fredag 31 december 2010

2001 Rioja

Skönt med tankar som slår rot. Under hösten har vi diskuterat Rioja en del via mail. Plötsligt har Finare Vinare en horisontal färdig, fast är det inte egentligen roligare att smaka tillsammans? Jo tack, och hipp som happ har vi ett gäng bloggare på middag dan före nyårsafton. Inte ens ett parti skämda ostron kan få oss på dåligt humör, även om aptitretaren NV Pol Roger Brut Réserve knappast fick den uppmärksamhet den nougattonade, autolytiska citrussmaken kanske hade förtjänat...



Flight 1

Vin nummer 1 bjuder på en lite köttig fattonad doft, där eventuella nyanser dock drunkar i ganska osköna inslag av dill, kåda, vanilj och söt kola. Det här känns rätt kladdigt redan på doften, vilket tyvärr förstärks i munnen. Vanilj och brända rostade inslag fyller ut smaken där frukten drunkar i ekbeska utan chans till räddningsplanka. Syrorna är inte obefintliga, men frukten känns suddig utan fokus och utan direkt lyft vilket blir än tydligare när vi smakar grannglasen. För mycket trä helt enkelt. Nja, det här är inget vidare, säkert någon hyfsat billlig trotjänare? (84-85?)
Facit: 2001 Marqués de Arienzo Gran Reserva. Nej tack, inte igen.

Vin nummer 2 däremot, sablar vilka sköna grejer. Doften är klart mer volatil med salubrin och nagellack, men bjuder samtidigt på en härlig komplexitet. Virkesupplag, kaffe och parfymerade blomsterbuketter trängs med fatkryddor och rödlätt frukt. I munnen får man ett ypperligt balanserat vin med fin slankhet och urgod mineralkaraktär. Frukten är rödsirlig och smalnar av en del i slutet, men det här drar ner ovationer runt bordet. (91)

Facit: 2001 La Rioja Alta Viña Arana Riserva. Inget annat än ett strålande fynd för 194 kr i BS. Det här vill jag dricka igen.

Vin nummer 3 imponerar till en början med mörkare, ruffigare drag av lim och trävirke tillsammans med plommonfrukt, tobak och kryddor. Samtidigt finns här en hel del funk - omdömen som "ostbutik" och "orent" hörs runt bordet. I munnen får man ett till en början ganska maffigt vin som dock klingar en aning ihåligt i mitten och som efter en stund lägger sig platt på rygg med undfallande eftersmak med lite rotfruktssötma. Nja, sådär va? Startar runt (89) men trillar snart ned mot (87) och fortsätter ännu lägre.

Facit: 1997 La Rioja Alta Gran Reserva 904. Det var det värsta, jag känner inte alls igen vinet vi drack häromveckan och som då mest liknade vin nummer två och dessutom blev bättre och bättre efter flera timmar i öppen flaska. Blint är förstås blint, men här måste man fundera på flaskvariation. Besvikelse.



Flight 2


Vin nummer 4 sticker ut med sin ganska moderna doft av violer, ceder, tobak, vanilj och mörkfrukt som de flesta runt bordet vill ha till Bordeauxdruvor snarare än tempranillo. Smaken bjuder på saftiga cassistoner tillsammans med höga blodapelsinsyror som riktigt fräser i tandhalsarna. Lång, koncentrerad eftersmak som tycks rymma mer fransk än amerikansk ek. Kvällens kanske mest atypiska vin, men tvivelsutan riktigt gott och välgjort. (90)

Facit: 2001 Conde de Valdemar Gran Reserva. Uppseendeväckande bra för priset (144 kr), om än inte så värst typiskt.

Vin nummer 5 däremot osar genomluftat, fatlagrat vin på ett sätt som leder tankarna till en bottilagrad klassisk italiensk Riserva. Här får man lätt torkad körsbärsfrukt tillsammans med plommon och vinbär. Faten fyller på med trävirke, marsipan, målarburk och lacknafta, och så sköna mognadstoner av nyskuren svamp och farinsocker. Smaken är örtig och mineralisk i en slank, syrlig kropp. Smaken bär ut i en fin båge och klingar kvar en ordentlig stund med mineraler. Riktigt gott! (91)

Facit: 2001 Vallemayor Gran Reserva. Reades tydligen ut för 150 kronor, synd att man inte var på hugget då. Riktigt bra redan för utgångspriset. Allas favorit i flighten.

