torsdag 24 maj 2012

2010 Willi Bründlmayer Riesling Heiligenstein



Smock! Willi Bründlmayers 2010 Heiligenstein träffar fullständigt klockrent. Aj, vilken skön riesling, det här är löjligt gott. Kristallklar med laserprecision i syrorna, fullpackad med extrakt och stenar men ändå så lätt och rensande, fortfarande med en gnutta sprits. Den långa, torra, mineraliska avslutningen förvandlar spottkörtlarna till rena sprinklersystemet. Visst finns lite ungdomliga drag av gröna äpplen och päron i nosen, men också massor av citrus, melon, krusbär, bikarbonat, underbara blommor och en vanvettigt vacker, smått rökig mineralkaraktär. Det här är faktiskt fullt begripligt redan nu även om vinet såklart har framtiden för sig också, vilket inte minst en underbar obloggad flaska av nollfemman visade i vintras.

Nyhet nu i maj, jag är glad att vi smakade redan nu medan flaskor finns kvar. Alla stentörstande rieslingskallar - det här vill ni inte missa. Vårpirr på flaska. (92+)

onsdag 23 maj 2012

Pollenvarning

Sniff. Det verkar ha blivit extremt höga pollenhalter lokalt här i rummet igen. Eller så fick jag något i ögat.

lördag 19 maj 2012

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre


Naturvinssläppet, muahahahaha *orgelackord*

Nej, ok då. Vi sätter tillbaka plåstret på vårens kanske mest infekterade debatt. Det känns för övrigt som att Nettare-Anders fick slutrepliken. Däremot kan det vara intressant att notera att den osvavlade 2010 Marcel Lapierre Morgon som släpptes i april är en annan, senare tappning än den som fick mig att gå i spinn i höstas. Tappningsdatum ser man långt ned på baksidesetiketten. Alltså läge att korka upp en nyköpt flaska för att se om det blir lättare att begripa sågningarna från den stora majoriteten av svenska vinjournalister.

Ja, åtminstone en sak står klar ganska omgående. Av de sex flaskor vi druckit av vinet är det här en av de allra bästa. Doften är fullständigt vidöppen redan från början vid tolv grader och bjuder på massor av läckra vildhallon, körsbär, blodapelsiner, lakrits, lite gräs, blommor, stjälkig kryddighet samt drösvis med grusiga granitmineraler. Munkänslan är daggfrisk och eftersmaken har ett härligt lyft med en skön salmiaktonad, mineralisk efterklang. Skall man sammanfatta vinet med ett ord är det renhet. Här finns inga tecken på mikrobiologiska angrepp, ingen hönsskit eller gödselstack, absolut inga tecken på oxidation, bara skinande ren frukt och en massa sten. Inga konstigheter, bara väldigt gott.

Ena dagen en fet, fatad power cab, den andra en osvavlad Beaujolais och jag vill inte vara utan någon av stilarna. Vinvärlden är underbar.

torsdag 17 maj 2012

2004 O'Shaughnessy Cabernet Sauvignon Howell Mountain


Det är något med bergslägena i Napa Valley. För mindre än två veckor sedan var jag beredd att sätta lägenheten i pant på att Philip Tognis blindprovade och makalösa 2000 Cabernet Sauvignon från Spring Mountain i själva verket var en ypperlig Bordeaux. Allt pekade mot vänstra stranden - den täta men svala frukten, munkänslan, mineralkaraktären - och så visar sig ett av årets hittills mest underbara glas (tack, Anders!) vara en Napa Cab från vad som anses vara en rätt skruttig årgång.

Att göra samma geografiska misstag är svårare när det gäller kvällens vin. Det här är mycket mer av en modern power cab, men det finns något där som får mig att tända på alla cylindrar, något med strukturen, mineralerna och den rika men ändå svala mörktonade frukten. Det krävs bara en klunk och en tugga av ryggbiffen innan den dokumenterade claretälskaren K har omdömet klart: Svingott!

