söndag 27 juli 2014

2012 Birichino Malvasia Bianca


Kul grejer i glasen ikväll! Vi fortsätter att jobba oss igenom de småskaliga grejerna från Birichino och har kommit fram till deras Malvasia Bianca. Kaliforniska tolkningar av syditalienska druvor är knappast något man plockar blint (tro mig, jag försökte med grannen), men den som är intresserad kan kolla in lite sköna vingårdsbilder här. Själv vete katten var jag hade hamnat, sannolikt i en rejält aromatisk druvsort som gewürztraminer med tanke på doften som är stor och parfymerad med litchie, blommor, fläder, jasminte, päronsoda och citrus.

Det läckra är att alla de där söta, parfymerade associationerna tvärvänder i smaken, som är knastertorr och tämligen slank med fina syror. Munkänslan känns snarast stenig och frisk utan jobbig tyngd. Det är som vanligt med Birichinos viner - absolut inte stort, men vansinnigt charmigt. Det smakar alldeles lysande på egen hand i den varma kvällen, och det gör sig dessutom riktigt bra till mat. Ikväll en blandning av sötma och sälta och kanske högt och lågt: stora räkor, Martellis toskanska premiumpasta och Paolo Robertos färdiga pastasås med mascarpone, honung, saffran och pinjenötter. Smakens.

lördag 26 juli 2014

2011 Domaine de la Côte Sta. Rita Hills


Efter en diet av uteslutande franska viner de senaste veckorna känns det skönt att återigen smaka Kaliforniens mylla. Jag har provat premiärårgången av Domaine de la Côtes Sta Rita Hills vid ett flertal tillfällen sedan besöket hos Sashi Moorman för ganska precis ett år sedan, men det här är faktiskt första gången vi sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan.

Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Av elvorna från DDLC är denna cuvée den jag helst dricker nu. Här rör det sig bara om femtio procent stjälkar, och medan vingårdsvinerna känns en smula återhållna för tillfället har det här vinet nu hittat samma öppna, charmiga intryck som det hade från tank. Doften är sval, inbjudande och ruskigt druvtypisk med kryddor, en massa läckra skogiga nyanser, och en skinande ren fruktkorg bestående av hallon, jordgubbar, rabarber och blodapelsin.

Smaken är slank, med en god struktur och en fin mineralton i svansen. Härlig svalka i hettan, helt utan en massa kladd eller fatrost. Eftersmaken är fokuserad och precis med höga syror och ombjudningar av blodapelsin. Svingott.

torsdag 3 juli 2014

2005 vs. 2007 Domaine de la Janasse


Dags att se var några kompisar från förr befinner sig i nuläget. Vi värmer upp inför sommarens provenceresa med grillade lammspett med massor av örter och vitlök. Tillbehör i form av ratatouille och nybakad baguette. Det här är mat som brukar ta fram det bästa hos en Châteauneuf-du-Pape.

2005 Domaine de la Janasse ser rätt mogen ut, med en rödbrun färg. Doften är till en början en smula källarmuggig, med nästan lite portliknande drag av torkad frukt och fikon, rent av lite russin. Dessutom mognadstoner av farinsocker, och lite träiga drag av bastubänk. Vinet känns rätt utvecklat, men med luft blir helheten dock paradoxalt nog fräschare, med mer av örter, blommor och varma stenar. Russinen byts ut mot mer tydlig kirschlikör, speciellt i smaken som för övrigt bjuder på mjuka, ganska avrundade syror och en örtig, anistonad värmeknorr i avslutningen. De årgångstypiska tanninerna finns där, men de har blivit ganska så vattenkammade under åren på rygg. Balansen är ok, även om hela kostymen är stor och fyllig.

2007 Domaine de la Janasse har ett klart ungdomligare utseende, och en både större och friskare doft. Här handlar det om cassis och kirsch, grillat kött, lavendel och viol, lakrits och kryddiga, lite rökiga drag av ek, som ett brinnande vedträ. I jämförelse med nollfemman vrider smaken upp volymen till elva - här får man mer frukt, mer kraft, mer anis och mer efterbrännkammare. Vinet är stort och bullrigt, med mer märkbar alkohol, men accepterar man den här stilen får man ändå säga att det funkar helt ok.

