lördag 18 oktober 2014

2011 Domaine Tissot Les Amants


Juras paradrätt Coq au vin jaune et aux morilles var så god att vi åt den två gånger på plats i somras, både på vägen ner och upp från södra Frankrike. Dags att återskapa ett smakminne igen på hemmaplan. Med tanke på hur regnigt det var i Arbois känns det här helt rätt att laga när höstmörkret sänker sig. Undrar förresten hur det gick med årets skörd? Jag har inte riktigt hängt med, men hoppas att det torkade upp i tid.

Efter lite konsulterande av recept på nätet blir det matlagning på fri hand. Tuppen byts ut mot majskyckling som brynes försiktigt efter en vändning i mjöl och som sedan får koka med lök, grädde, en gnutta fond och en försvarlig dos av 2012 Côtes du Jura Chardonnay från kooperativet Fruitière Vinicole d'Arbois. Murklorna kommer från franska frysspecialisten Picard och åker i efter en stund i stekpanna. Mot slutet häller vi i en rejäl skvätt av Château d'Arlays 2006 Vin Jaune och lite crème fraiche. Maten är serverad!


I glasen hälls Tissots 2011 Les Amants, som möter upp pippin på ett rent strålande vis. Alla Tissot-fanatiker därute är ursäktade om ni kliar er i hårbotten och undrar vad det här är för något. Les Amants är inget vingårdsläge utan en unik tappning för 2011. Med tanke på hur bra jag tycker Tissots elvor är förstår jag inte riktigt varför man valde att inte göra toppvinet Clos de la Tour de Curon denna årgång, men så blev det. Istället blandade man druvorna från denna vingård med druvor från La Mailloche. Lera och kalksten, kraft och elegans - som kompletterar varandra som två älskande. Les Amants. Fördelen för oss konsumenter är att vi kan dricka (nästan) Tour de Curon för under trehundringen...

Direkt ur flaskan vid sval temperatur handlar doften nästan uteslutande om krossad sten. Men sådana här viner skall förstås både få luft och drickas vid högre temperatur i stora kupor. En efter en tittar de fram - blommorna, citrusen och äpplena tillsammans med en gnutta florjäst och en förnimmelse av hasselnötter. Doften är stor och komplex, och fortsätter att växa under hela tiden vi följer flaskan.


I munnen handlar det om balans, precision och ett underbart fokus. Syrorna är klockrena och underbart inbäddade i helheten. När topphantverkarna i Jura får till sin chardonnay får jag ofta en känsla av citronsorbet i smaken. Och det är uppenbart att det här handlar om ett hantverk av yppersta klass. Munkänslan är sval och god, med härligt driv framåt ut i den riktigt långa och svårartat mineraliska eftersmaken. Smack, så gott.

För mig är det här en av de största vinkickarna på länge. Men det är tydligt att vinet inte är okontroversiellt. Hustrun är till exempel rätt oberörd (och rynkar ännu mer på näsan åt skvätten vin jaune vi också provar till maten). Likaså grannen som fick ett smakprov som vanligt. Och visst, det finns ett släktskap med de oxiderade grejerna från Jura även om just det här vinet är uppfostrat ouillé, dvs utan oxidation. Möjligen handlar det en smula om acquired taste, och att jag befinner mig i ytterkanten. Men just nu vill jag bara ha mer av sånt här.

torsdag 9 oktober 2014

2013 Birichino Vin Gris


Vem hade kunnat tro att en av årets allra bästa roséer skulle komma från Kalifornien? Nu är ju i och för sig rosé kanske inte direkt en stapelvara i det frankofila hemmet, men en del flaskor har det blivit under säsongen. Inte minst i huset i Provence i somras. Birichinos 2013 Vin Gris hade inte behövt skämmas för sig i den där lökskalsfärgade uppställningen på uteplatsen bland cikadorna.

