lördag 23 juni 2007

Vad är poängen?

Har den senaste tiden surfat mer än vanligt på de stora europeiska nätvinhandlarnas hemsidor efter EU-domen härom veckan (och nej, jag har fortfarande inte hittat någon som erbjuder försäljning och transport till Sverige - hittar ni någon så hör gärna av er). Man känner sig som ett barn i en godisaffär, vilket Bordeauxutbud! Och vid varje vin finns de sedvanliga koderna, ta till exempel 2004 Château Giscours: RP 90-93, WS 89-91, ST 88-91, RVF 8/10, Quarin 15,75/20, Decanter 4/5, Le Point 17,5/20, Bettane 16/20, Jancis Robinson 17/20... ni hänger väl med? Det ser likadant ut i svenska tidningar: Dina Viner kör med 100-gradig skala (parallellt med plus- och minustecken), Anders Röttorp och Munskänkarna använder en 20-gradig, Kronstam använder både stjärnor och siffror, Svenskan kör med tärningar, TV4 med solar, UNT med kajor, GP med fyrar och magister Artberg med skolbetyg upp till MVG. Det sätts betyg på kvalitet och prisvärde om vartannat och mitt i allt vill man bara skrika -jamen hur smakar vinet då? Själva beskrivningen av vinet förpassas nämligen ofta till någon slentrianmässig rad: ursprungstypisk läcker stil, superfynd, ett riktigt grillvin, eller min favorit: smakar minst 10 kronor mer (om ett 54-kronorsvin). Det har gått så långt att det sägs att i USA är viner så gott som osäljbara om de inte har fått minst 90 poäng, tur då att det finns så många recensenter att det alltid finns någon, någonstans som delat ut minst 90 poäng. Och titta bara på aktiviteten på många message boards när senaste numret av Wine Advocate släpps - viner som ingen knappt tittat åt säljer slut på minuter, handlarna höjer priserna, och många är upprörda över att de får tidningen någon dag senare än andra och därmed missar möjligheten till klipp - och allt detta om poängen höjs ett eller två steg, tex från 92 till 94 poäng.

Det är lätt att raljera kring hela poänghysterin men då gör man det lite för lätt för sig tycker jag, för sanningen är att även jag är dragen till the Dark Side of the Force och gärna kollar upp vilka poäng olika viner har fått. Jag anser dessutom att det faktiskt går att rangordna olika viner utifrån deras inneboende kvalitet med t ex ett poängsystem. Icke desto mindre finns det en del uppenbara problem:

Hur bedöma?
Det största problemet som jag ser det är att vissa verkar tro att något så härligt komplext som vin kan bedömas exakt, och att det finns en sanning kring hur bra eller dåligt ett vin är. Ett 93-poängsvin är alltid bättre än ett 91-poängs, och en 96-poängs Barossa-Shiraz är "bättre" än en 91-poängs Bourgogne. Det handlar ju förstås om personligt tycke och smak både hos mig och hos recenscenten (vissa recenscenter kanske har en tendens att ge högre betyg åt vissa typer av vin), dagsform, om vinet är moget eller ungt och mycket annat. Vad någon anser vara ett superfynd kanske jag knappt tycker är drickbart och vice versa. Det blir också problem när man jämför viner från olika områden. Själv är jag måttligt förtjust i Amarone som jag oftast finner för söta och alkoholstarka med russinliknande frukt, medan jag älskar Bordeaux. Jag köper hellre och dricker hellre och tycker sannolikt mer om en 89-poängs Bordeaux än en 94-poängs Amarone. Och det är här det blir riktigt rörigt - för hur skall man egentligen betygssätta då? Jag kan mycket väl tycka att Amaronen är otroligt välgjord, med ren fin frukt och sannolikt otroligt fin lagrinspotential, medan det enklare vinet från Bordeaux har glesare frukt, kortare eftersmak och bör drickas inom några år. Å andra sidan står jag inte ut med mer än ett halvt glas av Amaronen medan Bordeaux:en är underbart god genom hela middagen och till ost. Skall då Amaronen ändå få ett högre betyg pga någon sorts odiskutabel kvalitet även om jag inte gillar stilen? Och skall man ge högre betyg åt viner som kan lagras - vad skall man då säga om alla friska unga viner från tex Sancerre och Pouilly-Fumée, all rosé, all god Pinot Noir från Nya Världen? Min personliga åsikt efter viss reflexion är att Amaronen rimligen skall ha ett högre betyg om man bedömer det utifrån någon sorts objektiv kvalitetsskala, men att lagringspotential inte vägs in, det är helt enkelt en förlegad åsikt att det är ett verkligt kvalitetstecken med tanke på alla fantastiska viner som görs som är drickfärdiga direkt, ja rent av bör drickas unga nuförtiden. Å tredje sidan väcks då frågan hur man egentligen skall bedömma tex en ung Barolo -utifrån hur den smakar nu eller hur bra man tror att den skall bli? Även här är svaret långt ifrån självklart, men jag anser nog att en tasting note och poängsättning skall ses som en ögonblicksbild av vinet; man får gärna lämna förbehåll i sin tasting note att vinet sannolikt blir mycket bättre med lagring men att poängen skall spegla nuläget, möjligen med ett "+" efter. Alla håller nog inte med mig...

