BYOB 8/7

Sommarlättjan har Stockholm i sitt grepp, men det finns somliga av oss som fortfarande jobbar. Vad passar väl bättre än lite anspråkslös blindbock en vanlig onsdag? Inträdesbiljetten är en god flaska vin att servera blint. Bland de välbekanta ansiktena runt bordet finns även synnerligen välkomna nya sådana i form av Konjären och Vinmannen.

Vi börjar kvällen med lite vitt i glasen. 2006 Dönnhoff Felsenberg Spätlese Trocken skimrar av silver och guld. En fin petroleumton växer fram mer och mer allt eftersom vinet öppnar sig i glasen. Vidare fräscha citrustoner, honung, blommor och ett litet grönt nässelstick. I munnen finns en liten fetma med en anstrykning av tropisk gulfrukt utöver citrusen. Bra syror och en lite jordig känsla som går över i en rätt så markerad årgångstypisk beska i avslutningen. Finfina mineraler, men beskan går nästan över gränsen till att bli störande. (88)

Vin nr 1.

Oj, här har vi seriösa grejer redan i första glaset. Mörk frukt med inslag av både körsbär, cassis och romrussin, och så lite chokladpraliner på det. En volatil känsla av lim blåser förbi, men ersätts snart av tjäriga lakritstoner. Det finns lite örter, men inte så väldigt många vilket känns lite märkligt när flaskan väl avtäcks. Efter hand kryper klassiska drag av både tång och noriark fram, och det är vid det laget ingen tvekan om att vi har en ganska traditionell châteauneuf i glasen. Senare under kvällen ganska oemotståndliga nykrossade hallon.

Smaken är riktigt fruktpackad, men också ganska hårt tvinnad. Frukten backas upp av utmärkta syror, och skönt finmaskiga tanniner. Fin längd med mineralitet, men vinet känns inte helt lössläppt ännu. Bra châteauneuf, frågan är om det är en nollfyra eller nollsexa? (92-93++)

Facit: 2006 Clos des Papes. Oj, så roligt att få smaka denna, själv fick jag aldrig tag på några flaskor. Jättegod, men åtminstone den här kvällen inte på den stratosfäriska nivå som Parker anger (98). Men garanterat finns här mer att hämta med lite lagring.

Vin nr 2.

Här får vi en brunröd, transparent färg som både ger nebbioloassociationer och skvallrar om lite ålder. Näsborrarna fylls av menthol och anis, rena bröstkaramellerna. Vidare körsbär som nästan drar åt cherry coke, och så röda toner av nypon. Ganska framträdande fatrostning med vanilj och lite brända inslag, och så både blommor och tjära på det. Smaken är slank och syrlig, med skönt snörp i de pulvriga tanninerna som känns aningen sandpappertorra. Men bra fräschör och fint lyft i slutet. Niklas sammanfattar våra spretiga tankar: tjära, blommor, syror och tanniner - det här måste vara en nebbiolo? Japp. Tidigt nittiotal? Nej. (92)

Facit: 1998 Scavino Cannubi. Gott!

Vin nr 3.

Här berättar redan den första sniffen att vi befinner oss i Bordeaux. Cassis, salmiak och jord. Och så en del gröna inslag av både tobak, ceder och stjälkar. Slankt och syrligt i munnen, men lite gleshet i mitten och samma stjälkighet som i doften. Helt ok längd, men saknar kanske lite oomph. Vi är rörande eniga om att vi befinner oss på vänstra stranden. Nope. Men ett 10-15 år gammalt vin åtminstone? Jäpp. (89)

Facit: 1998 Château Trotte Vieille. Jaha, St Émilion. När skall man lära sig att skilja vänstra från högra stranden egentligen? Någon runt bordet fann grönheten störande, och visst; en block buster är det kanske inte. Men det finns väldigt mycket i det här vinet jag gillar, och på egen hand i den här uppsättningen är det avgjort gott.

Vin nr 4.

