fredag 26 juni 2015

2011 Dard et Ribo Saint-Joseph


Hej semester. Och hej snygging! Dard et Ribos 2011 Saint-Joseph är ett riktigt charmtroll direkt ur flaska med en klockren druvkaraktär och en frukt i krysset mellan mörkt och rött. Ingen som helst leverpastej eller andra konstigheter, däremot parfym av blommor och stjälkar, och så oliver och chark. Lätt på foten och helt tillgänglig nu med avrundade syror och en sval, extremt klunkvänlig munkänsla. God sälta i eftersmaken.

Inte samma stoppning som tian, men det är väl som det skall med tanke på årgången. Inget att spara, dricks perfekt nu. Tar slut i ett nafs.

lördag 20 juni 2015

2 x 2007 Mas de Boislauzon


En producent. En årgång. En appellation. Två viner. Sammanlagt 194 promille, förlåt poäng i glasen, varav det ena fått full pott av advokaten i Maryland. Känns som läge för en jämförelse så här åtta år senare.

Båda vinerna har kommit en bit på vägen och är drickbara nu, speciellt om man ger dem några timmar i öppen flaska. Färgen är röd med en begynnande dragning åt brunt. Likheter finns det gott om, till exempel ursprungskänslan. Det här formligen skriker Vaucluse, och kan inte vara något annat än Châteauenuf-du-Pape. Men det är en ganska mörk tolkning, från appellationens norra del.

Först ut är standardcuvéen. Boom! Stor och varm doft med kirsch, garrigue, lakrits, kött. Just den här flaskan känns en aning mer långt gången än tidigare smakprov, och det finns lite mognadstoner av soja, svamp och järnfilsspån. Gott om värme, men faktiskt också bra syror även om det inte handlar om någon frisk upplevelse direkt. Snarare en rätt grov och yxig sådan med mycket kraft under huven. Gillar man inte redan Châteauneuf skall man kanske inte börja här, men det går inte att komma ifrån att det är ruggigt mycket södra Frankrike. Flera runt bordet föredrar faktiskt den här.

För min egen del träffar 2007 Cuvée de Quet bättre ikväll. Här finns mer av allt - djup, höjd och bredd, men vinet rör sig med elegantare rörelser. Inte minst finns mer komplexitet, med fler sorter i örtbuketten som också rymmer några enbär. Känns mycket yngre, men det kanske mest handlar om flaskvariation. Här borde vara lite nya fat, men kladdig vaniljsötma är inget man tänker på. Snarare rost, blod, och järn utöver kirsch. Inte heller här saknas syror även om kostymen är stor och kraftig precis som hos syskonet. Alkoholen sitter infattad i helheten, men man får en liten känsla av hostmedcin i svansen. Lär väl hålla ett tag, men funkar nu.

Rent objektivt är det här två hantverksviner med tydlig urspungskaraktär. Hundra poäng är förstås löjligt, men att gnälla på Parker känns väl såå 2010. Gillar man Châteauneuf funkar det här utmärkt till grillat lamm med en söt grillyta, rökighet och rätt tillbehör. Men det är en stil jag har slutat köpa.

The Voice


Tolfte januari 1956. KHJ Studios på Melrose Avenue, Hollywood, Los Angeles, California, USA. På den här tiden handlar allt om hantverk, och man spelar in rubbet live i studion. Sångaren med stort S är där. Världens bästa arrangör har gjort sitt jobb med noterna, men det finns tolv takter kvar i mitten. I studion svettas en full orkester. Till just den här låten krävs ett trombonsolo. Killen med trombonen heter Milt Bernhart. Vi lämnar ordet till honom.