Vilken skala?
Om vi då antar att man kan visualisera vinets kvalitet på en numerär skala, men att man måste ta hänsyn till personliga preferenser både hos sig själv och hos recensenten och inte får stirra sig blind på poängen när man bestämmer sig för vad man skall köpa - vilken poängskala skall man då använda? 100-poäng skalan lanserades av Parker och har slagit igenom med buller och bång, en gissning är att många amerikaner köpte den rakt av eftersom de har samma betygsskala i skolan, den är dessutom lättbegriplig. Om vi börjar i andra ändan så tycker jag det är viktigt att skalan inte har för få steg. Ta tex Kronstams femgradiga kvalitetsskala som verkar vara helt anpassad de viner i lägre prisklasser han oftast skriver om, med följden att så gott som samtliga viner över 200 kr får högsta betyg. Ibland använder han dessutom ett eller två utropstecken, men faktum kvarstår att skalan är för snäv. Det finns ju inget att ta till när man stöter på "stortjut"! Å andra sidan är 100-poängsskalan för bred om den används fullt ut. Nu börjar den visserligen på 50 poäng och i praktiken används bara området mellan 80-100 poäng, vilket innebär att den egentligen är en 20-poängsskala. Och det är kanske där någonstans det är lagom, under förutsättning att man inte drabbas av betygsinflation à la Röttorp där standardviner runt hundralappen alltid får 16 poäng, vilket innebär att också han har begränsat sig till en fempoängskala. Systematisk användning av separata skalor för prisvärdhet är ganska ointressant tycker jag, det måste man ju själv avgöra utifrån sin egen smak, intresse och ekonomi, därmed inte sagt att man inte kan utnämna viner till fynd.

What's the bloody point?
Så till huvudfrågan: vad är poängen med att poängsätta över huvud taget, räcker det inte med en rejäl tasting note där man beskriver stilen och också kan skapa sig en uppfattning om kvaliteten? Det är lite frestande att svara jo, det räcker på den frågan, men då ljuger jag. Det är ju kul att också sätta poäng, kolla upp poäng och det bidrar till helhetsbilden. Det blev väldigt tydligt när Finare Vinare dök upp på cellartracker under våren, med så gott som samma omdömen som på deras lysande blogg, men med tillägg av poäng. Jag tycker det har ett mervärde. (Hoppas de inte slutar nu bara för det). Jag har själv lekt med tanken att börja bifoga poäng till mina inlägg, jag poängsätter en del för privat bruk mest för att det är kul och för att spegla hur mycket jag tyckt om ett vin. Hittills har jag aldrig satt högre än 95 poäng på ett vin, helt enkelt därför att jag aldrig tyckt något vin varit så bra att det motiverat högre, och 95 poäng är ett väldigt högt betyg i min bok. Om det överhuvudtaget kan finnas ett 100-poängsvin eller inte är ju ett ämne för diskussion i sig, men man kan förstås fråga sig om man verkligen vet var skalan egentligen går om man aldrig har smakat en 1947 Cheval Blanc, 1982 Mouton eller 1990 La Tâche. Å andra sidan tenderar mina betyg snarast att ligga snäppet lägre än många professionella vinrecensenters. Vi får se hur det blir med betygsättande här på bloggen.