Här får vi lite ungdom i glasen igen, mörk rubinröd färg. Stor doft med allsköns mörkfrukt, både björnbär, cassis, blåbär och plommon. Lite parfymerade toner dansar överst, och så jord, fatrost och kryddor dessutom. Smaken är fruktig med bra tryck. Ganska tjock känsla men tillräckligt nyanserat för att locka fram flera röster på Gamla Världen runt bordet. Lång, varm eftersmak med kaffe och vanilj. Det här måste vara mitt vin. (91-92)

Facit: 2004 Merryvale Profile. 79% Cabernet Sauvignon, 12% Petit Verdot, 7% Merlot och 2% Cabernet Franc, med druvor som bland annat vuxit i berömda To Kalon. Jag var nyfiken och ville smaka direkt för att se om det är värt att köpa fler flaskor till reapris. Det är välgjort och gott, men känns lite för monolitiskt; jag saknar personlighet. Kanske kommer den fram med lagring, men för en femhundring är förväntningarna ganska höga. Jag behåller den andra inköpta flaskan, men den får ligga till sig.

Vin nr 5.

Tillbaks till ålderdomshemmet. Brunröd färg med orange kant. Första minuterna registrerar min näsa inte så mycket mer än rökta inslag av salami, lägereld och enbär, men efter en stund blåser rökigheten bort och fram tittar lite tydligare salmiaktoner tillsammans med jord och läder. Vinös mörkfrukt fyller ut konturerna. Smaken är slank med bra syror och fin balans mellan frukt och pulvriga tanniner, även om det känns som att frukten börjar bli lite torr samtidigt som strävheten nog kan hålla ut bra länge till. Men det är småskavanker, det här är riktigt läckert och rasande gott. Ännu en Bordeaux minsann, men vad kan det vara? Pomerol kommer upp som förslag, och det är fel. (93)

Facit: 1998 Château Le Tertre Rôteboeuf. Det är fånigt, jag vet, men samtidigt svårt att inte brista ut i ett stort leende när etiketten kommer fram. Så kul att få prova det här omtalade slottet. Vi hade en lång diskussion om huruvida vinet har framtiden för sig eller inte. Delade meningar rådde, men som alltid lär man sig en del om sin egen smak när man får smaka så här mogna viner. Jag ha lite mer stuns i frukten, och hade sannolikt gillat vinet ännu mer för några år sedan. Tur att inte alla tycker lika.

Vin nr 6.

Inte helt olikt föregående vin till färgen, men med aningen mer blåton. Oj, så svårbeskrivet! Vi är flera som sitter och sniffar och famlar i blindo... salta jordnötter, gummi och curry nämns. Vad tusan är det här? Vi snurrar och snurrar på glasen, och efter en stund kastar vinet av sig sin unkna källarrock och bjuder istället på mörkfrukt med plommon och björnbär. Den exotiska kryddigheten från det första intrycket hänger dock med, tillsammans med rökiga fattoner. Smaken har den extra stuns i frukten som jag saknade i föregående vin, samtidigt som här inte tullas en millimeter på balansen. Fantastisk fin läskande drickvänlighet, med precis lagom motstånd från de pulvriga tanninerna. Syrorna sitter som en smäck ända ut i den långa eftersmaken. Me like! Visst är vi fortfarande i Bordeaux, men närmare än så har vi svårt att precisera. Jag tror vi var och vände i varenda kommun innan Niklas med mjuk hand lotsade oss rätt. En kommun som har svårt att bestämma sig för merlot eller cabernet och gärna använder hälften av varje. Aha, Graves? Jodå. Men var tusan är min jord? (94)

Facit: 1999 Château La Mission Haut-Brion. Jamen visst är det skönt med lite etikettdrickande! Poängen är förstås satta blint, men det är svårt att inte njuta av att få pricka av det här slottet också. Ni skämmer bort mig. För mina smaklökar befinner sig vinet i ett riktigt skönt fönster för närvarande, men lär förstås inte flytta sig därifrån på bra länge.



Vi avrundade med att öppet dricka en Sauternes. 2001 Château d'Arche-Lafaurie Cuvée Madame bjöd på en lång, simmig, söt upplevelse av aprikosmarmelad och mandelmassa med Karlssons Klister på toppen. Jättegod (92).

