Ni vet hur det är. Man dricker något man gillar och startar upp datorn för att slänga iväg en snabb post från höften. Man har en notering så gott som färdig i huvudet (det var länge sedan jag slutade med anteckningsboken), bara en snabb koll för att se vad jag egentligen tyckte förra gången vinet dracks. Och så inser man att man är i färd med att skriva precis samma notering som sist, med samma markörer och samma slutsats.
Mikrobloggversionen är alltså att här har inte hänt så mycket. Transatlantisk stil, rätt mycket men god ek, tanninerna lite snällare, fin koncentration. Tillgänglig men håller länge ännu. Levererar som vanligt mer än prislappen. Bernard Magrez är en trollkarl. Klunk. Så där ja.
Holy Châteauneuf-du-Pape, Batman! Efter en sniff och en klunk lyckas 2007 Les Cailloux påminna mig om varför jag köpte alla de där nollsjuorna; ja varför jag älskar vinerna från den här regionen över huvud taget. Doften är vidöppen och rent explosiv med bara en massa goa grejer som grillat kött, blod, kirschiga körsbär, komplexa kryddor, friska örter och drösvis med blommor. Väl i munnen möts man av en klockren balans där syrorna nästan känns förvånansvärt pigga med tanke på den yppiga, rena frukten och den krämiga munkänslan. God, lång eftersmak med en behaglig värmeknorr.
Det här är bara så jäkla gott i en rätt snabbmognade stil, men så betedde sig nollettan och nolltrean också. Hur länge den håller? Ingen aning, jag har aldrig lyckats spara en Les Cailloux bortom åttaårsstrecket. Och jag är inte så säker på att de här flaskorna överlever korkskruven längre än så heller. En ren njutningsmissil från le Sud. (93)
PS. Les Cailloux har faktiskt (äntligen) fått svensk importör. Den alldeles utmärkta 2010 säljs i sexpack i BS via BraVin.
Vi har druckit en hel del av Tenuta delle Terre Neres 2010 Etna Rosso och tyckt mycket om den, men av någon anledning har det aldrig blivit någon post. Sista flaskan rök för några veckor sedan. Så lämpligt då att elvorna dök upp i nyhetssläppet i veckan. Vi kan inte låta bli ett tidigt smakprov.
Frågan är om inte den här årgången faktiskt är ett par snäpp bättre än den föregående? Visst känner man igen den där röda frukten, örterna, lakritsen och de rökiga mineralerna, men intensiteten känns mer uppskruvad i både doft och smak. Lite mer längd, lite mer frukt och mer att hämta av parfym och komplexitet. Munkänslan är förstås ung och mår bra av en rejäl luftning, men lägger man något krämigt på tallriken är det inget snack om att det här är spelbart redan nu. Syrorna skjutsar på, tanninerna nafsar skönt, och i svansen strösslar vulkanen ut en massa mineralkaraktär. Inte ett bråkigt fat i sikte även om 25% sägs vara nya. Det här är riktigt sköna grejer som bara växer med luft, utan tvekan outstanding. (90)
Andreas Larsson brukar hävda att man inte skall skall fnysa åt så kallade mindre årgångar. Och visst har han en poäng. Det brukar man ha när man har så mycket erfarenhet som han. Det är alldeles för lätt att generalisera och jaga hyllade år, bara för att upptäcka att de där ruskigt fruktmogna, maffiga årgångarna som i sin babyhulliga linda tjusade kritikerna kanske inte alls är vad man gillar bäst. Och de bör hur som helst gärna ligga i tio, femton år innan man korkar upp.
2007 Château Lagrange är ett vin för oss som tycker mer om att dricka vår Bordeaux, än att spekulera i den och försöka göra finansiella klipp. Visst, man kan sitta och leta invändningar om man vill. Frukten är kanske inte den tätaste man stött på, och nog finns det lite grönkartighet i syrorna. Men då missar man poängen.