Budorden:
Så sätt gärna poäng, men för att förenkla lite kommer här Frankofilens budord för poängsättning:
1. Du skall gärna sätta poäng om du så önskar, men inte förrän du skrivit en rejäl tasting note om vinet.
2. Du skall icke använda en för snäv poängskala.
3. Du skall icke drabbas av poänginflation.
4. Du skall vara medveten om att poäng inte innebär någon absolut sanning om vinets kvalitet.
5. Du skall icke känna dig tvingad att ge ett vin höga eller låga poäng bara för att någon annan har gjort det.
6. Du skall med jämna mellanrum strunta i allt vad poäng heter då vindrickandet annars blir ganska trist.

11 kommentarer:

finare & vinare sa...

Strålande post, ambitiös genomgång, vilken frukostläsning! Jo, poäng har nog sin poäng... men bäst som komplement, som du själv skriver, och inte som första och sista ordet. Vi började helt enkelt med att resa, fråga, smaka. För sådär fem-sju år sedan blev det mer av poängkollande ett tag. Och det är ju bra för att avläsa tendenser. Men en vinkällare består ju inte av siffror utan av möten. Det är som om man skulle sätta en siffra på alla människor man möter. Och det gör man väl inte... Ämnet är helt enkelt för komplext. Man får till slut lossa förtöjningarna och segla efter egna kunskaper och smakpreferenser. Det är ju inget som säger att man själv föredrar profilen i det högre poängsatta vinet. En intressant skiljelinje finns mellan storlek och elegans. Eftersom amerikanerna satt agendan så gäller att: size matters. Huge wine, big, burly, toasty, tasty, enormous, giant, monster, king kong... the bigger the better. Hade fransmännen hittat på det här hade elegans varit måttstocken: tout en balance, bien equilibrée, charpentée, tout en finesse, riche en terroir, typée d'origine...
Vi instämmer i att det är helt nödvändigt med återhållsamhet. 90-poängare yr omkring så fort någon gillar något. Men 85 poäng ÄR faktiskt bra för ett gott vin i 90-180-kronorsklassen - very good ! Och jo, vi fortsätter nog sätta en poäng eller två på cellartracker... mest för att det kul.

mvh,
Finare & Vinare

Magnus sa...

Mycket bra inlägg. Vinpoäng är kniviga, men det går inte att komma ifrån att de ibland är mycket användbara. Poäng är mycket subjektiva (kanske inte helt och hållet verkar det som, alla tycks ge högre poäng till söta viner, port som sauternes, än till torra viner) och man sätter naturligtvis betyg efter vad man själv tycker om. Poäng blir därför mer användbara om man hittar en recensent (eller bloggare) som har en smak som är lik ens egen. Själv ligger jag t ex närmare Stephen Tanzers smak än Parkers (vars poäng tydligen skrivs ut på vissa restaurangers vinlistor numera).

Kronstam (et al) har som du säger en bisarr poängskala (från tom stjärna till fem stjärnor och tre utropstecken). Då föredrar jag 100-poängskalan, även om den egentligen bara är en 20-poängsskala från 80-100, för att den bidrar med ett visst mått av standard och underlättar jämförelser. Sen får man ta hänsyn till vilken typ av vin som får poängen. 90 poäng för en torr riesling eller en pinot är vanligen "värt" mer än samma poäng för en utrafyllig shiraz eller ett portvin.

Poängen är mest användbara för att skumma igenom stora mängder vinrecensioner (av viner man inte känner till så bra) för att göra ett första val. När en första poängbaserad sortering utförts läser man själva smakintrycken för att bilda sig en uppfattning om det är något man själv kan tänkas gilla.

Jag använder också Cellartracker och har insett att min egen poängskala i praktiken har blivit än mer ihopptryckt. Det är sällan jag tvingas sätta lägre än 85 på något vin, efter som de oftast är utvalda med viss omsorg, och min maxgräns ligger någonstans runt 95, 96 poäng. Man har ju förhoppningsvis inte druckit det perfekta vinet ännu :-)

Frankofilen sa...

