lördag 20 september 2014

2005 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père


Det är internationella grenachedagen mina vänner, så det är väl lika bra att rota fram en châteauneuf? I glasen hamnar ett vin vi fullkomligt älskade vid första mötet i Paris 2008. Vid närmare påtitt på hemmaplan  ett halvår senare var känslan lite mer ljummen, medan en obloggad flaska i oktober 2009 sken som solen själv. Dags att se vad som hänt med några år på rygg.

2005 A la Gloire de mon Grand Père har en alldeles strålande doft. Det här är gammelgrenache i sitt esse med lätt anstrykna röda frukter, fikon, choklad och kirsch. Viss utveckling men trots allt inte så vanvettigt mycket mognadsstoner. Däremot en hel del terroir i form av örter, solvarma stenar och en väl tilltagen mineralitet. Extremt tydligt ursprung här.

Schablonbilden av nollfemmorna är ju att de har en rätt påtaglig struktur, och visst finns lite nafsande tanniner kvar, men det överskuggande problemet är bristen på syror. Det här faller helt enkelt lite platt. Alkoholen har sjunkit in en del och det är trots allt väldigt gott, men utvecklingen pekar i en riktning mot mer av kirsch och fikon samtidigt som de där syrorna väl aldrig lär bli högre. Det är svårt att undvika att sortera in vinet bland de övriga châteauneufer som inte riktigt kunnat leva upp till alla ungdomens löften. Jag tror bestämt jag föredrar min grenache riktigt ung...

fredag 5 september 2014

2010 Domaine Macle Côtes du Jura


Man får nog säga att Domaine Macle är en av de allra, allra bästa producenterna i Jura. Speciellt om man snackar Vin Jaune. Jag har aldrig smakat deras Château-Chalon, men det är svårt att inte känna snålvattnet forsa när man läser alla beskrivningar om precision och elegans. Får återkomma till den.

För nu handlar det om deras enklare Côtes du Jura. Laurent Macle (vinbonde i sjunde generationen) ändrar tydligen druvsammansättningen ibland, men vanligen rör det sig om chardonnay uppblandad med cirka femton procent savagnin. Ekologiskt odlade druvor förstås, och en traditionell uppfostran sous voile. Upplägget är inte helt olikt Tissots smarriga Arbois Sélection som blev lite av sommarens soundtrack här hemma.

Fast frågan är om inte det här är ett strå vassare? Doften bjuder på gula äpplen, kanderade citrusfrukter, svamp, nötter, blommor och sköna drag av fino-jäst. Tänka sig, för bara något halvår sedan hade minsta oxidationston direkt renderat ett rött kort. Nu tycks jag inte kunna få nog av sånt här.

Det här är helt enkelt rasande aptitretande, med en knastertorr och nötig avslutning understödd av klockrena syror och krossad sten. Det är fruktansvärt gott på egen hand, och hade säkert inte gjort bort sig till en kycklingrätt. Ikväll dricker vi vinet till en förrätt bestående av generösa mängder smörstekta och lätt gräddstuvade kantareller på lite rostat bröd. En av årets bästa hittills...

PS. Gör gärna ett virtuellt besök på domänen här, via en av de skönaste bloggarna där ute...

söndag 31 augusti 2014

Enter the Matrix


Som ni kanske har märkt är det lite tunnsått med bloggandet just nu. Det finns flera anledningar. En är att hösten har dragit i gång i ett så rasande tempo med jobb, forskning och extrauppdrag att jag har svårt att över huvud taget hålla näsan över vattenytan för närvarande. För mig har det i första hand alltid handlat om diskussion och interaktion, och just nu känns det som att man bäst hittar det på Instagram. Den här bloggen kommer absolut inte att dö, men missa inte snacket där. Ses.

PS. För en total frankofil-täckning som inte bara involverar bilder följer ni mig såklart även på Twitter. Men det visste ni ju redan.

tisdag 19 augusti 2014

2012 Philippe Bouvret & Jean-François Ganevat Les Compères


Vad katten är det här för nåt då? Ja, Jean-François Ganevat behöver väl ingen presentation? Fanfan verkar älskad av alla, inte minst är han alla hipstersommelierers kelgris. Ibland undrar man om han inte är lite för populär för sitt eget bästa, vinerna börjar hur som helst bli ruskigt svåra att få tag på. För min egen del har några av hans chardonnayer bjudit på riktigt stora upplevelser.

Det här vinet är gjort i samarbete med kompisen och cavisten Philippe Bouvret, som driver den fullständigt lysande lilla butiken Epicurea i Poligny strax utanför Arbois. Bouvret är dessutom ostmästare, och vet hur man lagrar en comté. Jag blev helt tagen av Epicureas sortiment när jag besökte butiken en regntung morgon tidigare i somras. Sällan har man skådat ett så genomtänkt, handplockat utbud av viner. Och inte bara från Jura.



Jag har inte hittat så mycket information om det här vinet, annat än att det är chardonnay. Men med tanke på upphovsmännens preferenser skulle det förvåna mig om det inte rör sig om ekologiska druvor utan tillsatt svavel. Mycket talar för att det handlar om inköpta druvor, men inte ens det allvetande internet verkar vara helt säkra på den saken; eventuellt rör det sig om nedklassad frukt. Vad som dock känns uppenbart är att vinet är uppfostrat ouillé, det vill säga upptoppat utan tydliga oxidationstecken, även om det finns lite bakade gula äpplen bland doftens citrus, päron, stenar och vita blommor. Det är väldigt ungt, och rent och snyggt. Ännu mer givande efter nån halvtimme i öppen flaska när temperaturen stigit en smula.

