fredag 19 december 2014

2007 Copain Syrah James Berry Vineyard


Här är vinet Wells Guthrie på Copain knappt ville kännas vid när jag träffade honom i våras. Och det är klart; vinerna han gör nuförtiden är i en väldigt annorlunda stil. Fast det här är inte något att skämmas över. Den här stöddiga, fruktmogna stilen är ju också väldigt mycket Kalifornien, även om Guthrie precis som många andra söker slankare och svalare uttryck nuförtiden. Vet man bara vad som väntar är det inga problem att möta upp med rätt grejer på tallriken.

Men nog är 2007 James Barry Syrah lite av en bruiser med uppskruvad volym. Doften står som en kvast ur glaset, och den är uppkäftig med hår på bröstet. Helhetsintrycket är rätt mörkt och maffigt med kött, allsköns mörka skogsbär, lakrits och lite smarriga fat i form av ett glödande vedträ och lite kryddor. Vidare violer och lite oavstjälkad kryddig skogighet. Det är ingen tvekan om ursprunget i Nya Världen. I munnen är vinet förstås fylligt och smakrikt med en del solmogen värme och tyngd, men också nyanser. De finmaskiga tanninerna är fortfarande där också, och ger tillsammans med bra syror en välbehövlig ryggrad. Lång efterglöd med anis och lite örter.

Jag måste säga att jag föredrar grejerna Guthrie gör från Anderson Valley och Yorkville Highlands, men det här är inte så dumt heller när man är på det här humöret. Inget man vill dricka varje dag, men riktigt gott och välgjort i den här stilen helt enkelt. Smoooth and laid back.

PS. Senast provad för tre och ett halvt år sedan. Håller länge ännu.

torsdag 4 december 2014

2 x Monteraponi


Jag brukar göra det enkelt för mig när det gäller varuprover. Jag tar helt enkelt inte emot några. Jodå, det kommer en hel del erbjudanden, men vanligen handlar det om viner jag inte är ett dugg intresserad av att köpa. Att ta emot en massa "trevliga vardagsviner" och sedan kanske känna sig tvingad att skriva om dem - njae... Jag har fullt upp med att springa på bollar jag verkligen är nyfiken på, och köper redan för mycket vin som det är.

Men idag handlar det faktiskt om två varuprover. Och allt är min lokale osthandlares fel. Ni vet hur det är - man ses nån gång i veckan och börjar efterhand prata mer och mer och när det sedan visar sig att han håller på att starta upp en liten vinimportfirma undrar man förstås vad det är för grejer även om förväntningarna är ganska låga, men som så ofta när man möter likasinnade räcker det med bara en kort stunds samtal innan man inser att vi gillar ju samma grejer, och den här killen har ju faktiskt koll, och nånstans i höjd med diskussioner om botti och jämförelser med Montevertine hör jag mig själv tacka ja när han undrar om jag inte vill ha ett varuprov för på något sätt har han listat ut att jag kluddar lite om vin på nätet. Så kan det gå.

För sanningen är ju att jag är jäkligt nyfiken på Monteraponi. Det här bockar i teorin av alla sangioveserutor för mig: hög höjd/svalhet - check, ekologisk odling utan en massa skit - check, naturlig jäst - check, enligt uppgift burgundisk elegans - check, cementtankar respektive botti utan en massa hårdrostade franska småfrallor - check. För en mer utförlig presentation av producenten gör man lämpligen ett virtuellt besök tillsammans med Lessrof som var där och spårade redan i somras. Där finner man också lite hårddata kring druvsammansättning och vinmakning som jag inte tänker dra igen. För att låta vinerna komma till sin rätt vid bordet får de sällskap av lite lufttorkad skinka och ost.


Det här är nya grejer både för mig och, gissar jag, större delen av min vinbekantskapskrets. Jag passar därför på att dela med mig lite av vinet och bjuder in de närmast sörjande. Erfarna provare allihop.

