onsdagen den 4:e juli 2012

2009 Ken Wright Cellars Shea Vineyard


Ahh, bara en dag kvar till semestern! Det börjar bli dags att ställa in smaklökarna på amerikansk frekvens. Vi tjuvstartar inflygningen mot Kalifornien med att göra en mellanlandning i Oregon och Ken Wrights 2009 Pinot Noir Shea Vineyard.

Vinet bjuder till ordentligt redan vid karafferingen. Frukten är skinande ren med mörkröda drag av hallon, körsbär och lite blåbär. Blåbären leder tankarna till skog, och plötsligt möter en massa mossiga, barriga drag av undervegetation upp. Här kan man tänkas hitta svamp om man skulle lagra, men katten vet om man klarar det. Helheten känns sval och nyanserad utan nämmnvärt bråk från de närvarande faten som mest nöjer sig med att fylla på med en massa tobak och kryddor. Det är en härlig sniff, oerhört rättfram och charmig.

Smaken lyckas med konststycket att vara både slank och rätt maffig på en gång om det är begripligt. Frukten skiner vidare med tart cherries i spetsen och syror som känns rätt höga samtidigt som här finns nog med koncentration att stå upp mot en köttbit. Att det hela inte känns spretigt eller splittrat beror på att balansen är utmärkt, helt utan hetta (14.2% enl etiketten). Och tror man att amerikanska viner inte kan vara mineraliska får man tänka om, här knastrar det ordentligt i den långa eftersmaken.

Ken Wright verkar ha lite småljummet anseende på en del amerikanska vinfora, men det här är riktigt gott. Visst kan man tycka att vinet kanske är lite uppenbart, men det går inte att klaga på druvkaraktären. Skön njutning, på många sätt perfekt som den är just nu i all sin ungdom utan tankar på framtiden. (92)


PS. En jänkare i glasen känns givet, men vad skall man egentligen lyssna på denna Independence Day? På många sätt känns det som att det bästa från USA just nu är en tanig kille från Leksand. The Tallest Man On Earth har uppenbarligen fått en riktig rotblöta i amerikansk tradition, och lyckas med sin lätt nasala röst nästan out-Dylan den unge Dylan, men ändå känns det här som en frisk fläkt. Publiken over there begrep för länge sedan att det här är världsklass, men nu tycks även vi svenskar vakna. Jag har fullständigt lyssnat sönder hans tredje fullängdare som kom härom veckan. En man, hans gitarr och en väldigt massa kärlek. Missa för guds skull inte.





PPS. Äh, vad katten. Här är en till:




Inga kommentarer: