag 12 december 2008

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée


Nä, nu har det trillat in så många rapporter om att rhônedalens nolltreor är drickbara att vi vågar oss på det här vinet igen. Färgen är alldeles transparent, snyggt brunröd. Direkt ur flaskan känns vinet precis som förra gången lite knutet, men matlagningen tar någon knapp timme och jädrar vad här händer saker. Det här är bland det mer fascinerande jag har stuckit näsan i under året. Vanvettigt sensuell väldoft med mosade jordgubbar, hallon och likörmarinerade körsbär. Lite drag av fikon men inga russin så långt näsan når, applåd för det. Lakrits och en gnutta anis leder över i en ursnygg kryddighet där man verkligen kan snacka om hela kryddhyllan - allt från bakkryddor som kanel och kardemumma till spiskummin, curry, ingefära... det är lika bra att slänga in någon sorts asiatisk all-spice med femton olika kryddor och sedan avsluta med ett par tag med pepparkvarnen. Ta några sjögräsiga nori-ark också för säkerhets skull, för att inte tala om örter - garriguen är högljudd som en siren. Men alla kryddor är såklart slöseri utan en rejäl köttbit. Här snackar vi hängmörat som hängt lääänge, nästan torkat, och sedan lagts på grillen. Grillröken förvandlas till rökelse som plötsligt skingras av en svettig nygalopperad häst. Nej, det är inga hallucinatoriska svampar - bara gamla vanliga brettanomyces. Minns ni när Homer åt den där chilipepparn som odlats av mentalpatienter i Guatemalas djungler och träffade på en coyote med Johnny Cashs röst i en psykedelisk dröm? Han borde ha druckit en Pégau istället.

Men åtminstone första dryga timmen är det smaken som är det verkliga utropstecknet. Den är verkligen spelbar från början till skillnad från doften. Tät och strukturerad, men samtidigt lössläppt med vinden i håret. Slösande körsbärs- och hallonsötfrukt samsas med massor av lakrits- och anistoner. Här saknas varken syra eller tanninmatta, även om det är frukten som överröstar det mesta. Resan börjar med en snabb attack som sedan bara breddas och fyller ut sig, slingrar sig om tungan och slutligen ringer ut med ett långt eko av salivframkallande mineraler där man säkert kan sitta och pricka av bergarter om man vill. Visst finns en del värme, men inget som bränns. Det här känns redan ganska utvecklat. Återigen en lysande flaska av detta vin!

tisdag 9 december 2008

Kultursnobbarna slår tillbaka

Intressant läsning i söndagens DN. Malin Ullgren levererar en brandfackla om att sluta dalta med bästsäljarna. Prova att applicera citat som "Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet" på vinjournalistiken. Tänk vad härligt det vore att få läsa vad vinskribenterna själva dricker istället för ännu en artikel om Sveriges bästa lättstaplade boxviner. "Det är skillnad på folkförakt och ärlighet".

Kan inte vinspalterna flytta in på kultursidorna? Det är ju där de hör hemma...

lördag 6 december 2008

2006 Landmark Chardonnay Damaris Reserve


Det är som reklamen säger: känslan sitter kvar. Understödda av fortfarande solvarma minnen av höstens californiensemester sprang vi på något sätt bara igenom novembermörkret trots regn, vardag och de vanliga viroserna. Ikväll försöker vi återskapa ett matminne från Napa: crab cakes följda av svamprisotto. Givetvis blir det ekad californienchardonnay i glasen.

Landmark grundades 1974, men fick sitt riktiga uppsving under tidigt nittiotal sedan man flyttat hela vineriet och även anställt Helen Turley som konsult. Deras sympatiska motto är att göra "great wines that enhance the joy of life". Vi sippade deras 2006 Overlook i lägenheten i San Francisco. Som en instegschardonnay sammansatt av frukt från 22 olika vingårdar från olika områden längs västkusten med en volym av 250 000 flaskor var det en riktigt trevlig bekantskap för dryga $20. Just det vinet känns möjligen aningen överprissatt i Sverige jämfört med USA, men för en extra femtiolapp släpptes också Damaris Reserve i måndags. Här handlar det enbart om frukt från Sonoma County - 61% från Sangiacomo Vineyard i Carneros och 39% från Flocchini i Sonoma Coast. 13 månader sur lie i franska ekfat, ingen filtrering.

2006 Landmark Damaris Reserve är blekgul med en gyllene lyster. Stor typisk doft med fin hasselnötighet och lite rök. Päron, blommor och tropisk gulfrukt fyller ut, tillsammans med bakade gula äpplen. Faktiskt en hel äppelpaj när faten kickar in, men för att parafrasera evigt välformulerade Nettare-Anders: äppelpaj skall ha lite vaniljsås. Efter ett par timmar i karaff kan man ana lite tryffel och svamp. Smaken är fyllig och fruktdriven med en väl avvägd smörighet på lagom nivå. Härlig bredd och tryck i den solmogna frukten. Syrorna är saftiga, och helheten tror jag inte skulle skämmas för sig i en blindprovning av vit Bourgogne. Jag har dessutom smakat mången Bourgogne med jobbigare ekbehandling. Munkänslan är fräsch med en liten fetma; avslutningen är lång, salivframkallande och varm med lite druvtypisk grapebitterhet.

Underbart att dricka nu! Jag sitter såklart och tokstirrar på etiketten, men det här var precis vad jag ville ha ikväll. John Phillips steel guitar-tingerade västkustska vemod passar bra till. Wolfking!
Someones Sleeping - John Phillips

fredag 5 december 2008

2002 Pintia


Dags att dricka upp en av de där enstaka flaskorna man ibland plockar på sig av ren nyfikenhet. Pintia är berömda Vega Sicilias verksamhet i Toro. Visst känns det som att Tempranillo har ett eget namn i varenda jämra spanska vinregion? Här heter den Tinta de Toro, och klonen sägs som vanligt vara speciellt anpassad till klimatet. Vi korkar upp till en synnerligen oinspererad fläskfilé.

Massor av fällning i flaskan som fått stå upp i flera dagar. Tät purpur med granatfärgad kant. Ganska stor doft med en symfoni av rostade och brända inslag: kaffe, rök, jord och brinnande bildäck. Frukten är en lite syltig mörkröd blandning där vi hittar både plommon, blåbär, svarta vinbär och hallon. Ett litet parfymerat blommigt inslag svävar ovanpå, och allt avslutas med nyvässad blyertspenna, ett stopp tobak och lite blod.

Munkänslan är ganska saftig med hyfsat sval karaktär och en känsla av lite bräcklig frukt. Kanske är det årgången som lyser igenom. De brända tonerna från doften dyker upp igen, tillsammans med en liten bitterhet jag gissar kommer från ek. Mitten känns lite ihålig, men vinet breddar sig mot slutet och bjuder på en fin skjuts av lakrits och mineraler i eftersmaken. Det finns massor av pulvriga tanniner, men inget som stör, speciellt inte till mat. Å andra sidan är jag fullständigt tanninresistent.

Inte så dumt; helt klart ett gott hantverk, men tyvärr stupar det hela på den så svårdefinierade, subjektiva och säkert dagsformsberoende helhetskänslan. Jag hittar ingen riktig ingångsport som väcker mitt intresse. Vinet känns väl anonymt, strömlinjeformat och lättglömt. Helt ok att dricka men inget som lämnar något bestående minne. Jag passar på nollfemmorna som släpptes i måndags, även om årgången säkert är betydligt bättre.

lördag 29 november 2008

2003 Brunel Les Cailloux


Vi är bortresta över helgen och har plockat med några flaskor. Är det något vin som levererat fullständig njutning gång efter annan så är det 2003 Les Cailloux. Kul när man får möjlighet att fylla på av sina favoriter - Atomwine reade ut både nollettan och nolltrean för under 150 DKK i somras. Tack för det tipset Vinosapien. Dags för första smakprovet från de nya flaskorna, och en ögonblicksbild av var vinet befinner sig för tillfället. Det finns en rejäl kaka av sediment på insidan av flaskan, vilket jag inte har noterat vid tidigare tillfällen. Brunröd färg. Doften bjuder på de välbekanta jordgubbarna och hallonen, även om kirschlikören känns mer framträdande än sist. Också lite mer soja och teriyakisås än hos tidigare flaskor. I övrigt kan man lägga karbonpapper på mina tidigare noteringar: garrigue, kött, gräddkola, sandelträ, kryddor och violer. Smaken är däremot en besvikelse. Frukten känns mer dämpad, uttorkad, russinlik och kirschig än jag minns tidigare flaskor, med ett plattare och jolmigare helhetsintryck. Där den massiva varma frukten tidigare brutalt kört över eventuella invändningar mot strukturen får nu dessa chansen att komma upp till ytan. Speciellt är det syrabristen som ger en lite fadd känsla utan riktigt lyft i mitt och slut. Nja. Inte alls den njutning som tidigare flaskor har givit. Jag får klara associationer till en pysande badboll, men det är möjligt att det handlar om flaskvariation alternativt svårare period. I vilket fall som helst tänker jag inte chansa på att spara någon större mängd flaskor. Och i grenarna drickbarhet och njutning fick vinet ikväll stryk av en flaska 2004 Gourt de Mautens. Vem hade kunnat tro det?

söndag 23 november 2008

Folie des vins

Inspirerade av Folieklubben är vi några stycken som hastigt och lustigt beslutar oss för att försöka skingra novembermörkret genom att dra ihop en liknande tillställning. Receptet lyder nya och gamla bekantskaper, ett överflöd av god mat och ett gäng riktigt bra viner. Temat är flaskor man sett fram mot att öppna - en "precious bottle" helt enkelt. Efter lite diskussion beslutas att blindprova ett vin i taget i ordentliga kupor istället för i parallella provningsglas. T och Vinosapien sniffar snabbt igenom vinerna och gör en turordning. Det lyser i våra ögon som hos barn på julafton när man ser raden av flaskor, omsorgsfullt maskerade i monopolets blågröna påsar. Må varje vin skina på egna meriter!

