fredag 5 december 2008

2002 Pintia


Dags att dricka upp en av de där enstaka flaskorna man ibland plockar på sig av ren nyfikenhet. Pintia är berömda Vega Sicilias verksamhet i Toro. Visst känns det som att Tempranillo har ett eget namn i varenda jämra spanska vinregion? Här heter den Tinta de Toro, och klonen sägs som vanligt vara speciellt anpassad till klimatet. Vi korkar upp till en synnerligen oinspererad fläskfilé.

Massor av fällning i flaskan som fått stå upp i flera dagar. Tät purpur med granatfärgad kant. Ganska stor doft med en symfoni av rostade och brända inslag: kaffe, rök, jord och brinnande bildäck. Frukten är en lite syltig mörkröd blandning där vi hittar både plommon, blåbär, svarta vinbär och hallon. Ett litet parfymerat blommigt inslag svävar ovanpå, och allt avslutas med nyvässad blyertspenna, ett stopp tobak och lite blod.

Munkänslan är ganska saftig med hyfsat sval karaktär och en känsla av lite bräcklig frukt. Kanske är det årgången som lyser igenom. De brända tonerna från doften dyker upp igen, tillsammans med en liten bitterhet jag gissar kommer från ek. Mitten känns lite ihålig, men vinet breddar sig mot slutet och bjuder på en fin skjuts av lakrits och mineraler i eftersmaken. Det finns massor av pulvriga tanniner, men inget som stör, speciellt inte till mat. Å andra sidan är jag fullständigt tanninresistent.

Inte så dumt; helt klart ett gott hantverk, men tyvärr stupar det hela på den så svårdefinierade, subjektiva och säkert dagsformsberoende helhetskänslan. Jag hittar ingen riktig ingångsport som väcker mitt intresse. Vinet känns väl anonymt, strömlinjeformat och lättglömt. Helt ok att dricka men inget som lämnar något bestående minne. Jag passar på nollfemmorna som släpptes i måndags, även om årgången säkert är betydligt bättre.

6 kommentarer:

Mina Vinare sa...

Hej!

Jag provade ju en 2002a för drygt en månad sedan som jag tyckte var bra. I onsdagskväll hade vi Folieprovning och då dök det upp en 2002 Pintia (helblint förstås). Det var ingen kul upplevelse. Ett riktigt tanninmonster. Precis som du skriver – i pulverform. Till mat går det nog bra men i en provning mot andra viner blir det förödande. Prova inte 2004an om du inte gillade 2002an. Den är riktigt jobbig. Jag passar också på 2005orna. Känns som att spela bort pengarna om man köper det vinet. Då är 2005 Aalto ett bättre alternativ.

Ha det!

PS. Ingen 2003 Pegau? DS.

Frankofilen sa...

Jag kan tänka mig att tanninerna blir ett problem i en blindprovning mot andra viner - sådana saker har ju en tendens att sticka ut ännu mer då. Å andra sidan har jag sällan problem med tanniner. Lite strävhet vill jag absolut ha, men när man provar tillsammans med andra intresserade är det uppenbart att jag är ovanligt okänslig.

2003 Pégau finns i bakhuvudet men får nog vänta ett litet tag. Vi är mer eller mindre småsjuka hela familjen med kaotiska middagar för närvarade. Ikväll blir det amerikansk frukt- och ekbombing i kaliforniennostalgisk anda...

Henrik sa...

Huu, dagsform eller inte, men 334:- för något som är strömlinjeformat och oinspirerande blir pass utan att passera gå. Vinet låter i och för sig inte dåligt, men inte i närheten av omistligt och för 334:- ska man åtminstone närma sig det distriktet - tycker jag.
Annars, visst är det knepigt med enstaka flaskor? Man har ju råkat ut för både bottennapp där man är överlycklig att man inte köpte fler, något mittemellan och så de gånger man sitter över det sista glaset och förstör den totala njutningen genom att svära så det osar för att man inte köpte fler.
Kort sagt - enstaka flaskor är livsfarligt.
Jag tror att vinmakare nånstans ska vara glada att deras konsumenter är oerhört långt i från marknadsekonimins utopi om upplysta.

Anonym sa...

Du har rätt,
Ska köpa 12 pavor Redigaffi och sluta betala på biljävelen.
Kan man sluta och tanka (bensin alltså) också?

Frankofilen sa...

Henrik - visst är det knepigt med enstaka flaskor, och oftast försöker jag köpa åtminstone två, men ibland är det kul att nyfiket chansa också. Blir det vinst är det bara att njuta och inte gräma sig. Hemligheten är kanske att smaka direkt för att kunna köpa fler om man så önskar. 2002 Pintia var visserligen åttiofem spänn billigare än nollfemman, men att kännas ointressant är såklart en av de värsta dödssynder ett vin kan begå oavsett prisklass, så i det här fallet blir det lite grov generalisering och pass på nollfemman för mig. Speciellt med tanke på allt annat som lockar/lockat senaste kvartalet...

Anonym - köper du 12 flaskor Redigaffi är risken stor att du bara sitter fånleende med ett glas i handen och skiter i biljävelen ;-)

Anonym sa...

Amen.