En sak som blev uppenbar när man smakade de där franska roséerna är att flera av vinerna föll på en alltför väl tilltagen alkoholhetta och tyngd. Visst fanns det undantag, men man kan inte låta bli att undra hur le Sûd skall klara klimatutmaningarna i framtiden. Hos kvällens vin finns inget sådant. Balansen är ypperlig, med en fin och fräsch munkänsla med steniga drag, och en liten svans av anis.

Helhetsintrycket är påtagligt vuxet och vinöst. Det här är helt enkelt riktigt vin, vilket understryks av doften med sina röda bär, örter, blommor, och lite citrus. Efter en stund tittar en liten läcker mineralton fram. En förklaring är såklart druvmaterialet, som kommer från galet gamla stockar.

Oktoberrusk är kanske inte riktigt vad som brukar sätta fart på rosésuget, men det smakar alldeles förträffligt till kvällens sallad på tonfisk och bönor. Det här vill man dricka mer av nästa sommar. 68% Grenache, 15% Cinsault, 10% Mourvèdre och 7% Rolle (Vermentino).

PS. Ligger i BS precis som flera andra viner från Birichino. Gillar verkligen den här producenten. Aldrig stora viner, men goda.

lördag 4 oktober 2014

2004 Pio Cesare Barolo


Ser man till flödet i vinbloggosfären, på Twitter och på Instagram så verkar alla dricka nya, spännande grejer hela tiden. Ofta har flaskorna knappt hunnit landa efter färden från nån näthandlare innan man kan läsa om dem. Och det är förstås inte något negativt. Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som driver på det här intresset. Men alla flaskor som ligger till sig då? Jag tycker det är minst lika intressant att höra vad som blev av dem.

Nu för tiden tycks Pio Cesare vara iskall. Den här tillgängliga och hyfsat moderna, fatade stilen är kanske inte riktigt vad dagens konsumenter efterfrågar? Det är definitivt inte något som går hem hos de allt mer radikaliserade och hipsterfierade svenska nätvinnördarna. Annat ljud i skällan var det för några år sedan. Minns ni? Pios 2003 Langhe Nebbiolo var the shit, även om senare årgångar i ärlighetens namn aldrig kom upp i samma nivå. Senaste årgången jag provade bör ha varit 2008, en blek skugga av den där nolltrean som så här i backspegeln kändes rätt dopad med nedklassad barolo-/barbarescofrukt för att klara lanseringen.

På tallrikarna vankas en rejäl köttbit med fint karamelliserad stekyta, och en krämig kantarellrisotto som sidekick. Vi rotar fram Pios 2004 Barolo som legat till sig i drygt fem år sedan inköp. Jag har aldrig stött på en nollfyra som inte varit tillgänglig, och den här är inget undantag. Speciellt inte efter nån timme i karaff när doften bjuder på rejäl parfym med menthol, blommor, tobak/cigarrlåda, kryddor, kött, chokladpraliner och en rejält tilltagen fruktkorg med körsbär, hallon och vinbär. Doftintrycken kommer minst lika mycket från faten som från ursprunget, men det går inte att komma ifrån att det är en rätt maffig doft. Och det är absolut ingen tvekan om var vinet kommer ifrån.

Smaken är fortfarande en smula kantig, där druv- och fattanninerna visserligen har antagit en ganska finmaskig kaliber, men de får gärna polymeriseras ytterligare. Frukten lär nämligen hänga med länge ännu, precis som syrorna. Den som ligger på några flaskor kan lugnt vänta ett par år innan man korkar upp. Till maten är dock munkänslan riktigt bra, det här vinet funkar utmärkt till en rejäl köttbit. Eftersmaken hänger kvar en bra stund, tillräckligt länge för att man skall börja störa sig på den lilla fatbeska som också finns där. Det är inte lätt det här med ändrade preferenser.

