lördag 23 juni 2007

Vad är poängen?

Har den senaste tiden surfat mer än vanligt på de stora europeiska nätvinhandlarnas hemsidor efter EU-domen härom veckan (och nej, jag har fortfarande inte hittat någon som erbjuder försäljning och transport till Sverige - hittar ni någon så hör gärna av er). Man känner sig som ett barn i en godisaffär, vilket Bordeauxutbud! Och vid varje vin finns de sedvanliga koderna, ta till exempel 2004 Château Giscours: RP 90-93, WS 89-91, ST 88-91, RVF 8/10, Quarin 15,75/20, Decanter 4/5, Le Point 17,5/20, Bettane 16/20, Jancis Robinson 17/20... ni hänger väl med? Det ser likadant ut i svenska tidningar: Dina Viner kör med 100-gradig skala (parallellt med plus- och minustecken), Anders Röttorp och Munskänkarna använder en 20-gradig, Kronstam använder både stjärnor och siffror, Svenskan kör med tärningar, TV4 med solar, UNT med kajor, GP med fyrar och magister Artberg med skolbetyg upp till MVG. Det sätts betyg på kvalitet och prisvärde om vartannat och mitt i allt vill man bara skrika -jamen hur smakar vinet då? Själva beskrivningen av vinet förpassas nämligen ofta till någon slentrianmässig rad: ursprungstypisk läcker stil, superfynd, ett riktigt grillvin, eller min favorit: smakar minst 10 kronor mer (om ett 54-kronorsvin). Det har gått så långt att det sägs att i USA är viner så gott som osäljbara om de inte har fått minst 90 poäng, tur då att det finns så många recensenter att det alltid finns någon, någonstans som delat ut minst 90 poäng. Och titta bara på aktiviteten på många message boards när senaste numret av Wine Advocate släpps - viner som ingen knappt tittat åt säljer slut på minuter, handlarna höjer priserna, och många är upprörda över att de får tidningen någon dag senare än andra och därmed missar möjligheten till klipp - och allt detta om poängen höjs ett eller två steg, tex från 92 till 94 poäng.

Det är lätt att raljera kring hela poänghysterin men då gör man det lite för lätt för sig tycker jag, för sanningen är att även jag är dragen till the Dark Side of the Force och gärna kollar upp vilka poäng olika viner har fått. Jag anser dessutom att det faktiskt går att rangordna olika viner utifrån deras inneboende kvalitet med t ex ett poängsystem. Icke desto mindre finns det en del uppenbara problem:

Hur bedöma?
Det största problemet som jag ser det är att vissa verkar tro att något så härligt komplext som vin kan bedömas exakt, och att det finns en sanning kring hur bra eller dåligt ett vin är. Ett 93-poängsvin är alltid bättre än ett 91-poängs, och en 96-poängs Barossa-Shiraz är "bättre" än en 91-poängs Bourgogne. Det handlar ju förstås om personligt tycke och smak både hos mig och hos recenscenten (vissa recenscenter kanske har en tendens att ge högre betyg åt vissa typer av vin), dagsform, om vinet är moget eller ungt och mycket annat. Vad någon anser vara ett superfynd kanske jag knappt tycker är drickbart och vice versa. Det blir också problem när man jämför viner från olika områden. Själv är jag måttligt förtjust i Amarone som jag oftast finner för söta och alkoholstarka med russinliknande frukt, medan jag älskar Bordeaux. Jag köper hellre och dricker hellre och tycker sannolikt mer om en 89-poängs Bordeaux än en 94-poängs Amarone. Och det är här det blir riktigt rörigt - för hur skall man egentligen betygssätta då? Jag kan mycket väl tycka att Amaronen är otroligt välgjord, med ren fin frukt och sannolikt otroligt fin lagrinspotential, medan det enklare vinet från Bordeaux har glesare frukt, kortare eftersmak och bör drickas inom några år. Å andra sidan står jag inte ut med mer än ett halvt glas av Amaronen medan Bordeaux:en är underbart god genom hela middagen och till ost. Skall då Amaronen ändå få ett högre betyg pga någon sorts odiskutabel kvalitet även om jag inte gillar stilen? Och skall man ge högre betyg åt viner som kan lagras - vad skall man då säga om alla friska unga viner från tex Sancerre och Pouilly-Fumée, all rosé, all god Pinot Noir från Nya Världen? Min personliga åsikt efter viss reflexion är att Amaronen rimligen skall ha ett högre betyg om man bedömer det utifrån någon sorts objektiv kvalitetsskala, men att lagringspotential inte vägs in, det är helt enkelt en förlegad åsikt att det är ett verkligt kvalitetstecken med tanke på alla fantastiska viner som görs som är drickfärdiga direkt, ja rent av bör drickas unga nuförtiden. Å tredje sidan väcks då frågan hur man egentligen skall bedömma tex en ung Barolo -utifrån hur den smakar nu eller hur bra man tror att den skall bli? Även här är svaret långt ifrån självklart, men jag anser nog att en tasting note och poängsättning skall ses som en ögonblicksbild av vinet; man får gärna lämna förbehåll i sin tasting note att vinet sannolikt blir mycket bättre med lagring men att poängen skall spegla nuläget, möjligen med ett "+" efter. Alla håller nog inte med mig...

