lördagen den 12:e april 2014

2009 Castello dei Rampolla Sammarco


Castello dei Rampollas 2008 Sammarco var ett av de viner som satte tydligast avtryck hos mig förra året. Klart som tusan man vill smaka den nysläppta nollnian. Det ryktas att producenten i och med denna årgång tagit steget fullt ut till uppfostran i enbart amforor och cementtankar, men nog finns det en gnutta ek här? Eller är det helt enkelt så att de här tonerna av ljus tobak och kryddor hör till själva cabernetdruvan? Alldeles oavsett finns det inget som kladdar, nyckelordet är renhet.

Den här årgången bjöd på lite varmare betingelser än nollåtta, och som så ofta i varmare år finns det initialt en diskret liten volatil känsla i frukten. Annars handlar det mest om nyklippta örter, blå blommor, och skinande rena drag av cassis och körsbär. Lite kött och jord skänker ytterligare komplexitet. Det känns oerhört cabernettypiskt, även om det finns lite sangiovese och merlot i blenden.

I munnen bjuder årgången på tillgänglighet; det här fungerar utmärkt att dricka redan nu med lite luftning. Skönt tryck i frukten, samtidigt som syrorna har en rätt italiensk men ändå avrundad karaktär och helhetsintrycket är ganska svalt. Under frukten finns ett smaskigt rövarband av finkalibriga och välsvarvade druvtanniner som jobbar utmärkt med köttbitarna på tallrikarna. Eftersmaken är lång med fokus och fräschör.

Som jag sade förra året - det här är väl ungefär så långt man kan komma från nidbilden av en anonym, sönderekad Super Tuscan. Det är ärligt, välgjort och gott i en oerhört försiktig och respektfull stil. Inte riktigt samma omvälvande upplevelse som nollåttan, men smaskens som det är redan nu.

onsdagen den 9:e april 2014

2005 Domaine la Barroche Pure


Dricka eller inte, det är frågan? 2005 Pure har inte så väldigt många mognadstoner, även om det finns en del kirsch och fikon bland örterna, tången, hallonen, lakritsen och köttsafterna. Men å andra sidan verkar jag gilla vinet lite mindre för varje gång jag dricker det. Den här flaskan känns trots allt rätt tung och eldig, utan den elegans jag upplevde när vinet och frukten var yngre. Visst finns det både syror och tanniner, och det är fortfarande en rätt imponerande och tämligen traditionell upplevelse med ett väldigt tydligt ursprung, men någon riktig wow-känsla vill aldrig infinna sig.

Vill man hålla Robert Parker i handen så drack han vinet senast för ett år sedan "The 2005 Barroche Pure is a treat to drink whether from a regular bottle or a magnum. It has been one of the most consistent 100-point wines I have ever tasted... Full-bodied with 15% plus alcohol, this profound effort is one of the all-time great Châteauneuf-du-Papes I have ever drunk. However, I do not think it will be particularly long-lived, so lucky owners are advised to drink it now."

Dricka eller inte som sagt. Kommer vinet att komma tillbaka eller är det ett sluttande plan härifrån? Ser man till nollfyran så påbörjade den en tydlig utförsbacke redan för några år sedan. Och grenache är kanske inte den mest lagringsdugliga druvan därute. Men 2005 är förstås en annan årgång med en annan stoppning. Sista flaskorna får nog ligga lite till, men med nedskruvade förväntningar. Någon annan som smakat på sistone? Mina Vinare - är du kvar därute?

söndagen den 6:e april 2014

2011 Domaine Tissot Arbois Sélection


Vad är det som händer? Plötsligt tycks jag inte kunna få nog av viner från Jura. Och ja, det gäller även grejer i fino-liknande, lätt oxiderad stil som Tissots 2011 Arbois Sélection. Det fanns en tid när jag avskydde sådana här aromer. Nu begriper jag inte hur jag tänkte.