Vin nr 1 har en sirlig, elegant - törs jag skriva feminin? - doft med rökiga inslag som drar åt såväl korv som tjära. Korvassociationerna fortsätter i en lite köttig ton. Frukten placerar sig åt det rödare spektrat med hallon, men känns samtidigt lite ålderstigen med en skvätt tomatpuré. Mitt i allting finns lite tobak och en del blommiga toner av violer och rosor. Munkänslan är slank, syrlig med fin intensitet och en lång, lite kryddig eftersmak som bärs fram av de höga syrorna. Fortfarande en del strävhet från fina tanniner. Att det är ett vin från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte är uppenbart, men varifrån? Jag snurrar iväg åt en elegant och blommig Côte-Rôtie innan någon påpekar den tydliga nagellackstonen. Och visst är syrorna italienska. Det här är såklart en Barolo.
Facit: 1996 Aldo Conterno Colonello. Jättegod, men kanske inte riktigt på den nivå man förväntar sig av Aldo Conterno?

Vin nr 2 är mörkare i glasen. Doften är större och intensivare än föregående vin, och bjuder på mörkare frukt med vinbär och körsbär. Även här hittar jag lite rökiga inslag av korv och medwurst, och fina mognadstoner av läder och tobak även om helheten inte känns sådär jättegammal. Mycket liv kvar i det här vinet. Smaken bjuder på slank munkänsla med härlig koncentration tillsammans med höga syror men varifrån är vinet? Jag känner mig vilsen, men A visar prov på fin slutledningsförmåga. Syrorna är väl avgjort italienska? Jo. Och avsaknandet av nagellack pekar väl snarare mot Toscana? Javisst. Och vad gäller ålder så drar vi väl till med sådär 1999-2001?
Facit: 1997 Conti Costanti Brunello di Montalcino. En producent jag aldrig hört talas om tidigare, men som beskrivs som traditionalist. Jag ser att Parker både delat ut 92 poäng och har ett drickfönster med start 2007. Amen, det här är härligt att dricka nu.

Vin nr 3 är brunrött/tegelfärgat i glasen. Stor, fullständigt vidöppen, rent av slampig doft av mosade jordgubbar, hallon och körsbär. Rena njutningen att sniffa på. Det finns också lite örtig tobak och en gnutta nagellack. Någon hittade björnklister. Smaken har en otrolig intensitet med härlig längd där tanninerna är riktigt sammetslikt finmaskiga. Oj, oj så gott! Det här är ren hedonism, det stönas av vällust både här och där runt bordet. Vad kan det vara? Syrorna har inte riktigt den där italienska skärpan - är det månne en rödfruktig grenache från någon topproducent i södra Rhônedalen? Barolo från en varmare årgång kom förstås också upp, liksom Toscana (tidigare viner har ju haft ett visst tema om man säger så). Till och med Spanien fanns med i ekvationen innan påsen drogs av:
Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Oj, vilken överraskning. Det här lever med råge upp till producentens rykte, snacka om over achiever. Den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat, och säkert på sin absoluta topp ikväll. Kul också att vinet till och med lurade Anders som tagit det med sig - här hade det verkligen hänt saker med lite luftning.

Vin nr 4 fick mig att skriva Toscana i blocket redan efter en kort sniff. Rubinrött med tydliga surkörsbär, tobak, läder och en liten stallighet. Tydligaste fatprägeln hittills, men bra integrerat. Syrorna bekräftar det italienska ursprunget, och det här är ännu en Brunello från det omtalade 1997:
Facit: 1997 Castello Banfi Riserva Poggio All'Oro. Det här sägs vara en av de mest internationellt stajlade producenterna i appellationen, med både barriques och en direkt inriktning mot den amerikanska marknaden. Jag vet inte vad det säger om mina smaklökar att jag tycker det här är urtypiskt Toscana - för mycket Fonterutoli kanske? Gott var det hur som helst, men kanske lite otacksamt att komma efter Il Favot. Jag sippar på sista skvätten i flaskan i skrivande stund - vinet har hållit ihop ganska bra över natten, men tappat lite av sin fräschhet och en anings oxiderad ton har insmugit sig. Den lätta stalligheten finns kvar, liksom en ganska oemotståndlig tryffelton jag inte alls hittade igår. Framför allt mitten har säckat ihop en aning och känns lite jolmig även om det fortfarande är väldigt gott.

En sniff av vin nr 5 räcker för att inse att vi inte är i Kansas längre. Doften inbjuder genast till diskussioner. Den är tung, hemlig och lite hotfull med mängder av funk. Lite som ett gammalt ruggigt kråkslott på landet med tunga sammetsgardiner för fönstren. Herregud, vad är det här egentligen? Vi plockar upp aromer av väl mogen ost, köttsoppa tycker någon och vid en ny påtitt av den överblivna slatten på nattkröken får jag klockrena associationer till nudlar med biffsmak och glutamat och allt. Lägg sedan till lite allmän merde. Här verkar vinmakaren ha klivit ned i karet naken för lite skön pigeage direkt efter ett besök på utedasset. Frukten är mörk, med söta inslag av bränt socker, och känns väldigt långt gången i sin mognad. Det kommer därför nästan som en chock när man väl smakar - här finns en struktur som snarare talar om relativ ungdom. Det är ordentligt tryck i smaken med en eftersläckning av något uttorkande tanniner. Rustikt, personligt och fullständigt omöjligt att gissa. Jag har inga som helst referenser till något liknande. Helheten känns ändå sydländsk - och vi får lite hjälp på traven av Vinosapien som berättar att det är ett endruvsvin från södra Frankrike. Aha, med tanke på all funk föreslås då mourvèdre, kanske en Bandol? Nej visst nej, de innehåller ju inte 100% av den druvan... Anders ser ljuset - kan inte grenache tänkas anta den här karaktären? Bingo.
Facit: Soulà Le Carot des Mailloles VdT Lot 04-02. En biodynamisk Grenache från Rousillon med sjukt lågt skördeuttag. Eftersom det rör sig om ett Vin de Table är det lot-numret som anger årgången: 2004. Vad skall man säga? Spännande upplevelse, men för egen del sorterar jag nog in vinet under kategorin intressant snarare än gott...

Vin nr 6 tar oss tillbaka till lite mer välbekanta fotspår. En homogen avrundad doft bjuder på en hel del ceder och nötiga toner. Valnötter var min första tanke, men pinjenötter är kanske mer klockrent. Påminner en del om vin nummer 4, men känns mer rödfruktig och med mindre uppenbar fatprägel. Mina noteringar inskränker sig till någon rad här - jag hade fullt upp med att fördela uppmärksamheten mellan den sanslöst svampstinna risotto som uppenbarat sig på tallriken och en diskussion om malariaprofylax, så jag missade tåget lite när flaskan avmaskerades.
Facit: 1997 Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento. Oj så roligt att få smaka tre Brunelli från 1997 på en och samma kväll. Det här känns mer traditionellt än Banfi, och nog ett snäpp vassare. Flaskan tog slut i ett nafs.

Vin nr 7 ser yngre ut än föregående viner - rödblått och skinande. Även doften är ganska primär och lite saftlik med mosade hallon och vinbär. En del örter och några violer kompletterar helheten, men mycket handlar om den fina rena frukten som återfinns fullt ut i den slanka smaken. En del tanniner biter ifrån. Även här hade jag fokus på mat och bordsgrannar snarare än på ordentliga noteringar, men i glasen finns en portugis:
Facit: 2003 Luis Pato Vinha Pan. Druvan är baga - en helt ny upplevelse för mig. Vinosapien beskriver profilen som en korsning mellan pinot noir, grenache och nebbiolo, och det är bara att hålla med. Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men det är roligt att bli så här positivt överraskad. Det här vinet känns utmärkt att dricka ungt på frukten - jag inbillar mig att det kommer att genomgå maturation snarare än transformation, men vem vet? Tydligen är de kanske ännu bättre nollfemmorna på väg till BS.

Den ungdomliga färgen återfinns även hos vin nr 8 som är tätt blårött. Här hittar vi en ack så välbekant doft av lätt paprikatingerade svarta vinbär tillsammans med lite stall, salmiak, lakrits och kaffefat. Jag inbillar mig en liten blomton bakom allt det andra som kanske skulle kunna signalera Margaux, men jag vet ju vad vi har i glasen - det här måste vara mitt vin. Smaken är förvånansvärt tillgänglig och vänlig redan nu där årgången skiner igenom i en en tät fruktighet av utmärkt intensitet och längd som avslutas med mogna riktigt finkalibriga tanniner och lite saltlakrits.
I love it - och visst är det 2005 Château Lascombes. Tanken var att alla andra säkert skulle ta med sig mogna åldringar så det kunde vara kul med lite ungdom. Jag har dessutom knappt smakat någon nollfemma från Bordeaux hittills. Vinet kom nyligen på en uppseendeväckande andraplats när GJE för andra gången i år smakade hundratals nollfemmor. Att den slår samtliga 1er Cru i blindprovning i detta skede säger väl kanske mest något om tidig tillgänglighet. Möjligen är det mikrooxygenisering som spelar in, men säga vad man vill om Michel Rolland - någon syltig överextraherad ekbomb tycker jag inte man kan beskylla det här vinet för. Det fanns röster på Nya Zeeländsk pinot noir runt bordet... Det blir spännande att se vad Andreas Larsson tyckte, jag gissar att det kommer en artikel i nästa Livets Goda om GJEs provning.

