Blandade småhopp

Somliga ägnar påsklovet åt att möta våren i den fria vinvärlden på andra sidan sundet, och åker på safari full av naturligt högvilt man sannolikt måste kunna hemliga handskakningar för att få köpa. Det låter rätt underbart, men själva drar vi norrut till fjällen på jakt efter mer vinter. Men först blir det en tur till närmaste Systembolag för en blandad låda ur ordinarie sortimentet i måttlig prisklass. Det här känns som ett ypperligt tillfälle att kolla in hur det står till med såväl en del gamla favoriter som en del intressanta nykomlingar.

2010 Domaine Santa Duc Les Quatre Terres bjuder på för producenten typiska mörka, lite köttiga drag med körsbär, lakrits och örter. I munnen får man lite generös värme och en god struktur. Fin att dricka nu, i en direkt, okomplicerad stil. Inte så mycket att orda om. (87-88).

2010 Xavier Grenache Vieilles Vignes är en nykomling nu i mars, sannolikt ett specialgjort vin enkom för monopolet. Här handlar det om ren frukt - hallonkola med några körsbär i mixen. Smaken är rätt sötfruktig och ganska enkel, men ren och snygg med lite tjong i baken. Det funkar, klart välgjort. Torde bli en hit till sommarens grillkvällar. (85-86)

2011 Delinea 300 Pinot Noir är också en nyhet nu i mars, producent är välkända Sokol Blosser. Det här alls ingen dålig pinotkaraktär för under hundralappen. Nosen är oerhört druvtypisk med hallon, jordgubbar, körsbär och kanel. Munkänslan slank i svalodlad Oregon-stil med fräscha apelsinsyror. Lite gles och kort, men god. (86-87)

Guigals Côte-du-Rhône brukar jag rekommendera när kollegor och vänner ber om vintips under hundringen. Bäst att se om nollnian är up to snuff. Och visst är den det. Här får man som vanligt ett riktigt franskt tjut, med lite hederlig merde under den väldigt sydländska karaktären av körsbär, björnbär, kött och örter. Årgången är generös att dricka nu, med en god matvänlig stramhet. Bra grejer. (87-88)

2010 La Bastide Blanche måste vara en gjuten kandidat till mest lagringsdugliga vin i sin prisklass? Det här skall förstås egentligen få runda av sig under många år på rygg, men vad katten. Det går såklart att dricka nu, bara man ger det lite luft och vet vad som väntar. För nu snackar vi tokfranskt tjut. Det här är så kompromisslöst i sin stil att man känner baskern växa ut. Det är funkig bondgård tillsammans med mörka bär, lakrits, bränd jord, pinje, violer och en gnutta röda bioäpplen. Smaken bjuder på ordentliga tanniner och rejäl koncentration med lite beska i svansen. Fråga mig inte hur mineralerna lyckas glittra till i mörkret, men det gör de. Ungt som tusan, och ruskigt mycket vin för pengarna. (89-90+)

2006 Terredora Taurasi Fatica Contadina smög sig in i ordinarie i höstas, till ett pris långt under tidigare årgångar. Märkligt nog har jag inte hittat några internationella recensioner av just nollsexan. Samtliga bedömare på Cellartracker verkar också vara svenska. Det är inte svårt att dra på sig foliehatten och försiktigt fråga om inte producent och importör lyckats få till en gammal hederlig cuvée suédoise för att kunna möta de volymer som krävs för en listning i ordinarie sortimentet?

Nåja, vinet är gott hur som helst. Doften öppnar med en del uppenbara nya fat med chokladpraliner, fudge och kryddor. Tobak förstås, och så körsbär, lakrits och lite grus. Greppig munkänsla med rejäla tanniner, bra syror och en gnutta beska i eftersmaken. Det här är karaktärsfullt och gott, och försvarar sitt nuvarande pris utan problem. Jag dricker gärna igen, men inte katten ligger det på samma nivå som andra årgångar? (89)

2011 Chermette / Domaine du Vissoux Fleurie Poncié bloggade jag alldeles nyligen, och det finns väl inte så mycket att tillägga. Annat än hur mycket kärlek det här är. Hallon, blommor och en liten grön kant av örter och gräs. Klunkbar, flörtig, lätt i anslaget men inte utan djup. Sköna steniga mineraler. Tycker det här är så jäkla gott, men förstår att stilen inte är för alla. K hatar sådana här grejer, och kan numera nosa sig till en naturlig bojo nästan innan korken är dragen. Jag får väl dricka de här flaskorna själv, för det här vill man bara ha mer av. Klockren nyhet som verkligen behövs. (90)

2007 Vajra Barolo Albe smakade jag första gången på en obloggad lunch med Giuseppe Vajra i höstas. Det här blir ett fint återseende. Detta måste utan tvekan vara den bästa nebbiolon i ordinarie sortimentet, och levererar rikligt med druv- och ursprungstypicitet för pengarna. Fin parfym, med nypon, kött och lite grusväg. Syrorna har kanske inte riktig spetskompetens, men de räcker till och årgången har å andra sidan gjort vinet helt begripligt redan nu. Inte minst en riktigt skön ingång till Piemonte om man nu inte har smakat vinerna därifrån. Köper fler. (90)
_____________________________

Ja, det här var ju inte dåligt. Känslan är positiv efter alla flaskorna, utan direkta floppar. Nu plockade jag ju förstås inte blint från hyllan utan hade koll på vad jag valde, men nog finns det en del sköna grejer i ordinarie sortimentet trots allt. Fast allra bäst smakade nog en annan marsnyhet. Speciellt om man dricker den med ömmande kropp efter bastun efter massvis med fjälluft och mängder av skidåkning både nedför och (mest) uppför.