Vin nummer 6 känns däremot jobbigt överarbetat, och har en lite schizofren doft där mognadstoner slåss mot ganska råa ekaromer av vanilj och sötslibbig fudge tillsammans med ganska påtaliga volatila inslag. Frukten har en smått torkad karaktär som av korinter och russin; det här känns senskördat. På plussidan finns ganska ordentlig koncentration och lite mineralgnister men vad hjälper det när syrorna är så låga. Vinet landar ganska platt på rygg utan lyft. (87)

Facit: 2001 Marques de Murrieta Castillo Ygay Gran Reserva Especial. Det var det värsta, den här flaskan från novembersläppet har jag hållt i och tänkt köpa. Massor av poäng och "MASSIVELY balanced" enligt Gary Vaynerchuk. Platt, tråkigt och överarbetat tycker jag, fullständigt underkänt för trehundra bagare.



Flight 3

Vin nummer 7 har en hel del likheter med första glaset. Samma kladdiga intryck här med vanilj, kåda och kola tillsammans med lite brända, rostade toner som effektivt dränker både tobaken och den plommontonade frukten. I munnen får man skaplig koncentration tillsammans med fatlakrits. En del sandiga tanniner som fortfarande sprattlar, och så skapliga syror (vilket dock knappt någon runt bordet höll med om). Fast rätt trist ändå. (86-87)

Facit: 2001 Marqués de Arienzo Gran Reserva Especial. Den här stora producenten tycks inte vara något för mig...

Vin nummer 8 är en bonusflaska från Anders och beskrivs enklast som något jag aldrig stött på förut. Rent trolsk doft som hämtad från något Bauer-motiv med blandade svala skogsbär, rabarber och grundskolans saftsås. Vidare enbär och en örtig kryddighet som bordets mer världsvana gäster snabbt ringar in som marijuana...
I munnen får man ett vin som fortfarande har en hel del sandiga tanniner, och så en tydlig varmklimatsprägel med rätt låga syror och en tydlig alkoholnärvaro även om här inte finns något som bränns eller ens hindrar drickbarheten nu. Oj, vad kan det här vara. Anders meddelar att det här är ett av kvällens äldsta viner. Någonting med tanninerna får mig att tänka på bergskaraktär, och syrorna känns väl knappast europeiska? Kan det vara Tognis andravin Tanbark Hill? Nähä... (90)

Facit: 2000 José L. Ferrer Reserva Especial. Ett Majorkanskt vin från Binissalem på åtminstone 60% Mantonegra och så Tempranillo och Cabernet Sauvignon. Vidgade vyer.

Vin nummer 9 får agera färdknäpp. Rätt tydliga fat med kaffe, och så en väl tilltagen frukt med rödbetor och körsbär tillsammans med multnad, tobak, svamp och undervegetation. Fin saftighet, sköna syror och en rätt generös munkänsla om än med kanske lite väl tydliga fat i nuläget. Några hittade en smula hetta i eftersmaken, även om jag själv inte stördes av de 14,5 procenten. Gottigottgott. (91)

Facit: 2007 Walter Hansel Pinot Noir Cahill Lane. Mycket bra men North Slope är nog ändå snäppet mer i min smak denna årgång.

Gott nytt år alla vintokar! Vi ses på andra sidan...

tisdag 28 december 2010

Årets viner 2010



Dags att lägga ännu ett års vinupplevelser till handlingarna. Somliga glas försvinner ur minnet tämligen omgående, medan andra dröjer sig kvar och fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter att man svalt. Jag älskar viner som har en tendens att åter dyka upp när man minst anar det; ser man mig till exempel med glansig frånvarande blick på pendeltåget en mulen novembermorgon kan det mycket väl vara Randy Dunns fantastiska 2004 Howell Mountain som gjort sig påmind. Året har bjudit på många goda minnesvärda viner, och att välja ut tio stycken är inte det mest lättlösta av lyxproblem. Som vanligt är det inte alltid de viner man satte högst poäng på som skiner starkast i minnet, likaså finns ingen egentlig inbördes ordning mellan vinerna trots numrering.

