BYOB 5/11

Hur skingrar man enklast novembermörkret en helt vanlig torsdag? Ett bra sätt är att träffa en massa goda vänner runt en värmande höstlig gryta, och låta var och en ta med sig en valfri flaska vin. Ikväll är det Finare Vinare som står för lokal och den godaste lammgryta jag någonsin smakat. Det blir mycket prat och skratt, och så en samling ruggigt goda viner. Vi smakar dem som vanligt helblint i tur och ordning...

Vin nr 1 har en klar och stilig granatröd färg. Riktigt bra sug i doften med lyxig rödsvart frukt, och så en liten violkant. Här finns en del fat med lakrits och kaffeskyar, men de sitter fint ihop med helheten. Vidare undervegetation, kryddor och våt lera. Det här är ungt, men riktigt fint att sniffa på. Skolbokspinot!
Smaken känns ännu yngre än doften. Att kalla den gles är fel, för det här är utan tvekan av riktigt hög kvalitet, men den känns väldigt outvecklad och oförlöst speciellt i mitten. Aromerna hänger dock med fint ut i den långa eftersmaken. Tanninerna är finkalibriga och ger ett bra grepp, och mineralkaraktären i slutet är bara att applådera. Samtidigt upplever jag en liten anstrykning av värme efter att man svalt, och lite ungdomlig kärnig beska som säkert försvinner med tiden. Jättegott redan nu, men lite oförlöst. Frågan är bara på vilken nivå i Bourgogne vi befinner oss? (93+)

Facit: 2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin. Åhå, Grand Cru minsann. Vilken öppning! Det här är en ny négociant som redan fått fina recensioner av de vanliga amerikanska och engelska proffsen. Nollsjuorna är första årgången. Utan tvekan en av de godaste bourgogner jag har druckit, men samtidigt känns det som att här finns mycket att hämta med lagring. Priset på det fåtal flaskor som kommer till Sverige kommer att ligga på ungefär 2000 kr. Har man tillräckligt tjock plånbok kommer det förstås att vara fantastiskt gott när man öppnar om tio år. Jag sparade en skvätt i glaset hela kvällen, och efter några timmar hade det tillkommit en smått sensationell exotisk kryddighet med inslag av både spiskummin och curry. Dessutom rent ohemula doser av gräddkola...

Disclaimer: Importören var med på middagen i egenskap av privatperson, och bidrog med det här vinet.

Vin nr 2 får mig att skriva Bordeaux som första ord i blocket. Stilig avrundad doft med viss mognad och de förväntade attributen: cassis, lakrits, tobak, ceder och lite paprika. Och så en massa jord som direkt får mig att hamna i Pessac-Léognan av någon anledning. Lite köttighet tycker jag mig känna igen från Smith Haut Lafitte. Smaken är läskande och sval, samtidigt som här finns bra tyngd i frukten och ett långt, läckert slut med mineraler och mjuka tanniner. Balans! Det här är rätt upp i min gränd. En ganska modern Bordeaux som ändå håller fast vid traditionerna. Château Smith Haut Lafitte från något av åren 1998-2001? (92-93)

Facit: 1998 Château Smith Haut Lafitte. Ibland skall även en blind höna som jag finna ett korn... Smaskens, och härlig att dricka nu.



Vin nr 3 doftar som en hel pralinask. Mängder av modern fatbehandling med choklad, kaffe och marsipan, och så en massa körsbär. Jag gissar att mina noteringar om lakrits och skokräm också fått en skjuts av faten? Inslag av menthol och nagellack skvallrar om Piemonte. Smaken är rätt sval, men riktigt fruktpackad med hiskelig koncentration. Vinet är riktigt syrligt, syrorna känns ännu högre än de brukar vara i nebbioloviner. Och vad hände med tanninerna? Eftersmaken är helt mjuk utan strävhet. Skyhög syra utan tanniner brukar tala för Barbera, och det här känns som en ultramodern tolkning. Kan det vara Braida? Och vinet tycks rätt ungt - en nollfyra? (92)

Facit: 2004 Braida Al Suma. Gott och riktigt häftigt, men kanske inte alldeles mitt i prick för mina smaklökar. Mycket snyggt maskeringsjobb av de 15,5 procenten alkohol får man säga. Till maten bjöd Anders också på en 2000 Bricco dell'Uccellone från samma producent med ursäkten att den befann sig i utförsbacke. Jag tog inga noteringar, men han fick mothugg runt bordet kan man säga. Många fängslades av den läckra, mogna doften med tydligare tobaksörtighet och sojatoner än i nollfyran. Gott!