Vilken skala?
Om vi då antar att man kan visualisera vinets kvalitet på en numerär skala, men att man måste ta hänsyn till personliga preferenser både hos sig själv och hos recensenten och inte får stirra sig blind på poängen när man bestämmer sig för vad man skall köpa - vilken poängskala skall man då använda? 100-poäng skalan lanserades av Parker och har slagit igenom med buller och bång, en gissning är att många amerikaner köpte den rakt av eftersom de har samma betygsskala i skolan, den är dessutom lättbegriplig. Om vi börjar i andra ändan så tycker jag det är viktigt att skalan inte har för få steg. Ta tex Kronstams femgradiga kvalitetsskala som verkar vara helt anpassad de viner i lägre prisklasser han oftast skriver om, med följden att så gott som samtliga viner över 200 kr får högsta betyg. Ibland använder han dessutom ett eller två utropstecken, men faktum kvarstår att skalan är för snäv. Det finns ju inget att ta till när man stöter på "stortjut"! Å andra sidan är 100-poängsskalan för bred om den används fullt ut. Nu börjar den visserligen på 50 poäng och i praktiken används bara området mellan 80-100 poäng, vilket innebär att den egentligen är en 20-poängsskala. Och det är kanske där någonstans det är lagom, under förutsättning att man inte drabbas av betygsinflation à la Röttorp där standardviner runt hundralappen alltid får 16 poäng, vilket innebär att också han har begränsat sig till en fempoängskala. Systematisk användning av separata skalor för prisvärdhet är ganska ointressant tycker jag, det måste man ju själv avgöra utifrån sin egen smak, intresse och ekonomi, därmed inte sagt att man inte kan utnämna viner till fynd.

What's the bloody point?
Så till huvudfrågan: vad är poängen med att poängsätta över huvud taget, räcker det inte med en rejäl tasting note där man beskriver stilen och också kan skapa sig en uppfattning om kvaliteten? Det är lite frestande att svara jo, det räcker på den frågan, men då ljuger jag. Det är ju kul att också sätta poäng, kolla upp poäng och det bidrar till helhetsbilden. Det blev väldigt tydligt när Finare Vinare dök upp på cellartracker under våren, med så gott som samma omdömen som på deras lysande blogg, men med tillägg av poäng. Jag tycker det har ett mervärde. (Hoppas de inte slutar nu bara för det). Jag har själv lekt med tanken att börja bifoga poäng till mina inlägg, jag poängsätter en del för privat bruk mest för att det är kul och för att spegla hur mycket jag tyckt om ett vin. Hittills har jag aldrig satt högre än 95 poäng på ett vin, helt enkelt därför att jag aldrig tyckt något vin varit så bra att det motiverat högre, och 95 poäng är ett väldigt högt betyg i min bok. Om det överhuvudtaget kan finnas ett 100-poängsvin eller inte är ju ett ämne för diskussion i sig, men man kan förstås fråga sig om man verkligen vet var skalan egentligen går om man aldrig har smakat en 1947 Cheval Blanc, 1982 Mouton eller 1990 La Tâche. Å andra sidan tenderar mina betyg snarast att ligga snäppet lägre än många professionella vinrecensenters. Vi får se hur det blir med betygsättande här på bloggen.

Budorden:
Så sätt gärna poäng, men för att förenkla lite kommer här Frankofilens budord för poängsättning:
1. Du skall gärna sätta poäng om du så önskar, men inte förrän du skrivit en rejäl tasting note om vinet.
2. Du skall icke använda en för snäv poängskala.
3. Du skall icke drabbas av poänginflation.
4. Du skall vara medveten om att poäng inte innebär någon absolut sanning om vinets kvalitet.
5. Du skall icke känna dig tvingad att ge ett vin höga eller låga poäng bara för att någon annan har gjort det.
6. Du skall med jämna mellanrum strunta i allt vad poäng heter då vindrickandet annars blir ganska trist.

torsdag 21 juni 2007

2004 Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva

Dryga två månader av det av Systembolaget utlovade hela året, så länge fanns 2003:an av detta vin i ordinarie sortimentet. Men vinet finns ju fortfarande kvar tycker någon, javisst, men 2004:an är ju ett helt annat vin som rimligen också borde ha ett eget nummer i katalogen. Och tycker man något annat på Systemet så föreslår jag att man tvingas dricka enbart 2002:or från Rhônedalen resten av livet. Men nu lämnar vi SB's slappa årgångshantering och fokuserar istället på den nya årgången. Ricasoli fick till sin 2004 Brolio riktigt bra tycker jag -hur har den här Riservan klarat sig?