1. 2004 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain. Ett överjävligt gott vin med alldeles bedårande bergskaraktär, och stackars 2007 Pégau hade inte en chans den där lördagkvällen i maj. Så här i backspegeln är nog Dunns nollfyra den bästa jänkare jag druckit.

2. 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Tredje gången gillt gick vinet på knock med sagolik doft, invändningsfri balans och sanslös längd, samtidigt som de tidigare så ruffiga och oborstade dragen börjat ge vika för ren och skär elegans. Magnifik njutning på Munskänkarnas prestigecuvéeprovning, och det blev än en gång uppenbart att Parker faktiskt kan se genom väggar.

3. 2003 Roagna Barbaresco Pajé. Av någon outgrundlig anledning blev det aldrig någon post, men Roagnas 2003 Pajé har levererat varje gång vi druckit den. Klockren parfymerad barbarescokaraktär inramad av klart årgångsatypiska daggfriska syror. Så gott och komplext redan nu, men fortfarande med stor potential. Tre flaskor har slunkit ner under året, vilket förstås inte håller i längden. Det fick bli påfyllning häromveckan, lyckligtvis finns vinet kvar att beställa.

4.
2000 Château Montrose. Trots en uppsjö av magnifika nollnior på Tryffelsvinens bordeauxprovning i september var det inte svårt att utse dagens glas. 2000 Montrose imponerade på ett rent gåshudsframkallande sätt. Det var bara att svälja skammen och hålla fram glaset en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning...

5.
2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga tar sig in på listan med en uppercut rakt in i lustcentrum. Rent ut sagt svingod, hedonistisk glorious Grenache. Frågan är om det inte måste bli lite mer från Australien under 2011?

6.
2006 E Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Med tanke på hur det här vinet briljerade vid inte mindre än tre tillfällen under hösten känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal faktiskt har ytterligare en växel att lägga i. Jo, de tre LaLaLa-vinerna var snäppet större, men det är Château d'Ampuis som tar sig in på listan. Syrah som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan.

7.
2002 Dominus. Den kanske mest franska av Napa Cabs gjorde inte bort sig den där torsdagen i april, och hade sannolikt suttit som en smäck även om inte blodpuddingen utgått...

8.
1989 Château Haut Brion. I sista glaset på munskänkarnas Big Five-provning i januari blev det äntligen fyrverkerier. Elektricitet, bredd och djup hos ett rent pulshöjande vin.

9.
1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men Jadots färdiglagrade nittiosjua i augustis mellansläpp levererade på ett sätt som fick en att plocka fram psalmboken. Sade jag tack?

10.
2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco som inte bara var årets överlägset godaste unga Barolo, utan en av de bästa Barolo jag någonsin smakat. Parfym, nebbafrukt att dö för och så en liten knivsudd fat som sannolikt kommer från den avhyvlning Conterno brukar ge sina botti med jämna mellanrum. Livsfarligt god redan nu. Sällan har ett släpp känts så nödvändigt som när några flaskor dök upp i mitten av maj.

Tack för alla delade flaskor och upplevelser, alla diskussioner och skratt. Gott nytt år allihop!

Edit: Frågan är hur i hela friden jag kunde glömma att 2004 Romirasco faktiskt dracks i år? Det är nackdelen när man aldrig kommer till skott och skriver ned sina upplevelser. Ledsen 2007 Chante le Merle, din tid kommer nog när det är dags att sammanställa listan 2015...

måndag 27 december 2010

2 x 2005 Bordeaux



Julfirandet har bland annat bjudit på Bordeaux från Farmors och Farfars samling. 2005 Château Citran hade en betydligt mer öppen och tillgänglig doft än senast vi provade, och bjöd på ganska yppig nollfemmefrukt med körsbär, plommon och vinbär tillsammans mängder av fatmarkörer som kaffe, choklad, mandelmassa och kåda. Lite ungdomlig smörkola som blåste bort under kvällen, medan dragen av tobak, barr och jord snarast stegrades med luft. Doften var fortfarande ganska primitiv och snudd på italiensk, men landade slutligen tryggt i Bordeaux.