2010 Vivier Pinot Noir Willamette Valley

Kul att importören Bristly sätter ned fötterna på amerikansk mark igen efter avvecklade (?) Fort Ross. Mer sånt! Da West Coast känns som en av de allra mest spännande och dynamiska regionerna i vinvärlden just nu, och det finns massvis av goda grejer som gärna kunde få svensk distribution.

En som tjusats av dynamiken och nybyggarandan på västkusten är fransmannen Stéphane Vivier från Bourgogne. Redan som tonåring började han arbeta i vingårdarna hos en granne i Pommard, och efter enologiexamen i Dijon och lite praktik runt om i världen blev han handplockad av självaste Aubert de Villaine till att bli vinmakare på dennes projekt i Napa Valley, Hyde de Villaine.

Fröet till vinerna under egen etikett såddes på restaurang. Stéphane och hustrun Dana satt och muttrade över bristen på goda viner i en stil de gillade i lägre prisklass. Visst måste det gå att göra något bättre? Sagt och gjort, plötsligt hade man utan egentlig ekonomisk uppbackning lyckats köpa in frukt från lägen både i Sonoma och Oregon, och Vivier Wines var fött. 2010 är andra årgången.

2010 Vivier PN är ett skönt sniffevin - en rödlätt, parfymerad rackare med massor av jordgubbar, hallon och rabarber tillsammans med grusdamm och lite örtgrön blommighet. Fin intresseväckande doft med hög druvtypicitet. Smaken är lättfotad och smeksam med återhållen fatbehandling, friska syror och en god avslutning. Visserligen saknas kanske en gnutta längd och djup, men här finns lekfullhet och dansant lätthet. Det här vill man gärna sänka en flaska till av inom kort, här blir det lite påfyllning. (90)

2009 Ken Wright Cellars Shea Vineyard

Ahh, bara en dag kvar till semestern! Det börjar bli dags att ställa in smaklökarna på amerikansk frekvens. Vi tjuvstartar inflygningen mot Kalifornien med att göra en mellanlandning i Oregon och Ken Wrights 2009 Pinot Noir Shea Vineyard.

Vinet bjuder till ordentligt redan vid karafferingen. Frukten är skinande ren med mörkröda drag av hallon, körsbär och lite blåbär. Blåbären leder tankarna till skog, och plötsligt möter en massa mossiga, barriga drag av undervegetation upp. Här kan man tänkas hitta svamp om man skulle lagra, men katten vet om man klarar det. Helheten känns sval och nyanserad utan nämmnvärt bråk från de närvarande faten som mest nöjer sig med att fylla på med en massa tobak och kryddor. Det är en härlig sniff, oerhört rättfram och charmig.

Smaken lyckas med konststycket att vara både slank och rätt maffig på en gång om det är begripligt. Frukten skiner vidare med tart cherries i spetsen och syror som känns rätt höga samtidigt som här finns nog med koncentration att stå upp mot en köttbit. Att det hela inte känns spretigt eller splittrat beror på att balansen är utmärkt, helt utan hetta (14.2% enl etiketten). Och tror man att amerikanska viner inte kan vara mineraliska får man tänka om, här knastrar det ordentligt i den långa eftersmaken.

Ken Wright verkar ha lite småljummet anseende på en del amerikanska vinfora, men det här är riktigt gott. Visst kan man tycka att vinet kanske är lite uppenbart, men det går inte att klaga på druvkaraktären. Skön njutning, på många sätt perfekt som den är just nu i all sin ungdom utan tankar på framtiden. (92)


PS. En jänkare i glasen känns givet, men vad skall man egentligen lyssna på denna Independence Day? På många sätt känns det som att det bästa från USA just nu är en tanig kille från Leksand. The Tallest Man On Earth har uppenbarligen fått en riktig rotblöta i amerikansk tradition, och lyckas med sin lätt nasala röst nästan out-Dylan den unge Dylan, men ändå känns det här som en frisk fläkt. Publiken over there begrep för länge sedan att det här är världsklass, men nu tycks även vi svenskar vakna. Jag har fullständigt lyssnat sönder hans tredje fullängdare som kom härom veckan. En man, hans gitarr och en väldigt massa kärlek. Missa för guds skull inte.





PPS. Äh, vad katten. Här är en till:

2008 Sokol Blosser Pinot Noir Dundee Hills

Lite kluvna känslor inför det här vinet. Doften är ganska trevlig, visserligen fortfarande lite för tydliga drag av fatbehandlingen, men under finns en ganska fin mörk kryddig pinotfrukt tillsammans med en halv trollskog av barrig undervegetation. Invändningarna rör främst smaken, som utan att uppvisa några uppenbara balansproblem såsom syrabrist eller alkoholvärme ändå faller lite platt. Man saknar lite lyft och fräschhet; vinet kommer aldrig riktigt igång och eftersmaken känns en smula snopet kort. Kanske behövs bara lite tid på rygg för att allt skall hamna rätt, jag har väldigt liten erfarenhet av Oregonpinot och vinet är uppenbarligen väldigt ungt med ganska rejält bett i de finmaskiga tanninerna. Vi låter bli att returnera resterande flaskor, men det blir ingen påfyllning. (87-88+?)

PS. Sokol Blosser får räknas till de absoluta pionjärerna i Oregon. Hela produktionen präglas av ett grönt tänkande och är "certified organic". Kom i junisläppet, flaskor finns kvar.