För nog är det så att den som har ändrat sig mest under de här åren är jag. Viner som jag fullkomligt älskade för sju, åtta år sedan lämnar mig nu oberörd, medan andra grejer (Jura! Sherry!) fyller shoppingkassen. Jag slutade köpa Pio Boffas viner i och med den här årgången, och det lär knappast bli några större inköp i framtiden. Det här är helt enkelt inte riktigt vad jag letar efter i en Barolo nu för tiden. Men - det går inte att komma ifrån att vinet är välgjort, tillgängligt och lättbegripligt. Och rätt gott.

PS. Fler hyllningar från förr här, här och här. Har ni glömt att ni älskar Pio? ;)

fredag 3 oktober 2014

2012 Copain Pinot Noir Tous Ensemble


Här kommer ett vin inköpt i monopolets nyhetssläpp, drucket och bloggat på volley samma dag. Kors i taket, det var inte igår. Nästan som på den gamla goda tiden när man kunde stöta på nästan hela vinbloggosfären i kön på Regeringsgatan. Men så är jag också väldigt nyfiken på den nya årgången av Copains Pinot Noir "Tous Ensemble".

Det här är Copains instegsvin, vilket blir rätt rätt tydligt om man har förmånen att prova hela rangen parallellt som i våras. De dyrare cuvéerna har mer definition, terroir och komplexitet, precis som det brukar vara. Det här är inget stort vin, men det behöver knappast alla viner vara. För om man som jag gillar den här svalare kaliforniska stilen är det här inget annat än en riktigt smaskig pinot noir. Dessutom till ett riktigt skönt pris som hamnat helt rätt, en hundring billigare än noteringen i BS.

Enligt hemsidan är målsättningen med denna blandcuvée från flera lägen i Anderson Valley att göra ett vin med tidig drickbarhet. Men korkar man upp redan nu rekommenderas en stund i karaff, det tar nästan en timme innan vinet på allvar visar upp sig och bjuder på körsbär, hallon, rökelse, stjärnanis och blodapelsin. Dessutom en hel del ursprungstypiska drag av skogig undervegetation och en gnutta örtighet. Nog doftar det nya Kalifornien allt, men här finns också ett släktskap med tysk spätburgunder som är närmare än kartan antyder.

I munnen en sval och lite spenslig rackare, med avrundade apelsinsyror och lite ungdomliga stjälkiga toner. Vinet är uppfostrat i enbart gamla fat, men det finns en liten malolaktisk ton som nog försvinner med lite tid. I den mer än anständigt långa eftersmaken minglar blodapelsiner och körsbär. Här köps några flaskor till medan de finns. Gott.

PS. Tian dracks här. Ser nu att jag var inne på precis samma spätburgundervibbar då, märkligt det där.

PPS. Nyhet idag som sagt. 199 spänn, tack för det Divine.

lördag 27 september 2014

More mellow shit: West Coast


Spotify har den senaste tiden har utökat utbudet med en del gamla grejer jag verkligen har saknat. Dane Donohue! Gilles Rivard! Hal Bradbury! Renée Geyers första version av "Be There In The Morning" från 1976! Perfekta tillägg till min West Coast-lista. Det är väl lika bra att jag lägger ut den innan sommaren dör helt.

Som ni vet är West Coast mycket av en state of mind. Här finns låtar från Kanada, Australien, Frankrike och Hawaii, även om det mesta förstås är riktigt feta studioburgare från Los Angeles. Allesammans präglas de av samma soliga melodikänsla, inte sällan parad med en utsökt känsla av vemod. Här finns några väl valda nutida slamkrypare, men det mesta kommer från de gyllene åren i skarven av sjuttio- och åttiotal. Och det finns fler Toto-musiker på de här låtarna än ni egentligen vill veta...