Minnet av Lascombes bleknar dock snabbt när vin nr 9 kommer i glasen. Redan efter en första sipp känner jag hur mina otrogna sinnen slänger alla kvällens tidigare upplevelser åt sidan bara för att vältra sig i denna upplevelse. Doften är alldeles ljuvlig med massor av ren, mogen mörkfrukt av plommon, cassis och björnbär tillsammans med lite stjälkig tobakskänsla, en snygg integrerad rostad fatkaraktär och en jordighet jag mest brukar hitta i Bordeaux ; som hos ett trädgårdsland efter ett somrigt duggregn. Doften är inte väldigt komplex, men har en renhet och intensitet som är väldigt tilltalande. Kan det här vara ett hyfsat ungt och modernt vin från högra stranden av allra bästa snitt? Vi smakar och klockorna stannar. Vilken volym, det är brett, stort och fylligt men samtidigt så lätt, helt utan ansträngning. Viktlös tyngd, på min ära. Attacken är snabb, rent av maffig med en känsla av ren lyx. Man sväljer och eftersmaken bara ringer kvar. Eller den gör mer än så, för den skakar till igen, växer i styrka och när man tror att det är slut, att nu kan det väl inte finnas mer så kommer en våg till. Tänk er en Michael Phelps som skjuter ifrån med benen i en vändning och sedan bara fortsätter under vattnet. Vilken åktur, sinnesutvidgande! Oj, jävlar. Eller förlåt - oh, Madonna! För det här är en italienare man bara läst om:
Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. 100% merlot och jag skall aldrig mer ifrågasätta varför toscanarna envisas med att välja denna druva till sin mest prestigefyllda viner. Det här är bland det godaste jag någonsin druckit, och en regnig nolltvåa till på köpet! Vinet utlöser en diskussion om strategi när det gäller inköp, och sansade, genomtänkta principer flyger all världens väg. Vad är väl möjligheten att kunna följa ett vin under alla dess faser mot att kunna dricka sånt här - skall man inte satsa på enstaka riktigt lyxiga dyrgripar istället? Det känns som om sista ordet inte är sagt, men tusen tack för den här upplevelsen, och de andra.

Vi smakade också ett väldigt gott dessertvin på Petit Manseng och ett vitt vin från Barral (som var ehhh... intressant ;-)) men då var anteckningsblocket undanstoppat. Tack allihop!

PS. Flinkare fingrar än mina har redan sammanfattat kvällen på sedvanligt föredömligt sätt här och här.

fredag 21 november 2008

Fredagsviner


Kommer ni ihåg scenerna ur "Groundhog Day" när Bill Murray med uppgivet hundvalpsuttryck slänger brödrostar i badet, parkerar på tågrälsen och nitar gamla klasskamrater på gatan? Lite av samma känsla har jag för tillfället när det gäller bloggandet. Att diskutera vin med likasinnade är förstås fortfarande vansinnigt roligt - det är ju det som alltid varit den huvudsakliga drivkraften till att börja blogga - men att sätta sig och krafsa ihop en notering när man dricker en flaska vin känns för stunden lite som en börda. Please bear with me om det blir lite mindre frekventa poster och mer tomgångsgående torftighet än vanligt en tid.

Fast en och annan flaska vin dricker vi förstås fortfarande. 2001 Lat 42 Gran Reserva sägs vara skräddarsydd och specialtappad för den svenska marknaden - något som alltid ger mig kalla kårar. Men det pratas om fynd lite här och där, så en flaska fick följa med hem trots att jag egentligen var på jakt efter Marsala till kvällens saltimbocca. (Och finns det några marsalaentusiaster därute så lider jag med er - det finns nämligen bara en enda sort att välja på i monopolets butiker). Färgen är blåbrunröd med en liten tegelkant. Doften är klart traditionell, men inte riktigt så murrig som de mest uttalade traditionalisterna kan vara. Visst, helhetsintrycket är gammaldags klassisk genomluftad reservastil med en rejäl fatkyss av ganska mycket dill och kakaopulver, men det finns samtidigt lite stuns kvar i frukten. Det faktum att en tredjedel av faten är franska kanske har bidragit till att hålla ned dill- och vanillindosen en aning, men visst finns här så det räcker. Frukten drar åt plommon, med lite torkade inslag av fikon, örter, jord och en gnutta stall. Smaken är mjuk, avrundad och så gott som helt utan kanter. Känslan är bärig och saftlik, men det finns en del syra och även lite längd, även om den kritiske kanske önskar större intensitet och personlighet. Men ändå... det är bara att damma av det bespottade begreppet prisvärdhet, sätta upp det på piedestalen och låta det skina i all sin prakt. Blint hade jag aldrig gissat på ett så lågt pris som 79 kronor. Här får man verkligen mycket vin för pengarna, och när jag ändå håller på så är det lika bra att klämma in adjektiv som bussigt också. Kanske inte ett vin som får mig att tända på alla cylindrar, men riktigt välgjort och typiskt. Och väldigt publikfriande - det här måste vara omöjligt att misslyckas med om man har tänkt sig en större bjudning. Vill man ha några flaskor undanstoppade är det nog lika bra att köpa nu - jag har svårt att tänka mig att nolltvåan eller ens nästa batch är lika bra. Det går för övrigt redan rykten om att vinet kommer att landa på +150 spänn vid nästa tillåtna prishöjning i vår.

Kvällens andra vin blir 2003 Casalferro som vi senast drack för ett drygt år sedan. Med tanke på hur strävt det var då är det förstås rent korkat att öppna en flaska redan nu, men här rivs för att ge luft och ljus. Det är många flaskor som vill in i källaren. Vinet glänser fint i glasen och har en dov, lite tillbakadragen doft som dock vaknar till liv i karaffen. Mörka körsbär blandas med en rejäl dos plommon; det känns som att merlotkomponenten sjunger med ganska hög röst. En del intresseväckande drag av både stall och köttighet, men helheten är fortfarande ganska ung. Ett tydligt inslag av mint flyter samman med en ganska generös fatprägel. Resultatet blir en korsning av after eight och julkryddor, med lite tobak som rundar av. Doften är inte alls dum, men det är i munnen det skär sig. De vassa, gröna, värmestressade, dampiga tanninerna från förra gången är fortfarande på krigsstigen, och kanske argare än någonsin. När nu frukten känns lite mer tillbakadragen tar de chansen att över helt. Oj vad det rrrrriver. Det är klart att mina smaklökar inte är de samma som förra året, men den här gången frågar jag mig om vinet någonsin kommer att komma i balans innan frukten dör helt? Den som orkar spara får svaret, själv väljer jag att istället blicka framåt mot andra viner. Morgondagens provning ger löften om terminens höjdpunkt, och det vore väl tusan om det inte skulle bli en post om det.

lördag 15 november 2008

2004 Mitolo Cabernet Sauvignon Serpico


Ibland blir man sugen på steak and cabernet snarare än stek och Bordeaux. Fram med denna flaska som borde kunna få den genomsnittslige frankofile vinälskaren att börja stamma och rabbla 1855 års klassificering baklänges - vinet är tillverkat enlig traditionell amaroneteknik med torkade druvor och etiketten utlovar femton procents tjong. Tät, blårödsvart färg som hänger kvar som en hinna i glaset. Första sniffen direkt efter uppskruvande är inget vidare: massor av sötslibbig vaniljig ek med distinkt amerikansk accent som skymmer allt annat. Blä. Men som så ofta händer bra saker med luftning, och efter några timmar utmejslas lite tydligare drag. Eken finns förstås fortfarande där, men trängs till större del undan av varm, blåviolett frukt med drag av plommonmarmelad, svartvinbärssylt och körsbärskompott. Vidare massor av lakrits och anis, och så lite örtiga drag av tobak och eucalyptus. De violetta assocationer visar sig i form av just violer, och det finns en exotisk kryddighet som drar åt curry och spiskummin. Helhetsintrycket är maffigt, men inte speciallt druvtypiskt. Jag får snarare allmänna associationer till australisk shiraz. I munnen är vinet tjockt och fylligt med syltig känsla. Mycket kraft, men klumpigt och baktungt. Jag önskar mig högre syror, och mer känsla av viktlös tyngd och lekfull lätthet. Avslutningen är hyfsat lång och lite bitter.

Nja. Visst blev det bättre med luft, men det här är faktiskt första gången jag blir lite besviken på ett Ben Glaetzer-vin. Heder åt den totala avsaknaden av russin, men hans shirazviner under samma etikett tycker jag har haft en helt annan energi och kvalitet. Jag tror jag satsar på dem i framtiden istället.

fredag 7 november 2008

2005 Domaine Léon Barral Faugères Jadis


Jag gissar att det köptes en och annan flaska av det här vinet av ren nyfikenhet i måndags. Det har varit mycket snack om Barral senaste dryga halvåret hos Finare Vinare, och visst - det blev några flaskor för mig också. Med tanke på det utmärkta smakprovet i somras från en nyinflugen flaska känns det som vansinne att missa. Jämfört med Barrals "vanliga" Faugères är all cinsault och en stor del grenache utbytt mot 40% Syrah. Betongtankarna har fått ge vika för två år i ekfat, varav 10% var nya.

2005 Domaine Léon Barral Jadis ger först en ganska otrevlig, reduktiv kloakliknande doft. Massor av slöjighet och fällning för ett så ungt vin. Här behövs varsam dekantering och framför allt mycket luft! Flera timmar och ett par omhällningar senare har otrevligheterna blåst bort. Visst är det märkligt med doftminnet? Sommarens smakprov minns jag som mer mörkfruktigt rhônelikt - men fram träder en glödande rödton av vinbär, körsbär, syrliga svenska röda äpplen och blodapelsin. En rejäl mineralitet med inslag av rostigt järn fullbordar färgkänslan. Pang! Barndomens ollonskott har också letat sig in i doften, eller snarare doften av knallpulver som krossas av en hammare på ett underlag av sten. Men precis som hos 2005 Faugères växlar doften färg, aromerna går i och ur varandra och det finns även en mörkare sida med lakrits, björnbär, asfalt och en stor bit nygrillat kött där de blodiga safterna åter tar oss in i det röda spektrat. Och mitt i allting står en ihoprafsad kärve garrigue med örter och lavendel. Några enbär och tallbarr verkar också ha letat sig dit. Smaken är syrlig med saftig, skinande ren frukt efter luftningen. Syrorna är äppelfriska och munkänslan slank där örtigheten går igen från doften, men det är framför allt mineralkaraktären som tar över eftersmaken. Känslan är inte helt olik den av en klunk San Pellegrino minus kolsyran. Avslutningen är lång och lite anistonad.