Det här är nämligen ruskigt läckert. Smaken är knastertorr, med nötter, kritiga mineraler och en god kombination av citronsorbet och höga syror. Doften lockar med nötter, svamp, blommor, krita och en fruktkorg med såväl citrusfrukter som röda äpplen. Helt suveränt aptitretande och rensande, men framför allt fruktansvärt gott. Tänka sig.

söndagen den 30:e mars 2014

2011 Domaine Ganevat Cuvée Florine


Snacka om minimalism. Ganevats 2011 Cuvée Florine har en total renhet och precision med citrus, vita blommor och kalksten i mängder. Munkänslan är som en vit blixt med skyhöga citrustonade syror och en massa krossad sten. Knastrig längd med lite citronsorbet. Vinner stort på både en rejäl luftning och att få komma upp en smula i temperatur. Fascinerande grejer. Skön apéritif.

lördagen den 29:e mars 2014

2011 Jamsheed Syrah Garden Gully


Vinvärlden
står aldrig stilla. Det händer grejer överallt, hela tiden. Men man kan bara springa på så många bollar, och vissa saker får man helt enkelt släppa. Jag har till exempel rätt dålig koll på Australien, men inte så förvånande händer det en massa där också. Det pratas om mer svalhet och balans, om mindre ek och om mer terroir. Ungefär samma visa som på alla andra håll alltså.

Gary Mills och hans Jamsheed har dykt upp i flödet så många gånger senaste halvåret att jag helt enkelt måste prova. Vi korkar upp hans 2011 Garden Gully Syrah och möts av en fin och väldigt druvtypisk doft, generös men ändå med ett rätt svalt helhetsintryck. Det handlar om blommor, köttslamsor, blod, grillkrydda, gummi och sval mörk frukt med en del oavstjälkade örtiga toner. I munnen en fin balans trots en hel del tryck i frukten. Friska syror, naggande tanniner, liten stjälkighet och en tydlig och god mineralisk känsla i eftersmaken. Det här är ju inget annat än svingott!

Precisionen är klockren, men samtidigt finns det lite för mycket tryck för att man skall hamna i Rhône. Fast jag hittar heller ingen eucalyptus eller aprikospuré som skulle kunna leda till min gravt generaliserade bild av Australien. Mest påminner det här mig faktiskt om en riktigt bra jänkare av modernare snitt. Är det sånt här Australien levererar nu för tiden så vill jag vara med. More please, mate.

PS. Fler svenska åsikter härhär, här och här. Lite engelska här. Och den kaliforniska juryn.

måndagen den 24:e mars 2014

2011 Seehof Morstein Riesling Alte Reben


Känner ni? Gatorna är sopade, det doftar grus och befinner man sig i lä värmer faktiskt solen en smula. Det börjar bli vår, banne mig, och det finns väl inget som bättre får fart på rieslingsuget.

Korkskruven landar i Seehofs 2011 Morstein Alte Reben som har mått bra av ett år på rygg sedan det köptes. De tyska elvorna är ibland en aning tunga och präglade av den lite varmare årgången, och visst finns det lite tyngd även här. Det här är rätt maffiga grejer med lite tropiska drag som papaya, mango och ananas i doften utöver citrus, blommor och en liten örtkvist. Och mineraler, drösvis av dem. Från doftens krita och krossade stendamm till smakens kalkstensknister. Jordmånen skär som en laserstråle genom vinet trots en hel del kraft. Men balansen finns här; de avrundade syrorna räcker till för att bära upp frukten och alkoholen ger mest lite extra viskositet utan att sticka ut eller brännas. Eftersmaken är riktigt lång och mineralisk med en liten knorr av grapefrukt.

Smaskens i en rätt fullmatad stil som visar årgången på ett fint sätt. Ännu bättre efter några timmar i öppen flaska, och bättre till mat än som apéritif.

söndagen den 16:e mars 2014

2012 Domaine Vincent Paris Cornas Granit 60


Jag är återfallsförbrytare när det gäller att korka upp unga viner, men Vincent Paris 2012 Cornas Granit 60 är nästan väl ungt till och med för mig. Jag börjar väl bli mesig. Ung blåröd färg, och en primär och lite bläckig doft av nyjästa skogbsbär och en del oavstjälkade toner. Vidare lagerblad, garrigue, lakrits, enbär och violer. Inget fel på ursprungskänslan här inte, men det känns som att vinet öppnar och knuter sig lite om vart annat under kvällen. Det är väl möjligt att det kanske helt stänger ned inom kort.

Den riktiga drickglädjen vill inte riktigt infinna sig, men det beror inte på stilen som är högst sympatisk och transparent. De rafsande tanninerna har en finkalibrig taktil känsla, syrorna sitter på plats, den purunga frukten är skinande ren, och det finns en fin, stenig känsla av plats och ursprung. Men det spretar en smula, och det finns en stjälkbitterhet i svansen som behöver tid.

Utan tvekan riktigt hög kvalitet, och en väldigt tilltalande stil. Men nästa flaska får ligga till sig.