fredag 27 mars 2015

2008 Louis Michel Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre


Wow, vilken transformation! Förra gången vi drack Louis Michels 2008 Montée de Tonerre var vinet en stor besvikelse - anonymt och enkelt. Flaskorna åkte in i källaren för att glömmas bort en stund, med tanke på toppårgång och läge måste det väl rimligen finnas mer att hämta här?

Jo, det kan man lugnt säga. Nu, nästan fyra år senare får man ett helt annat vin som talar med en mycket tydligare och högre röst om sitt läge och sin årgång. Vinet har fyllt ut konturerna, blivit en smula bredare och inte minst längre.

Men visst, det handlar fortfarande om ett slankt och vässat uttryck uppfostrat i exakt noll procent ek. Munkänslan är källvattenfrisk och kristallklar. Förutom lite blommighet handlar det om väldigt mycket mer sten är frukt; vinet riktigt knastrar av sin kritiga mineralitet. Den frukt som finns rör sig åt äpplen och citrus, och så en liten grapefruktbeska i svansen.

För mig som gillar ungdomliga grejer är det här vinet helt à point nu. Jag vill inte ha fler mognadstoner utan tänker dricka resten inom närmaste året. Gott! Skönt när allt trillar på plats.

tisdag 24 mars 2015

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile


Trimbach har bjudit på en del besvikelser de senaste åren, och får en del skit här och där. Det talas om muggighet, en hög frekvens av korkskador och en väldig flaskvariation. Säkert rör det sig i vissa fall om ändrade preferenser också.

Korken på den här flaskan 2002 Cuvée Frédéric Emile är en smula svampig, men vinet ger ett väldigt ungt intryck. En gnutta petroleum, men annars inte så mycket mognadstoner frånsett lite honung och en liten naggande ton av tryffel, tänka sig. Det här känns väldigt rent och friskt, helt utan gamla gympadojor eller liknande. Mest citrus, blommor och äpplen i en stram och rätt elegant stil. Smaken är sval och slank med kompromisslös torrhet, visslande syror och en väldigt massa varianter på mineralkänsla, från kallt stål till krossat grus. I eftersmaken biter lite grapefruktbeska ifrån.

När jag åter läser intrycken från förra gången känns det som att här inte har hänt ett dugg på två och ett halvt år. Vinet tycks befinna sig på en isplatå där den fulla mognaden fortfarande bara hägrar. Är flaskan ok kan det här ligga länge, länge. Återstår bara att känna efter hur den här gammaltestamentliga stilen landar hos en själv. Vinet känns lite som en svunnen långfredag med allt vad det innebar. Eller som signaturen Gôut beskrev det i kommentarstråden förra gången - ett aristokratiskt, lätt dammigt benrangel. Som aldrig har knullat kanske man skall tillägga...

Allt som allt är det här en viss positiv överraskning utifrån förväntningarna. Men jag kan inte låta bli att önska mig lite mer kött på benen...

fredag 20 mars 2015

2009 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese


De senaste dagarna har jag läst om Terry Theises fantastiska bok "Reading Between the Wines" i vårsolen. Vilken skribent han är! Själv kallar han sig alfahanne i sitt avsnitt av Levi Daltons lysande podcast "I'll Drink To That". Möjligen är han inte helt lätt att arbeta med, men något sådant märks inte i boken. Här handlar det mer om eftertanke och nyfikenhet. Faktum är att det mesta som behöver sägas om vin ryms på de här knappa tvåhundra sidorna.

Det går förstås inte att läsa Theise utan att bli törstig. Det känns logiskt att vända sig till den sorts vin han själv håller högst, nämligen tysk riesling med lite restsötma. När såväl den inhemska som den utländska marknaden allt oftare vill ha sin riesling trocken, kommer alltid Theise på sin vita springare till försvar. Det här är viner som inte går att göra någon annanstans. Han har onekligen en poäng.

Vi har följt Helmut Dönnhoffs 2009 Hermannshöhle Riesling Spätlese de senaste dagarna, dels till en asiatiskt kryddad lax med soja och sesamfrön men framför allt i eget majestät, inte sällan med solen i ögonen. Det här är en riktigt bra spätlese med en stor doft av sten, blommor, örter/mynta och päron - inte någon banal piggelinvariant utan riktigt mogna gula. Är det någon som kan packa en fruktkorg är det Dönnhoff och här svämmar den fullkomligen över av allehanda tropiska frukter, sannolikt med viss hjälp av den generösa årgången. Det finns en antydan av petroleum, men egentligen inga mognadstoner ännu.