I munnen fick vi ett vin med en medelfyllig kropp och en rätt sval munkänsla även om årgången bidrog med bra skjuts i frukten. Vinet hade ett fortfarande ungdomligt men skönt grepp, och klingade kvar en duktig stund med lakrits och tobak. Mitten var väl kanske inte helt kassaskåpssäker, men gott var det, rent av lysande för €11. Faktiskt blev det bordets blinda favorit framför en kådig, lite eksöt och aningens klumpig 2004 Finca Sandoval. (88)



Under veckan smakades även 2005 Rollan de By som hade en djup, tät färg av oxblod. Öppen, utåtriktad och ganska modern doft av plommon, körsbär och cassis tillsammans med fuktig jord och tobak. Snygga fat med lakrits, kaffe och kryddor, och så lite rostbiff och stallighet som ruvade i bakgrunden och bara väntade på att komma loss. I munnen fick man en rejäl dos årgångstypisk, solmogen frukt. Bra balans i form av fina syror utan baktyngd, och en lång eftersmak med mineraler och lakrits. Trots ett modernt, utåtriktat och direkt tillgängligt anslag (vad kan man annars vänta sig från önologen Riccardo Cotarella?) landade vinet i Bordeaux. Något att kolla upp för alla som gillade 2004 Haut Carles. Vi lägger undan några flaskor. (90-91)

lördag 18 december 2010

1997 La Rioja Alta Gran Reserva 904


Ibland kommer det plötsligt bara över en. "Hmm, vore det inte väldigt gott med en traditionell Rioja till lammet ikväll?". Jovisst vore det det. Senaste halvåret har ju trots allt bjudit på några riktigt läckra och minnesvärda upplevelser från regionen i form av 2001 Prado Enea och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial som nog egentligen var bättre än vi riktigt begrep just då nere i den spanska värmen. Så, för en traditionell Riojafix i den myllrande julhandeln en lördag strax före klockan tre, who ya gonna call? La Rioja Alta! Ordinarie sortimentet har ibland sina ljusa sidor...

1997 Gran Reserva 904 har en stilig rubinröd färg med ett litet brunstick och tegel i kanterna. Skön genomluftad, fatpräglad doft med mognadstecken. Här hittar man både jordgubbssylt, vinbär och torkade körsbär innan faten kickar in med virkesupplag, målarburk, kakao, kryddor och lite vanilj. Så värst mycket dill står inte att finna, men farinsocker och läder åker upp på mognadskontot. Vinet får lufta sig i öppen flaska och blir bara bättre och bättre under kvällen med mer av tobak och undervegetation samtidigt som doften får ökad höjd av parfymerade inslag av blommor. En mycket fin sniff som ger vissa associationer till både traditionell barolo och gamla portugiser även om den förstås mest skriker gammelrioja.

Smaken är mjuk och bärig, helt utan hårda kanter. Frukten har lite torkade inslag men är långt från intorkad; vinet sprattlar på ordentligt i munnen och är väl sannolikt så gott som immunt mot tidens tand efter all fatluftning. Munkänslan är aningen syrlig med tyngdpunkten och energin flyttad till eftersmaken. Mmm, det här skjuter ifrån på ett härligt sätt, och eftersmaken kommer dessutom i en fin andravåg innan den ringer kvar riktigt länge med kryddor och mineraler.

Men så gott! Varför dricker jag inte mer Rioja? Karaktärsfullt och moget för under trehundra spänn; hade ett sådant här vin kommit i ett tillfälligt släpp hade det sannolikt tagit slut på nolltid. Klockrent till mat, men samtidigt så komplext och finstämt att det gör sig utmärkt för sig självt. Det här borde tilltala alla vänner av klassiska gamlavärldenviner. (92-93)

fredag 17 december 2010

2008 Melville Syrah Estate Verna's


Vi ger oss på ännu en flaska av Melvilles Verna's, mindre än två månader sedan förra gången. Och de fina intrycken består. Samma druvtypiska doft av mörka bär med samma skönt charkiga inslag av lufttorkad skinka och rökt bacon. Möjligen känns violerna och tallbarren ännu tydligare den här gången med lite inslag av kåda, samtidigt som de svarta oliverna är lite mer återhållsamma. Lakrits och kryddor rundar av, och jag trillar dit på samma sätt som senast. En riktigt öppen och tillfredsställande doft!