"I remember recording "I've Got You Under My Skin" with Sinatra. Was it really 22 takes? Yipes! I might have been just terrible on the first 21. I don't think so but can't swear to it. There weren't many micophones, one was raised very high for the brass and I stood up and pointed my horn at it to play the solo. Engineer Val Valatin said they weren't getting enough; could I stand on someting to get closer? I shouldn't have been surprised if they put me on a tight rope. I felt like a pawn on a chessboard. What should I stand on? Val said how about a box? There were crates in the hall. Could someone go get one. Who? Guess who? A guy named Sinatra. The full (as usual) house came down on this one. Frank went out and came back with a tiny box. I foresaw a balancing act as well as a trombone-playing act, but I kept my mouth shut. I had a few funny lines in mind, but I sensed that some guy in the band doing shtick on a Sinatra record would be a career-ending mistake. Frank placed the box at my feet and looked up at me for approval. I was no fool. I approved. I did manage a chuckle wondering how the concertmaster, Felix Slatkin, would have looked on that box. I stood on the box when the solo came up. A couple of times I almost fell off the damn thing. But the end finally came and I've only been that revealed on hearing the news that we dropped the A-bomb and the war was over. I had lived to see another sunrise. I left some of my life fluid on those never-heard tracks."

Många av oss skulle säga att Milt Bernhart lämnade en hel del av sin "life fluid" även på den där tjugoandra tagningen. Det görs kanske inte så många listor över världens bästa trombonsolon, men har man lyssnat på den här inspelningen inser man att det inte behövs några. Det här är nummer ett. Utan tvekan. Rent jävla blödande sväng så det svartnar för ögonen.

Herregud vad jag har lyssnat på Frank Sinatra under åren. Läst böcker, kollat inspelningsdatum, samlat, jagat grejer utgivna i världens alla hörn. Den värsta febern lade sig för några år sedan, men den senaste tiden har jag överraskat mig själv genom att återigen börja hänga på forumet hos sinatrafamily.com. Kanske har det undermedvetet att göra med att mannen skulle ha fyllt hundra år nu i december?

Man kan snacka återutgivningar och remastringar hur länge som helst (grey label Capitol vinyl anyone?). Det senaste tillskottet är den nyss utgivna samlingen "Ultimate Sinatra". För första gången samlar man det bästa från RCA, Columbia, Capitol och Reprise. Äntligen en samling med låtarna i rätt versioner! Som bekant gjordes en del nyinspelningar senare i karriären. Har man bara en Sinatra-samling och "My Way" är med gör man bäst i att kolla upp den här (precis som resterande inspelningar på Capitol). En klockren introduktion, speciellt i versionen med 4 CD. Finns på Spotify.

PS. Citat taget härifrån.

lördag 13 juni 2015

2011 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Félix


Lamm med örter och vitlök, ratatouille, färsk baguette. En kombination som aldrig tycks misslyckas med att plocka fram det bästa ur en Châteauneuf-du-Pape. Inte så konstigt egentligen, bondsk och rustik mat från trakten brukar med funka med viner från alla klassiska vingårdar i Europa. Sedan underlättar det förstås om det handlar om ett traditionellt hantverk snarare än något modernt, fatat poängmonster...

Jag har så gott som slutat köpa Châteauneuf. Det blev helt enkelt lite för mycket ett tag med nollsjuorna, och det finns gott om dem kvar i förråden. Dessutom är stilen kanske inte riktigt den jag helst söker nuförtiden, men det har ni hört förut.

Men förra sommaren semestrade vi i Vaucluse. Jag inledde med att köpa en blandlåda i den ypperliga lilla affären Vinadea mitt inne i byn, där man handlar till praktiskt taget samma priser som ute hos producenterna. Aktuell årgång var mestadels 2011, ett år som inte är en favorit. Vinerna är lite för varma enligt mitt tycke, och saknar lite fräschör. Men två elvor fick följa med hem, den underbara 2011 Pégau med sin charmiga drick-nu-karaktär, och så en flaska av kvällens vin.

