lördag 15 november 2014

2008 Tenuta San Leonardo Villa Gresti


"Blind tasting is to wine as strip poker is to love"
- Kermit Lynch

Jag går munskänskarnas trebetygskurs denna usla höst. Som en begåvad människa (tillika trebetygare och kär vän) en gång sade: "du måste spotta dig igenom en ofantlig mängd skit för att klara provet". Ändå så sitter jag där, tisdag efter tisdag.

Allt provas helblint förstås. Ruskigt kul är det också. Men jag kan inte låta bli att undra hur provningsformen får en att möta vinet? Det är väldigt lätt att bli övermaga kritisk och leta fel när man bara sitter och dissekerar vinerna. Är det inte för mycket ek här, eller sötma, eller alkohol? Å andra sidan är det desto mer glädjande när man hittar nåt man gillar.

Som i tidags. I ett hav av odrickbart plonk (2011 Poujeaux - jag gråter, 2010 Breton Les Perrières - bitch please, 2010 Rust en Vrede - fuck off, 2008 Wynn Coonawarra - vadihelvete, 2011 Montelena CS - årtiondets magplask, 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre - draåthelvete,  2009 Un Jour Cahors - dieselolja) stack det här vinet ut. Och det i en flight med en kiwi som 2004 Stonyridge (lysande!) och en klassisk fransos som 1988 Mouton Rotschild (jättegod, men lite i utförsbacke). Blint var jag helt övertygad om att vi hade en klassisk Bordeaux med lite mognad i glasen. Sådana bollar måste man förstås springa på på hemmaplan.

I lugn och ro med etiketten i inom väl synhåll känns 2008 Villa Gresti på något sätt väldigt mycket svalare än den gjorde i tisdags. Hur kunde jag landa i Bordeaux? Å andra sidan pekar inte de här dragen av tobak, lakrits och plommon åt något annat håll. Möjligen finns lite mer av friska örter än vad som vore möjligt i Bordeaux. Här finns en viss utveckling samtidigt som vinet mår bra av någon timme i karaff.

I tisdags skrev jag klockrena syror, god frukt och en bra längd. Jag satt faktiskt och grunnade på kommuner på högra stranden. Allt det där stämmer, men ikväll är det uppenbart att vinets nordliga, italienska läge talar högst. Munkänslan är spetsig med italienska syror, och så de där örterna igen.

Kvällens upplevelse motsvarar väl kanske inte riktigt den blinda häromdagen med en premier grand cru classé i fjärde glaset, men ett riktigt gott vin är det. Som gjort för grytor eller en köttbit med en krämig potatisgratäng. Jag köper några till. Prova, vet jag. Kanske handlar också en av dina bästa bordeauxupplevelser under tvåhundringen om något så bespottat som italiensk fucking merlot?

fredag 31 oktober 2014

2012 Wind Gap Pinot Noir


Dags att smaka nya årgången av den här favoriten. Den här tolvan känns lite tuffare och mer strukturerad än 2011, och vinet behöver också en stunds luftning för att riktigt öppna upp. Massvis av undervegetation och jord tillsammans med kryddiga, oavstjälkade drag. På toppen dansar lätta blommiga toner, och så hallon och körsbär förstås. En riktigt god sniff.

Smaken är sval och slank, med en fin fruktkärna och en god ryggrad av syror och tanniner. Trots att anslaget är så lättfotat ringer aromerna kvar en rejäl stund. I svansen dyker stjälkarna upp igen, men de tonerna lär rimligen minska med bara lite tid på rygg. Det här är så gott; jag är vansinnigt förtjust i de här svala grejerna från Pax Mahle.

onsdag 22 oktober 2014

2012 Lompoc Wine Co. Pinot Noir Sta. Rita Hills


Sashi Moorman och Rajat Parr har många strängar på sin lyra. Det här är deras senaste projekt. Under etiketten Lompoc Wine Co. kommer denna pinot noir gjord på inköpt frukt. Jag har inte kunnat hitta någon hemsida, men enligt säljsnacket sägs målsättningen vara att skapa "an authentic and accessible wine that faithfully represents the unique and ideal qualities of Southern Sta. Rita Hills Pinot Noir". Så kommer inte druvorna från var som helst heller, utan från vingårdarna Rita's Crown och klassiska Sanford & Benedict. Ankan står på bordet, i glaset med sig lilla vin...

I nosen får man en väldigt ursprungstypisk doft med hallon, mörka körsbär och granatäpplen. Undervegetation och lakrits följer efter, och så lite blommor på toppen. Smaken är välbalanserad med fina apelsinsyror och rent av lite mineralknister i eftersmaken. Det här är ett lite mörkare och maffigare uttryck än till exempel Domaine de la Côte men fortfarande ett strålande hantverk. Så gott, älskar de här grejerna från Moorman/Parr. Beställer ett gäng till.

lördag 18 oktober 2014

2011 Domaine Tissot Les Amants


Juras paradrätt Coq au vin jaune et aux morilles var så god att vi åt den två gånger på plats i somras, både på vägen ner och upp från södra Frankrike. Dags att återskapa ett smakminne igen på hemmaplan. Med tanke på hur regnigt det var i Arbois känns det här helt rätt att laga när höstmörkret sänker sig. Undrar förresten hur det gick med årets skörd? Jag har inte riktigt hängt med, men hoppas att det torkade upp i tid.