Smaken gör inte ont heller. Vi håller visserligen rätt hårt på serveringstemperaturen, men jag har inga som helst problem med etikettens 14,9 procent, och frukten har en sval karaktär trots sin yppighet. Syrorna får betecknas som höga med citrusinslag. Lång, kryddig eftersmak.Väntar man sig en slank nordrhônare från 2008 blir man förstås besviken, men själv tycker jag det här är en klart tilltalande kalifornier från en av delstatens svalare appellationer. Riktigt skönt att sippa på till uplösningen av Mad Men säsong två. (91-92)

PS. Man blir förstås nyfiken på Melvilles 2008 Syrah Donna's som släpptes i BS den 1/12 (och som klockade in på rent uppseendeväckande 98 Parkerpinnar). Trots en lagd e-beställning sekundrarna efter kl 10:00 dök det aldrig upp några flaskor. Någon som hade mer tur? Man kan inte låta bli att fundera på hur många flaskor Divine egentligen hade.

söndag 12 december 2010

2000 Château Cantemerle


Inga konstigheter - söndagmiddag och Bordeaux. 2000 Cantemerle har hamnat i en otroligt skön fas av sin utveckling: slottstypisk slank elegans parad med begynnande mognad och så lite extra ummph i frukten från den goda årgången. Doften bjuder på mängder av tobak tillsammans med parfymerade, blommiga inslag. Möjligen är det närheten till Margaux som spelar in; Cantemerle ligger som bekant strax utanför kommungränsen. Vidare jord, lakrits, kaffe och en nästintill brettig, mild stallighet. Läder och farinsocker vittnar om vinets ålder medan frukten rör sig i gränslandet mellan svarta vinbär, plommon och jordgubbar. En öppen, läcker och mycket givande doft. Me like.

Smaken är slank och läskande med höga, friska syror. Tanninerna har till stor del smält undan, men en del dröjer sig fortfarande kvar i fin pulverform. Det här handlar mer om finess och elegans än om kraft, även om det finns intensitet i aromerna så det räcker. Lång och läcker eftersmak med salmiak och fin mineralkaraktär. Även om vinet känns ganska drickfärdigt nu finns här gott om liv kvar, frukten har fin stuns utan tecken på att lägga sig. Nästa flaska kan gott vänta fem år. Bordeaux för bourgogneälskare. (91-92)

lördag 11 december 2010

2006 E. Guigal Château d'Ampuis


Tänk om man kunde stoppa tiden. Bara frysa det här vinet i sin utveckling här och nu. Ja, jag vet att det kan sannolikt kan lagras tills barnen tagit examen och att man egentligen inte skall klunka i sig så här ung Côte-Rôtie, men vem bryr sig? För jag vet också att det med mognad kommer att bli annorlunda. Kanske inte sämre men absolut annorlunda, och för min del så är det alldeles perfekt som det är just nu, tack så mycket. Läser man för mycket tekniska detaljer kan man lätt tro att 38 månader i splitternya fat borde resultera i en fet nysågad planka i munnen, men skall man sammanfatta det här vinet med ett ord kommer man långt med elegans. Och kommer någon dragandes med benämningar som terroir, ursprungstypiskt och burgundiskt så tänker inte jag säga emot. Visst finns eken där i form av mjölkchoklad, kola och kaffeskyar, men den är så vanvettigt stiligt infattad i helheten att man knappt märker den. Var Guigal gjort av alla de där trämånaderna begriper jag bara inte. I förarsätet sitter istället massor av blommiga övertoner tillsammans med ljusa inslag av örter och barr, och så en syrahfrukt att dö för med inslag av hallon, körsbär och vinbär. Mörka inslag av bacon, tjära, medwurst och lufttorkad skinka kontrasterar på ett härligt sätt mot det ljusa och parfymerade, innan allt avslutas med kryddor hämtade från hela orienten. God dayum, det här kan mycket väl vara årets sniff...