Färgen är ungt mörk blåröd. Doften är ung, lite sluten med inslag av sval mörkviolett frukt, svarta körsbär, mörka plommon, mineraler, riktigt mörk choklad och lite parfymerad blommighet och kryddighet. 2003:ans antydda stallighet saknas helt. I munnen är vinet mer otillgängligt än 2003:an med svalare och slankare profil, smaken är ganska intensiv med blåsvart frukt och mörk choklad som klingar kvar i den nästan väl bittra eftersmaken. Mittpartiet dock aningen ihåligt och vattnigt. Ganska rikligt med sträva tanniner. Efter några timmar i karaff är vinet mer generöst, mindre bittert och ganska gott.

Den här årgången tror jag vinner på att lagras en tid, alternativt luftas rejält innan servering, medan 2003 nog är som bäst nu. Prova dem gärna mot varandra! I min smak ett snäpp upp på kvalitetsskalan från 2003:an, och även från Brolion, även om det är väl ungt i nuläget. Kanske lika bra att lägga upp ett lager nu, för vem vet, vi kanske har 2005:an på hyllorna innan kräftorna?

onsdag 20 juni 2007

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Det här vinet har jag skrivit om förut, men det gör en aldrig besviken. Vi jobbar oss igenom en låda och är nu nere på de sista sex flaskorna. För mig är det här precis allt man vill ha i ett sydrhônskt vin: härlig Grenache-körsbärsfrukt med en stadig (30%) del Syrah som ryggrad, peppar, björnbär och rejäla doser garrigue: timjan, rosmarin, lavendel, mejram. Fylligt och kryddigt med god eftersmak men inga russintoner eller alkoholhetta. Visst, det finns viner som har större frukt, mer komplexitet, längre eftersmak, men det här vinet är så underbart gott att dricka nu, och det passar fantastiskt till mat, ikväll vår vanliga helstekta kyckling gniden med herbes de Provence, färsk basilika, citron och vitlök, tillagad med potatisklyftor och auberginebitar. Grattis alla Säfflebor, ni har fortfarande chansen, vi andra får hoppas att vinet kommer tillbaka i ny årgång.

tisdag 19 juni 2007

2005 Domaine de la Cotelleraie Les Perruches

Frankofil eller ej, röda viner från Loiredalen tillhör verkligen inte vanligheterna hos oss. Jag kan faktiskt inte påminna mig ett enda vin som gjort avtryck. Och det verkar vara många som rynkar på näsan åt Cabernet Franc från Loire - den sista klassiska franska vinregionen där priserna inte gjort ett skutt senaste åren? Det passerar en och annan Chinon, Bourgeuil och St-Nicolas-de-Bourgeuil till rimliga priser på Systembolaget men jag brukar sällan slå till. Dags att ge dem en ny chans således, vem vet vad man missar? Kvällens flaska har fått en hel del glada tillrop sedan den släpptes i maj, men det finns fortfarande några flaskor kvar.

Färgen är mörkt blåröd. Doften är...väldigt annorlunda och ganska agral. Här finns halva bondgården: gräset på ängen och höskullen, rotfrukterna i landet: rova, kålrot, och en antydan av stallet. Det finns även associationer till kossorna i form av mjölksyrlighet som för tankarna till mejeriprodukter - blåbärsmoothie! Frukten rör sig åt det mörka hållet: blåbär och svarta vinbär med en gnutta peppar. I munnen är vinet fruktigt men ungt, stramt, med liten eldig och bitter eftersmak.

Oj, det här var annorlunda. Nytt och kul, ja, och definitivt välgjort, men gott, nja, inte så värst. Ett glas räcker gott för mig. Det är möjligt att jag får återkomma när jag efter lång och trogen tjänst drabbats av svår palate fatigue och inte står ut med en endaste Bordeaux, Bourgogne, eller Rhônevin, men för tillfället håller jag mig gärna till mina konservativa favoritregioner. Oh well, fler flaskor till Loirevännerna, antar jag.

söndag 17 juni 2007

2001 Château de la Negly La Falaise

Negly har anor från 1860 men det är framför allt sedan 1992 då Jean Paux-Rosset tillsammans med vinmakaren Claude Gros tog över som kvaliteten har nått nya höjder. Man använder sig av hela boken av modern vinmakande: avlövning, noggrant inväntande på fysiologiskt mogna druvor, handskörd, noggrann sortering och ny ek. La Falaise är en av de billigaste cuvéerna och glädjande nog har de senaste årgångarna passerat Systembolaget, även om just den här flaskan är inköpt i Frankrike för drygt 140 kr. 60% Syrah, 30% Mourvèdre och 10% Grenache.