Vin nr 4 har kvällens kanske mest sensuella doft enligt min näsa. Kupan fylls av en stor, komplex, mogen parfym som får mig att gissa Bordeaux. Frukten känns rätt rödlätt med inslag av cassis och plommon som trängs med cederträ, kryddor, menthol och fin cigarrtobak. Svart té tycker S om vilket det bara är att hålla med, och så lite mognadstoner av soja och läder.
Smaken känns helt utmognad, samtidigt som frukten har viss spänst och precis hänger med ut i den läskande, syrliga eftersmaken. Tanninerna har mjuknat till ett pulvrigt arkeologiskt damm. Sköna inslag av järnfilsspån, stendamm och läder i svansen. Mmm, så gott. Fint i munnen, men vilken doft! Vi dricker väl mogen Bordeaux, säkert från åttiotalet? Japp. Och efter att ha snurrat runt hela Gironde får vi veta att vi befinner oss på högra stranden. En slank Figeac? Nope. (93)

Facit: 1981 Château Ausone. Niklas, du underbara människa som tar med sånt här! Så kul att få smaka. Parker delade ut 82 poäng för elva år sedan. I beg to differ...



Vin nr 5 skickar upp mungiporna ordentligt. Småslampig rödlätt frukt med jordgubbar, hallon och kirsch, tillsammans med lite tjära och mognadstoner av ketchup. Massor av kryddor och garrigue, och så lakrits. Vive le Sud! Smaken har en behaglig värme, en mjuk munkänsla och sanslöst snygga syror med tanke på att vi säkert befinner oss i södra Rhônedalen. God, lång eftersmak med väl tilltagna örter. Helt klart en Châteauneuf-du-pape med några år på nacken, och dessutom en riktigt bra, traditionell producent. 2000 alternativt 2001 Clos des Papes? (94-95)

Facit: 2001 Clos des Papes. Nollettorna börjar nog bli perfekta att dricka. Ett av mina absoluta favoritglas den här kvällen.

Det stod rätt snabbt klart att vin nr 6 var mitt. Mörk frukt med allehanda skogsbär, och så en liten touch av likör. Vidare barrig örtighet med inslag av både såpa, pinje, kåda och oregano. Rätt mycket fat med lakrits och båtvarv, nästan lite volatil lacknafta till en början? Smaken packar rejält med frukt, men känns ändå balanserad med höga syror i förhållande till all frukt. Rätt ettriga tanniner, men jag har som bekant sällan problem med dem. Lång, lakritstonad eftersmak. (91-92)

Facit: 2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines. Voges viner brukar ofta dra åt det allmänt vinösa, och årgången gör det förstås inte mindre svårgissat. Många var nog inne på något italienskt med tanke på syrorna - nordrhônsk syrah låg väldigt långt ner på listorna och själv hade jag förstås aldrig hamnat rätt om jag provat blint. Det blev som väntat en liten diskussion om dessa atypiska nolltreor. Frågan är väl fortfarande vad som händer på sikt.



Vin nr 7 är svart som tjära; en sanslös frukt- och fatbomb. Massor av mintchoko, eukalyptus, lakrits och anis tillsammans med all mörkfrukt man kan tänka sig. Pluspoäng för de blommiga inslagen av violer som dansar på toppen. Smaken smäller till rejält med mängder av drottningssylt och ek. Galet koncentrerad, varm och lång även om alkoholen inte bränner. Syrorna känns lite stickiga och utanpåliggande - som citronsyra - vilket får flera runt bordet att fråga sig om de inte är ipytsade i efterhand. Arketypisk aussieshiraz, dessutom ruggigt ung. Jag tycker jag hittar lite svartvinbärsmarmelad som skulle kunna skvallra om en del caberbet, och min gissning blir 2007 Glaetzer Anaperenna. (94 om man gillar stilen).