Poängen är att det här är jäkligt gott att bara poppa och dricka i djupa klunkar. Inga konstigheter egentligen. Det handlar om salmiak och kaffe, massvis med jord, en gnutta stall och svinstia, lite tobak, svarta vinbär och plommon. Det är slankt och rensande, men ändå men en god längd och med precis det motstånd jag vill ha i min Bordeaux. Drickbart, men inte slätstruket; tillgängligt, men ändå med förmåga att fånga intresset och uppmana till ännu en klunk. Helt enkelt en proper claret. (90)
Osso bucco. Risotto. Och så Fenocchios underbara 2006 Bussia Riserva med några timmar i karaff. Mer behövs inte för att jag skall sitta med ett fånleende på läpparna. Det här är smått underbara grejer, i en stil jag har otroligt svårt att värja mig mot. Rödlätt frukt med nypon, tranbär och körsbär, och så en oerhört sinnlig ton av rosor över lakrits, menthol, grusmineraler och en örtkvist. I munnen perfekt avvägda finlemmade druvtanniner, strålande syror och en fin koncentration trots all lätthet. Lång, järnmineralisk efterklang.
De senaste månaderna har jag provat Fenocchios 2008 Barolo normale och 2006 Barolo Villero, men det här är faktiskt på en annan nivå. Sådan här renhet och slank elegans går väl egentligen bara att hitta i riktigt bra pinot noir och nebbiolo. Ett mycket vackert vin. (94)
PS. Hemsläpat från Köpenhamn tack vare Finare Vinare. Går också att hitta hos högintressanta Gaston Vin.
Massor med sötfrukt! Smaskiga nya ekfat! Dryga femton procents tjong! En fluffig munkänsla som gjord för att skänka omedelbar njutning!
Nej, det är inte direkt vad som brukar hyllas i bloggosfären. Sådana här grejer brukar avfärdas som rena barngodiset. Vem bryr sig? Jag kan inte tänka mig ett skönare vin medan just den här fullspäckade jobbveckan just den här våren når sitt slut. Shafer verkar ha en förmåga att skicka målsökande missiler rakt in i mitt lustcentrum.
2009 One Point Five sitter perfekt till kvällens amerikanska sirloin steak, men är precis lika god på egen hand efteråt. Bara en sån sak. Den stora, varmjordspräglade doften är snudd på karikatyrmässig i sin druvtypiskhet, och blir bara bättre och bättre efter hand. Cassis, jord, paprika, menthol, köttsaft, violer, lakrits/salmiak, örter, lite vanilj. Och så den där avslappnade, öppna munkänslan som ändå hålls ihop av syrorna och de sandiga, finkorniga tanninerna. Finstämd finess finns det gott om i andra viner, här snackar vi fullt ställ.
Jag ser att tidigare årgångar fått mig att gagga om dekadens, plyschsoffor och luftgitarrer. Det här är på samma nivå. Gillar man inte sådana här grejer kommer inte den här nya årgången att ändra något. Vi andra sparkar av oss skorna, sjunker ned i den där soffan, samlar ihop dem vi gillar mest och häller upp ett stort glas.
PPS. Äh, vad katten. Det här vinet verkar locka fram Youtube-klippen. Här har ni soundtracket. Den här tolvan är som vinet - lite mainstream, lite puckad, snyggt gjord, jäkligt bra... Bara att knäppa upp en knapp och våga släppa loss. West Coast...
Pietradolces 2010 Archineri är något för alla diggare av rödsirliga italienare. Ja, det här är faktiskt inte helt olikt något från Montevertine. Tranbär och körsbär tillsammans med lite nyklippta örter och en frisk ton av mint, och under alltihop finns förstås lite rökiga etnamineraler. Med lite luft växlar doften upp ett par snäpp i intensitet. Smaken är slank och frisk, med bra syror och ett fast grepp från de finpulvriga tanninerna. Fin längd på svansen där dock ungdomen slår igenom i form av lite rönnbärskartighet, men det kommer sannolikt att tona ned sig med tiden. Goda grejer.
