fredag 29 oktober 2010

Nya årgångar från Guigal



Vinunic med VD Claes Lindkvist i spetsen bjuder in till en provning av blandat smått och gott med huvudinriktning på nya årgångar från Guigal som släpps inom kort. Vi hinner knappt hälsa innan vi sitter bekvämt vid ett bord med första vinet i glaset.

2009 Guigal Côtes-du-Rhône Blanc är blekt silvrig. Vinet är en salig blandning på 55% Viognier, 20% Rousanne, 10% Marsanne, och fem procent vardera av Clairette, Bourboulenc och Grenache Blanc. I nosen får man en ung, nyjäst doft med päron, mango, melon och citrusolja. Efter en stund tittar lite sköna sydfranska inslag av anis och örter fram. Smaken är sval med för druvsammansättning riktigt skapliga syror i tidigt skördad stil. Visst grepp från skaliga tanniner men samtidigt ganska gles utan riktig längd. Fräscht och välgjort, men de här vita rhôneblandningarna begriper jag mig inte riktigt på. 115 kr/BS. (85)

2006 Guigal Hermitage Blanc har en helt annan lyster med sin mässingstonade färg. I nosen får man fetare gulfrukt än hos föregående vin, med mer tydlig fatprägel av vanilj och kryddor. Frukten har visst tropiskt tycke utöver päron. Smaken är kryddig och rund, med rätt fet munkänsla och låga syror; jag saknar en del lyft och fräschhet och faten är inte speciellt snygga med sina inslag av hasselnötter och vanilj. Lite fadd känsla. Ännu en gång blir det tydligt att det här inte riktigt är min sorts vita vin. 395 kr/BS. (88-89)



Så över till röda, och nu snackar vi min sorts viner. Fast de första nollfemmorna tycks rätt knutna just nu...

2005 Guigal Saint-Joseph har en blyg, försiktig doft där man mest får garrigue och lite violer. Frukten känns helt knuten till en början, samtidigt som här finns spår av viss utveckling med bonniga inslag. Smaken är betydligt bättre - slank och syrlig med ljusa bär, mjuka tanniner och en skön munkänsla. Fin pepprig längd. Inte alls dumt, här handlar det nog bara om att vänta en smula. 199 kr/BS (90)

2005 Guigal Côte Brune et Blonde har en tätare, rubinröd färg. Doften är aningen knuten, men framför allt ung med en massa italienska körsbär och fatig bittermandel toppad med en smula volatilitet. Lakrits och vitpeppar följer efter, och så lite parfymerade inslag av violer. Här finns inte mycket av syrahtypiska inslag i nuläget. Smaken har en skön munkänsla med mineraler och och bra syror, fin stuns i frukten även om den känns en smula knuten. Vinet känns förrädiskt mjukt i anslaget, men när man svalt tar de årgångstypiska tanninerna kinderna i ett rejält snörpigt grepp. Återigen ett vin man bör vänta en smula på. 439 kr. (92+)

2006 Château d'Ampuis är alldeles underbar! Ingen tunnel här inte, bara slösande ren, pepprig syrahfrukt som drar åt björnbär och körsbär. Parfymerade övertoner med garrigue, och en otroligt snyggt integrerad fatbehandling. Slank, tillgänglig, rent av fantastisk munkänsla med en massa underliggande kraft. Det här är faktiskt oemotståndligt redan nu med klockren drickbarhet. Riktigt lång eftersmak med slösande mängder mineral. Snorgod! Det är väl egentligen bara när nästa trio hamnar i glasen som man kan hitta en del svagheter. Då märks en lite grön, örtig ton tydligare liksom en (relativ) gleshet, men det här är trots allt absolut toppklass. 995 kr. (95)
_________________________

Och så är det dags för en av de mest upphetsande flighter jag druckit. Visst vore ens vinvärld lite enklare om de här dyrgriparna inte var fullt så bra som alla skyhöga poäng antyder? Om man kunde avfärda vinerna som översminkade och vulgära efter hela 42 månader i ny ek? Men faktum är att det här är syrah på absolut högsta nivå, en ny måttstock för mig. Och det finns elegans så det räcker och blir över; fataromerna är så vansinnigt snyggt inbakade i helheten att man undrar hur Guigal bär sig åt. Alla tre vinerna är alldeles underbara redan nu, det ligger nog en del i det där påståendet att stora viner smakar gott under hela deras livslängd. Vilket man föredrar är mest en fråga om personlig smak. Däremot inte sagt att det inte finns skillnader...