Kommentarerna talar väl egentligen för sig själva:

"kladdig och syltig med skumma syror"
"det här måste vara ung Côtes de Beaune - 2011 Volnay?"
"en syrah väl?"
"modern smetig blaufränkisch"
"riktigt bra, Côtes de Nuits på Premier- eller möjligen Grand Cru-nivå"
"väldigt mycket fat men snyggt hantverk"
"tungt och smetigt"
"är vi inte i Bourgogne så är det möjligen Piemonte, men det saknar tanninerna"

Hoppsan, det här var visst allt annat än okontroversiellt. Själv dricker jag förstås öppet och kan bara återge mina egna intryck.

2012 Monteraponi Chianti Classico är öppen och framåt, med en rätt mörk körsbärsfrukt och lite skogiga drag. Frågan är om här inte finns lite brettanomyces också; helheten har en lite köttig nästintill stallig ton. Efter hand dyker stråk av blommor upp tillsammans med lite jord. En god sniff.

Smaken är ung, pigg och busig med höga syror, men också en gnutta ihålighet och en rätt snabbt avtagande eftersmak där det också finns lite ungkärnig bitterhet. Det här mår bäst tillsammans med lite charkuterier. Även om vinet förbättras med luft känns det som man skall dricka det här på frukten. Jag gillar det.


2011 Monteraponi Chianti Classico Riserva Il Campitello å sin sida är helt annorlunda. Här får man mer mosade jordgubbar bland körsbären, och så tobak och lite balsamiska drag i italiensk riservastil. Fast här kan jag också undra hur nyhyvlade plankorna egentligen är i de där stora faten? Här finns nog lite spökek, precis som i Aldo Conternos viner.

Smaken är längre och tätare än i föregående vin, med en rejäl dos finmaskiga tanniner och en känsla av rätt sent skördad, fullmogen frukt. Sannolikt är vinet annorlunda i en svalare årgång. Samtidigt finns syrorna där som ryggrad, och någon kladdighet kan åtminstone inte jag hitta. Avslutningen är torr och uppstyrd, även här med en liten bitterhet som mår bäst av mat. Gillar det här också.

Två viner, väldigt olika sinsemellan, och som synes inte helt okontroversiella. Jag gillar dem, men något alternativ till Montevertines rödfruktiga elegans känns de inte som; det här är lite mörkare med mer skogiga drag. Fast å andra sidan landade så gott som alla provare någon gång i Bourgogne oavsett om man gillade vinet eller inte. Det verkar som om importören har en tydlig linje i sina val av producenter, och det finns flera namn som lockar. När det drar ihop sig till sortimentsprovning tänker jag försöka vara där.

PS. Grejerna tas in av I Vini dello Stivale. Allt är ännu i sin linda och hemsidan under konstruktion, men det går enligt uppgift att privatimportera i fritt plockade sexpack.

onsdag 3 december 2014

2008 Domaine Rolet Arbois Expression du terroir


Monopolets utbud av viner från Jura är minst sagt skralt, så det gäller att passa på när de dyker upp. Den här decembernyheten till exempel, den vill man prova direkt för att se om det är något som är värt att gå vidare med.

Och det är det, här blir det akut påfyllning. 2008 Rolet Arbois Expression du Terroir är nämligen riktigt fin. Väldigt typisk med sina drag av gula äpplen, nötter, finojäst, grusdamm och ett uns kryddor. Smaken är som väntat riktigt torr, med höga, fina syror och en ruskigt salivframkallande nötig avslutning med lite citrus.

Här finns förstås inte riktigt kraften eller komplexiteten hos ett vin jaune, men ändå är den gemensamma avsändaren tydlig. Gillar man den här stilen finns det inget att tveka om. Slank, god, chardonnay/savagnin typé med lite ålder för 139 spänn. What's not to like?

lördag 15 november 2014

2008 Tenuta San Leonardo Villa Gresti


"Blind tasting is to wine as strip poker is to love"
- Kermit Lynch

Jag går munskänskarnas trebetygskurs denna usla höst. Som en begåvad människa (tillika trebetygare och kär vän) en gång sade: "du måste spotta dig igenom en ofantlig mängd skit för att klara provet". Ändå så sitter jag där, tisdag efter tisdag.