Tack för er feed-back och funderingar. Visst känns det lite kluvet med poäng, det kan vi väl enas om, med är ju samtidigt kul...Jag håller med dig Magnus om nyttan när man snabbt skummar igenom massor med recensioner, och det är ju faktiskt så att åtminstone inom en enhetlig grupp, tex Bordeaux årgång 2004 eller Bourgogne 2005 så säger ju poängen en hel del om hur mycket just den recenscenten tycker om vinet - om man sedan har samma smak eller inte är en annan sak. Det är nog så att en 97-poängs Bordeaux mer sannolikt får tårna att krulla ihop sig av njutning än en 82-poängs. Jag har också noterat mångas faiblesse för socker i vinerna - kolla bara när en Moselproducents hela line-up recensceras - inte är det Trocken eller Kabinett som får högst betyg. Georg Breuer är ju ingen superstar i USA direkt. Fast handen på hjärtat så är jag nog lika mycket sweet tooth själv - det är väl sötmans direkta belöning som gör att vinet känns längre och bättre + det faktum att det ofta handlar om låg avkastning, hög mognad, noggrant urval etc - sådana faktorer som ju ändå ofta ger bra viner.

När jag själv får välja skala så använder jag också gärna 100-poängsskalan, den är enklast och dessutom internationellt gångbar om man vill jämföra. Själv närmar jag mig mer och mer en fempoängsskala mellan 87-92 poäng, men jag brukar ursäkta mig med att jag bara dricker ett noggrant urval i ungefär samma prisklass - hade jag provat alla viner på SB så hade spridningen blivit större. En annan tendens är att jag blir snålare och snålare ju mer jag provar, viner jag gav 90 poäng för några år sedan får kanske 87 nu. Och det ÄR ju ett bra betyg precis som ni skriver men folk är så låsta vid den magiska 90-poängsgränsen.

finare & vinare sa...

Just som vi är inne på det här kommer mer bra frukostläsning: Blake Gray i San Fransisco Chronicle. Några särskilt kul citat ur artikeln:

"The 100-point system makes the supposition that everybody has the same taste, and that wine can be evaluated as if it were a scientific endeavor," says Gerald Weisl, wine buyer for Weimax wine shop in Burlingame. "It's no more scientific than enjoying a pizza, a movie or a book. Some people like a movie and some don't."

"Wines that get 87, 88 and 89, those are wines that people should lust after in their usefulness," Richmond says. "Wines in the 90s are caricatures and conversation pieces."

"We've gone from 13 percent alcohol to 15 percent because of this," says importer Neal. "For some people in the wine business, if a wine gets a 95-point score, it's a tip that the wine will be disgusting to us."

"A bad Montrachet will get 94 points out of 100 and good Muscadet will get 88," says Berkeley wine importer and merchant Kermit Lynch. "A perfect Muscadet should get 100. But the graders will say, 'No, it's not rich enough.' But that's not its duty."

In the first issue of Robert M. Parker Jr.'s Wine Advocate in 1977 -- the publication that introduced the 100-point scale -- the highest rating awarded was just 91 points.
Earlier this year, Jay Miller, a new rater hired by Parker, reviewed nearly 1,000 wines from Spain and gave five of them perfect 100-point scores.

Wine stores display only the highest scores on shelf talkers, so that if Wine Advocate gives a wine a 98 and other publications give it scores in the 80s, the consumer is likely to see only Wine Advocate's name. Eventually, that leads to brand recognition for the ratings organization.

"With ever higher scores in the Wine Advocate, 90 means nothing anymore. Now it has to be 95," says Tanzer, who says he has never given 100 points to a current release.

Despite multiple factors driving scores upward -- better winemaking and competition between ratings organizations -- at least they can't get any higher, right?
Well, actually the Wine Advocate awarded "100-plus" points to the 2003 Domaine du Pegau Cuvee da Capo Chateauneuf-du-Pape. The 100-point limit on the 100-point scale may soon become as much a relic as the "perfect" 4.0 grade-point average.

Den moderation i poängsättningen vi önskar går uppenbart rakt emot marknadens överhettning.
Diskussionen går vidare...

mvh,
Finare & Vinare

Frankofilen sa...

Intressant artikel, jag har inte följt den tråden på ERP på några dagar, kul att den lever vidare.

Daniel sa...

Tack för trevlig läsning.
Kul att du tar upp cellartracker, visst är det en bra källa och guide för vin man vill köpa. MEN, där om någonstans är det inflation i poäng. Ibland blir det nästan löjligt.
Tyvärr har jag ingen direktlänk till själva recensionen jag tänkte berätta om, men fritt ur minnet såg den ut så här(fast på engelska då): "liten doft, nästan ingen frukt när man smakar, trött, för mycket syra...jag drack alrig ur glaset...82p"
Jag var tvungen att läsa en gång till, jodå 82 p till ett odrickbart vin. Faktum är att jag ibland blir lite förvånad när jag ser en recension på CT där poäng och anteckningen är i fas. Iaf när vi pratar om enklare(billigare) viner.