2006 Guigal La Mouline har den mest förföriska doften, och är kanske det vin som vid kvällens slut är min absoluta favorit. Flightens ljus om man så vill, eller den feminina sidan att jämföra med La Landonnes mörker och maskulinitet. Rent förförisk doft, öppen och parfymerad med blommor och röd syrahfrukt, peppar och lite chark. Faten är fantastiskt snyggt invävda i helheten redan nu med mjölkchoklad och kaffe. Smaken är vidunderligt ren och ypperligt balanserad. Så mycket kraft och koncentration men ändå sådan lätthet! Massor av mineral, och en snudd på oändligt lång eftersmak. Oh. My. God. (98-99+)



2006 La Landonne är motsatsen, Yang till La Moulines Yin, mörkt och maffigt. Här handlar det om uteslutande syrah utan blommiga viogniertoner. Vinet är flightens mest "gröna", med massor av örter, pinjekåda och tobak. Frukten drar mer åt björnbär och körsbär, och faten är visserligen lika snyggt integrerade som hos de andra vinerna men tycks ge mörkare drag av choklad och kaffe. Återigen samma klockrena, viktlösa, välbalanserade munkänsla. Herregud vilket vin, vilken syrah! Mineraler står som spön i backen, och eftersmaken tycks aldrig ta slut. (97-99+)



2006 La Turque hamnar lite mittemellan, och känns till en början som det svagaste kortet men är samtidigt det vin som växer mest i glaset. Här har frukten lite inslag av persika, och det finns också smått volatila, limmiga inslag från faten. Lakrits, kåda och salmiak. Smaken har samma elegans och slankhet som de andra vinerna i flighten och samtidigt samma paradoxala kraft och tyngd. Kanske det mest knutna vinet i munnen, men ändå en fullständig njutning redan nu. Bra tryck, imponerande balans, ursnygga tanniner. Sagolikt. (97-98+)

Det blir fånigt att stapla superlativer, och det känns ännu fånigare att hålla på med poäng när det gäller viner av den här kalibern. Visst är de fortfarande vansinnigt unga, men det här är ungefär så bra det blir. Kanske vore det på sin plats med hundra pinnar, åtminstone till den alldeles bedårande, förföriska La Mouline. 2195 kronor är förstås vansinnigt mycket pengar för en flaska jäst druvjuice, och själv kommer jag inte att köa på måndag. Men tycker man sig ha tillräckligt god ekonomi så får man åtminstone syrah så god den rimligen kan vara. Vi andra sneglar på kontosaldot och de 132 flaskorna Château d'Ampuis. Man kommer en bra bit mot himlen där också medan man drömmer om La La La....

4 kommentarer:

Ulrik sa...

Hörde talas om att ni skulle prova det här, och satt med snålvattnet rinnande i Singapore.

Det slutade inte när jag läste det här. Men betänk att du får en låda Lala för en flaska DRC Romanee Conti. Låter som ett klockrent köp?
:-)

Själv dricker jag Brune et Blonde - om några år är mina 2005 nog med i matchen.

Frankofilen sa...

Ser man det så är ju LaLaLa ett riktigt fynd, tar du med en Romanée-Conti nästa vecka så vi säkert kan bedöma prisvärdet? ;-)

Nej, men visst är det nyttigt (och ett jäkla privilegium - tack igen Vinunic) att få smaka sådana här kartomritande viner. Det här är referensen, det går inte att komma ifrån. Sedan får sådana som Hugh Johnson säga vad de vill.

2005 Brune et Blonde är riktigt god redan nu, men ligg på dem ett tag.

Anonym sa...

Kul att höra att det finns bra Côte Rotie. Jag provade nyss en flaska Yves Cuilleron Bassenon 1998och jag var inte särskilt imponerade. Som tur var har jag bara en flaska till. Jag var på en La Turque-vertikal för några år sedan (2 Parker 100-poängar) och visst var det gott men inte så att det väcker några "måste ha"-känslor, när man tar priset med i beräkningen.

Lavazza

Frankofilen sa...

Nej, just priset svalkar ju ens måste-ha-känsla en smula. Men det går inte att komma ifrån att vinet i sig var sanslöst gott...