Oj, vilken personlighet! Vinet har verkligen en egen karaktär som på en gång är både inbjudande och trumpet ogästvänlig. Lite som en sur baskerklädd gubbe som vägrar prata annat än franska, men som skiner upp för minsta ansträngning i den riktningen. Jag har full förståelse för om det här delar upp vinälskare i två läger, men jag gillar det. Mycket. Och om om jag slängde mig med pretentiösa uttryck som vif om standardcuvéen är det väl lika bra att ta fram storsläggan nu - här känns det helt rimligt att snacka om un vin nerveux. Karaktären känns rastlös, otåligt energifylld och sprittande av livslust, men lite ambivalent inför framtiden med oroliga blickar över axeln. Visst kan det säkert bli bättre, men den ungdomliga frukten charmar och det känns lite som ett riskprojekt med någon längre lagring. Producentens biodynamiska övertygelse ger knappast superstabila viner, vilket denna post vittnar om. Å andra sidan räcker det bra som det är nu.

PS. Mer åsikter här.

söndag 2 november 2008

Good morning wine lovers!



Nu är det box time! Vad är väl tråkiga pretentiösa blogginlägg mot rörliga bilder med persikainlägg? Det är ju så här man skall hajpa ett prisvärt vin. Vilket är det bästa rosévinet - jaaa det är det här! Här är ni hemma om ni fixar dom här, ho ho ho - här är det muskler. Hick *dunk* Det är bara å köpa...

lördag 1 november 2008

2001 Delas Marquise de la Tourette


Inte en av mina bättre kvällar. Inspirerade av Finare Vinares Pegauprovning var scenen förberedd för vår enda flaska av 1998 Cuvée Laurence. Framplockad, fotad och klar. Bara att korka upp. Gaah! Är jag verkligen i form för detta? Jag börjar få en släng av sonens förkylning, och lite nästäppa och tryck över bihålorna känns inte helt optimalt när man skall dricka en av de flaskor man sett fram mest emot. Nja, den får nog lägga sig ner igen... Ridå.

Ersättare blir denna Hermitage, som skall vara en blandning från L'Hermite och Les Bessards. Direkt från flaskan får man en öppen, tillgänglig doft som talar om att alla försåtliga tunnlar är passerade. Här bjuds på sirlig rödfrukt med inslag av vinbär, hallon, jordgubbe, rabarber och lite bokna röda äpplen. En skvätt tomatpuré också. Massor av rökt medwurst på toppen - det är kanske det amerikanarna refererar till när de pratar om baconfett- och så lite vedeldad bastu. Efterhand kommer en sydfransk örtighet tassandes för att slutligen stegras till ett maffigt crescendo av garrigue och lagerblad när flaskan varit öppen ett tag. Ett riktigt sniffevin.

Munkänslan pekar norrut, den hade inte behövt skämmas för sig i ett sällskap av bra Bourgogner. Slank, spenslig frukt med riktigt höga syror som lyfter den långa lakrits- och mineraltonade eftersmaken. Avslutningen känns mjuk med smälta tanniner.

Jag ser att jag har låtit lite negativ i de senaste posterna. Det har varit invändningar och besvikelser här och där. Så inte i kväll - här blir det bara glada miner och tummarna upp. Utan att springa iväg och bli alldeles tokig på poängskalan är det här faktiskt ganska underbart för vad det är - en klassiskt fransk, drickfärdig syrah med mognad som såldes för bara dryga tvåhundringen förra året. Ett litet matvänligt under av balans och elegans. Och den där Pegaun får vi väl dricka till en tisdagskyckling inom kort...

fredag 31 oktober 2008

2000 Château D'Aiguilhe


Greve Stephan von Neipperg har ett mindre imperium på högra stranden bestående av sex slott senast jag kollade. Hans bolag är dessutom delägare i Château Guiraud, och man gör också vin i Bulgarien. Château d'Aiguilhe ligger i heta kranskommunen Côtes de Castillon, och befinner sig väl någonstans i mitten av hierarkin i portföljen. Von Neippperg tog över egendomen 1998, och kallade in den välbekante konsulten Stéphane Derenoncourt. Ett pärlband av fina recensioner har följt efter. Jag har för egen del sorterat in slottet under modernisterna, utan att ha smakat så värst mycket. 80% Merlot och 20% Cabernet Franc.

2000 Ch d'Aiguilhe bjuder på ganska rundnätt plommontonad mörkfrukt tillsammans med lite fränare inslag av ammoniak, som dock blåser bort till viss del efter hand. Vidare en hel del örtig tobak, lite grillat kött och så en tydlig rostad fatprägel. Över allting har någon strött strimlade bananskal jag inte riktigt vet varifrån de kommer - väl mogen merlot kanske? Smaken är medelfyllig med höga syror men förvånansvärt ogenerös med tanke på doften. Frukten känns rödare med inslag av tranbär men samtidigt aningen intorkad, och det finns en del stramande tanniner kvar. Mitten fylls inte riktigt ut, och även avslutningen känns lite snipig och snopet kort. Jag kan inte riktigt skaka av mig misstanken om minimal korkskada, men känslan är samtidigt att det här är ett vin som jag nog hade gillat mer för några år sedan när frukten var livligare. Kanske har vi fångat vinet i en obekväm mellanfas? Jag hade lite högre förväntningar.

PS. "My name is Geraldine, I'm yer social worker". Sonen börjar vänja sig vid att pappa vid blöjbytena och mest hela tiden går omkring och nynnar med hemmagjord skotsk accent. Det är kanske ganska förutsägbart att gamla popnördar ur den vita priviligierade medelklassen går igång på det här, och hela plattan håller inte riktigt jämn klass hela vägen, men ändå. Så. Jävla. Bra.
Viva Glasvegas! Flowers & fitbaw tops!

onsdag 29 oktober 2008

2003 Finca Sandoval


I novembersläppet kommer 2006 Finca Sandoval, där årgången sägs ha givit ett vin i lite lättare stil än vanligt. Någon flaska får man väl försöka få tag på, men nu gäller det nolltrean som vi drack för en tid sedan.

Tät rödsvart färg. Massor av mörk frukt i doften tillsammans med lite violer, kött, jord och ett grönt stråk av både tobak, örter och tallbarr. I övrigt mest en stilstudie i vilka aromer rostade ekfat kan skänka. Här finns hela spektrat från kaffe och mörk choklad över vanilj och bastubänk till kryddor och rund krämighet med inslag av smörade popcorn. Sniffar man för djupt får man säkert en smäll i huvudet av en nyhyvlad planka. Munkänslan är rund och viskös, men lite jolmig, som sås. Intrycket är att här saknas nästan syror helt. Och på grund av syrabristen känns det som att alkoholen tar chansen att tippa över balansbrädan. Vinet är ganska mjukt utan nämnvärt märkbara tanniner, däremot en fin kryddig och mineralpräglad avslutning som dock är lite besk. Extraktionsgraden känns väldigt hög. Hmm, det här behöver kylas.

Och se, efter en knapp halvtimme i kylen har det hela stagat upp sig en aning. Faktum är att vinet blev bättre med fortsatt luftning. Fatkaraktären trädde tillbaka en aning till förmån för frukten, örterna och mineralerna. På något sätt var det som om syrorna också drog efter andan och sprattlade till en sista gång, helhetsintrycket blev fräschare. Slutomdömet är långt ifrån så katastrofalt som min notering antyder men det når inte upp till de utmärkta smakprover vi fått av 2004 och 2005. Kanske beror det på årgången, dålig flaska, eller personlig dagsform. Eller så har Victor de la Serna lärt sig mer och mer för varje år och korrigerat till det bättre i min smak. Jag får en stark drick-nu känsla, men vem vet; det kanske kan åldras på extraktet och bli intressantare.

fredag 24 oktober 2008

2004 Mas de Daumas Gassac


Har ni hört den här förut? Stenrik knös startar vingård och anlitar den ballaste konsulten i stan för att göra cabernetbaserat vin i världsklass. Lägg då till att knösen inte har någon som helst erfarenhet från vinbranschen, och till på köpet mestadels gjort affärer i New York. Parker fyller på med omdömen som "exuberant, fiery, and mouthfilling" och "always...very good". Nej, det handlar inte om Cliff Lede, men visst kan man tycka att det här borde vara en lam anka för Parkerhatare som Nossiter och Osborne att skjuta på? Ändå utmålas Aimé Guibert som självaste la résistance i Mondovino; som om han ensam räddat Frankrike och Languedoc undan ockupation och undergång när Robert Mondavi ville göra samma sak som Guibert själv gjort.

Men det är klart. Guibert är fransman, den balla konsulten hette Peynaud och inte Rolland, och det har ju faktiskt hunnit gå drygt 35 år sedan man började plantera cabernet sauvignon på den där farmen. Visst blir tillvaron lite jobbigare om man skall göra politik av allt? Hursomhelst är det en ganska bra historia om domänens tillkomst, och hur Émile Peynaud ansåg att han medverkade till födelsen av en grand cru. Jag har läst mycket om det här vinet, och har en hel del förväntningar.

2004 Mas de Daumas Gassac bjuder på nedtonad frukt. Man kan ana lite svarta vinbär och röda äpplen, men allt överskuggas av salmiak, lakrits, grafit och en rejäl lantlig mocka av stallighet och lite svinstia. Bordeaux, tänker min fantasilösa hjärna efter första sniffen. Efter hand tillkommer en del grönare toner; dels lite cabernet-paprika, men också mer sydfransk gräsig örtighet. Smaken är syrlig med ganska läskande syror, och en senig kropp åt det tunna hållet, men eftersmaken ringer kvar en stund med ekon av både örtigheten och lakritsen. Trots det ganska bonnigt burdusa intycket känns tanninerna låga utan nämnvärd strävhet.