Efter lite konsulterande av recept på nätet blir det matlagning på fri hand. Tuppen byts ut mot majskyckling som brynes försiktigt efter en vändning i mjöl och som sedan får koka med lök, grädde, en gnutta fond och en försvarlig dos av 2012 Côtes du Jura Chardonnay från kooperativet Fruitière Vinicole d'Arbois. Murklorna kommer från franska frysspecialisten Picard och åker i efter en stund i stekpanna. Mot slutet häller vi i en rejäl skvätt av Château d'Arlays 2006 Vin Jaune och lite crème fraiche. Maten är serverad!


I glasen hälls Tissots 2011 Les Amants, som möter upp pippin på ett rent strålande vis. Alla Tissot-fanatiker därute är ursäktade om ni kliar er i hårbotten och undrar vad det här är för något. Les Amants är inget vingårdsläge utan en unik tappning för 2011. Med tanke på hur bra jag tycker Tissots elvor är förstår jag inte riktigt varför man valde att inte göra toppvinet Clos de la Tour de Curon denna årgång, men så blev det. Istället blandade man druvorna från denna vingård med druvor från La Mailloche. Lera och kalksten, kraft och elegans - som kompletterar varandra som två älskande. Les Amants. Fördelen för oss konsumenter är att vi kan dricka (nästan) Tour de Curon för under trehundringen...

Direkt ur flaskan vid sval temperatur handlar doften nästan uteslutande om krossad sten. Men sådana här viner skall förstås både få luft och drickas vid högre temperatur i stora kupor. En efter en tittar de fram - blommorna, citrusen och äpplena tillsammans med en gnutta florjäst och en förnimmelse av hasselnötter. Doften är stor och komplex, och fortsätter att växa under hela tiden vi följer flaskan.


I munnen handlar det om balans, precision och ett underbart fokus. Syrorna är klockrena och underbart inbäddade i helheten. När topphantverkarna i Jura får till sin chardonnay får jag ofta en känsla av citronsorbet i smaken. Och det är uppenbart att det här handlar om ett hantverk av yppersta klass. Munkänslan är sval och god, med härligt driv framåt ut i den riktigt långa och svårartat mineraliska eftersmaken. Smack, så gott.

För mig är det här en av de största vinkickarna på länge. Men det är tydligt att vinet inte är okontroversiellt. Hustrun är till exempel rätt oberörd (och rynkar ännu mer på näsan åt skvätten vin jaune vi också provar till maten). Likaså grannen som fick ett smakprov som vanligt. Och visst, det finns ett släktskap med de oxiderade grejerna från Jura även om just det här vinet är uppfostrat ouillé, dvs utan oxidation. Möjligen handlar det en smula om acquired taste, och att jag befinner mig i ytterkanten. Men just nu vill jag bara ha mer av sånt här.

torsdag 9 oktober 2014

2013 Birichino Vin Gris


Vem hade kunnat tro att en av årets allra bästa roséer skulle komma från Kalifornien? Nu är ju i och för sig rosé kanske inte direkt en stapelvara i det frankofila hemmet, men en del flaskor har det blivit under säsongen. Inte minst i huset i Provence i somras. Birichinos 2013 Vin Gris hade inte behövt skämmas för sig i den där lökskalsfärgade uppställningen på uteplatsen bland cikadorna.

En sak som blev uppenbar när man smakade de där franska roséerna är att flera av vinerna föll på en alltför väl tilltagen alkoholhetta och tyngd. Visst fanns det undantag, men man kan inte låta bli att undra hur le Sûd skall klara klimatutmaningarna i framtiden. Hos kvällens vin finns inget sådant. Balansen är ypperlig, med en fin och fräsch munkänsla med steniga drag, och en liten svans av anis.

Helhetsintrycket är påtagligt vuxet och vinöst. Det här är helt enkelt riktigt vin, vilket understryks av doften med sina röda bär, örter, blommor, och lite citrus. Efter en stund tittar en liten läcker mineralton fram. En förklaring är såklart druvmaterialet, som kommer från galet gamla stockar.

Oktoberrusk är kanske inte riktigt vad som brukar sätta fart på rosésuget, men det smakar alldeles förträffligt till kvällens sallad på tonfisk och bönor. Det här vill man dricka mer av nästa sommar. 68% Grenache, 15% Cinsault, 10% Mourvèdre och 7% Rolle (Vermentino).

PS. Ligger i BS precis som flera andra viner från Birichino. Gillar verkligen den här producenten. Aldrig stora viner, men goda.

lördag 4 oktober 2014

2004 Pio Cesare Barolo


Ser man till flödet i vinbloggosfären, på Twitter och på Instagram så verkar alla dricka nya, spännande grejer hela tiden. Ofta har flaskorna knappt hunnit landa efter färden från nån näthandlare innan man kan läsa om dem. Och det är förstås inte något negativt. Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som driver på det här intresset. Men alla flaskor som ligger till sig då? Jag tycker det är minst lika intressant att höra vad som blev av dem.

