söndag 31 augusti 2014

Enter the Matrix


Som ni kanske har märkt är det lite tunnsått med bloggandet just nu. Det finns flera anledningar. En är att hösten har dragit i gång i ett så rasande tempo med jobb, forskning och extrauppdrag att jag har svårt att över huvud taget hålla näsan över vattenytan för närvarande. För mig har det i första hand alltid handlat om diskussion och interaktion, och just nu känns det som att man bäst hittar det på Instagram. Den här bloggen kommer absolut inte att dö, men missa inte snacket där. Ses.

PS. För en total frankofil-täckning som inte bara involverar bilder följer ni mig såklart även på Twitter. Men det visste ni ju redan.

tisdag 19 augusti 2014

2012 Philippe Bouvret & Jean-François Ganevat Les Compères


Vad katten är det här för nåt då? Ja, Jean-François Ganevat behöver väl ingen presentation? Fanfan verkar älskad av alla, inte minst är han alla hipstersommelierers kelgris. Ibland undrar man om han inte är lite för populär för sitt eget bästa, vinerna börjar hur som helst bli ruskigt svåra att få tag på. För min egen del har några av hans chardonnayer bjudit på riktigt stora upplevelser.

Det här vinet är gjort i samarbete med kompisen och cavisten Philippe Bouvret, som driver den fullständigt lysande lilla butiken Epicurea i Poligny strax utanför Arbois. Bouvret är dessutom ostmästare, och vet hur man lagrar en comté. Jag blev helt tagen av Epicureas sortiment när jag besökte butiken en regntung morgon tidigare i somras. Sällan har man skådat ett så genomtänkt, handplockat utbud av viner. Och inte bara från Jura.



Jag har inte hittat så mycket information om det här vinet, annat än att det är chardonnay. Men med tanke på upphovsmännens preferenser skulle det förvåna mig om det inte rör sig om ekologiska druvor utan tillsatt svavel. Mycket talar för att det handlar om inköpta druvor, men inte ens det allvetande internet verkar vara helt säkra på den saken; eventuellt rör det sig om nedklassad frukt. Vad som dock känns uppenbart är att vinet är uppfostrat ouillé, det vill säga upptoppat utan tydliga oxidationstecken, även om det finns lite bakade gula äpplen bland doftens citrus, päron, stenar och vita blommor. Det är väldigt ungt, och rent och snyggt. Ännu mer givande efter nån halvtimme i öppen flaska när temperaturen stigit en smula.

I munnen får man en stenig känsla och en slank, sval kropp understödd av fina syror. Renheten är påfallande, även om längd och komplexitet inte riktigt når upp till Ganevats domaineviner. Det är ändå gott så det räcker förstås, men även hos en mycket lätt korkad 2011 Cuvée Florine kan man ana mer storhet innan tca-stanken tar överhanden. Men så är också ambitionsnivån en annan, liksom priset. Den här flaskan kostar under hundralappen. En god, ren och snygg jurachardonnay. Det finns nog inget jag hellre dricker just nu...

PS.här verkar det kunna gå till på Epicurea. Fanfan och Manu Houillon, den adopterade sonen hos Pierre Overnoy....

tisdag 12 augusti 2014

2012 RPM Wines Gamay Noir


Här har vi ett rent dream team ur den nya kaliforniska vågen. RPM står nämligen för Roberts Parr Meyers. Japp, mästersommelieren Rajat Parr har strålat samman med Nathan Roberts och Duncan Arnot Meyers för att göra kalifornisk gamay.

Den stilistiska målsättningen känns rätt uppenbar om man har provat dessa herrars andra viner (Sandhi, Domaine de la Côte och Arnot-Roberts). Annars kan den röda vaxförslutningen tänkas ge en ledtråd, den sitter nog där som en hyllning framför allt. Eventuella kvarvarande frågetecken rätas ut när man ser gubbsen posera med självaste Jean Foillard på hemsidan.