Det här är slick, smooth och förvånansvärt svängigt. Proffsigt ut i fingerspetsarna. Djävulens musik på riktigt om man så vill. Har ni inte stött på de här grejerna tidigare kan ni ställa er i kö bakom mitt tjugoåriga jag och undra var i helvete punken tog vägen? Lyssna igen säger jag. I glasen häller ni givetvis en riktigt skön Cali Pinot...

klickklick: West Coast

fredag 26 september 2014

2006 Château D'Arlay Vin Jaune


sotolon, compund (3-hydroxy-4,5-dimethyl-2(5H)-furanone) that is an an important component of the spice fenugreek and is found in a wide range of products from botyrized wines to roasted tobacco. It is responsible for the hazelnut and particularly spicy "curry" aromas found notably in Vin Jaune from Jura... (The Oxford Companion to Wine, Robinson et al. Oxford Press 2006.)

Måttfullhet är inte en av mina största dygder. Från att ha skytt oxiderade viner som pesten tycks jag nu inte kunna få nog av dem. Jag vill bara ha mer av aldehyder och sotolon. I kylskåpsdörren trängs ketchupen med öppnade halvflaskor sherry, och på trebetygskursen i veckan dök Château d'Arlays traditionella 2008 Chardonnay à la Reine upp. Defekt! hördes runt bordet. Själv tyckte jag vinet var ett av kvällens bästa, även om jag ville ha ännu mer av nötighet och kryddor.

Senaste tiden har just ovan nämnda Château d'Arlay bidragit till aldehydkickarna. Deras 2006 Vin Jaune öppnades i mitten av månaden, men visar så klart inga som helst tecken på att vika ner sig på länge. Årgången beskrivs av Wink Lorch (som med sin Jurabok har skrivit en av de allra bästa vinböcker jag har läst) som lite knepig, där de gula vinerna lämpar sig för tidig komsumtion. Visst, det handlar inte om samma kraft som hos Tissots gula nollsjuor från Les Bruyères eller En Spois som vi också druckit de senaste månaderna, men här saknas varken intensitet eller komplexitet.

Snarare tvärtom. Doften bjuder på ett myller av aromer där det nästan känns löjligt att plocka ut enstaka doftslingor. Nötterna är där såklart, precis som äpplena, och en försiktig kryddighet även om fransmännens "curry" som bekant inte är samma sak som den indiska technicolorvarianten. Vidare jord och lite fänkål, och en liten fatkänsla med en knivsudd vaniljsås till äpplena. Hjärnan gör sina vanliga snedskär åt både sherry och madeira, samtidigt som munkänslan har en annan svalhet och slankhet än dessa viner. Fina syror, och en riktigt lång, nötig och ytterst läcker salivframkallande eftersmak. Enklast är att helt enkelt skära upp en bit lagrad comté och låta vinet följa sina naturliga instinkter. Som hand i handske.

lördag 20 september 2014

2005 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père


Det är internationella grenachedagen mina vänner, så det är väl lika bra att rota fram en châteauneuf? I glasen hamnar ett vin vi fullkomligt älskade vid första mötet i Paris 2008. Vid närmare påtitt på hemmaplan  ett halvår senare var känslan lite mer ljummen, medan en obloggad flaska i oktober 2009 sken som solen själv. Dags att se vad som hänt med några år på rygg.

2005 A la Gloire de mon Grand Père har en alldeles strålande doft. Det här är gammelgrenache i sitt esse med lätt anstrykna röda frukter, fikon, choklad och kirsch. Viss utveckling men trots allt inte så vanvettigt mycket mognadsstoner. Däremot en hel del terroir i form av örter, solvarma stenar och en väl tilltagen mineralitet. Extremt tydligt ursprung här.

Schablonbilden av nollfemmorna är ju att de har en rätt påtaglig struktur, och visst finns lite nafsande tanniner kvar, men det överskuggande problemet är bristen på syror. Det här faller helt enkelt lite platt. Alkoholen har sjunkit in en del och det är trots allt väldigt gott, men utvecklingen pekar i en riktning mot mer av kirsch och fikon samtidigt som de där syrorna väl aldrig lär bli högre. Det är svårt att undvika att sortera in vinet bland de övriga châteauneufer som inte riktigt kunnat leva upp till alla ungdomens löften. Jag tror bestämt jag föredrar min grenache riktigt ung...