Och tro det eller ej, men när delar av sällskapet satt på tåget norrut lyckades vi andra arbeta oss igenom en 2001 Château La Tour Carnet som bjöd på en alldeles klockren doft av stall, cassis, tobak och fat. Slank åt det moderna hållet, där det mesta jag vill ha i Bordeaux sitter på plats. Bättre hundrafemtiokronorsbordeaux går inte att hitta, Bernard Magrez vet vad han gör (91).


Stort tack för trevligt sällskap och goda viner. De där mogna bordeauxerna var perfekt uppladdning inför semestern.

2006 Walter Hansel Pinot Noir Cuvée Alyce

Walther Hansel Winery har seglat upp som en riktig favorit under våren när deras 2006 PN North Slope levererat vid ett flertal tillfällen. Just nu ligger flera av nollsexorna i BS, och vi smakar Pinot Noir Cuvée Alyce för första gången. I glasen får vi ett ganska ljust blårött, transparent vin. Jag skulle inte bli förvånad om det finns chilensk rosé som har lika mycket färg. Doften är dock allt annat än utspädd! Här får man rödaktig pinot med lätt dekadent känsla hos tonerna av körsbär, granatäpple och jordgubbar som legat länge i asken. Frukten är yppig och småslampig, och det vilar nästan något porrigt över det öppna och förföriska. Riktigt stilig sous-bois tillsammans med mintig örtighet och kryddor. Man kan lätt bli sittande med näsan i glaset halva kvällen.

Smaken är öppen och bred med rödfrukten i fokus. Här får man verkligen hålla koll på serveringstemperaturen; det finns en hel del alkohol som gärna sticker fram trynet. Men runt 18 grader är det inga problem även om eftersmaken är aningen varm och alkoholsöt. Helheten känns mjuk, där syrorna ger associationer till blodapelsiner. Förförelsekonsterna fortsätter i den långa, smekande eftersmaken där både mineralitet och fatvanilj tittar fram. Riktigt läckert!

Skall man jämföra med North Slope ur minnet så känns det här lite mer Nya Världen med sin förföriska, fruktdrivna stil. Skillnaderna är inte gigantiska, men North Slope är nog aningen snällare mot eurocentriska smaklökar med lite svalare helhet och mer struktur. För egen del blir det utan tvekan tummarna upp för båda vinerna; Hansel har fortfarande bara plustecken i min bok. Cuvée Alyce blir bra att dricka nu i väntan på att Vinunic förhoppningsvis får hem nollsjuorna. (91-92)

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Klockrent! Vi dricker det här vinet igen efter ett år, och det är alldeles klockrent. Det mesta sitter nämligen på plats, från den mörka grenachefrukten med sina cassismarinerade körsbär, till Vaucluses alla örter tappade på flaska. Och så rejält bonniga, animaliska inslag av stall, svinstia, gödselhög, blod och rostiga järnspikar. Mungiporna har redan förflyttats nånstans åt örsnibbarna till när lite grillat kött dyker upp som pricken över i, och det är vid det laget inte långt till ett vällustigt stön. Så läckert! Vacqueyras brukar sällan hålla på och fåna sig med tunnlar, och vinet är med i matchen redan från början, men petar in ytterligare nån växel med några timmars luft. Smaken är visserligen ung, men känns redan nu ganska harmonisk med skön balans mellan den täta mörkfrukten, syrorna och tanninerna. Årgångens struktur går inte att ta miste på. Jag kan förstå om man vill ha mjukare viner, men för egen del tycker jag det bjuder på lagom motstånd. Den tonicbittra avslutningen från förra året har slipats ned en hel del, men är fortfarande både sträv och lakritshaltig. Lång, läskande eftersmak med massor av järnhaltig mineralitet.