Nu för tiden tycks Pio Cesare vara iskall. Den här tillgängliga och hyfsat moderna, fatade stilen är kanske inte riktigt vad dagens konsumenter efterfrågar? Det är definitivt inte något som går hem hos de allt mer radikaliserade och hipsterfierade svenska nätvinnördarna. Annat ljud i skällan var det för några år sedan. Minns ni? Pios 2003 Langhe Nebbiolo var the shit, även om senare årgångar i ärlighetens namn aldrig kom upp i samma nivå. Senaste årgången jag provade bör ha varit 2008, en blek skugga av den där nolltrean som så här i backspegeln kändes rätt dopad med nedklassad barolo-/barbarescofrukt för att klara lanseringen.

På tallrikarna vankas en rejäl köttbit med fint karamelliserad stekyta, och en krämig kantarellrisotto som sidekick. Vi rotar fram Pios 2004 Barolo som legat till sig i drygt fem år sedan inköp. Jag har aldrig stött på en nollfyra som inte varit tillgänglig, och den här är inget undantag. Speciellt inte efter nån timme i karaff när doften bjuder på rejäl parfym med menthol, blommor, tobak/cigarrlåda, kryddor, kött, chokladpraliner och en rejält tilltagen fruktkorg med körsbär, hallon och vinbär. Doftintrycken kommer minst lika mycket från faten som från ursprunget, men det går inte att komma ifrån att det är en rätt maffig doft. Och det är absolut ingen tvekan om var vinet kommer ifrån.

Smaken är fortfarande en smula kantig, där druv- och fattanninerna visserligen har antagit en ganska finmaskig kaliber, men de får gärna polymeriseras ytterligare. Frukten lär nämligen hänga med länge ännu, precis som syrorna. Den som ligger på några flaskor kan lugnt vänta ett par år innan man korkar upp. Till maten är dock munkänslan riktigt bra, det här vinet funkar utmärkt till en rejäl köttbit. Eftersmaken hänger kvar en bra stund, tillräckligt länge för att man skall börja störa sig på den lilla fatbeska som också finns där. Det är inte lätt det här med ändrade preferenser.

För nog är det så att den som har ändrat sig mest under de här åren är jag. Viner som jag fullkomligt älskade för sju, åtta år sedan lämnar mig nu oberörd, medan andra grejer (Jura! Sherry!) fyller shoppingkassen. Jag slutade köpa Pio Boffas viner i och med den här årgången, och det lär knappast bli några större inköp i framtiden. Det här är helt enkelt inte riktigt vad jag letar efter i en Barolo nu för tiden. Men - det går inte att komma ifrån att vinet är välgjort, tillgängligt och lättbegripligt. Och rätt gott.

PS. Fler hyllningar från förr här, här och här. Har ni glömt att ni älskar Pio? ;)

fredag 3 oktober 2014

2012 Copain Pinot Noir Tous Ensemble


Här kommer ett vin inköpt i monopolets nyhetssläpp, drucket och bloggat på volley samma dag. Kors i taket, det var inte igår. Nästan som på den gamla goda tiden när man kunde stöta på nästan hela vinbloggosfären i kön på Regeringsgatan. Men så är jag också väldigt nyfiken på den nya årgången av Copains Pinot Noir "Tous Ensemble".

Det här är Copains instegsvin, vilket blir rätt rätt tydligt om man har förmånen att prova hela rangen parallellt som i våras. De dyrare cuvéerna har mer definition, terroir och komplexitet, precis som det brukar vara. Det här är inget stort vin, men det behöver knappast alla viner vara. För om man som jag gillar den här svalare kaliforniska stilen är det här inget annat än en riktigt smaskig pinot noir. Dessutom till ett riktigt skönt pris som hamnat helt rätt, en hundring billigare än noteringen i BS.

Enligt hemsidan är målsättningen med denna blandcuvée från flera lägen i Anderson Valley att göra ett vin med tidig drickbarhet. Men korkar man upp redan nu rekommenderas en stund i karaff, det tar nästan en timme innan vinet på allvar visar upp sig och bjuder på körsbär, hallon, rökelse, stjärnanis och blodapelsin. Dessutom en hel del ursprungstypiska drag av skogig undervegetation och en gnutta örtighet. Nog doftar det nya Kalifornien allt, men här finns också ett släktskap med tysk spätburgunder som är närmare än kartan antyder.

I munnen en sval och lite spenslig rackare, med avrundade apelsinsyror och lite ungdomliga stjälkiga toner. Vinet är uppfostrat i enbart gamla fat, men det finns en liten malolaktisk ton som nog försvinner med lite tid. I den mer än anständigt långa eftersmaken minglar blodapelsiner och körsbär. Här köps några flaskor till medan de finns. Gott.

PS. Tian dracks här. Ser nu att jag var inne på precis samma spätburgundervibbar då, märkligt det där.

PPS. Nyhet idag som sagt. 199 spänn, tack för det Divine.