2004 O'Shaughnessy Howell Mountain har lämnat det mest blåröda och börjar till och med få en liten brun nyans bland rubinerna. Den här flaskan köptes i New York för några år sedan, och har möjligen fått lite extra skjuts på vägen mot mognad på en varmare hylla i vinbutiken på Upper West Side. Någon trötthet märks dock inte i doften ens efter närmare sex timmar i karaff. Här flödar mörk, köttig cabernetfrukt med crème de cassis och plommon, även om några röda äpplen också pockar på uppmärksamheten. Massor av menthol, tobak och violer fyller på, och så jord och goda fattoner med salmiak. Underbart.

Smaken är tät och generös med fullt ställ hela vägen. Det här är en stadig rackare; frukten är ren och yppig, och turbon är ordentligt påkopplad i den långa och behagligt varma eftersmaken som är som en bredsladd på Highway One i kvällssol. Nära kanten men ändå stadigt innanför räcket, mycket tack vare de fina syrorna och mineralerna. Ja, det här är helt enkelt urskönt balanserat på ett tillbakalutat, fullmatat och smakrikt kaliforniskt vis. Svingott, som sagt. (94)

lördag 12 maj 2012

Duell i Moulis-en-Médoc


Vi laddar upp för en ordentlig shoot-out på vänstra stranden. I ena glaset häller vi den unisont hyllade åldringen som dök upp i senaste släppet. Som pedagogisk tvist får våra gäster ett tjugoett år yngre vin i det andra, men fortfarande rör vi oss i samma lilla kommun strax nordväst om Margaux.

Fast så mycket till duell blir det inte i så måtto att man nödvändigtvis måste kora en vinnare, som det gärna blir när man häller två viner bredvid varandra. Svarte Petter lyser med sin frånvaro och båda vinerna lyckas skina utifrån egna meriter och förutsättningar. I stället väcks frågor om vad som händer med lagring, varför man skall lagra Bordeaux, samt lite funderingar om hur moderna vinmakartekniker kan tänkas spela in på sikt.

I glas nummer ett har 1985 Château Bel-Air Lagrave en härlig brunröd färg med en tydlig tegelkant. Mmm, I love the smell of mature Bordeaux in the morning. Det här rent skolboksmässigt med just de där inslagen ni har hört till leda: svarta vinbär, ceder, tobak, jordig undervegetation och en mild försiktig stallighet. Smaken är slank och fräsch med höga syror och polymeriserade men faktiskt ännu inte fullständigt nedsmälta tanniner. Kärnan av frukt känns fortfarande avgjort levande. Eftersmaken är riktigt rensande med lite mineraler och en hygglig längd. Bordeaux ger som alltid pluspoäng i min bok, precis som det faktum att mognad är gott, men samtidigt är det förstås så att en okänd Cru Bourgeois inte förvandlas till Château Latour bara för att vinet är moget. Men är man nyfiken på vad klassisk, mogen Bordeaux handlar om är det här ett enkelt sätt att få smaka själv, även om man säkert kan hitta billigare motsvarande upplevelser ute i Europa. Gott och moget, drick nu, bra så. (89ish)

I glas nummer två för 2006 Châteu Poujeaux som väntat en mycket tätare och ungdomligt blåröd tillvaro. Vi har luftat flaskan en bra stund, men att flytta näsan från glas ett blir till en början ändå rena chocken. Doften känns rent vulgär och inte helt oväntat är det den mycket mindre integrerade eken som ställer till det. Det är till en början svårt att komma runt väggen av chokladsås, kaffe, vanilj och dill. Amen för helvete - dill! Det har jag aldrig hittat i en Poujeaux förut, men det är förstås perspektiven som ställer till det. Poujeaux är ett av mina favoritslott och när doftsinnet hunnit landa och kalibrera sig förstår man varför. Faten känns inte alls lika påträngande, samtidigt som den mer moderna och vitala frukten lägger ut en tät men ändå sval matta av crème de cassis och plommon. Försiktiga stalltoner finns här också, men de är lite mer bonniga och svinstian får också följa med. Dillen har vid det här laget försvunnit även om lite malolaktiska drag av gräddkola dröjer sig kvar. Vi fokuserar istället på tobaken, lakritsen/salmiaken och det nyvattnade trädgårdsland som ligger under de härligt parfymerade topptonerna av viol. Smaken visar med all önskvärd pedagogisk tydlighet vad lagring gör med tanniner. De skrapar skönt i gomtaket även om de känns ganska välkammade redan nu också. Syrorna får klart godkänt hos det här glaset också, även om eftersmakens rikhet rymmer en gnutta mer värmekänsla bland salmiaken och mineraltonerna. Allt som allt en god ung Poujeaux, inte långt från den fenomenala nollåttan. (89-90+)