Det här vinet kan inte vara annat än franskt, och innehåller så många av de ingredienser som gör att jag håller Frankrike som överlägsen, fullständigt ohotad etta på min egen topplista över vinproducerande länder. Vilken personlighet, karaktär och ursprungskänsla! Längtan till Frankrike känn nästan övermäktig, men snart åker vi... (91 med fortsatt uppsida)

2004 Mayacamas Vineyards Chardonnay

Mayacamas Winery högt uppe på Mount Veeder byggdes redan 1889, men hamnade i förfall efter förra sekelskiftet. Sedan 1968 ägs det av Robert och Elinor Travers, och man har använt samma metoder och vinmakare (Robert själv) sedan dess. Stilen sägs också vara oförändrad - lagringskrävande viner med rejäl struktur i europeisk anda. Nuförtiden hör man rätt lite om vinerna, och många verkar mena att kvaliteten har sjunkit betänkligt senaste decennierna. Jag har också läst uppgifter om att vingården återigen förfallit en del, och att man haft problem med sjukdomar med gapande hål i raderna av rankor som följd. Annat är det när cabernetvinerna från tidigt sjuttiotal kommer på tal. Deras 1974 Cabernet Sauvignon utmålas ofta som en av de bästa som någonsin producerats i Napa. Frågan är om det är kvaliteten eller smaken som förändrats sedan dess? Åtminstone John Gilman (View From the Cellar) drog sig inte för att så sent som förra året utnämna deras 2003 Cabernet till Kaliforniens bästa röda vin.

Vi smakar 2004 Mayacamas Chardonnay för första gången efter en varm dag på stranden. Druvorna kommer från rankor planterade på tidigt femtiotal i vulkanisk jord på 1800 till 2400 fots höjd. Tre veckors kalljäsning följs av flera omdragningar (soutirage) under de sex månader vinet spenderar i stora amerikanska fat. Ingen malolaktisk jäsning. Därefter ytterligare ett år i franska barriquer innan det är dags att buteljera. Producenten själv tycker att vinet når sin topp efter fem till åtta år.

I glasen får vi en nötig chardonnay med viss utveckling. Frukten känns ganska återhållen med inslag av tropisk gulfrukt som mango tillsammans med bokna äpplen. Faten sitter fint insprängda i helheten och bidrar med vanilj och kanel, och så lite grön barrighet och rökig mineralitet på toppen. Smaken är riktigt slank och rent av asketisk där struktur går före frukt. Här finns inget extra hull. Syrorna är skyhöga, och känns aningen kartiga fortfarande. Eftersmaken är rejält syrlig med svårartat salivframkallande citrustoner, som tyvärr även slår över i en del beska.

Det här känns klart Gamla Världen, långt från många yppiga fruktbomber Napa kan producera. Välgjort och gott, men inte mitt i prick ikväll, dessutom minus för beskan. Säkert inte helt enkelt att gissa i en blindprovning, men vill man ha chardonnay i den här stilen kan man förstås diskutera varför man skall flytta sig utanför Bourgogne. (89)

2004 Mastroberardino Taurasi Radici

2004 Taurasi Radici bjuder redan vid karafferingen på en stor och tillgänglig doft av körsbär och torkad frukt. Mint och volatila inslag av trälim svischar förbi, och så både blomparfym och lite köttig unknad på det. Faten känns fint insmälta i helheten med choklad och kryddor, och tobakstonen drar mer åt ceder än åt orientens vattenpipor. Slutligen känns det som någon strösslat en massa krossade, järnhaltiga stenar över alltihop, ursnygg mineralitet.

Smaken är slank och ganska elegant, men med en sjujäkla kraft. Oj, vilket tryck! Här finns inget av den lilla murrighet som ibland kan prägla Riservan, bara fräsch, ren frukt som riktigt spritter av energi. Smaken breddar sig mot slutet och exploderar i ett fyrverkeri av mineralitet där glöden tar lång tid på sig att falna. Riktigt bra längd, där man också kan hitta svart té och en liten jordbitter ton. Friska syror bidrar till elegansen och sätter fart på spottkörtlarna, och även om tanninstrukturen är ganska respektingivande känns vinet förvånansvärt spelbart redan nu tillsammans med mat.