Vinet har en rätt så skön personlighet, men jag tror inte direkt att familjen Rotschild ligger sömnlösa och grubblar över konkurrensen från denna "Languedocs Lafite" . Helhetsintrycket är ganska enkelt, även om vinet absolut är gott. Jag kom mer än en gång att tänka på 2004 La Tour de By. Likheterna finns där, och kvaliteten är väl ärligt talat på ungefär samma nivå. Domänen har inte kunnat motstå frestelsen att sedan 2001 göra en dyr Cuvée Émile Peynaud på den bästa frukten - kanske har det medfört att denna normalcuvée blivit mer utspädd och enkel? Eller så kan man förstås hitta undanflykter i en svår årgång eller jobbig fas - men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte finns en stor del ren hype bakom det här vinets rykte. Där ser man vad en ball konsult kan bidra med! ;-)

tisdag 21 oktober 2008

Breggo Cellars


Anderson Valley ligger nära kusten i Mendocino County ungefär 16 mil norr om San Francisco. Här finner man magra jordar, ett svalt tempererat klimat, och vingårdar som inte sällan ligger i sluttningar. Kanske inte så konstigt att det var hit champagnehuset Louis Roederer valde att förlägga sin amerikanska verksamhet, eller att de dominerande druvorna är pinot noir, riesling, gewürztraminer och chardonnay. Vi åker igenom dalen på väg ut till kusten - en fantastisk körning på slingriga vägar genom stora redwoodskogar. Jag kunde såklart inte låta bli att kasta ett öga på vilka producenter vi skulle passera innan vi lämnade Wine Country för Highway 1. Valet blev Breggo Cellars, vars viner fått lysande recensioner i WA senaste knappa året där Parker utnämnt dem till "a remarkable discovery". Vi hittar det gula huset strax efter att vi har passerat Boonville - en klockren håla med rodeoarena. Det närmar sig stängningsdags, men en kort provning hinns med.

Breggo Cellars ägs av det äkta paret Douglas och Ana Lucia Stewart. Enligt hemsidan verkar Douglas haft en lite brokig karriär inklusive tio år på en glassfabrik, men drömmen var alltid att bli bonde. Målsättningen är att odla sina egna druvor, och man har börjat plantera lite rankor på ägorna. Än så länge köper man dock in frukten från några av de bästa lägena i Anderson Valley. Vinmakare är Ryan Hodgins från Hanzell Vineyards.

2007 Breggo Pinot Gris Wiley Vineyard ($25).
Blekgul färg. Stor, fruktig doft med gula äpplen, mogna päron och blommor. Inga burkchampinjoner trots att jag letade. Kraftig smak med fetma, nästan lite vaxig. Härlig intensitet, men samtidigt fräsch. Vinet fångar ens intresse, och man vill gärna ta en sipp till. Lång, fin eftersmak. Hyggliga syror, även om de gärna hade fått vara ännu högre. Fantastiskt gott!

2007 Breggo Gewürztraminer ($25).
Genomskinligt vattengul. Stor, mycket aromatisk doft med massor av blommiga toner, apelsinskal, honung, litchie och tropisk gulfrukt. Återigen hög smakintensitet utan att falla över i tröttande tyngd, men inte riktigt lika mycket i min smak som föregående vin. Liten grapebitterhet i eftersmaken. Gewürz är en druva jag har svårt för; jag får tvålassociationer oavsett hur välgjorda vinerna är, men det här är inte så dumt.

2007 Breggo Sauvignon Blanc Ferrington Vineyard ($25).
Otroligt blekt i glaset, som vatten. Gröna äpplen, gräs och en gnutta pepprig känsla. Högsta syrorna hittills, med läskande citrustoner i slutet. Aningen anonym, men det hänger lite parfymerade toner kvar från föregående vin som grumlar intrycken en aning. Vi skulle nog kunna få påfyllning, men nu väntar det jag är mest nyfiken på - deras Pinot Noir.

2006 Breggo Pinot Noir ($38).

En blend från tre vingårdar: Donnelly Creek, Ferrington och Savoy.
Härlig rödfrukt möter näsan med mosade jordgubbar och körsbär. Riktigt fin kryddighet med kanel och muskot. Slank munkänsla med bra lyft och pigga syror, kanske lite kort i slutet men välgjort och gott.

2006 Breggo Pinot Noir Ferrington Vineyard ($55).
Ljusröd i glasen. Samma påtagligt fina kryddighet som i föregående vin, men doften är större. Jordgubbarna och körsbären går igen, men helheten är mer komplex med ganska underbara drag av sous-bois och höstskog. Kroppen är rundare, och frukten skiner starkare med tydligare fokus och precision. Intensiteten känns högre, och det finns någon sorts lyckobringande energi invävt i vinet - jag kommer på mig själv med att stå och le. Bra längd, som fortfarande rymmer en del uttorkande tanniner. Liten antydan av bitterhet i efterklangen.
Nu är vi inne i ett nästan väl ambitiöst prissegment, men det här levererar en hel del. Jättegott! Det hade varit kul att få kalibrera sig med en god Bourgogne som jämförelse.

2006 Breggo Syrah ($55).
Färgskifte i glasen - mörkt blårött med svartvinbärssylt, björnbär, körsbär och lite lakrits. En diskret rökig slöja, och så lite kaffe, men varken tobak eller örtighet. Mörkfruktigt i munnen, med bra syra vilket jag tycker går igen i alla viner här. Det vin i provningen som känns mest präglat av sin ungdom - knutet i mitt och slut med en rejäl smäll av fina tanniner i slutet. Som provningsledaren sa "once you have the syrah there's no turning back". Lite skön köttighet stiger ur det tomma glaset. Bra.

Sammantaget en riktigt trevlig bekantskap. Goda viner med genomgående intensiv, ren frukt uppbackad av bra syror. Precis en sådan producent man skulle vilja ha i sin portfölj. Oh, kom igen - erkänn att ni också ibland har mer än lovligt naiva funderingar på hur det skulle vara att ha egen importörsfirma? Jag frågade faktiskt om de hade någon svensk distribution på gång, men fick bara svaret "no - are you interested?". Nja, jag har inga planer på att byta yrke, men det vore trevligt att se dessa viner på monopolets hyllor i framtiden...

lördag 18 oktober 2008

Pride Mountain Vineyards



Dags att låta hyrbilen jobba för pengarna igen. Vi är bara några minuter från motellet i St Helena, men det är redan rejäla kurvor och stigningar. Vägen vi åker på asfalterades inte förrän på femtiotalet och det känns nästan overkligt att människor har odlat vin här uppe sedan 1868. Vilket liv de måste ha levt! Man drog till exempel inte in elektricitet förrän på fyrtiotalet. Vi är på väg till Pride Mountain Vineyards uppe på Spring Mountain som skiljer Napa från Sonoma. Ägorna gick länge under namnet "Summit Ranch", men fick sitt nuvarande namn när de köptes av familjen Pride 1989. När vi svänger in på avtagsvägen som leder fram sista biten finns stora skyltar om maxhastighet 10 mph - druvor gillar inte damm. Vi nästan kryper fram de sista hundra meterna. Väl inne i anläggning tas vi emot av Jason Skelly som jobbar med retail sales och kommer att ta hand om dagens bokade tur. Vi börjar med en provning och går sedan ut i vingårdarna.



Solen värmer och det är bedövande vackert att se ut över ägorna. Har man tur kan man se mountain lions som solar sig på stenar på morgnarna. Totalt förfogar man över 230 hektar, varav 88 under the vine. Man har planterat nästan all areal som går, men en liten plätt återstår. Jason lobbar för att man skall försöka sig på lite Rousanne, och låter förstå att ägarfamiljen kanske kan gå att övertala. Vi får en lång, härlig tur bland odlingarna. Temperaturen ligger i genomsnitt flera grader under den på dalens botten, och jordmånen är väldigt diversifierad. Vi går från lott till lott, mumsar druvor och får höra hur de individuella lägena och inte minst rankornas ålder påverkar frukten. Tänk att det kan vara sådan skillnad! På ena sidan grusvägen är frukten explosiv, full av smak och krydda, medan druvorna några meter bort känns betydligt mer vattniga och utslätade. Men även de olika klonerna verkar göra skillnad och vi smakar både amerikanska och franska. Jason vill även punktera en myt om att bergslägen alltid ger mindre druvor. Storleken beror i första hand på vilka kloner man väljer, däremot blir skalen alltid tjockare. Vi uppmanas att smaka både här och där; både cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och viognier. Slutligen kommer vi fram till en plätt med Sangiovese och han ber oss särskilt notera de tunna skalen. Vi mumsar i oss av de plommonsöta druvorna - det känns helt orealistiskt att denna enligt Jason så gott som fenoliskt mogna frukt skulle kunna resultera i något som ens liknar en Chianti, men det är nog inte heller meningen.

Plötsligt plockar han upp vad som ser ut som ett torrt ogräs som doftar kryddigt och rökigt. Det är tar weed, och hittar vi kryddiga toner i Prides viner kommer de inte sällan från den här växten som finns lite överallt i vingårdarna. Han berättar att dess aromer hittar in i vinet genom flyktiga oljor och små partiklar som fastnar på druvorna, och presenterar samtidigt den mest trovärdiga förklaring jag hört om hur garriguen hittar in i sydfranska viner.



Slutligen kommer vi fram till källaren som sträcker sig över 23 000 square feet. Mitt i anläggningen går en linje markerad av tegelstenar. Det är gränsen mellan Napa County och Sonoma County - och på grund av de amerikanska vinlagarna får inte den ena sidans frukt passera gränsen till den andra under vinifieringen. Därför har man jäskar på stora hjul för att kunna flytta dem dit de behövs. Jag är tvungen att fråga om jag verkligen hörde rätt, men så är det enligt Jason. Luften är tung av druvmust, jäst och alkohol - i fyra kar pågår macerering, och det är dags att pressa ned skalresterna. Jason undrar om någon har lust att hjälpa till, och eftersom det bor en vinmakarwannabe i säkert var och varannan vinnörd är jag den förste att erbjuda mina tjänster. Min skämtsamma fråga om de inte ibland tillämpar "pigeage à la méthode française" och hoppar ned i karen själva bemöts dock bara av ett kort "no". Han undrade säkert vad var för ett vinarsle med anteckningsblock som drabbat honom på den här turen, men var lika trevlig för det.