Jag har ingen aning om hur Bel-Air Lagraven betedde sig runt 1991, men jag gissar att den kanske inte var en lika trevlig och ungdomligt tillgänglig upplevelse som denna sex år unga Poujeaux. Visst katten har det hänt en del med vinmakandet på tjugo år? Samtidigt är båda vinerna väldigt mycket Bordeaux, i två olika skepnader. Jag älskar den här regionen...

fredag 11 maj 2012

2010 Domaine Coursodon Saint Joseph Silice


Rätt klassisk (nåja, appellationsstatus 1956) fransk vinmark, granit och skiffer i marken, stenhårt arbete med terroiren i fokus, naturlig jäst och försiktighet med nya fat låter väl som en ganska bra kombination på pappret?  Det är kul att kunna konstatera att Domaine Coursodons instegsvin 2010 Silice faktiskt levererar rätt sköna grejer i praktiken också. Doften är väldigt ren och druvtypisk; det här är syrah på sitt blommigaste humör.

Hallon, körsbär och lakrits trängs med garrigue, charkuterier, bacon och ett helt knippe rosor och ängsblommor. Smaken är ganska slank och rödfruktig med friska syror, skönt nafsande men ändå ganska oförargliga tanniner, och en god salmiaktonad, aningens örtkärv avslutning. Kanske lite för kort i rocken för att nå de riktiga höjderna, men å andra sidan gjord i en skön stil som ger mersmak. Den här rena, pigga frukten och spänstiga syrorna är som gjorda för att matcha kvällens feta ankkött. (89)

Inköpt hos den oberoende vinhandlaren Caviste, som är ett piggt tillskott till den svenska vinscenen. Mer om producenten och kommande erbjudande finns att läsa på hemsidan.

söndag 6 maj 2012

2007 Brunello di Montalcino Colleoni


Vi testkör en av majnyheterna. Poderi Sante Marie är en relativt nystartad verksamhet med bara en handfull årgångar under bältet. Ägare är Marino Colleoni som tidigare gjort karriär inom IT-branschen. De en och en halv hektaren odlas ekologiskt, och vinifieringen är av allt att döma helt traditionell med jäsning och lagring i stora ekliggare. Man använder enbart naturjäst och sägs svavla försiktigt. Det finns två versioner av vinet där den som säljs i Sverige -Lotto Leccio 1-  legat 48 månader i fat.

Vad får man i nosen då? Jo, en stor doft som speciellt efter att den fått öppna upp ordentligt i karaff bjuder på massor av mörka körsbär, mint, lakrits, läder och tobak. Några violer slår ut på toppen, och så en massa kryddor, stekt lök, grus och en liten citruston. Trots ungdomen är det här ganska komplext redan nu, och det blir bara bättre och bättre efter hand.

Smaken är tät och maffig där det till en början verkar som den varma årgången givit lite för mycket av det goda. Syrorna gömmer sig under frukten och avslutningen är ganska varm. Men även här händer en massa bra saker med luft, och efter några timmar har vinet hittat balansen och fått ett självsäkert fotfäste. Men visst är det fortfarande en stadig brunello, med en rejäl matta av finkalibriga tanniner och bra tryck i den långa eftersmaken där körsbären och tobaken får sällskap av mineraler. Tummen upp, det skall bli väldigt intressant att se vad som händer med några år på rygg. Vi lägger undan några flaskor. (92-93+)