Färgen är ogenomtränglig mörk purpur. Doften är mycket stor, läcker och explosiv med ett myller av aromer: lakrits, björnbär, blåbär, gröna oliver, menthol, tallbarr, svarta körsbär och halva kryddhyllan: vitpeppar, kryddpeppar, anis, timjan och lagerblad. Wow, vilket tryck! I munnen är vinet fylligt med stor koncentration av riktigt härlig frukt med mörka bär, kryddor och gröna oliver. Samtidigt finns det fina syror som balans. Tanninerna har mjuknat även om de skänker en viss välgörande ryggrad tillsammans med mat. Eftersmaken är lång och god utan alkoholhetta.

Herregud, så gott! Blint hade jag gissat på en riktigt bra Nordrhônare i en varm årgång (2003?), det känns som om Syrah verkligen dominerar. Den här flaskan sjöng verkligen ikväll för att använda en anglocism, mycket bättre än senaste flaskan som dracks för något år sedan, men även bättre än 2003:an som visserligen var väldigt god men inte på den här nivån. Priset i Sverige har sakta men säkert krupit uppåt senaste åren, men är 2005:an lika bra så är den fortfarande väldigt prisvärd. Tyvärr var det här vår sista flaska av denna årgång.

Terrenos Vinotek

När barnen somnat efter middagen lämnade vi dem åt mina föräldrar och slank in på Terrenos Vinotek en stund mest för att njuta av möjligheten till barnvakt och känna oss som vuxna människor som gör vuxna saker för en stund. Några korta halvkoncentrerade intryck ur minnet av vinerna vi provade:
2004 Francois Mikulski Pommard var en trevlig ung Bourgogne med härlig primär doft av jordgubbe, lite stall, körsbär och kryddor: kanel, ingefära, kryddnejlika och lite malört. I munnen var vinet slankt och svalt med lite gles frukt och ganska kort men klart god eftersmak. Trevlig och god men inte superbra. 2004 Cape Mentelle Cabernet Sauvignon Merlot var först ut av några Bordeauxblandningar. Relativt stor varm doft med svarta vinbär, körsbärslikör, grön paprika, vanilj och ekig gräddkola följdes av en fyllig, varm smak med väl tydlig ekprägel som mynnade ut i ett ganska kort lite eldigt slut. Det enda vin som blev sämre i glaset. Sedan följde 1999 Joseph Phelps Insignia med rund varm doft som kändes ganska merlotpräglad: plommon, svarta vinbär och lakrits. Inga stalliga aromer, men drickfärdigt och mjukt med god, ganska lång eftersmak och viss elegans. Det var roligt att jämföra med 1998 Château Palmer som bjöd på klassisk Bordeaux-doft med begynnande mognad: tydliga hästaromer inbäddade bland de sedvanliga tonerna av cassis, blyerts, jord, menthol och plommon. Doften kändes både större och mer distinkt än Insignian. I munnen var vinet fortfarande ganska strävt, klart slankare, men med trevlig koncentration och längd. En riktigt god Bordeaux, och min favorit även om K föredrog Insignian. Avslutningsvis smakade vi 1998 Château d'Yquem som bjöd på en simmig, oljig upplevelse med en rejäl dos Karlssons klister, aprikoser, honung och lite citron. Kul eftersom det var vår första d'Yquem, och ett riktigt gott vin, men den här årgången är knappast den största, och även om vinet var alldeles för varmt så har vi druckit bättre Sauternes som vi minns det. Sammanfattningsvis en riktigt trevlig stund, och kul att prova de här vinerna som var riktigt goda och bra, men inget av dem var jorden-skakar-klockorna-stannar-bra trots deras ikonstatus.

PS. Kunde inte låta bli att kolla upp priserna på vinerna när vi kom hem. Skrattretande är väl rätta ordet och jag lär inte rusa till SB för att beställa vare sig Insignia (1200 kr) eller Palmer (1090 kr).

lördag 16 juni 2007

2005 Henri Bourgeois Sancerre Grande Réserve

Det finns en uppsjö av olika cuvées från Henri Bourgeois, den här som åtminstone delvis skall vara gjord på köpta druvor passerade förbi som nyhetssläpp i maj. Doften är lite blyg men väldigt typisk, med inslag av citrus, vinbärsblad, grön sparris, krusbär, fläder och mineraler. I munnen är vinet fräscht med uppfriskande syra, lite glest mittparti och en kort men angenäm eftersmak. Fräscht och gott men ganska enkelt och mer korrekt än riktigt bra. Till chèvre förstås, en Petit Pouligny Saint-Pierrre som var i yngsta laget.