Vi får en utläggning om hur de olika druvorna vinifieras. Man använder nästan uteslutande franska fat, men till viogniern blir det lite virginiaek. För de röda strävar man efter stora, fruktiga viner som är tillgängliga som unga, men som har en lagringspotential på 10-15 år.

2007 Pride Viognier.
Halmgult vin med stor aromatisk doft av blommor, litchie, parfym, vax och tropisk gulfrukt. Mogen fruktkänsla, fräsch med citrus och frisk syra. Förföriskt och gott!

2007 Pride Chardonnay Napa Carneros.
Jason berättar att man gör två olika cuvéer chardonnay: den här på köpt frukt, och så ett estate-vin med egen frukt. Smakprovet är modellerat efter en chablis, medan den andra mer sägs likna en Montrachet. Jodå, ambitionerna är det inget fel på...
20% ny fransk ek, 20% av frukten genomgår malolaktisk jäsning.
Blekgul i glasen, nästan som vatten. Ganska klassisk chardonnay-näsa med äpplen och citrussyra, nästan lite rökig. Doften känns lite småfet, men smaken däremot stram, grön med spetsiga kartiga syror. Nja, inte riktigt min påse. Var är mineralerna?

2006 Pride Merlot.
(89% Merlot, 11% Cabernet Sauvignon).
Jordgubbssylt! Ni minns väl Nettare e Gioias vinbärsmarmelad från CERN? Det här är jordgubbsvarianten. Det är som att stoppa näsan i en av farmors rinniga burkar. Nästa intryck är en rejäl dos vanilj, och sedan lite kryddighet. Frukten fortsätter att veckla ut sig i glaset, och efter syltchocken hittar jag även plommon och körsbär. Hmmm, kanske också den svagaste ton av tobak. Smaken innehåller samma stora, syltiga frukt med en rejäl skopa vaniljglass på. Pulvriga tanniner ger en del strävhet, men känslan är helt klart att man kan, och kanske skall, dricka det här nu. Så det här är en omtalad Bob Foley-merlot? Inte oävet i den här stilen, men ge mig högra stranden så gott som alla dar i veckan.

2006 Pride Cabernet Franc.
(80% Cabernet Franc, 12% Merlot, 8% CS).
Det här vinet ingår egentligen inte i provningen, men ett par som åkt från Florida älskar Prides Cabernet Franc varför Jason korkar upp en magnum av den nya årgången. Classy!
Brunare än föregående vin. Snygg krydda och tobak. Rund, varm mörkfrukt med plommon, cassis och blåbär, vi snackar fortfarande stooora viner. Pulvriga finmaskiga tanniner, och ett kryddigt slut med ingefära och kanel. Min mun känns lätt bedövad.

2005 Pride Cabernet Sauvignon.
(91% CS, 9% Petit Verdot).
Torr växtsäsong enligt Jason, vinet var otroligt strukturerat vid släpp, men har kommit runt lite nu. Sägs kunna lagras i minst femton år.
Mitt första ord i anteckningsblocket är stor, följt av mörk, och sedan syltig. Druvtypisk doft men uppskruvad till 11. Cassis, blåbär och plommon, och en gnutta jord. Smaken bjuder på våg efter våg av mörkfrukt. Stor, varm, nästan lite pepprig eftersmak som dock inte känns jolmig. Tanninerna håller munnen i ett järngrepp, det stramar rejält i kinderna. Det här är utmärkt, bara man vant sig vid volymen. Gott och bäst hittills enligt min smak.

2006 Pride Cabernet Sauvignon.
(88% CS, 10% M, 2% PV).
Det här skall drickas tidigare än nollfemman enligt Jason, kanske inom 7-10 år.
Buteljerad i juli. Syltigare doft än föregående, jordgubbsylten från deras merlot går igen, med vaniljglass och kaffe från faten. Smaken är rundare, med lägre syror än föregående vin. Allmänt lösare i hullet med mindre intensitet och energi. Helheten känns yngre, vilket den ju också är. Jag föredrar nollfemman.


Vilket alldeles underbart besök. Ett fantastiskt läge. Pride skriver in sig i våra hjärtan precis som Ridge. Synd bara att jag inte gillar själva vinerna mer. Absolut inte dåliga, men heller inte riktigt min stil - hur mycket man än vill ringa i stora panegyrikklockan efter en sådan här upplevelse på berget. Men stilen är som den är, och det är förstås fel att jämföra med andra regioner. Är deras 2005 Cabernet Sauvignon $66-plus moms-bra? Nja, tusan vet, men jag kan ändå inte låta bli att köpa en flaska. Det här vill man förstås dricka igen på hemmaplan någon gång när midvintermörkret sänkt sig. Pride gör också en del prestigecuvéer som inte ingick i provningen. Kanske utväxlas hela bergskaraktären till gudomlig nektar i de vinerna. Divine importerar till Sverige.

fredag 17 oktober 2008

Cliff Lede Vineyards


Vi kör vidare från Yountville till Cliff Lede Vineyards, belägna i klassiska Stags Leap District. Bakgrundshistorien låter inte helt obekant: stormrik knös startar vingård och anlitar de ballaste konsulterna i stan för att göra viner i världsklass. I detta fall är knösen den kanadensiske affärsmannen Cliff Lede, som förutom vin är galen i rockmusik. Han har döpt de olika vingårdarna efter låtar: Light My Fire, Roxanne, Layla och Salisbury Hill bara för att nämna några. Jag kan inte undvika att få lite onda aningar - alldeles för mycket pengar och dålig smak är sällan en lyckad kombination. Som alla vet tillhör Doors, Police, Eric Clapton och Peter Gabriel rockens största kalkoner. Musik för människor som egentligen inte gillar musik ;-)

Skämt å sido, upplägget är lite kul. Hur tjusad jag än är av vördnadsvärda jordplättar, namngivna sedan generationer, kan det nog vara skönt ibland att inte vara nedtyngd av århundraden av traditioner. Och vem skulle inte själv vilja gå loss och döpa sina vingårdslotter efter sina favoritlåtar?

De balla konsulterna består av samma team som ligger bakom ett flertal av de kaliforniska kultvinerna: David Abreu och Michel Rolland. Abreu är nog den i särklass hetaste vingårdskonsulten i Napa och jobbar bland andra med kända namn som Harlan, Colgin, Araujo, Pahlmeyer och Sloan. Rolland är, well, Rolland. Han dyker upp mest överallt som bekant. Hela upplägget känns dyrt, modernt och ambitiöst - här sparas minsann inte på något i jakten på de höga poängen.

Ungefär samma känsla får man när man anländer till anläggningen. Vi kliver ur bilen bredvid en extralång ficka reserverad för limousiner. Hela bygget måste ha fått någon inredningsarkitekt att fälla glädjetårar och göra i byxorna hela vägen till banken. På väggen i korridoren till toaletterna hänger ett inramat brev där Bill Clinton tackar för vinerna han fått. I huset bredvid har man ett konstgalleri där Lede ställer ut vissa objekt ur sin egen konstsamling, och vi är välkomna att ta en titt. Jo tack, vi går en kort sväng, men hur är det med vinerna? Inga problem, tjugo dollar och vi är välkomna att smaka tre skvättar.

2007 Cliff Lede Sauvignon Blanc Napa Valley.
(99% Sauvignon blanc, 1% Sauvignon Musqué)
Blekgult vin med druvtypisk doft av fläder, krusbär, tomatplanta och citrus. Frisk smak med citrustoner inklusive citronskal som ger en lätt beska i slutet. Bra syra. Inte för gräsig utan god, och en riktigt bra start.

2006 Cliff Lede Claret Stags Leap District.
(57% Cabernet Sauvignon, 36% Merlot, 7% Cabernet Franc).
Buteljerad i juni. Det här är producentens "bordsvin", avsett att drickas direkt.
En bärig, sötfruktig och ganska enkel doft med inslag av svartvinbärssylt, plommonkompott, fikon och en liten eldig likörtouch. Kaffe och lakrits från faten, liksom en antydan av tobak. Smaken innehåller såväl lite syltiga toner som ett intryck av torkad frukt. En hel del vanilj, och ett litet eldigt stick på slutet. Hyfsad längd men saknar en del intensitet och energi. Låg syra.

2006 Cliff Lede Cabernet Sauvignon Stags Leap District.
(93% CS, 5% M, 2% Malbec).
Också buteljerad i juni. Detta vin presenteras som "our big boy" av personalen i provningsrummet. Jag har höga förväntningar efter alla positiva omdömen om nollfemman i WA och WS. Det är kul att tidigt prova vad som kanske kan bli nästa kultproducent.
Mörkare färg än föregående vin. Sötfruktig, varm, lite jordig doft av plommon och svarta vinbär. Rostade fat galore, och en ganska fin kryddighet med kanel och kardemumma. Rejäl koncentration med snabb attack som dock klingar av och känslan i eftersmaken är paradoxalt gles med både lite beska och hetta. Massor av kaffe och vanilj - rena Starbucks. Helhetskänslan är lite rundnätt och slapp, och visst är det en big boy om det är nu det man sätter i första rummet. Jag får faktiskt ingen feeling alls för det här vinet, det känns mest som en ung, opersonlig frukt- och eksoppa. Vi snurrar en del på glasen för att slå i lite luft och smakar igen, men intrycken kvarstår. Det här är hur vinet ter sig för mig vid detta tillfälle. Riktigt ungt förstås, men en besvikelse med tanke på rykte och förväntningar.

