söndag 30 augusti 2015

2012 Domaine du Cros Marcillac Vieilles Vignes


Fer Servadou är tydligen det nya svarta. Eller mansois som den också kallas här i Marcillac. Man blir lite varm i hjärtat när man stöter på sådant här tokfranskt tjut som mest tuffar på utan att ta så mycket hänsyn till omvärlden. Betalt tar de inte heller, vi snackar knappt tolv euro per flaska. Här går det inte att undvika p-ordet. Med stort P.

Marcillac är en av alla de där appellationerna i den lite svårgreppade och diversifierade klumpen Sud Ouest. Fast blint hade jag alla dagar i veckan gissat på cabernet franc från Loire. Här får man pyrazinerna, med paprika och gräs, och så en sval rödblå frukt. Dessutom fina syror, finlemmade tanniner och en slank ytterst drickvänlig munkänsla. Håller säkert, men inga problem att dricka nu. Det är gott, det är snyggt och det väldigt franskt. Blir glad av sådana här grejer.

fredag 28 augusti 2015

2012 Long Shadows Cabernet Sauvignon Feather


Skall man snacka om flygande vinmakare kan man inkludera Randy Dunn. Visserligen sägs han inte gärna lämna sitt älskade Howell Mountain, men sedan Long Shadows lyckades övertala honom att göra en cabbe åt dem rattar han gärna det egna planet upp till Washington med jämna mellanrum. Jag har varit riktigt nyfiken på att smaka, kul att vinet letat sig in i beställningssortimentet.

2012 Feather är förstås vanvettigt ungt, men med en rejäl luftning kan man ändå skönja vad vinet har att bjuda. Cabernet i kubik, med saftig cassis, paprika, cederträ och en lite smådammig känsla. Fat också förstås, med en rejäl dos mörk choklad i svansen som även rymmer lite värme, men samtidigt bra syror och en mjuk plyschmatta av tanniner.

Helhetsintrycket känns en smula varmare än grejerna Dunn gör däruppe på berget, och jag saknar mineralerna och skogigheten - bergskaraktären om man så vill. Det här är ett välgjort vin, mer än gott till kvällens entrecôte, även om det inte riktigt träffar mitt i prick. Det vore väldigt kul att dricka igen om sådär dryga fem år när det säkert visar sig bättre, men jag tvekar ändå att köpa fler flaskor. Mycket vin därute...


onsdag 5 augusti 2015

2005 Château La Tour Carnet


En vecka hos farmor och farfar lämpar sig väl för en blandad låda gamla synder. Det här är dock första smakprovet sedan inköp för sex år sedan. 2005 La Tour Carnet är öppen redan från början, men får en betydligt bättre upplösning efter en stund i karaff. En rejäl dos fat såklart med choklad, tobak och kryddor, och så Bernard Magrez patenterade transatlantiska frukt. Han är lätt att racka ner på, den gode Magrez, men som vanligt med hans viner är det bäst att hålla sig till vad som finns i glaset. En direkt, modern Bordeaux som framför allt talar till reptilhjärnan. Munkänslan är tillgänglig och genomluftad, ja nästan fluffig samtidigt som här finns gott om struktur. Syrorna är oväntat bra, och tanninerna har ett snyggt finmaskigt grepp. Tillgängligt och gott, men utan så mycket mognadstoner. Frågan är om det behövs? Det här är rätt långt från en gammeldags, brettig claret med mer häst än frukt. Lär förstås hålla, men funkar klockrent som sparringpartner till en rejäl köttbit som det är.

söndag 2 augusti 2015

2006 Bressan Pinot Nero


Boom! Här tar vi inga fångar. Pinot Noir är en känslig druva? Här är det fullt ös, medvetslös. Ruggig extraktion och syror. Noll procent druvkaraktär, men hundra procent Fulvio Bressan. Han kan nog köra snudd på vilken blå druva som helst genom den där Fulvio-behandlingen och det kommer att smaka precis så här. Jag spikade hans Pignol i en blindprovning utan att ha smakat vinet tidigare; det kunde inte gärna vara något annat.

Men det är en karaktärsfull stil han har. Fullmatad, och vansinnigt italiensk. Tomatpuré, och ett berg av körsbär tillsammans med mynta och lite malört. Intensiv munkänsla, höga syror, lång eftersmak. Massvis av extrakt. Väldigt mycket personlighet.

Fast ingen skall komma och inbilla mig att det är så här Pinot Noir ter sig i Friulien, eller att det handlar om terroir. Det finns garanterat en sval, rosafärgad pinot nero från grannskapet som säger motsatsten. Det här handlar i första hand om vinmakaren. Me, myself and I. Men det är en tolkning som jag gillar. Den här årgången har dessutom inte plockat upp den rent besvärande malörtsbitterhet nollfyran stoltserade med senast. Gott vin! Jag dricker sista flaskan inom närmaste året.

lördag 1 augusti 2015

2004: Napa vs. Bordeaux


Wow, äntligen en riktig sommardag här i Sverige! Vi drar igång grillen och laddar med Jureskogs entrecôte. Att köra nedcabbat i kvällsolen känns som en självklarhet. Ett år, huvudsakligen en druva, två kontinenter, två klassiska distrikt.

Först ut är 2004 Merryvale Profile som flörtar med cassis, jord, grön paprika och kryddor. Faten drar mest åt grillat kött och kaffekola. Generös frukt, men samtidigt allt annat än oävna syror. Balanserat helt enkelt, med viss sötfrukt men utan överdriven värme. På egen hand skulle man kanske i ett svagt ögonblick luras att överväga Gamla Världen (vilket faktiskt skedde runt bordet vid förra smakprovet för snart sex år sedan), men det är egentligen ingen tvekan om ursprunget. En habil, balanserad Napa Cab, klockren till en rejäl köttbitt. Samtidigt finns här inget som ruckar min uppfattning att Merryvale är en ganska underpresterande och tämligen ospännande producent. Det finns betydligt mer nerv och spets att finna på andra håll i Napa.

2004 Château d'Armailhac bjuder på mer komplexitet. Samtidigt är det uppenbart hur mycket av komplexiteten som beror på ek och inte minst brettanomyces. Stall, svinstia, jord, tobak, ceder och så mer av kafferost och mörk choklad. Smaken är slank och strukturerad med fina syror och tanniner som fortfarande sparkar ifrån medan frukten är åt det bräckligare hållet. Det här är gott och klassiskt ut i fingerspetsarna, även om det knappast är stort. För min smak är det här i drickfönstret även om det inte lär hända så mycket härifrån på flera år.

Två goda viner med tydliga skillnader. Just ikväll vinner d'Armailhac bordets röster med sin klassiska stil. Hemmaplan.