Facit: 2007 Glaetzer Shiraz Amon-Ra. Kul, mitt första smakprov av det här vinet.Tveklöst välgjort, men mycket handlar om hur mycket man gillar stilen. I nuläget handlar det mest om sanslösa mängder frukt och fat, allt känns primärt. Vansinnigt monolitisk med extra allt. Om man som vanligt drar ifrån 5 poäng från WA's australienbetyg så hamnar man rätt ;-)



Vin nr 8 är udda. Oj, vad vi snurrar och tycker. Först är doften murrig och unken, med svettiga, gröna drag. Runt bordet hörs ovanliga associationer som leverpastej och ansjovis, själv hittar jag drag av kompost, ruttnande rotfrukter och lagerblad. Niklas tipsar rätt snabbt om att vi har en biodynamiker i glasen. Men unknaden blåser faktiskt förbi rätt snabbt och fram träder en mer klassisk grön örtighet tillsammans med kryddiga rödfruktiga drag som för tankarna åt syrah eller pinot noir. Hmm, konstig örtig doft i ett vin från Niklas, det måste vara Portugal? Nej.
Smaken är slank och syrlig med peppar i avslutet. En hel del ek kliver fram i både doft och smak allt eftersom. Oj, så svårt. Det känns ändå som en rätt nordlig växtplats, det kan knappast röra sig om en biodynamiker från södra Frankrike. Rätt. Men vad kan det vara? En spätburgunder från Tyskland? Nähä du. (90)

Facit: 2004 Toni Hartl Eisner. Jaha, en blaufränkisch från Österrike. Tydligen en riktigt het producent, och det här är hans prestigecuvée för €57. Inte alls oävet, men heller inte min spottkopp. Fast tack för vidgade vyer. Det bör tilläggas att min poäng var den överlägset snålaste i sällskapet, men blint är blint.



Vin nr 9 fullkomligen osar Piemonte. Fin rödfrukt med hallon, jordgubbe, körsbär och nypon och så lösningsmedel, bittermandel och sötlakrits. Ett dammoln skingrar sig till förmån för en solbelyst grusväg i en allé av pinjeträd. Underbart att sniffa på!
Smaken är kompromisslöst torr på gammeldags sätt. Härlig slankhet och ypperlig längd, och så ett tanninskelett av ädlaste slag. Oj, vad de stramar, men samtidigt är de så finkalibriga och läckra. Här krävs absolut krämig mat i nuläget. Syrorna sitter som en smäck. "Allt vad jag vill ha i en Barbaresco" hörs ärrade barolisti mumla. Ja, visst är det snyggt, traditionellt och svingott. (92-93)

Facit: 2003 Roagna Barbaresco Pajé. "The barbaresco of the vintage" tycker Galloni, och visst är det bra, bättre och mycket mindre kontroversiellt än deras 2004 Vigna Rionda. Tanninerna är nog de snyggaste jag har stött på i en nolltrea; skvallrar inte alls om den varma årgången. Det här blir det till att köpa vad det lider.

Disclaimer: även det här vinet bjöds på av den som importerar det.



Oj, vilken kväll! Underbar blandning av riktigt goda viner. Stort tack, det här gör vi väl om snart?

2006 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

Tisdagskvällen bjuder på en lägeskontroll av ett av årets godaste viner. Det har kommit en del rapporter om att vinet börjar stänga ner, och visst, någon timme efter karafferingen är det kanske aningen mindre expressivt än i somras. Fast när det väl kommer loss kommer det loss ordentligt. Kvällens notering är i stort sett en karbonkopia av intrycken från i juni: samma brettiga, hustypiska funkighet på en bakgrund av körsbär, citrus och peppriga hallon. Och så en sagolik kärve garrigue nedsmetad med blod och nedstucken i en skiva nygrillat kött. Finfina grejor till lammkotletterna.