Men som vanligt är det i munnen man hittar de tydligaste tecknen på storhet. Det här är gott på en rent fysisk nivå, klart stönframkallande. Alla parametrar tycks befinna sig precis mitt i prick för min personliga smak, från de klingande rena syrorna via den svala men intensiva munkänslan till de silkiga tanninerna. Nämnde jag elegans? Och så en veritabel explosion av mineraler i den vansinnigt långa eftersmaken. Slank och svalt, javisst, men oj så smakrikt. Vilken längd! Vilken balans!

Det här vinet sjöng redan på provningen hos Vinunic härom månaden, och fortsatte på samma knäckande sätt när det dök upp blint hemma hos Finare Vinare någon vecka senare. Att få dricka det tre gånger på så kort tid är förstås en ynnest, och banne mig om inte vinet levererar på samma sätt ikväll igen. När man njuter vinet så här i djupa klunkar på hemmaplan känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal uppenbarligen har ännu en växel att lägga i. Det här är Syrah (med Viognier som äktenskapsmäklare) som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan. (96-97)

söndag 5 december 2010

2007 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope Vineyard


2007 Hansel PN North Slope har en stilig, helt transparent granatröd färg. Den unga doften är på riktigt gott humör med massor av körsbär, blodapelsiner och hallon tillsammans med kött och kryddiga drag av ingefära och mynta. Efter hand dyker skogiga, mossiga drag av undervegetation upp samtidigt som faten fyller på med inslag av kaffe, kakao och lite vanilj. En öppen, tillgänglig och mycket lustfylld doft.

Smaken fortsätter i samma utåtriktade stil. Jag faller som vanligt pladask för så här bra kalifornier, speciellt när producenten lyckas undvika att frukten slår över i för mycket cherry coke. I munnen får man ett ordentligt saftig vin med apelsinlika syror och drag av både blodapelsiner och granatäpplen. Avslutning är rätt bred med generös frukt och lite fatkryddighet, där en dutt mineralkaraktär skickar upp mungiporna ytterligare. En riktigt charmig pinne med fin balans i klassisk kalifornisk smakrik och fruktig stil, det här är minst lika bra som nollsexan om inte snäppet bättre. Jag hade tänkt strunta i decembersläppet, men det här vill jag nog ha lite mer av. (92)

onsdag 1 december 2010

Prestigecuvéer från Châteauneuf med Munskänkarna

Debattens vågor har stundtals svallat höga när det gäller prestigecuvéer från Châteauneuf-du-Pape. Förespåkarna har ofta menat att de ger en unik chans att spegla en viss terroir, medan nejsägarna talat om förlust av traditioner och allt mer urlakade standardcuvéer. Hur man än positionerar sig i debatten (själv tycker jag båda sidor har sina poänger) står en sak klar - dessa cuvéer tycks vara här för att stanna.

Stockholmsmunskänkarna har bjudit in Bristly-Gabriel för att leda en provning med fokus på just specialcuvéer. Vinerna serveras i lugn och ro i parvis turodning; ett tillvägagångssätt jag blir mer och mer förtjust i. Hade man i stället hällt alla viner i parallella glas hade fokus oundvikligen inriktats på att hitta det "bästa" vinet. Så här får varje vin chansen att visa upp sig på egna meriter, och det finns gott om tid för diskussion mellan varje par.

Första paret: "traditionellt vs. modernt"

Glas nummer ett har en tät blåröd färg. Doften bjuder på en tät matta av frukt och fat - fikon, blåbär och körsbär minglar runt med fudge, lakrits, kåda och en knivsudd vanilj. Efter hand märks en fin blommig parfym, örter och lite inslag av röda äpplen. Smaken fortsätter i samma täta, fruktpackade och fatade stil med massor av nollsjuefrukt i ett helgjutet mittparti. Trots lite eld i baken tycker jag här finns en stilig, svalkande helhetskänsla även om det i den efterföljande diskussionen framfördes flera invändningar mot eldighet och spretighet. Lång eftersmak med både mineraler och en gnutta vaniljsås, även om eken sitter ihop rätt bra med helheten. Det här bör vara Vaticans Réserve Sixtine, intrycken känns igen från i våras. Kanske har vinet stängt ned en smula sedan dess, inte riktigt samma wow-upplevelse. Rätt modernt. (92+)

Facit: 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine. 55% Grenache, 30% syrah, 15% Mourvèdre. 70% lagras i barriquer, 30% i tank.