Smaken kommer med både en rätt simmig känsla av all frukt samtidigt som de höga men ändå något avrundade syrorna ger en välbehövlig kontrapunkt. Mer stenar här förstås, och så en nästan klyschig känsla av kristallklar renhet. Avslutning är lång med en god sötsalt känsla. Det är väldigt gott, men också en gnutta kladdigt.

Jag erkänner, jag tillhör också dem som hellre springer på trocken-grejer nuförtiden. Jag tycker det finns mer nerv och tension när linan är hårdare spänd och inte nedtyngd av restsötman. Och så måste något sägas om Dönnhof. Hos väldigt många bedömare har han en en särställning bland tyska producenter, nästan utom tävlan (inte minst hos Theise själv i sina säljtexter i den egna katalogen). Personligen är jag tveksam till om han ens är den bäste i Nahe.

Men slut på gnäll. Tysk spätlese är något unikt, och inget man vill vara utan. Dessutom lysande på egen hand som livsbejakande kontemplationsvin. Och har ni inte läst boken ännu så gör det.

söndag 15 mars 2015

2012 Les Dolomies Chardonnay En Novelin


Ny bekantskap för mig. Ja, en rätt ny bekantskap över huvud taget kan man säga. Det äkta paret Céline och Steve Gormally grundade sin domän Les Dolomies så sent som 2008, och har alltså bara några årgångar under bältet. Trots det har man redan fått en hel del positiv uppmärksamhet, och det rycks från många håll i de cirka 9000 flaskor man producerar varje år. Jag har varit nyfiken på de här vinerna en tid.

2012 En Novelin har en extremt mineralisk, rent knastrig doft, med känsla av kalksten och både lite rök och kött. Vidare friska citrusfrukter och det obligatoriska gröna äpplet. Överst hänger en smula blommighet och lite kryddgrönt. Det är rent, snyggt, och en härlig sniff med bra sug.

Smaken är slank med höga, friska syror och en sval munkänsla. Här har äpplena fått lite gulare karaktär, och genom hela upplevelsen finns en liten touch av den för Jura så typiska känslan av florjäst, utan att det för den skull handlar om någon oxidation. Eftersmaken är frisk, lång och rejält stenig. Det här vill man gå vidare med.

söndag 1 mars 2015

2013 Domaine du Pélican Trois Cépages


Apropå Jacques Puffeney häromsistens känns det som hög tid att smaka något från Marquis d'Angervilles nystartade juraknäck Domaine du Pélican. De har ju som bekant trots allt köpt större delen av Puffens vingårdar. Så lämpligt då att dessa viner dök upp i senaste släppet.

Enligt profilen i Wink Lorchs fantastiska Jurabok fick Guillaume d'Angerville upp ögonen för regionen på allvar när han på restaurang Taillevent i Paris fick Stéphane Tissots 2005 Les Bruyères serverad blint. Han var övertygad om att det handlade om en riktigt bra Bourgogne. Det ena ledde till det tredje, och vips så hade man köpt några hektar biodynamiskt odlade rankor och ett vineri i Jura. Domaine du Pélican var född.

Det här är andra årgången. I nuläget gör man upptoppad Savagnin och Chardonnay samt denna röda cuvée bestående av 60% Pinot Noir, 25% Trousseau och 5% Poulsard. Vi får väl se hur produktionen blir nu när man äger Puffeneys vingårdar. Hittills lär vinmakningen vara väldigt burgundisk med en del ny ek, men på sikt sägs man även vilja göra Vin Jaune.

I doften är det pinotkomponenten som dominerar med röda bär (tänk jordgubbar, hallon, tranbär och röda vinbär), blommor och en gnutta undervegetation. Fin pinosity här. Dessutom lite kryddiga fat, men de tycks mestadels vara av äldre snitt, inget kletigt eller hårdrostat. En fin sniff, men det doftar i ärlighetens namn kanske inte så mycket Jura. Snarare som en Bourgogne från en skapligt sval årgång.

Smaken är sval, med friska syror och en liten stenig förnimmelse bland tranbären. Här kickar trousseaukomponenten in med finmaskiga men nafsiga tanniner samtidigt som munkänslan är slank och en smula spetsig. Vinet är läskande och väldigt drickbart, men kanske en gnutta glest även om syrorna skjuter på bra och förlänger eftersmaken.

Jag gillar det här. Man kan såklart diskutera om det inte smakar mer som en Bourgogne än något från Jura, men det är välgjort i en väldigt prydlig och välkammad stil. Kanske lite för dyrt för vad det är men klart gott. Blir intressant att följa den här domänen de kommande åren.