torsdag 30 augusti 2007

2002 Château Clerc Milon



Vår ohemult långa sommarledighet börjar lida mot sitt slut. Vi tror att bästa botemedlet mot vardagsångest är en torsdags-Pauillac, uppbackad av hängmörad Clubsteak och potatisgratäng. Vi fortsätter på vårt lösa tema att prova 2002:or. Den här gången misstänker vi dock att vi är lite väl tidigt ute, varför flaskan korkas upp i god tid som tur är -ett första smakprov visar knuten doft med rejäl tanninstruktur. Till maten efter några timmars luftning är dock vinet i bättre form. Doften har hunnit veckla ut sig till klassisk Bordeaux med de vanliga komponenterna av svarta vinbär, jord, kaffe och en gnutta mint, men det har även tillkommit lite skomakarverkstad, plommon och en kryddig cederton. Det finns också som vanligt i den här årgången lite gröna toner som den här gången drar mest åt kryddhyllan: timjan, oregano eller är det möjligen salvia? I munnen är vinet medelfylligt med rejäl strävhet parat med en koncentration och längd som är klart bättre än det fåtal nolltvåor vi har provat hittills. Vinet var som bäst till osten, men kändes fortfarande väl ungt och tjurigt strävt. Det här tycker jag är den godaste 2002:an hittills, men inte full utdelning trots lång luftning. Låt ligga!

måndag 27 augusti 2007

2006 Château Mourgues du Gres Capitelles des Mourgues Rosé


Även om jag gillar hösten blir jag alltid lite melankolisk när det där första kalla väderomslaget kommer i slutet av sommaren. Får man be om lite mer sol och temperaturer över 20 grader, tack? Vi gör vårt genom att dricka lite buteljerat solsken försett med passande etikett. Den här rosén har för ovanlighetens skull legat tre månader på ekfat. Huvudsakligen mourvèdre med en mindre andel syrah och grenache. Färgen är som hallonsaft -vi har druckit enkel Bourgogne med samma färg. Doften är lite bränd och som brukligt rödfruktig med inslag av jordgubbar, lingon och tranbär men faktiskt även en liten pust av mer animaliska inslag som blir särskilt tydliga när flaskan varit öppen några timmar. Eken bidrar dessutom med lite rundare profil och kryddighet än vad som är vanligt. I munnen är vinet saftigt med viss rondör och lite brända toner innan allt avslutas i ett ganska kort malörtsbittert och tyvärr lite alkoholeldigt slut. Kul att prova och ganska gott till kvällens restmat -paella med kyckling, räkor, bläckfisk och musslor.

söndag 26 augusti 2007

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Cà di Pian


Till färdigköpta delizie fyllda med skinka, zucchini, emmenthaler och tomat premiärsmakar vi den här nollfyran från La Spinetta som hälldes i dekantern lagom när maten stod på bordet. Doften är initialt mörkt animaliskt köttig med inslag av plommon vilket för ett kort ögonblick för tankarna åt Spanien, men det finns också rikligt med italienska körsbär. Direkt efter dekanteringen och en tid därefter noterar man också en lite stickig doft av nagellack/aceton/terpentin som lyckligtvis dämpas efter hand. Det finns också initialt aromer med inslag av sälta som för tankarna åt matjessill/ansjovisspad. Huga, det här var lite spretigt. Efter hand under middagen utmejslas dock mer klassiska aromer av mörka körsbär, vildhallon och även lite blommighet med inslag av rosor och violer, allt på en bakgrund av ganska generösa doser rostad ek med gräddkola, kaffe, vanilj och mörk choklad. I munnen finns det bra drag med mer körsbär, hallon, lakrits, vanilj och kaffe innan allt avslutas i en väl bitter, något eldig eftersmak med inslag av Valrhona och ektanniner. Hmm, gott och modernt men jag tycker det saknas lite fräschhet och hade gärna sett lite mer finkänslig ekbehandling. Framför allt eftersmaken känns lite väl bitter och tung i gumpen av alla rostade ekaromer. Å andra sidan har vinet helt klart stoppning för en kortare tids lagring och låta eken integreras, och sista glasen var bäst. K tyckte vinet var urgott, speciellt efter en väl genomförd tjejmil.