Allt provas helblint förstås. Ruskigt kul är det också. Men jag kan inte låta bli att undra hur provningsformen får en att möta vinet? Det är väldigt lätt att bli övermaga kritisk och leta fel när man bara sitter och dissekerar vinerna. Är det inte för mycket ek här, eller sötma, eller alkohol? Å andra sidan är det desto mer glädjande när man hittar nåt man gillar.

Som i tidags. I ett hav av odrickbart plonk (2011 Poujeaux - jag gråter, 2010 Breton Les Perrières - bitch please, 2010 Rust en Vrede - fuck off, 2008 Wynn Coonawarra - vadihelvete, 2011 Montelena CS - årtiondets magplask, 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre - draåthelvete,  2009 Un Jour Cahors - dieselolja) stack det här vinet ut. Och det i en flight med en kiwi som 2004 Stonyridge (lysande!) och en klassisk fransos som 1988 Mouton Rotschild (jättegod, men lite i utförsbacke). Blint var jag helt övertygad om att vi hade en klassisk Bordeaux med lite mognad i glasen. Sådana bollar måste man förstås springa på på hemmaplan.

I lugn och ro med etiketten i inom väl synhåll känns 2008 Villa Gresti på något sätt väldigt mycket svalare än den gjorde i tisdags. Hur kunde jag landa i Bordeaux? Å andra sidan pekar inte de här dragen av tobak, lakrits och plommon åt något annat håll. Möjligen finns lite mer av friska örter än vad som vore möjligt i Bordeaux. Här finns en viss utveckling samtidigt som vinet mår bra av någon timme i karaff.

I tisdags skrev jag klockrena syror, god frukt och en bra längd. Jag satt faktiskt och grunnade på kommuner på högra stranden. Allt det där stämmer, men ikväll är det uppenbart att vinets nordliga, italienska läge talar högst. Munkänslan är spetsig med italienska syror, och så de där örterna igen.

Kvällens upplevelse motsvarar väl kanske inte riktigt den blinda häromdagen med en premier grand cru classé i fjärde glaset, men ett riktigt gott vin är det. Som gjort för grytor eller en köttbit med en krämig potatisgratäng. Jag köper några till. Prova, vet jag. Kanske handlar också en av dina bästa bordeauxupplevelser under tvåhundringen om något så bespottat som italiensk fucking merlot?

fredag 31 oktober 2014

2012 Wind Gap Pinot Noir


Dags att smaka nya årgången av den här favoriten. Den här tolvan känns lite tuffare och mer strukturerad än 2011, och vinet behöver också en stunds luftning för att riktigt öppna upp. Massvis av undervegetation och jord tillsammans med kryddiga, oavstjälkade drag. På toppen dansar lätta blommiga toner, och så hallon och körsbär förstås. En riktigt god sniff.

Smaken är sval och slank, med en fin fruktkärna och en god ryggrad av syror och tanniner. Trots att anslaget är så lättfotat ringer aromerna kvar en rejäl stund. I svansen dyker stjälkarna upp igen, men de tonerna lär rimligen minska med bara lite tid på rygg. Det här är så gott; jag är vansinnigt förtjust i de här svala grejerna från Pax Mahle.

onsdag 22 oktober 2014

2012 Lompoc Wine Co. Pinot Noir Sta. Rita Hills


Sashi Moorman och Rajat Parr har många strängar på sin lyra. Det här är deras senaste projekt. Under etiketten Lompoc Wine Co. kommer denna pinot noir gjord på inköpt frukt. Jag har inte kunnat hitta någon hemsida, men enligt säljsnacket sägs målsättningen vara att skapa "an authentic and accessible wine that faithfully represents the unique and ideal qualities of Southern Sta. Rita Hills Pinot Noir". Så kommer inte druvorna från var som helst heller, utan från vingårdarna Rita's Crown och klassiska Sanford & Benedict. Ankan står på bordet, i glaset med sig lilla vin...