Runt bordet är det ingen tvekan - nollsjuan landar klart bäst och tar givetvis slut först. Själv tar jag också helst ett extra glas av den. Jag gillar inte vart nollfemman tycks vara på väg - de där övermogna dragen av russin och fikon lär väl knappast bli mindre med åren? Ändå är vinet absolut inte för gammalt, och det svarar väldigt bra på luft. Möjligen kan det överraska med ytterligare lagring, men fan tro't. Allt kokar väl som vanligt ned till hur mycket man gillar den här stilen. För egen del måste jag tyvärr konstatera att de egna smaklökarna återigen tagit ett kliv bort från sådana här maffiga, mörka grejer.

måndag 30 juni 2014

2 x Birichino


Det är riktigt kul att småskaliga Birichino har så bra representation i Sverige via Handpicked Wines. Bakom etiketten står Alex Krause och John Locke som tidigare jobbat hos Randall Grahm på Boony Doon. Nu gör man egna grejer i sval, icke-interventionistisk stil från utvalda vingårdar.

Tidigare har vi druckit en del av deras 2010 Grenache VV från Besson Vineyard strax nedanför Santa Cruz Mountains. Det är ett smaskigt vin, alls inte stort, snarast en gnutta kort i rocken, men med en fin och tydlig druvkaraktär, skinande ren frukt och en god balans. Man vill gärna smaka resten av sortimentet.

Vi korkar alltså upp 2012 Cinsault Bechthold Vineyard som stoltserar med ett litet Old Vines på etiketten. Jojo, gamla stockar kan man lugnt säga - det här kan mycket väl vara världens äldsta Cinsault-rankor, planterade redan 1886. Doften bjuder på en ungdomlig och rätt sydlig doft av hallon och körsbär tillsammans med lite lakrits, jord, blommor, mandel och en gnutta örtighet. Sval balans i munnen, med höga syror och en ungdomlig kartighet. Absolut inte stort, men gott och redigt.

I andra glaset hälls 2012 Pinot Noir Saint Georges från ett läge strax söder om Santa Cruz Mountains där närliggande Monterey Bay ger svalkande vindar. Här får man lite mer komplexitet och djup. Receptet är annars det samma - naturlig jäst, enbart neutral ek, ingen filtrering. Frukten handlar mest om jordgubbar tillsammans med en försiktig kryddighet och en uppsjö av toner man gärna sorterar in under "skog" - allt från gräset i den där gläntan, till barr, bark och undervegetation. Smaken är slank men har ändå en lite mer tydlig kalifornisk skjuts jämfört med grannen. God, uppstyrd avslutning med blodapelsin även om det inte handlar om någon jättelängd. Återigen - det här är inget stort vin, men jäkligt charmigt i sin stil.

Två goda viner man gärna dricker igen. Köper lite till.

söndag 22 juni 2014

2010 Edmunds St. John Gamay Noir Bone-Jolly


Svart te, hallon, körsbär, rosor, blodapelsin och lite grusdamm. Steve Edmunds 2010 Bone-Jolly Gamay bjuder på en doft som inte alls är dum. Smaken är slank och sval och klockar in på beskedliga 12,4%. Fräscht och läskande utan att för den skull vara intetsägande, med en god avslutning som får lite extra längd av apelsinsyrorna. Det här är så klart inte några stora grejer, snarast något att klunka i sig, lätt kylt, på egen hand eller varför inte till kalkon som ikväll? Ambitionsnivån framgår tydligt av baksidestexten: "to ignite the jolly-ness, to quicken the spirit." Bra så.

torsdag 19 juni 2014

2011 Jolie-Laide Syrah Phoenix Ranch


Jag har sagt det så många gånger förr, men Kalifornien kokar verkligen just nu. Det tycks inte finnas någon hejd på alla nya spännande producenter som poppar upp, och det är sympatiskt att se hur mycket man peppar och hjälper varandra. Passion och vision finns så det räcker, men oftast inte så mycket pengar. Alltså är det inte ovanligt att man delar med sig av utrymme och utrustning. Kvällens vin är till exempel gjort i samma faciliteter som Wind Gaps, Ryme Cellars och (tidigare) Arnot-Roberts grejer. Det finns en punkig, DIY-anda över alltsammans.