Trist, jag hade planerat att eventuellt låta några CS SLD följa med hem till Sverige, men vad skall man göra? Man tycker som man tycker, och det finns så många andra viner som pockar på plats i resväskan. Lite slokörade smiter vi ut till bilen. Det känns som att vi fått nog av opersonliga provningsrum en stund. Att behöva ta upp plånboken för att få smaka några skvättar känns ovant, och hur trevlig personalen än är så får man nästan dra ur dem uppgifter om årgångskaraktär, druvsammansättning och vinifiering, precis sådana nörderier som jag är intresserad att tala om. Det känns som att alla besökare i Napa mer eller mindre åker på rad till samma vinerier, stjälper i sig lite vin och sedan fortsätter partyt i nästa provningsrum. Detta är ingen surmagad frankofil ryggmärgsreflex att allt är så mycket bättre i Gamla Världen utan bara ett konstaterande hur vi upplevde det just då. Vi är lika mycket turister som alla andra och följer samma spår. Men faktum kvarstår att stämningen runt vattenhålet Taylor's Refresher i St Helena vid lunchtid ger oss associationer till after-ski: högljutt och småpackat. Fast hamburgarna var ruggigt goda.

Som jag skrev i förra posten är Napa såklart mer än detta. Man kan absolut göra personliga och lärorika vingårdsbesök. I nästa post dricker vi bergsvin igen, och provar på pigeage för första gången. Full frontal druvkladdig nudity utlovas... not.

torsdag 16 oktober 2008

Robert Mondavi Winery


Napa! Var skall man börja egentligen? Det är lätt att bli överväldigad av blotta antalet producenter när man kommer söderifrån på Highway 29 eller Silverado Trail. Det är kända namn till höger och vänster med tasting rooms på rad, en arkitektonisk bakelse efter en annan. Det känns som att vissa producenter lagt ned lika stor möda på lokalerna som på själva vinet. En sak står dock klar, i den här dalen är vinturismen mycket mera utbyggd än i någon annan vinregion vi någonsin besökt. Här kan de stora utsmyckade provningsrummen med lätthet svälja busslast efter busslast efter limousin med törstiga japaner, amerikaner och alla tänkbara nationaliteter. Bara man betalar sina $20 så. Provningsrum förresten, många ställen verkar mer vara förtäckta barer. Hit kommer man för att dricka vin - jag såg knappast någon använda spotthinkarna förutom vi själva. Och när man druckit upp sina smakprover kan man lämna in kortet i baren, förlåt, kassan på giftshopen och handla vidare av t-shirts, flaskor, böcker, glasunderlägg och medlemskap i olika wine clubs. Det är superkommersiellt, mycket yta, och man kommer självklart aldrig nära någon som producerat vinet i fråga.

Men Napa som vinets Disneyland är förstås bara en liten del av helheten. Dalen har mycket mer att erbjuda än den fördomsfulla karikatyr många kanske tycker jag just har målat. Alla provningsrum är inte likadana. En stor andel producenter tar inte emot besök annat än efter överenskommelse, och många - speciellt de mest kända och bästa - välkomnar inte besökare alls. Jag har läst historier om hur Randy Dunn ytterst motvilligt delade ut vägbeskrivningar till sitt helt omärkta vineri uppe på Howell Mountain, och hur han brukade gömma sig i uthuset även när kända gamla kunder kom för att hämta ut sina beställda lådor. Väldigt långt från Disneyland, och lika ogästvänligt som hans viner sägs vara när de är unga. Där har vi en producent jag gärna skulle besöka, men det är visst nästintill omöjligt. Så - var tusan skall man börja?

Valet blir Robert Mondavi. Det går bara inte att missa detta vineri i Oakville i hjärtat av Napa, med det sluttande huset på ena sidan vägen och Opus Ones välbekanta siluett på den andra. Att Robert Mondavi betytt mycket inte bara för Napa som vinregion utan även för vinkulturen i USA i stort hade jag hört förut, men exakt hur stort inflytande han haft, och vilken pionjär han varit, begrep jag inte förrän jag läste alla nekrologer som dök upp efter att han avlidit i våras 94 år gammal. Däremot tyckte jag Robert Mondavi Winery år 2008 kändes ungefär lika spännande som Konsum. Från min okunniga horisont antog jag att man levde på gamla meriter, och att det inte fanns någon Mondavianda kvar i väggarna sedan Constellation Brands mer eller mindre fientligt tagit över företaget för några år sedan. Det var alltså med ganska låga förväntningar vi svängde upp på den stora parkeringen på morgonen samtidigt med en busslast japaner. Men anläggningen är ju snygg ;-)


Vi hoppade över giftshopen och gick direkt till provningsrummet. $20 senare har vi första vinet i vårt complimentary glass med mondaviloggan på.

2006 Robert Mondavi Winery Pinot Noir PNX.
Riktigt ljusrött vin med en blek kant. Jordgubbar och körsbär i doften, tillsammans med en angenäm dammig kryddighet med kanel där dock allting överskuggas av en ganska besvärande stickig eldighet. Smaken är bärig, kryddig och inte så dum. Dock ganska gles och kanske lite enkel. Slutet rejält eldigt. Känns inte helt i balans, för klen frukt för att bära upp alkoholen, serveras dessutom lite för varmt för min smak. Nja.

2005 Robert Mondavi Winery Napa Cabernet Sauvignon.
(85% Cabernet Sauvignon, 5% Cabernet Franc, 5% Merlot, 2% Petit Verdot, 2% Malbec, 1% Syrah).
Vi hörde från flera håll att 2005 var en ovanligt bra årgång i Napa. Detta vin görs på druvor från olika ställen i dalen, men hela 43% kommer från den berömda To Kalon-vingården.
Blåröd färg. Lite blyg men hyfsat nyanserad doft av plommon och svarta vinbär tillsammans med en del aningens brända, rostade toner av kaffe och choklad. Ett lite dammigt drag av jord bidrar till komplexitet tillsammans med en snygg fatkrydda med bland annat ingefära och kardemumma. Smaken är varm men inte eldig, rund men med en ryggrad av pulvriga tanniner, hyfsad längd med vaniljglass och kaffe. Ingen superkoncentration, och rätt så enkel men trevlig och god och inte alls ett dumt köp för $20 på K&L. På vineriet får man betala dryga $30.

2005 Robert Mondavi Winery Oakville CS.
(Nollfyran hade 80% CS, 15% CF, 5% PV)
Enbart druvor från Oakville District, med en stor andel från To Kalon (64% i nollfyran). Mörk, ungt blåröd. Fin klassisk cabernetdoft med cassis, grön paprika, jord och rostade fattoner. God smak med fin syra. Bra fruktkoncentration, inte superlång men absolut bra längd där
vinet sätter in en rejäl tanninattack mot kinderna. Alls ingen eldig ekbomb, men kanske lite showy? Det här skulle jag gärna prova igen på hemmaplan.

2003 Robert Mondavi Winery Vine Hill Ranch CS.
(95% CS, 5% CF).
Vingårdsvin, fortfarande inom Oakville AVA.
Färgen ser lovande ut, mer rödbrun än föregående vin. Doften är större och faktiskt ganska underbar. Avrundad mörkfrukt med plommon och svarta vinbär; de rostade faten finns där såklart också. Och som pricken över i lite mognadstoner med stall. Smaken breder ut sig som en tät heltäckningsmatta i munnen med mjukare, mer nedsmälta tanniner än i föregående viner även om det fortfarande finns en del strävhet. Fin intensitet och bra syra. Härlig balans, inget slappt eller jolmigt här inte. Lång, god eftersmak med lakrits och snygg fatkrydda, nästan lite pepprighet. Det slår mig att det här nog är den första gången vi dricker en Napa Cab med lite ålder på sig. Det här vill jag dricka oftare, här spottas inget. Jättegott! Den klara vinnaren här, och faktiskt ett av de godaste vinerna vi drack under resan.

Vad roligt att bli positivt överraskad. Bortsett från Pinot Noir så tycker jag alla vinerna var välgjorda och goda redan från lägsta nivån, med Vine Hill Ranch som ett riktigt utropstecken. Glada i hågen plockade vi upp caffè macchiato och en pistagemacaron från Thomas Kellers bageri Bouchon i Yountville på väg mot nästa provning.

onsdag 15 oktober 2008

Ridge




Nnngggggg. Den automatväxlade hyrbilen får jobba ordentligt på serpentinvägen som leder upp i Santa Cruz Mountains. Det lutar duktigt och vi är tacksamma att vi slipper möta några lastbilar. Och inte en enda vinranka ser man till heller. Visste vi inte vad som ligger på toppen skulle man aldrig kunnat gissa att man gör vin i världsklass här. Det är nästan så vi funderar på om vi verkligen kört rätt när det äntligen dyker upp lite vinodlingar och strax efter ser vi skylten som markerar avtagsvägen. Vi välkomnas av Christopher Watkins som låser upp och släpper in oss. Vineriet har egentligen stängt för besökare på vardagar, men eftersom vi åkt hela vägen från Sverige gjorde man mer än gärna ett undantag trots att det är en hektisk period med både ombyggnader och pågående skörd av vissa parceller. Tack för det. Christopher själv ser mer ut som en rockmusiker än en genomsnittslig tasting room manager, och det känns därför helt logiskt att han berättar att han extraknäcker som textförfattare åt bl a Eagle-Eye Cherry! Fram kommer glas och flaskor och han undrar om vi är redo att smaka lite vin? You betcha!