Själv sätter jag inga poäng eftersom jag dels inte känner att jag kan poängsätta på ett bra sätt, dels för at det inte ger mig något.

För övrigt undrar jag om någon här kan förklara den kvalitativa skillnaden på ett vin som fått 89p och ett som fått 90p ;)

anha sa...

Väl skrivet. När jag läste igenom artikeln och kommentarerna kom jag av någon anledning att tänka på damgymnastik och konståkning. Jag har för mig att man där har fått revidera poängskalorna efter många år av inflation.

Ju längre jag hållit på med vin och mat, desto mer skeptisk känner jag mig inför storskalig vinprovning. Omständigheterna vid en sådan är rätt långt borta från de omständigheter som råder när man konsumerar vinet. När jag dricker ett rödvin är det oftast till mat, inte till 20 andra rödviner.

Som andra redan sagt, betygen får man ta som en fingervisare och kombinera med kunskap om hur väl recensentens smak stämmer med ens egen. Personligen tycker jag ofta att jag kan gissa lika bra om jag kommer gilla ett vin utifrån systembolagets korta beskrivningar som någon recensents prosa.

Nästan alla vinprovningar jag varit med på (tillsammans med de andra på drucket.blogspot.com) handlat om 3-5 viner med en middag till. Detta är ett format som jag definitivt föredrar. Många gånger har åsikter om vilket vin som är bäst ändrats när maten kommer med i spelet.

anha sa...

Väl skrivet. Av någon anledning mindes jag något jag läst/hört om gymnastik och konståkning. Båda sporterna har fått revidera sina poängskalor på grund av poänginflation.

Jag håller med de som menar att poängen är ett grovt gallringsfilter. I det slutgiltiga urvalet behöver man väga in sina egna preferenser och hur väl man vet att recensentens smak stämmer med ens egen. Personligen tycker jag att jag ofta kan göra en lika bra gissning om huruvida jag kommer att gilla ett vin utifrån distrikt och systemets lilla text om vinet som utifrån en recensents prosa.

Med tiden har jag också blivit mer skeptisk till rena provningar. Hur väl speglar en typsik recensentprovning den situation som ett vin verkligen konsumeras i? Jag dricker mina rödviner till mat, inte 20 andra rödviner. De vinprovnignar jag gjort med gänget på drucket har alltid handlat om 3-5 viner med efterföljande mat. Det är påfallande hur annorlunda ett vin kan upplevas när mat kommer med i bilden.

Anonym sa...

Vore det inte på sin plats att kommentera viner istället för att diskutera formalia???

Lite trist att sidan inte uppdateras.

Frankofilen sa...

Hej du okände anonyme, jag har haft fullt upp senaste veckan men uppdateringar kommer. Själv tycker jag poängdiskussionen har varit mycket intressant.

Henrik sa...

Min fru utsätts för ständiga föreläsningar varje gång korken ploppat till. Hon har slutat lyssna och har i princip bara ett par tre omdömen att ge: "Det här var inte lika gott som vanligt", "det här var väldigt gott", "det här var godare än vanligt". Tvingar man henne så kan hon ofta pricka in land, men absolut inte druva.
Någonstans finner jag hennes inställning sympatisk, samtidigt som jag inser att mitt intresse är det som gör att jag sällan får höra "det här var inte lika gott som vanligt". Jag är amatör i ordets sanna bemärkelse, för jag älskar vin och får inget betalt. Jag har däremot inte tillräcklig erfarenhet för att sätta några poäng. Kom igen om fem-tio år, då kanske jag rasar ner i poängträsket också. Jag vill minnas att Wine Spectator menar att 90p och uppåt är "spectacular", alltså inte bara gott utan riktigt jävla gott och dessutom minnesvärt. Hur stor är då skillnaden mellan 89 och 90? Hur stor är skillnaden mellan 99 och 100? Oändligt mycket större än mellan 93 och 94 gissar jag. Till sist avgör ändå den egna smakprofilen, tillfället och vad man eventuellt har till. Jag gillar vin till mat och följaktligen domineras mina garderober av Frankrike och Italien.
Alltså, käre Frankofil, keep up the good work med utförliga tasting notes.