Vad är Jolie-Laide för något då? Bakom etiketten finns Scott Schultz, som från början är sommelier. Han arbetade på Thomas Kellers restaurang Bouchon i Yountville, men kände för några år sedan att han själv ville göra vin. Efter en tid hos Realm Cellars hamnade han hos just Pax Mahle på Wind Gap, där han fortfarande arbetar. Jolie-Laide är den egna etiketten med bara ett par årgångar under bältet. Han har fått mycket uppmärksamhet för sin Trousseau Gris och Pinot Gris, men gör också lite rött. Som vanligt handlar det om balanserade grejer med minimal intervention. Och som vanligt handlar det tyvärr också om ruskigt små volymer, bara 65 lådor av det här vinet.

Med någon timmes luftning i öppen flaska tar doften ut en alldeles lysande höjd. Enormt druvtypisk aromatik med mörka skogsbär, gummi, blåa blommor, enbär och timjan. Det finns en skön skogig känsla med barr, kåda och undervegetation, och så en finkornig, grusig mineralkänsla. God sniff!

Phoenix Ranch ligger i den södra delen av Napa Valley som skall vara svalare, men uttrycket känns en gnutta varmare än hos en del andra viner i den här nya vågen. Frukten har en generositet och renhet som känns smått unik för Kalifornien när den paras med sådana här syror och friskhet. Vinet har kraft nog att stå upp mot en rejäl köttbit, men samtidigt så mycket balans och elegans att man gärna dricker det på egen hand efteråt. God, fin eftersmak med lakrits och lite salmiaksälta, det här är verkligen urgott. Jag tycks inte kunna få nog av de här jänkarna.

PS. Inköpt nu i våras i New York hos eminenta California Wine Merchants på Bridge St. Typ 285 pix. Många sköna grejer där, missa inte denna butik nästa gång ni har vägarna förbi nedre Manhattan.

PPS. Vad skall man säga om etiketten? Jag gillar den, tycker den har klass, men frågan är om den skulle kunna säljas på monopolet? Visst finns det likheter med Ganevats onanihyllning "J'en Veux" men ändå inte. Alla elvor har motiv av SF-tatueraren Kapten Hanna. Tolvorna ser helt annorlunda ut, mer som en Sophie Zelmani-samling.. ;-)

måndag 16 juni 2014

2001 Faustino 1 Gran Reserva


Det här måste väl vara systembolagets ohippaste vin? Kitschig rembrandtetikett, check. Dito ett fånigt guldnät som mest skriker turistfälla. Och så en gråblästrad specialflaska. Sjuttiotalet ringde just och ville ha sitt vin tillbaka. Ostfonduen puttrar och det är visst partnerbytarparty i gillestugan senare, höhö.

Men hallå där. Skärpning! Vi talar om riktigt traditionella grejer. Det här är dessutom utnämnt till årets vin 2013 av Decanter. Jojo, nu snackar vi yppersta världsklass med 97 poäng minsann. Dessutom har jag ju själv sagt att man måste dricka lite traditionell Rioja ibland. Här blev det ett spontanköp.

Frukten drar åt det mörka hållet med plommon och ankomna jordgubbar, och så massor av fat. Kaffe, kryddor, tobak och vanilj. Mognadstoner av läder och en försiktig antydan av stall. Det finns lite volatila drag som av ättiksgurka, men inte så mycket blommig parfym eller mineraler. Helheten är snarast lite mörk och virkesmurrig, men nog är den typisk Rioja.

I munnen möts man av sirliga syror och snälla tanniner. Munkänslan är vänlig och lite gammeldags, alls inte utan koncentration eller längd. Eftersmaken hänger kvar ett tag med en liten vaniljsötma. Tyvärr finns det också en liten fatbeska som jag inte kan komma runt.

Att Decanter har noll trovärdighet är förstås ingen överrasking. Frågan är väl om någon tog den där recensionen på allvar, förutom möjligen producenten själv som tryckt upp den i ett litet häfte som hänger runt varje flaskhals. Kul för dem att få så fina omdömen. Och rent objektivt måste man förstås hålla med om att det finns en hel del kvalitet här för inte alls mycket pengar.

Tyvärr funkar det inte riktigt för mig. Det känns för utslätat och anonymt, och jag kommer inte runt eksötman eller fatbeskan. Jag tappar intresset efter bara något glas. Och var är violerna och mineralerna? Jag vet inte hur representativ den här flaskan är, det finns ju närmare trehundratusen till av dem. Men när det gäller traddo-Rioja väljer jag hellre något från La Rioja Alta.