Frukten hämtas från högt belägna granitjordar i El Dorado County. Två vingårdar bidrar med druvor: Barsotti och Witters; bägge odlade av gamaypionjären Ron Mansfield. Det här är samma druvor som Steve Edmunds använder till sin Bone-Jolly, som vi drack i början av sommaren. Och nog kan man finna likheter mellan dessa viner.

Men 2012 RPM Gamay har aningen mörkare karaktär, och dessutom mer längd och djup även om helheten fortfarande handlar om rödfrukt och svalhet. Hallon och körsbär väver skinande rena slingor tillsammans med lite svart te och skogiga drag av undervegetation. Det finns lite krossad sten också, även om mineralitet kanske inte är det första man tänker på. Det här liknar mer Corcelette än Côte du Py, om man nu måste jämföra med Foillard.

Smaken sköljer in med med svalhet, renhet och en struktur som vittnar om en hel del oavstjälkade klasar. Munkänslan är påtagligt ung, men inte oavvisande. Fina apelsinsyror och lite kryddighet hänger kvar i svansen. Som grannen sa: fjolligt hipstervin. Hur smarrigt som helst.

söndag 27 juli 2014

2012 Birichino Malvasia Bianca


Kul grejer i glasen ikväll! Vi fortsätter att jobba oss igenom de småskaliga grejerna från Birichino och har kommit fram till deras Malvasia Bianca. Kaliforniska tolkningar av syditalienska druvor är knappast något man plockar blint (tro mig, jag försökte med grannen), men den som är intresserad kan kolla in lite sköna vingårdsbilder här. Själv vete katten var jag hade hamnat, sannolikt i en rejält aromatisk druvsort som gewürztraminer med tanke på doften som är stor och parfymerad med litchie, blommor, fläder, jasminte, päronsoda och citrus.

Det läckra är att alla de där söta, parfymerade associationerna tvärvänder i smaken, som är knastertorr och tämligen slank med fina syror. Munkänslan känns snarast stenig och frisk utan jobbig tyngd. Det är som vanligt med Birichinos viner - absolut inte stort, men vansinnigt charmigt. Det smakar alldeles lysande på egen hand i den varma kvällen, och det gör sig dessutom riktigt bra till mat. Ikväll en blandning av sötma och sälta och kanske högt och lågt: stora räkor, Martellis toskanska premiumpasta och Paolo Robertos färdiga pastasås med mascarpone, honung, saffran och pinjenötter. Smakens.

lördag 26 juli 2014

2011 Domaine de la Côte Sta. Rita Hills


Efter en diet av uteslutande franska viner de senaste veckorna känns det skönt att återigen smaka Kaliforniens mylla. Jag har provat premiärårgången av Domaine de la Côtes Sta Rita Hills vid ett flertal tillfällen sedan besöket hos Sashi Moorman för ganska precis ett år sedan, men det här är faktiskt första gången vi sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan.

Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Av elvorna från DDLC är denna cuvée den jag helst dricker nu. Här rör det sig bara om femtio procent stjälkar, och medan vingårdsvinerna känns en smula återhållna för tillfället har det här vinet nu hittat samma öppna, charmiga intryck som det hade från tank. Doften är sval, inbjudande och ruskigt druvtypisk med kryddor, en massa läckra skogiga nyanser, och en skinande ren fruktkorg bestående av hallon, jordgubbar, rabarber och blodapelsin.

Smaken är slank, med en god struktur och en fin mineralton i svansen. Härlig svalka i hettan, helt utan en massa kladd eller fatrost. Eftersmaken är fokuserad och precis med höga syror och ombjudningar av blodapelsin. Svingott.

torsdag 3 juli 2014

2005 vs. 2007 Domaine de la Janasse


Dags att se var några kompisar från förr befinner sig i nuläget. Vi värmer upp inför sommarens provenceresa med grillade lammspett med massor av örter och vitlök. Tillbehör i form av ratatouille och nybakad baguette. Det här är mat som brukar ta fram det bästa hos en Châteauneuf-du-Pape.