I munnen får man en stenig känsla och en slank, sval kropp understödd av fina syror. Renheten är påfallande, även om längd och komplexitet inte riktigt når upp till Ganevats domaineviner. Det är ändå gott så det räcker förstås, men även hos en mycket lätt korkad 2011 Cuvée Florine kan man ana mer storhet innan tca-stanken tar överhanden. Men så är också ambitionsnivån en annan, liksom priset. Den här flaskan kostar under hundralappen. En god, ren och snygg jurachardonnay. Det finns nog inget jag hellre dricker just nu...

PS.här verkar det kunna gå till på Epicurea. Fanfan och Manu Houillon, den adopterade sonen hos Pierre Overnoy....

tisdag 12 augusti 2014

2012 RPM Wines Gamay Noir


Här har vi ett rent dream team ur den nya kaliforniska vågen. RPM står nämligen för Roberts Parr Meyers. Japp, mästersommelieren Rajat Parr har strålat samman med Nathan Roberts och Duncan Arnot Meyers för att göra kalifornisk gamay.

Den stilistiska målsättningen känns rätt uppenbar om man har provat dessa herrars andra viner (Sandhi, Domaine de la Côte och Arnot-Roberts). Annars kan den röda vaxförslutningen tänkas ge en ledtråd, den sitter nog där som en hyllning framför allt. Eventuella kvarvarande frågetecken rätas ut när man ser gubbsen posera med självaste Jean Foillard på hemsidan.


Frukten hämtas från högt belägna granitjordar i El Dorado County. Två vingårdar bidrar med druvor: Barsotti och Witters; bägge odlade av gamaypionjären Ron Mansfield. Det här är samma druvor som Steve Edmunds använder till sin Bone-Jolly, som vi drack i början av sommaren. Och nog kan man finna likheter mellan dessa viner.

Men 2012 RPM Gamay har aningen mörkare karaktär, och dessutom mer längd och djup även om helheten fortfarande handlar om rödfrukt och svalhet. Hallon och körsbär väver skinande rena slingor tillsammans med lite svart te och skogiga drag av undervegetation. Det finns lite krossad sten också, även om mineralitet kanske inte är det första man tänker på. Det här liknar mer Corcelette än Côte du Py, om man nu måste jämföra med Foillard.

Smaken sköljer in med med svalhet, renhet och en struktur som vittnar om en hel del oavstjälkade klasar. Munkänslan är påtagligt ung, men inte oavvisande. Fina apelsinsyror och lite kryddighet hänger kvar i svansen. Som grannen sa: fjolligt hipstervin. Hur smarrigt som helst.

söndag 27 juli 2014

2012 Birichino Malvasia Bianca


Kul grejer i glasen ikväll! Vi fortsätter att jobba oss igenom de småskaliga grejerna från Birichino och har kommit fram till deras Malvasia Bianca. Kaliforniska tolkningar av syditalienska druvor är knappast något man plockar blint (tro mig, jag försökte med grannen), men den som är intresserad kan kolla in lite sköna vingårdsbilder här. Själv vete katten var jag hade hamnat, sannolikt i en rejält aromatisk druvsort som gewürztraminer med tanke på doften som är stor och parfymerad med litchie, blommor, fläder, jasminte, päronsoda och citrus.

Det läckra är att alla de där söta, parfymerade associationerna tvärvänder i smaken, som är knastertorr och tämligen slank med fina syror. Munkänslan känns snarast stenig och frisk utan jobbig tyngd. Det är som vanligt med Birichinos viner - absolut inte stort, men vansinnigt charmigt. Det smakar alldeles lysande på egen hand i den varma kvällen, och det gör sig dessutom riktigt bra till mat. Ikväll en blandning av sötma och sälta och kanske högt och lågt: stora räkor, Martellis toskanska premiumpasta och Paolo Robertos färdiga pastasås med mascarpone, honung, saffran och pinjenötter. Smakens.

lördag 26 juli 2014

2011 Domaine de la Côte Sta. Rita Hills


Efter en diet av uteslutande franska viner de senaste veckorna känns det skönt att återigen smaka Kaliforniens mylla. Jag har provat premiärårgången av Domaine de la Côtes Sta Rita Hills vid ett flertal tillfällen sedan besöket hos Sashi Moorman för ganska precis ett år sedan, men det här är faktiskt första gången vi sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan.

Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Av elvorna från DDLC är denna cuvée den jag helst dricker nu. Här rör det sig bara om femtio procent stjälkar, och medan vingårdsvinerna känns en smula återhållna för tillfället har det här vinet nu hittat samma öppna, charmiga intryck som det hade från tank. Doften är sval, inbjudande och ruskigt druvtypisk med kryddor, en massa läckra skogiga nyanser, och en skinande ren fruktkorg bestående av hallon, jordgubbar, rabarber och blodapelsin.

Smaken är slank, med en god struktur och en fin mineralton i svansen. Härlig svalka i hettan, helt utan en massa kladd eller fatrost. Eftersmaken är fokuserad och precis med höga syror och ombjudningar av blodapelsin. Svingott.