I nosen får man en väldigt ursprungstypisk doft med hallon, mörka körsbär och granatäpplen. Undervegetation och lakrits följer efter, och så lite blommor på toppen. Smaken är välbalanserad med fina apelsinsyror och rent av lite mineralknister i eftersmaken. Det här är ett lite mörkare och maffigare uttryck än till exempel Domaine de la Côte men fortfarande ett strålande hantverk. Så gott, älskar de här grejerna från Moorman/Parr. Beställer ett gäng till.

lördag 18 oktober 2014

2011 Domaine Tissot Les Amants


Juras paradrätt Coq au vin jaune et aux morilles var så god att vi åt den två gånger på plats i somras, både på vägen ner och upp från södra Frankrike. Dags att återskapa ett smakminne igen på hemmaplan. Med tanke på hur regnigt det var i Arbois känns det här helt rätt att laga när höstmörkret sänker sig. Undrar förresten hur det gick med årets skörd? Jag har inte riktigt hängt med, men hoppas att det torkade upp i tid.

Efter lite konsulterande av recept på nätet blir det matlagning på fri hand. Tuppen byts ut mot majskyckling som brynes försiktigt efter en vändning i mjöl och som sedan får koka med lök, grädde, en gnutta fond och en försvarlig dos av 2012 Côtes du Jura Chardonnay från kooperativet Fruitière Vinicole d'Arbois. Murklorna kommer från franska frysspecialisten Picard och åker i efter en stund i stekpanna. Mot slutet häller vi i en rejäl skvätt av Château d'Arlays 2006 Vin Jaune och lite crème fraiche. Maten är serverad!


I glasen hälls Tissots 2011 Les Amants, som möter upp pippin på ett rent strålande vis. Alla Tissot-fanatiker därute är ursäktade om ni kliar er i hårbotten och undrar vad det här är för något. Les Amants är inget vingårdsläge utan en unik tappning för 2011. Med tanke på hur bra jag tycker Tissots elvor är förstår jag inte riktigt varför man valde att inte göra toppvinet Clos de la Tour de Curon denna årgång, men så blev det. Istället blandade man druvorna från denna vingård med druvor från La Mailloche. Lera och kalksten, kraft och elegans - som kompletterar varandra som två älskande. Les Amants. Fördelen för oss konsumenter är att vi kan dricka (nästan) Tour de Curon för under trehundringen...

Direkt ur flaskan vid sval temperatur handlar doften nästan uteslutande om krossad sten. Men sådana här viner skall förstås både få luft och drickas vid högre temperatur i stora kupor. En efter en tittar de fram - blommorna, citrusen och äpplena tillsammans med en gnutta florjäst och en förnimmelse av hasselnötter. Doften är stor och komplex, och fortsätter att växa under hela tiden vi följer flaskan.


I munnen handlar det om balans, precision och ett underbart fokus. Syrorna är klockrena och underbart inbäddade i helheten. När topphantverkarna i Jura får till sin chardonnay får jag ofta en känsla av citronsorbet i smaken. Och det är uppenbart att det här handlar om ett hantverk av yppersta klass. Munkänslan är sval och god, med härligt driv framåt ut i den riktigt långa och svårartat mineraliska eftersmaken. Smack, så gott.

För mig är det här en av de största vinkickarna på länge. Men det är tydligt att vinet inte är okontroversiellt. Hustrun är till exempel rätt oberörd (och rynkar ännu mer på näsan åt skvätten vin jaune vi också provar till maten). Likaså grannen som fick ett smakprov som vanligt. Och visst, det finns ett släktskap med de oxiderade grejerna från Jura även om just det här vinet är uppfostrat ouillé, dvs utan oxidation. Möjligen handlar det en smula om acquired taste, och att jag befinner mig i ytterkanten. Men just nu vill jag bara ha mer av sånt här.