2005 Domaine de la Janasse ser rätt mogen ut, med en rödbrun färg. Doften är till en början en smula källarmuggig, med nästan lite portliknande drag av torkad frukt och fikon, rent av lite russin. Dessutom mognadstoner av farinsocker, och lite träiga drag av bastubänk. Vinet känns rätt utvecklat, men med luft blir helheten dock paradoxalt nog fräschare, med mer av örter, blommor och varma stenar. Russinen byts ut mot mer tydlig kirschlikör, speciellt i smaken som för övrigt bjuder på mjuka, ganska avrundade syror och en örtig, anistonad värmeknorr i avslutningen. De årgångstypiska tanninerna finns där, men de har blivit ganska så vattenkammade under åren på rygg. Balansen är ok, även om hela kostymen är stor och fyllig.

2007 Domaine de la Janasse har ett klart ungdomligare utseende, och en både större och friskare doft. Här handlar det om cassis och kirsch, grillat kött, lavendel och viol, lakrits och kryddiga, lite rökiga drag av ek, som ett brinnande vedträ. I jämförelse med nollfemman vrider smaken upp volymen till elva - här får man mer frukt, mer kraft, mer anis och mer efterbrännkammare. Vinet är stort och bullrigt, med mer märkbar alkohol, men accepterar man den här stilen får man ändå säga att det funkar helt ok.

Runt bordet är det ingen tvekan - nollsjuan landar klart bäst och tar givetvis slut först. Själv tar jag också helst ett extra glas av den. Jag gillar inte vart nollfemman tycks vara på väg - de där övermogna dragen av russin och fikon lär väl knappast bli mindre med åren? Ändå är vinet absolut inte för gammalt, och det svarar väldigt bra på luft. Möjligen kan det överraska med ytterligare lagring, men fan tro't. Allt kokar väl som vanligt ned till hur mycket man gillar den här stilen. För egen del måste jag tyvärr konstatera att de egna smaklökarna återigen tagit ett kliv bort från sådana här maffiga, mörka grejer.

måndag 30 juni 2014

2 x Birichino


Det är riktigt kul att småskaliga Birichino har så bra representation i Sverige via Handpicked Wines. Bakom etiketten står Alex Krause och John Locke som tidigare jobbat hos Randall Grahm på Boony Doon. Nu gör man egna grejer i sval, icke-interventionistisk stil från utvalda vingårdar.

Tidigare har vi druckit en del av deras 2010 Grenache VV från Besson Vineyard strax nedanför Santa Cruz Mountains. Det är ett smaskigt vin, alls inte stort, snarast en gnutta kort i rocken, men med en fin och tydlig druvkaraktär, skinande ren frukt och en god balans. Man vill gärna smaka resten av sortimentet.

Vi korkar alltså upp 2012 Cinsault Bechthold Vineyard som stoltserar med ett litet Old Vines på etiketten. Jojo, gamla stockar kan man lugnt säga - det här kan mycket väl vara världens äldsta Cinsault-rankor, planterade redan 1886. Doften bjuder på en ungdomlig och rätt sydlig doft av hallon och körsbär tillsammans med lite lakrits, jord, blommor, mandel och en gnutta örtighet. Sval balans i munnen, med höga syror och en ungdomlig kartighet. Absolut inte stort, men gott och redigt.

I andra glaset hälls 2012 Pinot Noir Saint Georges från ett läge strax söder om Santa Cruz Mountains där närliggande Monterey Bay ger svalkande vindar. Här får man lite mer komplexitet och djup. Receptet är annars det samma - naturlig jäst, enbart neutral ek, ingen filtrering. Frukten handlar mest om jordgubbar tillsammans med en försiktig kryddighet och en uppsjö av toner man gärna sorterar in under "skog" - allt från gräset i den där gläntan, till barr, bark och undervegetation. Smaken är slank men har ändå en lite mer tydlig kalifornisk skjuts jämfört med grannen. God, uppstyrd avslutning med blodapelsin även om det inte handlar om någon jättelängd. Återigen - det här är inget stort vin, men jäkligt charmigt i sin stil.

Två goda viner man gärna dricker igen. Köper lite till.