fredag 15 juni 2007

2003 vs 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Välkomna till sommarens stora titelmatch i mellanviktsklassen. I ena ringhörnan har vi 2003:an som har en rent fenomenal statistik med en rad klockrena segrar på knock out under första halvåret efter lanseringen april 2006. Sedan trodde många av oss att mästaren var slut, formkurvan pekade nedåt, han blev slapp och lös i hullet med flyende snipig frukt och otrevliga bitoner av kartong. Ryktena har dock gjort gällande att hård träning har resulterat i en ny tappning som skall finnas på hyllorna sedan några månader och att formen är tillbaka. I den andra ringhörnan finns utmanaren som dök upp på Regeringsgatan nu i veckan. Vi är många som hoppas på stordåd av denna oprövade yngling, där ryktena om en fin Piemonteårgång bidrar till hypen. Hur matchen än slutar är det bara att gratulera den verklige vinnaren Don Pio Boffa som har båda dessa fighters i sitt stall. Båda flaskorna är precis nyinköpta. Let's get ready to rumble!

Rond 1. Gong! Färgen är i det närmaste identisk, tegelröd med lite brun nyans. Trots jämförelser i bra ljus med vit bakgrund är det svårt att se någon uppenbar skillnad. Oavgjort.

Rond 2. Gong! 2003:ans doft är stor och vidöppen med klassiska Cesare-aromer: plommon, körsbär, mandelmassa, vanilj, rostade ekfat, en anings rosor och lite viol. 2004 är förvillande lik även om doften initialt är lite mera sluten och mindre och drar åt det svalare hållet med associationer åt svarta vinbär. Efter att flaskorna varit öppna ett par timmar är skillnaden minimal. En anings fördel på poäng för 2003:an för dess omedelbara tillgänglighet.

Rond 3. Gong! I munnen är 2003:an medelfyllig med riktigt mogen frukt, obetydliga tanniner och en god ganska lång, varm, lite kryddig eftersmak. 2004:an har högre syra, känns lite svalare och initialt mer knuten med lite mer strävhet och tanniner, en gnuttans vattnigt mellanparti men även den med en god, läcker eftersmak som klingar kvar en stund. Både vinerna är väldigt goda; 2004:an är den som växer mest under kvällen, medan 2003:an egentligen är som bäst redan kort tid efter att man korkat upp - men det skall tilläggas att efter några timmars luftning är de båda flaskorna förvillande lika.

Och segraren är... the Italian Stallion...Pio Cesare Langhe Nebbiolo...årgång 200....Men vad nu? Upplopp på läktarplats, åskådarna bråkar sinsemellan vilken årgång som är segrare, domaren bryter matchen på övertid. Det är bara att gratulera svenska vinälskare till en ny härlig årgång av detta fynd. Årgångsbytet tolkar jag som att Systembolaget tänker behålla det i ordinarie sortimentet ett tag till, tack för det. Den gamla Burgundiska sanningen att det inte är årgången som är viktig utan producenten känns högaktuell när man provar dessa viner till mat under en hel kväll - det är husstilen som är typisk, och jag har fortfarande inte stött på ett vin från Pio Cesare som jag inte har älskat. Båda vinerna är riktigt bra till ett lågt pris, men det känns som att 2004:an har framtiden för sig på ett annat sätt än årgång 2003, och det skulle inte förvåna mig om den sisådär framåt vintern har utvecklats till något riktigt stort.

söndag 10 juni 2007

2006 La Source de Vignelaure


Vi fortsätter att prova sommarens roséviner, denna gång denna flaska från välkända Château Vignelaure, appellation Coteaux d'Aix-en-Provence. Hans Artberg utnämnde denna till bäst i test och honom lyssnar iallafall jag gärna på. Druvsammansättningen är lite ovanliga Syrah, Grenache och Cabernet Sauvignon.

Färgen är läckert blekt laxrosa. Doften är frisk och aptitretande med inslag av citron, lime, jordgubbar, örter och skumgodis. I munnen är vinet fräscht och läskande med citrus och röda bär parade med fin syra innan allt avslutas i en typiskt örtbitter eftersmak. Mycket gott!

Det här vinet handlar mer om friskhet och lite mer nedtonade nyanser än tex Château D'Aqueria som är tyngre i gumpen med kraftigare färg och frukt men också mer alkoholkänsla. Jag gillar båda stilarna, men vi faller pladask för denna läskande fräscha sydfransos som bjuder svalka som en pust av le mistral i den varma sommarkvällen. En kandidat till årets bästa rosé!

lördag 9 juni 2007

Z004 Zind

Ett sketet Vin de Table för 150 spänn -vad är haken? Haken är en av världens bästa producenter, Domaine Zind-Humbrecht, som mitt i ädel Grand Cru-mylla i självaste Clos Windsbuhl har några gamla stockar Chardonnay och Pinot Auxerrois. Hade man gjort en crémant d'Alsace hade allt varit frid och fröjd, men nu handlar det om ett stilla vin på i Alsace förbjudna druvor varför man är tvingad att använda VdT-beteckningen, vilket också innebär att man inte får ange årgången som därför finurligt skrivs Z004. Man har tillverkat det här vinet ett par år, men denna årgång är den första när man uteslutande använt frukt från Clos Windsbuhl varför vinet sägs vara bättre än vanligt. Ibland har man haft lite Pinot Gris i blandningen, men detta år handlar det om 70% Chardonnay och 30% Auxerrois om jag är rätt underrättad.