Munkänslan är en stilstudie i balans, och påminner faktiskt en smula om gårdagens fina Geyserville. Visst finns här massor av generös solmogen frukt, men smaken är saftig och läskande med bra syror och ett ankare av angenäm strävhet från tanninerna. Härlig intensitet i aromerna som bjuder på en fin skjuts ut i den riktigt långa svansen där den årgångstypiska lakritsen och örterna blandar sig med kryddor och slösande mineralkaraktär. Smack, så gott. Det är möjligt att vinet snart kommer att knyta sig några år, men sitter man på några flaskor och vill ha ett utgångsvärde finns fortfarande chansen. Man får stor utdelning redan nu. (94)

2007 Ridge Geyserville

Tänk så fort tiden går. Man blir lätt vemodig vid tanken på att det redan gått ett år sedan vi besökte Ridge uppe i bergen. Desto trevligare att se att det kommit en ny årgång i senaste släppet. Vi passar på att smaka direkt.

2007 Geyserville ser riktigt ung ut, men den har en fin lyster och en snygg transparens. Doften befinner sig fortfarande till stor del i fruktbombsstadiet och är som en dignande korg fylld av mogen kalifornisk frukt. Mycket lakrits och mörka bär som björnbär och svarta vinbär, men också körsbär med spår av italiensk accent, och redan nu rödare inslag av nypon och hallon. Månaderna i fat av lufttorkad amerikansk ek har satt spår i form av vanilj och fudge, och så lite flyktiga inslag av virkesupplag och trälack som tillsammans med körsbären säkert kunnat lura mig halvvägs till det moderna Piemonte om vi provat blint. Överst dansar stilig, blommig parfym med inslag av dyr hudkräm, och under kvällen tillkommer en kryddig tobakston och lite grillat kött. Mmm, inte illa.

Fast det är i munnen det verkligen händer. Jäklar vad det händer. Balansen är fullständigt lysande, med fräscha, läskande syror och ett ursnyggt tanninskelett som ger bra grepp utan att för ett ögonblick hindra drickbarhet. De 14,5 procenten alkohol är alldeles borttrollade, och det finns en så skinande renhet i frukten att man inte kan annat än applådera. Jag har redan börjat fånle när turbon kickar in och vinet skuttar in i hyperspace. Wow, vilken eftersmak! Den liksom sparkar ifrån i en andra våg som bara fortsätter och fortsätter i ett gnisterregn av lakrits, peppar och klockren mineralkaraktär som får spottkörtlarna att fullständigt gå bananer. Det är omöjligt att låta bli att svälja flera gånger innan aromerna sakta klingat ut. Vilken åktur! Vilken balans! Det här är den överlägset bästa zinfandelblandning jag har smakat från Ridge, och den lär ju bara bli bättre med lite lagring. Bravo! (92-93+)

PS. Enligt etiketten är årets druvsammansättning 60% Zinfandel, 22% Cargignane och 18% Petite Sirah. I Sverige vill säga. Precis som förra årgången uppger amerikanska etiketter, liksom Ridges (och faktiskt Systembolagets) hemsida att vinet innehåller 2% Mataro. Vad är det egentligen för Cuvée Suèdoise som Vinunic importerar?

2002 Château Haut-Bages Libéral

Få viner lyckas frammana en så skön känsla av gammaldags söndagmiddag som Bordeaux. Vi sätter skruven i 2002 Haut-Bages Libéral som har en ganska ljus rubinröd färg med vattnig kant. Doften vinner på någon timmes luftning, och som så ofta i svagare år är den helt överlägsen smaken. De stora kuporna hjälper till att koncentrera aromerna, och för bordeauxvänner finns här massor som skickar upp mungiporna. Rikligt med nyvässad blyertspenna, fuktig jord och höstlöv, dyr tobak och en finstämd kryddighet som leder över i grillat kött. Frukten rör sig åt den rödare delen av skalan med vinbär och en antydan av jordgubbe. Pafymerat, ganska komplext och alldeles ljuvligt!