Glas nummer två har en ljusare, mer rubinröd färg. Åh, herregud vilken brettanomycesbomb! Nosen möts av en vägg av hästfiltar och gamla plåster. Och jag gillar det. Efter stund har en del av bretten blåst bort och fram träder ganska rödlätt frukt sprinklad med kirschlikör. Dessutom salmiak, lakrits och örtiga toner av både garrigue och stjälkar. Det här är helt klart en traditionalist, en känsla som blir än tydligare när inslag av tång och noriark tittar fram. Riktigt fin doft om man gillar stilen. Tror man att alla nollsjuor är slampiga vidöppna fruktbomber finner man här ett bra bevis för motsatsen; smaken lider visserligen ingen brist på frukt, men munkänslan är samtidigt ganska ungdomligt kartig och lite kärv med ordentligt grepp som ber om mer lagring. Syrorna känns avgjort högre än i grannglaset. Det traditionella anslaget, de funkiga, brettiga tonerna i doften och de fina syrorna pekar förstås mot Pégau, men det här är kanske inte riktigt på samma nivå även om det är väldigt, väldigt gott. (93-94+)

Facit: 2007 Bois de Boursan Cuvée des Felix. 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 10% Syrah och 5% andra tillåtna druvor. 18 månader i gamla barriquer.



Andra paret - "de udda fåglarna".

Glas nummer tre fullkomligt osar av svartvinbärsnickel, ja till och med lite vinbärsblad. Vidare lakrits, garrigue med mynta i spetsen, hallon, choklad och inslag av kött. Doften känns både spretig och en smula knuten till en början, men efter en stund höjer sig fina citrusaromer ur glaset. Smaken är stor och maffig med de flesta mätarna på max. Här finns massor av kraft, men också en i mitt tycke väldigt påtaglig spretighet och eld i baken. I den varma svansen förkolnas lite mineraler tillsammans med en knivsudd vanilj. Nja, det här är väl mycket för mig i nuläget, inte min stil. Förhoppningsvis kan lagring runda av vinet och tona ned hettan. (90-91+? utan stilpoäng)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Tintot. 100% Mourvèdre från gamla stockar. Uppfostrad i (delvis gamla?) barriquer.

Glas nummer fyra har en betydligt mer harmonisk och samlad doft, med mer mörka inslag av svarta oliver, mörka körsbär, asfalt och jord. Köttiga drag av blod och grillad kyckling på djupet. Smaken har bra grepp, massor av läcker frukt och en fin, saftig munkänsla. Visst finns även här en smula eld i baken, men inte alls på samma sätt som i grannglaset. Lång, god eftersmak med mineralkaraktär och en knivsudd vanilj som skvallrar om att här nog finns åtminstone en del nya fat med i spelet. Lägg då till den rätt uppenbara syrahkaraktären i doften så bör det här vara 2007 Fiancée. Tycks vara på väg åt helt rätt håll jämfört med förra smakprovet för ett år sedan, även om syrahkomponenten fortfarande tydligt sitter i förarsätet. Fortsatt lagring som gäller... (93+)

Facit: 2007 Domaine la Barroche Fiancée. 50% Syrah uppfostrad i barriquer och 50% Grenache från foudres.