Färgen är blekt gul med lite gröna reflexer. Doften är frisk med jästiga övertoner. Det finns allehanda citrusfrukter; citron, lime men även en mineralitet med våta stenar och ostronskal som för tankarna till Chablis, dessutom lite grönare vegetabila toner (grön sparris ser jag att Finare vinare har hittat och det stämmer nog). I munnen är vinet friskt med rejäla syror och citrusfrukt innan allt avslutas i en frisk angenäm grapebitter ganska lång eftersmak. Man fortsätter att salivera långt efter man svalt, vilken apéritif! Fungerade utmärkt både till en amuse bouche på pilgrimsmussla och till förrätten på färsk grön sparris med parmesan, blev dessutom än bättre efter någon timmes luftning.

Det här vinet hade jag tänkt hoppa över, man kan ju inte hugga på allt intressant som passerar Regeringsgatan, om det inte varit för Finare Vinares lyriska recension. Tack för tipset! Liknelsen vid champagne fast utan bubblor är både pricksäker och genial.

2003 Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva

Hemkommen från jobbet vid tiotiden möter K upp med en tallrik antipasti på balkongen: buffelmozzarella, prosciutto, och bruschetta med en röra av hackade tomater, vitlök, olivolja, basilika och balsamvinäger. Till detta öppnar vi denna flaska, som vi tidigare tyckt om i årgångarna 2000 och 2001. Hur har den varma årgången påverkat vinet?

Väldigt bra, tycker vi när vi njuter det till maten i den varma kvällsluften. Doften är stor och ganska varm med inslag av plommon, violer, körsbär, slånbär, mineraler, choklad, kaffe och fatvanilj. Det finns också en aning sangiovese-stallighet redan nu. I munnen är vinet fylligt och ganska mjukt. Det varma året har givit ett gott och varmt vin som ändå känns fräscht utan kokta eller alkoholvarma toner. Det känns klart generöst och tillgängligt, men koncentrationen är ändå måttligt intensiv och eftersmaken ganska kort. Det här kommer vi att köpa fler flaskor av, att njuta närmaste året - det känns helt drickfärdigt nu och vinner nog inte på lagring. Finns i ordinarie sortimentet, tack för det.

onsdag 6 juni 2007

2000 Château Cantemerle

Kvällen ägnas åt barnarov, dags att prova en av de första flaskorna från den omtalade millennieårgången i Bordeaux. Det har kommit flera rapporter att denna 5e Grand Cru Classé börjar bli drickfärdig, och jag har varit nyfiken på att prova en flaska.

Korken är i utmärkt skick, vinet har krypit några millimeter uppåt i ett homogent mönster. En aningens sediment som lätt avskiljs, flaskan har fått stå upp i något dygn. Vinet får luftas några timmar. Färgen är djupt blåröd utan bruntingering i kanterna som är klara. Doften är ganska stor och alldeles ljuvlig för oss Bordeauxvänner - det här skulle kunna använda som referensdoft för ganska ung Bordeaux. Det finns mängder av mogen mörk söt frukt, svarta vinbär, plommon, grön paprika, lite ceder, jord och järn, lite piptobak, lite mint och lite lakrits. Hmm, det låter som det brukar göra när jag beskriver Bordeaux men så är det. Carl Jans nyridna svettiga märrar lyser dock med sin frånvaro. I munnen är vinet tillgängligt med riktigt skaplig koncentration men ändå fräscht, slankt och uppfriskande som sig bör. Det finns både syror och mogna fina tanniner som följs åt i en läcker matvänlig eftersmak. Inga gröna toner, utan bara härligt mogen frukt. Visst är det öppet mål, straffspark etc för min gom, men även med lite mer objektiva glasögon så är det här en riktigt god och typisk Bordeaux från en bra årgång. Vinet är drickfärdigt nu i så motto att det är tillgängligt och gott efter några timmars luftning, men vill man ha mer mognad, stalliga aromer och smälta tanniner så rekommenderas ett par år till i källaren. Vi låter resterande flaskor ligga.

