söndag 3 juni 2007

2003 Clos des Papes

Clos des Papes anses av många vara en av de allra bästa producenterna i Châteauneuf-du-Pape. Själv vill jag ge en stor eloge till far och son, Paul och Vincent Avril, för att de inte ryckts med i den cuvée-feber som drabbat apellationen där var och varannan producent gör en allt mer urvattnad standard-châteauneuf och sparar de bästa druvorna/lägena/faten till en uppsjö av dyra specialcuvéer omöjliga att få tag på. Familjen Avril gör ett vin, basta - och det håller mycket hög klass årgång efter årgång. Tack för det! Sammansättningen i denna årgång är 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 10% Syrah, och resten Counoise och Muscardin.

2003:an får väl anses vara ett av de mest omdiskuterade vinerna på senare år, där recensenterna unisont har höjt det till skyarna (både Parker och Wine Spectator delar ut 97 poäng) men där det bland vanliga dödliga vinnördar verkar finns en klar polarisering mellan dem som älskar det och de som inte alls förstår vad all uppståndelse handlar om. Konspirationsteorierna har haglat - cirkulerar månne förfalskningar på marknaden och dricker vi verkligen samma vin? har många undrat, efter de vitt skilda upplevelser av vinet som folk har haft. Det gick så långt att en amerikan skickade två av sina flaskor till Uncle Bob himself för bedömning - den ganska underhållande posten och vad Parker tyckte hittar du här.

Flaskan har varit öppen några timmar, ungefär hälften direkt överhällt i en halvflaska för senare påtitt. Färgen är mörk rödblå. Doften, som känns redan en meter ifrån när jag häller upp ett glas, är stor, för att inte säga explosiv, nästan smärtsamt intensiv och fylld av körsbärslikör, russin, katrinplommon, lakrits, vitpeppar, en bukett herbes de Provence, lite parfymerad blommighet men också nymalda mörkrostade kaffebönor. I munnen är vinet fylligt men samtidigt slankt, och utan tecken på alkoholhetta. Smaken är intensiv, fyller hela munnen och fortsätter långt efter man svalt. Wow, nu snackar vi längd!

Det här är kvalitet, inget snack, ett riktigt stort vin, men ändå är jag lite reserverad initialt. Smakpanoramat drar åt samma håll som Chapoutiers La Bernardine som vi drack nyligen även om det här är en helt annan dimension - och det första jag kommer att tänka på är en riktigt bra Amarone utifrån russintonerna, även om det finns mer provençalska kryddor och peppar än vad som är brukligt i Venetiens viner. Jag är ingen stor vän av russin i vin, och hade jag provat blint utan mat hade jag nog gjort tummen upp för kvaliteten men tummen ner utifrån personlig smak. Men till maten händer det saker! Efter en tugga fint marmorerad grillad biff är vinet alldeles ljuvligt och senare till en bit rumstempererad perfekt mogen opastöriserad Epoisses blir kombinationen sagolik.

Ett riktigt bra vin, men resterande flaskor får nog ligga till sig ett par år. Det blir spännande att jämföra med 2004:an.

1 kommentar:

Swedish sa...

Kul att läsa dina kommentarer. Som du nämnde har debatten varit het och rolig att läsa om detta vin. Köpte det också, lite på chansning, och hoppas på njutning om cirka fem år