Tredje paret - "de tunga grabbarna"

Glas nummer fem har en tät, rödsvart färg. Här får man snurra rejält för att doften skall komma loss, men efter en stund tittar en ganska dov, tät frukt fram med tydliga chokladiga inslag av grenache från riktigt gamla stockar. Jord, blod och nötter (!) fyller på, och överst tillkommer massor av parfymerade inslag av rökelse, citrus, lavendel, pinjebarr och lite hederlig äktfransk funk. Mycket skönt sniff! Smaken bjuder på en tät, maffig munkänsla med massor av kraft och en ruggigt lång eftersmak med kvällens kanske tätaste mineralkänsla, rena stenröset. Smack, det här vinet tycks aldrig ebba ut, vilken längd! Men vad katten kan det vara? Gabriel ger ledtrådar som att producenten själv tycks anse att vinet är något av ett missfoster och att det innehåller hela 9 gram restsocker per liter. Hoppsan, det märkte jag inget av, men det är en av tjusningarna med att prova blint snarare än att läsa etiketter. Jag tycker alla mineralerna torkar upp fint i "sväljet". Ingen aning om vad det är, men väldigt, väldigt gott i vart fall. Eventuell upplevelse av sötma lär dessutom gå in en del med lite lagring. (95-96)

Facit: 2007 Domaine Saint Préfert Réserve Auguste Favier. 85% Grenache och hela 15% Cinsault vilket kanske förklarar de nötiga inslagen i doften. Riktigt bra för priset får man säga.

Glas nummer sex upplevs också som ganska knutet men bjuder ändå på förförisk, skinande ren frukt med inslag av cassis, körsbär och hallonpastiller. Intrycket är lite proffsigare och kanske mer tillrättalagt än grannglaset. Lakrits, jord och barrig garrigue fyller på tillsammans med ett litet rostat fatinslag. Smaken är tät och lång med saftiga citrussyror, fin mineralkaraktär men också initialt en smula spretighet med en något varm, kirschig känsla i svansen. Med mer luft samlar dock vinet ihop sig. Det är hur som helst vansinnigt gott, och drar ifrån grannglaset med en noslängd precis innan flaskorna kommer fram. Det här proffsiga, förföriska intrycket med sådan ren, pastilltonad frukt och en lätt fatkyss måste förstås vara Janasse? (95-96)

Facit: 2007 Domaine de la Janasse Cuvée Chaupin. 100% Grenache, uppfostrad till 70% i foudres och resten i barriquer varav 30% nya.



Sista paret ut.

Mitt första intryck av glas nummer sju är samma svartvinbärsnickel som i glas nummer tre. Men här finns så mycket mer än hos det vinet. Jordgubbar, lakrits och lavendel! Kött, garrigue och järniga mineraler! Jord, citrus och körsbär! Snälla stoppa mig, vilken sagolik doft! Smaken är lika sagolik den med en urläcker munkänsla med klockrena syror, härligt grepp och en fast kärna av tät, sval frukt. Invändningsfri balans, sanslös längd, ja rent magnifik njutning redan nu trots att vinet uppenbarligen är vansinnigt ungt. Med tanke på likheterna med Tintot i glas tre måste det här vara 2007 Quet. Det är tredje gången jag smakar vinet, och det här är den bästa uppvisningen hittills. Helheten tycks ha dragit sig mer åt det röda hållet, samtidigt som de lite ruffiga, oborstade dragen börjar ge vika för ren och skär elegans. (97+)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Parker kan uppenbarligen se genom väggar...

Fast glas nummer åtta går inte heller av för hackor. Efter några minuter av knuten unknad vecklar doften ur sig till ett panorama över Vaucluse. Så här skall foudresuppfostrad gammelgrenache dofta! Nori, sjögräs och kryddig garrigue på en bakgrund av salmiak, lakrits och massor av kirschig frukt med inslag av fikon och jordgubbssylt. Med ytterligare lite luft framträder en citruston mer tydligt. I munnen får man ett fruktpackat vin med lätt syltiga inslag som ändå bjuder på skön balans med friska citrussyror och en rent förunderligt snygg tanninstruktur. Lång, mineralisk eftersmak. Tufft att ställas mot Quet, och hade nog mått bra av ännu mer luftning - denna magnum kändes lite mer knuten än den flaska vi korkade upp i somras - men ändå... Oj, så god den är. (96)

Facit: 2005 Domaine la Barroche Pure. Sitter man på några flaskor kan man nog med fördel glömma dem ännu några år.



Stort tack Gabriel för en härlig provning! Som ordföranden påpekade - svårt att komma på bättre sätt att spendera en svinkall tisdagskväll på...