Det här är bland det bästa jag har smakat från Mastroberardino. Personlighet och ursnygg syrlig elegans parade med en rejäl turbomotor under huven. Bravissimo! (92)

2006 Fritz Haag Brauneberger Juffer Riesling Spätlese

Jag börjar mer och mer inse att man inte skall stirra sig alldeles blind på årgångar. 2006 verkar ha varit minst sagt problematisk i Tyskland, men på många håll framhålls ändå vinerna från Fritz Haag som riktiga sinkaduser. Både Wein-Gourmet och Gault Millau har strött lovord, och David Schildknecht drämmer till med 94 poäng och låter kvällens vin breda ut sig över nästan hundra ord som avslutas med "just don’t miss a chance to drink this astonishing value". Inte illa av Oliver Haag som tog över efter pappa Wilhelm i och med nollfemmorna, men så har han ju praktiserat hos både Dönnhoff, Karthäuserhof och Wegeler.

2006 Fritz Haag Brauneberger Juffer Spätlese är blekgul med silvriga inslag. Doften har lämnat den allra mest druvigt nyjästa aromatiken till förmån för en antydan av petroleum bakom den oljiga mineraliteten. Inte så mycket Piggelin som vita nashipäron och persikor, tillsammans med lätta citrustoner och lite honung. Snygg blommighet där även några av de gröna stjälkarna kan anas, och så ett nötigare, köttigare inslag som även rymmer en antydan av kryddighet med kardemumma. Doften är elegant, mångfacetterad och riktigt stilig.

I munnen bjuds på en hel del tyngd och nästan lite simmighet. Sötman känns ganska väl tilltagen även för en spätlese, men balanseras med sedvanlig tysk precision av syrorna, även om de sistnämnda kanske inte är de högsta man smakat. Honung, päron, citrus och ananasspad hänger kvar riktigt länge tillsammans med slösande doser småsalt mineralitet. Det är omöjligt att inte smacka och slicka sig om läpparna efter varje klunk.

Lite för sött för att vara den perfekta apéritifen, men på egen hand i den ljumma sommarkvällen är det alldeles, alldeles underbart. (91)

PS. Nollsjuorna finns tillgängliga i BS för närvarande. De går nog inte heller av för hackor.

2001 Gianni Voerzio La Serra

Jag har varit lite tuff mot Gianni Voerzio och hans La Serra nyligen. Kanske dags att ge honom ett break. Prova kvartsblint, kan det vara något? Eller åtminstone med lite nedsatt ledsyn, med vinet i den döda vinkeln? Det är bara att komma in snett bakifrån och göra jobbet till mat. Jag lovar att knappt kolla på etiketten före karafferingen, och noteringsblocket åker inte ens fram. Inget snack om potential i vare sig vingård eller årgång, eller jämförelser med storebrorsan Roberto. Och jag kan garantera att förväntningarna inte är speciellt höga till kvällens lasagne. No pressure...

2001 Gianni Voerzio La Serra ser riktigt fin ut i glasen, ganska mörkt brunröd med en ljusare kant. Först fläktar några volatila inslag av nagellack och lim förbi. Den lite murriga körsbärsfrukten har börjat dra åt tomatpuré och nypon, och det finns en fin mintig örtighet med inslag av oregano. En flyktig parfym av blommighet ger ytterligare pluspoäng, och långt nere på djupet finns även lite dov rökig tjära. Inte så illa, eller hur? Problemet är att pusslet inte är komplett, och den saknade biten är gjord av massiv, rostad ek. Brända, rostade aromer tynger ner helheten med inslag av skitig bastubänk, vaniljfudge, karamelliserat socker och sågspån. Samtidigt måste man erkänna att eken faktiskt har sjunkit in en del i helheten, och doften blir bättre med mer framträdande örtighet allt eftersom vinet luftas.

Smaken är slank med sedvanlig italiensk syrastruktur, och ganska generösa doser smörkola. Tanninerna kommer nog både från druvor och fat, och känns fortfarande aningen kantiga även om jag tycker att vinet fungerar bra till maten. Eftersmaken har hygglig längd och en fin mineralitet, men bjuder tyvärr även på ett återseende av doftens brända inslag innan det hela avslutas med lite beska.

Ok, klart bättre än nollnollan, men ändå ganska många invändningar för min del. Det börjar bli allt svårare att ha överseende med de där trettio månaderna i nya fat som Gianni Voerzio envisas med. Synd på så rara druvor. Kan kanske bli bättre med ytterligare lagring, men viner som inte känns spännande har svårt att försvara sin plats. (87)