Smaken däremot är ungefär som väntat. God, men aningen gles och snipig och klart märkt av årgången. Syrorna är höga till och med för att vara Bordeaux, och det finns en lite grön, kartig känsla i eftersmaken vilken ändå måste applåderas för utmärkt uthållighet. Tanninerna är väl inte helt nedsmälta, men har åtminstone polymeriserats till ett strävt pulver. Fin läskande känsla. Vinet tycks ha nått en första drickfas, även om det fortfarande känns ganska ungt. Jag svårt att tro att smaken kommer att fläska på sig med mer lagring. Så här en alldeles vanlig söndag till en mild kalventrecôte är det dock ett härligt glas som rymmer mer njutning än vad som syns i poäng. (89)

2005 Château de la Negly La Falaise

2005 La Falaise är som en påse lördagsgodis för vuxna: lakrits, kaffekarameller, vaniljfudge och chokladpraliner trängs tillsammans med allsköns mörkfrukt, och så lite kirschlikör sprinklad på toppen. Örterna skvallrar om det sydfranska ursprunget; eneträt skyller jag på barriquerna och de femtio procenten syrah. Doften är utåtriktad och modern av internationellt snitt, och vållar viss kontrovers runt bordet efter den väldigt animaliska 2007 JL Chave "Mon Coeur" som serverats före.

Smaken bjuder på en tät matta av mogen mörkfrukt. Munkänslan är rent av krämig, samtidigt som här finns syror som balanserar. Lite flörtigt och fjäskigt och som vanligt med Negly får man en känsla av ganska hög extraktion och ett rejält jobb i vinkällaren. Inget fel i det, det här är proffsigt och snyggt med siktet inställt på tidig njutning. Tanninerna är snälla, och även om vinet fortfarande känns lite primärt är känslan att man absolut inte gör bort sig om man njuter det ungt på frukten. Eftersmaken har bra längd, en snyggt maskerad alkohol, och en ombjudning av doftens kirschiga grenacheinslag. Kanske inte ett vin som berör på djupet, men tvivelsutan riktigt gott. (90)

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées

Som det brukar heta: det är något visst med Bourgogne. Åtminstone när de levererar, och hos den här ynglingen får man faktiskt ordentlig utdelning redan från början. Jag älskar alldeles nypoppad Pinot Noir med sin flyktiga blommighet. Snart fyller en citruston på, och så ganska breda spår av fatbehandlingen med kafferost och virkesupplag, men eken rättar snällt in sig i ledet till förmån för helheten. Frukten känns fortfarande aningen ung och rå, men den är skinande ren och fin med både körsbär, hallon och rödbetor. Den sedvanliga pinotkryddan har fått sällskap av spiskummin, och örtigheten har en lite barrig komponent som av såpa. Banne mig om det inte tittar fram lite skogsglänta och undervegetation också redan nu. Lägg så till läckra animaliska inslag av rått kött och lite unken lerighet -"nobel sjöbotten" rent av - så inser man att här inte finns mycket att klaga på. Jädrar vilket sniffevin!

Och så härligt när känslan av leverans följer med i smaken. Vinet känns tillgängligt och fullt spelbart redan nu trots ganska uppenbar ungdom. Visst är frukten fortfarande en aning kartig, men den har samma känsla av skinande renhet som i doften. Finfina burgundiska syror ger lyft och fräschör samtidigt som de rätt snälla tanninerna agerar stödhjul för maten. Smaken smalnar väl av en aning runt mitten utan att bredda sig igen i slutet, men aromerna klingar kvar en ordentlig stund och mineralkaraktären är underbar.


Förra gången jag drack det här vinet kom nolltvåan i direkt anslutning vilket inte var till den här årgångens fördel. Och visst, 2006 går kanske inte till historien som en av de absolut största årgångarna, men håll med om att det blir tråkigt att alltid sitta och jämföra? Det här vinet klarar sig utmärkt på egen hand, och bjuder på en riktigt skön bourgogneupplevelse till älggrytan denna kulna höstkväll. Det blir fler flaskor på rea. (91-92)