1994 Dr. Pauly-Bergweiler Erdener Herrenberg Riesling Auslese

Det är för mig ett mysterium att Systembolaget gång efter annan kan erbjuda rejäla partier av fullmogen tysk riesling till vrakpriser. Finns det verkligen ingen marknad för de här underbara, lätta och mogna vinerna på hemmaplan eller internationellt? Men jag klagar inte, det är bara att tacka och ta emot. Den här gången släpptes 2400 flaskor Auslese från den duktige producenten Dr Pauly-Bergweiler från den i Mosel fantastiskt bra årgången 1994 som vi väl alla minns för Sveriges insatser i fotbolls-VM med tanke på kvällens fotbollsmatch och allt. Själv minns jag speciellt matchen mot Rumänien som vi såg på en pub i Dublin på storbild...men nu kommer jag från ämnet. Läget är Erdener Herrenberg, ett lite halvobskyrt sådant som jag inte känner till sedan tidigare. Den här flaskan hade jag inte alls tänkt öppna idag, men då jag sorterade in de sista flaskorna från släppet märkte jag att just den här hade läckt och var lite klistrig vid flaskhalsen - bäst att konsumera snarast alltså.

Korken är nästan svart och lite mörjig på ovansidan, men resterande del ser fräsch ut, den höll dessutom och föll inte i bitar vilket bådar gott. En första sniff visar att vinet är i utmärkt kondition. Färgen är mellangul. Doften är läcker med fina mognadstoner - trasselsudd och cykelverkstad, men även bokna gula äpplen, honung, citrus samt lite inslag av skogsglänta? I munnen är vinet friskt med inslag av äpplen och mineraler med fräsch syra parad med aningens uttorkad sötma innan allt mynnar ut i en härlig klingande ren och fräsch eftersmak. Löjligt gott till ett rent löjligt pris -bara några tior mer än missfoster som Happy Cat och allt vad de heter. Så här skall halvtorr riesling smaka! Tack för det Systembolaget.

Vinet hittar du här.

måndag 4 juni 2007

2005 Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Måndagskvällen bjuder på purung prestigecuvée från Gilles Robin - pop'n'pour i ett Riedelglas, vinet får utveckla sig efter hand.

Färgen är mörklila som väntat. Doften lite blyg, ung och medelstor med inslag av lakrits, anis, björnbär, lite rök och kryddor men även parfymerade toner som ikväll leder associationerna till Ajax golvrengöringsmedel eller sköljmedel men som kanske lika gärna kan beskrivas som tallbarr/kåda, dock utan att vara oangenämt eller för dominant. Jag hittar också inslag av gröna rotfrukter -kål?- som jag sedan en tid hittar gång efter annan i Syrah, framför allt från Nya Världen; ni vet hur det är när man zoomat in på en doft som det sedan inte går att komma runt. Sammantaget riktigt trevlig doft som man gärna återkommer till. Smaken är lite ungdomligt stram och syrlig med sval mörk frukt, riktigt skaplig koncentration och lite syraburen längd med ett uns bitterhet.

Även om Robins "Papillon" kändes mer direkt tillgänglig och fruktig, så är det här ett steg upp i kvalitet. Det kommer sannolikt aldrig att bli ett fantastiskt vin, men är redan nu en trevlig Crozes.

söndag 3 juni 2007

2003 Clos des Papes

Clos des Papes anses av många vara en av de allra bästa producenterna i Châteauneuf-du-Pape. Själv vill jag ge en stor eloge till far och son, Paul och Vincent Avril, för att de inte ryckts med i den cuvée-feber som drabbat apellationen där var och varannan producent gör en allt mer urvattnad standard-châteauneuf och sparar de bästa druvorna/lägena/faten till en uppsjö av dyra specialcuvéer omöjliga att få tag på. Familjen Avril gör ett vin, basta - och det håller mycket hög klass årgång efter årgång. Tack för det! Sammansättningen i denna årgång är 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 10% Syrah, och resten Counoise och Muscardin.

2003:an får väl anses vara ett av de mest omdiskuterade vinerna på senare år, där recensenterna unisont har höjt det till skyarna (både Parker och Wine Spectator delar ut 97 poäng) men där det bland vanliga dödliga vinnördar verkar finns en klar polarisering mellan dem som älskar det och de som inte alls förstår vad all uppståndelse handlar om. Konspirationsteorierna har haglat - cirkulerar månne förfalskningar på marknaden och dricker vi verkligen samma vin? har många undrat, efter de vitt skilda upplevelser av vinet som folk har haft. Det gick så långt att en amerikan skickade två av sina flaskor till Uncle Bob himself för bedömning - den ganska underhållande posten och vad Parker tyckte hittar du här.

Flaskan har varit öppen några timmar, ungefär hälften direkt överhällt i en halvflaska för senare påtitt. Färgen är mörk rödblå. Doften, som känns redan en meter ifrån när jag häller upp ett glas, är stor, för att inte säga explosiv, nästan smärtsamt intensiv och fylld av körsbärslikör, russin, katrinplommon, lakrits, vitpeppar, en bukett herbes de Provence, lite parfymerad blommighet men också nymalda mörkrostade kaffebönor. I munnen är vinet fylligt men samtidigt slankt, och utan tecken på alkoholhetta. Smaken är intensiv, fyller hela munnen och fortsätter långt efter man svalt. Wow, nu snackar vi längd!