Det är faktiskt första gången någonsin vi dricker något från Ridge. Det har liksom aldrig blivit av trots att Vinunic försett den svenska marknaden så länge jag kan minnas. Ändå var det här besöket ett av de första jag bokade in inför denna resa. Anledningen är vinmakaren Paul Draper som har en tendens att dyka upp som en bockskäggig tomte i alla möjliga sammanhang. Det känns nästan som att man kan öppna vilken bok om vin som helst, och vips så finns han där med några citat. Och det flesta uttalanden jag har läst av honom låter så vettiga och bra att man bara sitter och nickar. För även om man odlat vin här uppe på berget sedan 1886, och även Ridge grundades innan han kom med i bilden så skall förstås en stor del av framgångarna tillskrivas denne man. Nollåttorna blir hans fyrtionde årgång. Med en akademisk bakgrund i filosofi snarare än oenologi har han ett rykte om att gå sina egna vägar, och hans viner framställs ofta som ett slags motståndsrörelse mot nidbilden av sockerstinna eldiga amerikanska viner. Jag vet inte vad han själv tycker om det, men hans målsättning verkar hela tiden ha varit klar: naturliga viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. En fanatisk terroirist. Och med de största namnen i Bordeaux som förebild, åtminstone för cabernetvinerna.

Man får väl säga att han har lyckats. Härom året när det var dags för trettioårsjubileum av Steven Spurriers berömda Parisprovning tog 1971 Monte Bello hem hela klabbet, vilket det skyltas vitt och brett om i provningrummen både på Monte Bello och på anläggningen i Lytton Springs. Man kan riktigt känna deras stolthet, och med all rätt tycker jag. Det är verkligen en fjäder i hatten. Och som om inte det var nog tog 2000 Monte Bello hem klassen för ung californisk cabernet som hölls i samma veva.


Det är verkligen hisnande vackert här uppe med dalen som breder ut sig nedanför. Höjden innebär svalt klimat, med långsamt mognande druvor och sen skörd. Höga syror och måttliga alkoholnivåer kommer på köpet. Jorden innehåller en hel del kalksten - limestone - vilket sägs vara ovanligt för Californien, men samtidigt har man många olika parceller med sinsemellan varierande förutsättningar som alla bidrar på sitt sätt till slutprodukten. Vingårdarna odlas organiskt, utan bekämpingsmedel. Vi får en utläggning om cover crops - annan växtlighet man planterat i vingårdarna för att påverka bla erosion, skadeinsekter och jordens kväveinnehåll, även detta baserat på varje lotts individuella behov. Vad gäller själva arbetet i vineriet används bara naturligt förekommande jäst. Man arbetar med blandad ek - både ny och gammal men företrädesvis lufttorkad amerikansk även om några fat alltid är av ny fransk ek för att kunna jämföra. Det verkar finnas en evig vilja att förbättra sig och att prova nya vägar. Till exempel har man fat av amerikansk ek tillverkade av både amerikanska och franska tunnbindare för att se om det gör någon skillnad. Puh. Med tanke på diskussionerna om biodynamik hos Finare Vinare på sistone kan jag inte låta bli att fråga Christopher hur man tänkt i den frågan; om man övervägt att ta steget fullt ut? Svaret blir att detta nog inte är aktuellt. Vad jag förstår är man nöjd med nuvarande organiska metoder. Paul Draper gillar dessutom sin status som outsider, och man vill inte binda upp sig efter ett regelverk utan vill ha möjligheten att fortsätta gå sina egna vägar.



Ok, är det någon läsare som lyckats undvika att somna? Dags för lite vin. Som vanligt i sådana här sammanhang med en liten brasklapp. Det är inte lätt att under kort tid prova små skvättar av ganska likartade, företrädesvis väldigt unga viner, samtidigt som man har en trevlig diskussion. Men man får åtminstone en grov uppfattning, och det är alltid spännande att jämföra olika viner från samma producent.

2006 Lytton Springs (80% Zinfandel, 16% Petite Sirah, 4% Carignan).
Ungt blåröd. Ack så ung och primär i doften, och min hjärna formligen skriker barbera. Körsbär med så tjock italiensk accent att man börjar göra ofrivilliga latinska handrörelser när man pratar, och en hel del annan mörk frukt också. Vidare en rejäl dos lakrits och en gnutta kött. Snygg, bärig, kryddig smak med en fin matta av tanniner. Varmt men ingen eldighet, fina syror. Balans!

2006 Geyserville (70% Zin, 18% Carignan, 10% PS, 2% Mataro).
Även det här är svårartat ungt, och min hjärna hinner också denna gång springa iväg på barberaspåret en bra bit. Helhetsintrycket är dock betydligt mera knutet än föregående vin, och inte lika fruktigt. Aromspektrat drar dessutom mer åt det röda hållet med inslag av både lingon och tranbär utöver det mörka. Dessutom jord och en hel del grönhet av örter och tobak. Men det är bra, intresseväckande grönhet. Smaken rymmer ett större djup än Lytton Springs, med större komplexitet. Örtigheten går igen i munnen. Återigen fin balans med mellan syror, alkohol och frukt. Ingen alkoholhetta.

2006 Zinfandel York Creek (99% Zin, 1% PS).
Primär, bärig doft med körsbär och hallon. Saftig, pepprig smak med lite eldighet. En del örtig tobak. Skaplig syra och hyfsat tilltagen stramhet. Enklare än de två föregående.

2006 Zinfandel Paso Robles (100% Zin).
80-åriga rankor. Lite syltigare stil än föregående, med tydligare ekkaraktär med kola. I munnen betydligt mjukare, mindre tobak. Minst intressant av zinfandelvinerna.

2006 Zinfandel Pagani Ranch (88% Zin, 7% Alicante bouschet, 3% PS, 2% Carignan).
Från 113-åriga rankor, relativt kallt klimat. Nu är tobaken tillbaka! Snygg sylt med björnbär och körsbär. Lite blommiga övertoner av viol. Saftig smak med pepprigt slut, till och med lite mineralkaraktär. Läskande syror och den där balansen man börjar känna igen i Ridges viner. En favorit!



Vi går vidare med de cabernetdominerade vinerna. Christopher berättar att Santa Cruz Mountains ursprungligen startades som ett klassiskt andravin till Monte Bello för de fat som inte riktigt höll måttet, men att man nu allt mera låter de olika lotternas karaktär primärt styra vilka druvor som går till vilket vin. Man eftersträvar framför allt tidig tillgänglighet samtidigt som man vill ha kvar bergskaraktären som finns i Monte Bello.

2004 Santa Cruz Mountains (51% Cabernet Sauvignon, 47% Merlot, 1% Petit Verdot, 1% Cabernet Franc).
Från halvflaska. Wow, nu byter vi karaktär. Hade jag fått det här blint hade jag självklart gissat på Bordeaux utifrån min begränsade fantasi. Christopher verkar inte helt missnöjd med den kommentaren. Snygg, något utvecklad doft med lakritstonad vinbärsfruktfrukt där det finns både mörka och röda inslag. Vidare jord, grön paprika och lite örtighet. Smaken är läskande, bärig med ett rejält uttorkande tanningrepp om kindernas insidor. Inget under av koncentration eller längd, men bra syror och en fin svans av mineralitet. Gott.

2005 Santa Cruz Mountains (58% CS, 42% M).
2005 sägs vara en bättre årgång än 2004 som drabbades av en del regn precis före skörd. Det här vinet provades några dagar senare på Lytton Springs-anläggningen varför jämförelsen med nollfyran haltar lite, men helheten kändes något mörkare med mer kraft. Cassis och plommon, och ett tydligt drag av karamell och klassisk Bordeaux-tobak. Återigen inget riktigt wow-vin, men god smak med fin renhet i frukten, en del mineralkaraktär och så de där friska syrorna som man förväntar sig. Rejält finmaskiga tanniner som riktigt snörper åt.

2005 Monte Bello (70% CS, 22% M, 6% PV, 2% CF).
Och så trollades en dold flaska fram från sitt gömställe under disken. Vi kunde inte låta bli att skärpa till oss och bli lite rakare i ryggen.
Tät, granatröd färg. Stor doft som är helt överlägsen i komplexitet jämfört med de andra vinerna. Först kommer en rejäl dos mörk frukt med crème de cassis, men det finns också rödare inslag. Vanilj och kryddor tassar efter och hela bilden inramas av en gnutta stallighet trots ungdomen. Smaken ringer av skinande frukt av stor intensitet som absolut flörtar med den så eftertraktade viktlösa tyngden. Växer rejält i slutet och fortsätter att bredda sig långt efter man svalt, som ett crescendo av cymbaler. Fin fatkrydda och läskande syror, och så en tät matta av pulvriga tanniner under all frukt. Smack, mineralkaraktären är svårartat salivframkallande, men det var värst vad litet smakprovet kändes helt plötsligt...

Det här är utan tvekan ett par klasser bättre än alla andra viner vi provade hos Ridge. Riktigt hög kvalitet, men priset är såklart därefter. Hur bra vinet egentligen är känns lite svårt att säga; helst skulle man vilja ha en hel flaska, lite mat och kanske en sådär 15-20 års lagringstid. Kommer det här att slå gräddan av 2005 Bordeaux i blindprovningar om trettio år? Vem vet, vi kanske får återkomma om det...



Vi avslutade med att gå en tur i vingårdarna. Jag är barnsligt förtjust i att krafsa lite i jorden och smaka några druvor när man gör vingårdsbesök, mer för att få en allmän känsla för platsen än att jag faktiskt begriper något. Fast de där varningsskyltarna för skallerormar lägger förstås lite sordin på upptäckarlusten, man slipper ju gärna gifttänder i hälarna när man pallar bergsfrukt. Christopher lugnar oss, skallerormarna brukar mest dyka upp på våren och sommaren, och de har faktiskt inte sett någon alls i år. Men skyltarna är ganska fräcka...

Sammanfattningsvis ett riktigt trevligt besök. Och givetvis kommer Ridgevinerna att ha en lite speciell plats i våra hjärtan hädanefter. Allt var väl inte så bra att man drog efter andan; prisläget ligger generellt ganska högt och än värre blir det förstås här på hemmaplan efter transportkostnader, skatter, importörens och monopolets marginaler och gud vet vad. Men även om jag inte tänker kandidera till ordförandeposten i Svenska Ridge Fan Cluben så finns en röd tråd i alla viner - den rena frukten, den fina balansen och de förhållandevis höga syrorna. Vid nästa lansering måste vi nog köpa några flaskor.