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda

Här är vinet som varit veckans snackis i stora delar av vinbloggosfären, men det känns som om diskussionerna har varit livliga ända sedan det släpptes. Först Gallonis recension från oktober 2008 där han talade om stor variation mellan olika flaskor och hur vinet var "a mystery to me". Sedan en massa väldigt positiva omdömen på eBob och Cellartracker följda av ett nytt test från Galloni där han smakat ett vin som var "simply beautiful, with gorgeous inner perfume and tons of balance ... great aromatics ... beautiful richness with air". Med detta i bakhuvudet och med tanke på vingårdsläget var vi flera som kände oss lite besvikna när vinet dök upp blint i en nebbioloprovning härom veckan. Vinet var inte dåligt, men kontroversiellt och rätt ocharmigt med en hel del grönhet och unknad. Jag tyckte det kändes väldigt svårbedömt i nuläget. Några dagar senare leverades ännu en dom från en svensk jury när Auzone-gänget sågade vinet längs fotknölarna med intryck av ett grönt, kärvt, ogint och fruktklent vin utan framtid. Och på andra sidan kölen satt norrmännen nöjda och belåtna och undrade vilka flaskor vi fått levererade till Sverige egentligen...

Puh, så mycket tyck och tänk. Självklart finns inget facit när det gäller hur bra ett vin egentligen är, men i detta fall snackar vi rejäl polarisering. Här krävs omprovning i lugn och ro, med och utan mat. Finare Vinare har redan kommit till samma insikt, med en högintressant kommentarstråd till följd. Korken dras redan på förmiddagen för återkommande påtittar. Bra skit eller bara skit, det är frågan...

2004 Roagna Vigna Rionda öppnar med en hel del unknad, som den här gången mer känns som reduktiva inslag än brettanomyces. Det mesta blåser också bort efter några timmar till förmån för blommiga parfymerade inslag, limstift och nystruket trävirke. Frukten rör sig över stora delar av det rödsvarta spektrat från jordgubbe, hallon och tranbär till mörka körsbär och torkade fikon. Rätt mycket lakrits och kryddor, och så dyker en mineralisk känsla upp efter hand, liksom stekt svamp. Mitt alltihop finns en kärve grönt, med örter, barr, tobak och stjälkar. Doften blir bara bättre och bättre under de nästan tio timmar vi följer vinet, och är i skrivande stund riktigt givande och utåtriktad med bra djup och fin expressivitet.

Tyvärr genomgår inte vinet riktigt samma förvandling i munnen. Direkt efter uppkorkandet är vinet syrligt och magert, och även om det blir bättre efter hand så är det svårt att dela ut så många extra charmpoäng till smaken. Det här är långt från piosity, mer som en sträng gammaldags skolfröken med kappan knäppt ända upp till halsen. Munkänslan är slank med lite stjälkig grönhet i den ganska lätta kroppen. Mittpartiet känns rätt bräckligt till en början, men fyller ut sig med luft och aromerna hänger med fint ut i eftersmaken. Precis som förra gången känns tanninerna förvånansvärt snälla och polerade. Alls inga grova eller gröna monster, utan rätt sandiga och mjuka, nästan pulvriga. Visst snörper det till lite grann, men trots den slanka frukten uppfattar jag inte vinet som uttorkande. Snarare viss saftighet och ganska läskande där både de höga syrorna och eftersmakens mineralkaraktär hjälper till. Bra längd utan bitterhet. (90-91+?)

Vad månne bliva av det här? Precis som många andra tycker jag det är svårt att uttala sig om lagringspotentialen, även om en rejäl luftning lyfte vinet ganska ordentligt. Från 86-87 vid uppkorkandet till fina 90-91 (precis som förra gången), men är man allergisk mot minsta grönhet och vill ha frukten i förarsätet blir man säkert provocerad av detta betyg. Och visst skall man kräva mer med tanke på ursprung och pris. Vad hände med Serralungakraften? Å andra sidan är ju inte ett sådant här vin alls tänkt att drickas nu, och jag har för liten erfarenhet av unga piemontesiska smakprov matchade mot lagringens facit. Det är svårt att rekommendera vinet baserat på de här smakproverna och jag lär inte köpa fler flaskor. Däremot blir det åtminstone intressant att se vad som händer med dem som redan är inköpta.

PS. Även Niklas var sugen på en ny påtitt i lugn och ro den här helgen.