Det här är kvalitet, inget snack, ett riktigt stort vin, men ändå är jag lite reserverad initialt. Smakpanoramat drar åt samma håll som Chapoutiers La Bernardine som vi drack nyligen även om det här är en helt annan dimension - och det första jag kommer att tänka på är en riktigt bra Amarone utifrån russintonerna, även om det finns mer provençalska kryddor och peppar än vad som är brukligt i Venetiens viner. Jag är ingen stor vän av russin i vin, och hade jag provat blint utan mat hade jag nog gjort tummen upp för kvaliteten men tummen ner utifrån personlig smak. Men till maten händer det saker! Efter en tugga fint marmorerad grillad biff är vinet alldeles ljuvligt och senare till en bit rumstempererad perfekt mogen opastöriserad Epoisses blir kombinationen sagolik.

Ett riktigt bra vin, men resterande flaskor får nog ligga till sig ett par år. Det blir spännande att jämföra med 2004:an.

2004 Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese

Den hårt arbetande Klaus-Peter Keller har verkligen gått från klarhet till klarhet med sina viner de senaste åren. Rheinhessen brukar man ju inte direkt förknippa med Tyskland största rieslingviner, men Weingut Keller tillhör den tyska eliten. Deras torra riesling G-max är en av de mest aggressivt prissatta, men även en av de bästa -sägs det, själv har jag aldrig sett skymten av en flaska. Desto roligare att den här Spätlesen passerade Systembolaget, den är dessutom prissänkt nu och det finns otroligt nog en handfull flaskor kvar ute i landet.

Färgen är ljust gul. Doften, som intialt är lite knuten men sedan blommar upp, är ganska stor med inslag av honung, citrus, Nashipäron, vita blommor, våta stenar och mineraler. I munnen är vinet klingande rent med förvånande koncentration trots sina blygsamma 9%, sötman balanseras perfekt mot de rasiga syrorna helt utan klibbighet innan allt mynnar ut i en god ganska lång eftersmak. Oj, så gott! Det här är tyskarna världsbäst på utan tvekan. Perfekt med en bok på balkongen efter en dag som denna.

fredag 1 juni 2007

2002 Château D'Angludet

Efter en asocial och jobbig jourvecka som mynnar ut i en helg som gräsänkling belönar jag mig med en Bordeaux, och passar på att fortsätta se var 2002:orna befinner sig för tillfället. Även här har vi årgång 2000 liggandes i väntan på bättre tider. D'Angludet ligger i sydvästra hörnet av Margaux, och även om slottets historia kan spåras till elvahundratalet har egendomen haft sina upp- och nedgångar och klassades som en Cru Bourgeois Exceptionnel vid 1855 års klassificering då det var på dekis. Man brukar producera en stabil Margaux av slankare snitt som sällan får översvallande recensioner. Därför lyfter man på ögonbrynen lite extra när man kollar upp Parkers recension av vinet i denna generellt mycket medelmåttiga årgång, som han beskriver som "a sleeper of the vintage...beautifully opulent, rich, dense...quite full-bodied, pure, with good, sweet fruit...a beauty and an undeniable bargain" innan han avslutar med "In fact, I’m not sure that it’s not even better than my rating". Hallå Uncle Bob - du gillar inte slanka viner från regniga årgångar - vad står på?

Korken ser ut som ny, läckert rödsvart på undersidan, inga tecken på läckage. Minimalt med fällning. Färgen är mörkt karmosinröd utan bruna mognadstecken. Doften är relativt stor och fortfarande primär med härliga cabernetinslag av svarta vinbär, grön paprika, plommon, fatvanilj, lite blyerts och jord/järn samt mineraler och kanske lite blommor, men ingen stallighet. I munnen är vinet medelfylligt, läskande och gott men med lite ihålig mitt och försvinnande vattnig eftersmak. Förrädiskt mjukt men det finns smygande lömska tanniner bakom frukten.

Vinet får luftas och till en klassisk steak frites kommer det verkligen till sin rätt. Doften intensifieras något snäpp och i munnen växer smaken en bit. Sista glaset var bäst vilket bådar gott för framtiden. Riktigt gott men inte fantastiskt, och från min enkla horisont inte så stor kvalitetsskillnad mot tex Chasse-Spleen som var den 2002:a jag provade senast, men kanske lite mer sötfruktigt vaniljigt och mindre gröna toner. En väldigt trevlig Margaux som kostade under 200 kr när det begav sig, numera tyvärr slutsålt. Blir roligt att se var resterande flaskor tar vägen med ytterligare lite mognad.

På stereon: Jim Fords fullständigt knäckande inspelning av Sam Cookes "Chain Gang" (men den har ni väl redan kollat upp?)