Blint har jag i andra årgångar misstagit Bois de Boursans Cuvée de Felix för just Pégau. Kanske är det den traditionella stilen som drar sig åt den mörkare, vildare sidan med blod, kött och kryddor. Eller så handlar det helt enkelt om brettanomyces. Precis som hos Pégau finns här nämligen de där typiska dragen. En del talar om gamla plåster, men för mig handlar det alltid om en doft av häst och stall.

Somliga slår bakut direkt när det ett vin har brettanomyces. Rör det sig om lagom nivåer tycker jag den ger en extra dimension av komplexitet, i såväl Châteauneuf som mogen Bordeaux. Här funkar det med bravur. Hallonen, körsbären och garriguen sitter också klockrent. Invändningarna handlar snarare om en lite för tilltagen rondör och värme, men det är randanmärkningar. Syrorna finns trots allt där, och det här är riktigt bra jobbat i ett svårare år. Gott.

2012 Domaine Pattes Loup Chablis


Men snälla nån... Thomas Picos 2012 Chablis är alldeles ljuvlig - slank, frisk och ruggigt mineralisk, men ändå med en hel del stoppning. Citrusfrukter, gråpäron, blommor, en liten örtkvist och så sten, sten, sten. Strålande syror och en riktigt smaskig avslutning med en gnutta grapebeska. En känsla av transparens och inte minst elegans. Galet bra för en villages. Sommar på flaska.


onsdag 3 juni 2015

2014 Jonathan Pabiot Pouilly-Fumé


Apropå förra posten och god sauvignon blanc vill man förstås smaka Bristlys nya loireimport, upplockad på volley efter en övertygande uppvisning på restaurang i Paris. Vi dricker Jonathan Pabiots nylandade 2014 Pouilly-Fumé tillsammans med en sparad skvätt av Boulay.

En tydlig illustration till varför jag föredrar att prova viner ett och ett när man har BYOB och liknande. Boulay är på en annan nivå, mer mineraler, mer djup, mer av allt utom gräs och vinbärsblad. Ett klart "bättre" vin, och det är klart att ögonen dras dit. Men Pabiot klarar sig gott på egen hand utan att skämmas.

Det här är nämligen också en riktigt elegant och fin savvie, med fräscha toner av gröna äpplen och citrusfrukter tillsammans med lite sten. En del gräs och vinbärsblad, men inget som slår över i parodi. Vinet är rent, snyggt, väldigt fräscht och inte minst gott! Ett härligt försommarvin, det här också. Extremt användbart i en skön stil som man vill dricka igen.

söndag 31 maj 2015

2013 Gérard Boulay Sancerre Monts Damnés


Jag brukar inbilla mig att jag inte gillar sauvignon blanc. Visst, karaktären är fruktansvärt tacksam att plocka blint oavsett om den uppfostrats i tank eller ny ek, men det är också karaktären som är problemet. Alldeles för ofta antar den närmast parodiska, enkelspåriga drag, om den så kommer från Loire eller Nya Zeeland. Hur kul är egentligen de där gräsiga krusbären?

Jag inser ju att det där är en fånig hållning. Som vanligt handlar allt om vilken hantverkare som gjort vinet. Ta till exempel Gérard Boulay. Hans 2011 Clos de Beaujeu var en rejäl ögonöppnare på Vinosapiens Rust Never Sleep-provning i höstas. Så här kan man ju göra sauvignon blanc! Fast kvällens vin är faktiskt ännu bättre.

Boulays 2013 Monts Damnés (underbart vingårdsnamn) bjuder på flintrökig, knastrande sten tillsammans med citrusfrukter, och så en liten knorr av örter, vinbärsblad och lakrits. Renheten och elegansen är slående, samtidigt som det finns en rejäl kärna av frukt, massvis av extrakt och en riktigt lång eftersmak. Lysande balans helt enkelt, och en underbar munkänsla där den lilla grapebeskan i svansen får en att vilja ta en klunk till. Vilket försommarvin! Fullständigt svingott.