lördag 25 augusti 2007

1999 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico


Till ostarna smakar vi en av våra sista flaskor Amarone. Jag köpte en del när jag på allvar blev vinintresserad för några år sedan och vanligen köpte vin utifrån hur många poäng det fått. Det här var dessutom innan jag riktigt lärt mig mina egna smakpreferenser. Inget fel i det -det är en resa alla måste göra, men nuförtiden blir det så gott som aldrig några Amarone i inköpskorgen. Jag är måttligt förtjust i russin, socker och hög alkoholhalt före eller till mat, och det är så vi oftast dricker våra viner. Det är faktiskt skönt att kunna bortse från nästan all Amarone som släpps och istället koncentrera sig på annat. Men det är många som verkar älska dessa viner -jag vet inte om de ofta äter mammut -och Allegrini är en högst respektabel producent. Vinet är blålila med en brun nyans. Doften är stor och eldig med inslag av katrinplommon, mogna mörka körsbär i likör, kryddor, vanilj, lite skogsglänta och rejäla doser mörk choklad. Rena russintoner saknas dock, härligt. I munnen är vinet förstås fylligt men faktiskt ändå lite elegant med ganska rikliga men fina tanniner och en lång chokladig eftersmak med viss eldighet men ingen nämnvärd bitterhet. Riktigt gott, och är vinet så här bra dricker jag gärna en Amarone ibland som omväxling.

PS. Resten av flaskan sparades i kylen och dracks tre dagar senare. Vinet har nu blivit mera portliknande, chokladaromerna har vikit något till förmån för gräddkola. Underbart renfruktigt och elegant trots all kraft, utan nämnvärd alkoholförnimmelse.

2005 Calvet-Thunevin Cuvée Constance


Det andra vinet till lammet blir en ny påtitt av det här vinet som vi senast drack härom veckan. Denna gången är vi noggranna med att servera flaskan sval. Doften är som tidigare ganska stor och lite eldig trots temperaturen. Den här gången finns det rejäla doser balsamico och soja utöver körsbär och garrigue. Hur gräddkolan kommer dit utan eklagring begriper jag inte men den finns där (kanske ML? -Franko från 2009). I munnen är vinet klart betjänt av den lägre temperaturen, men även denna gång framstår det som lite för enkelt med gles mitt och kort eftersmak som inte förmår att fylla ut den alkoholstarka kostymen. Inte så kul enligt min smak men mamma och pappa gillade det vilket var viktigast, och föredrog det till och med framför Graillot som "var lite sur" - detta trots att de upplysts om Syrah-VM. Ach, ingrates.

2004 Världens tredje bästa syrah


Till lammkotletter serverar vi ännu en flaska av världens tredje bästa Syrah signerad Graillot. Och nu, äntligen, inser vi att vi har ett världsvin i glasen, himlen öppnar sig och med pukor och trumpeter i öronen dricker vi djupa klunkar av denna komplexa nektar...nej tyvärr. Den här flaskan är som tidigare, dvs en ganska habil Crozes med härliga doser peppar, gummi och oliver men också rikligt med gröna toner, lite gles frukt och ganska vattnig eftersmak. Precis som tidigare med andra ord. Ser man tillbaka på de flaskor vi druckit var nog den första i våras bäst då frukten kändes lite mer intensiv -vinet känns glesare och om möjligt ännu grönare nu. Jag har inget att tillägga utöver det jag skrivit tidigare.

NV Deau Vieux Pineau des Charentes


Pineau des Charentes är en fransk specialitet som sällan gör något väsen av sig i Sverige. Drycken -som är en blandning av vin och cognac- sägs ha uppkommit av en slump 1589 när en vinbonde av misstag hällde druvmust i ett fat med cognac. Nuförtiden gör många cognacsfirmor även en Pineau, och besöker man trakten får man inte sällan ett glas som apéritif. Vinet görs med fördel på cognacsdruvor som Ugni Blanc, Folle Blanche eller Colombard, men en mängd andra druvor är tillåtna som tex Sémillon, Sauvignon Blanc, Jurançon Blanc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Vinet skall lagras minst ett år på ekfat, men ibland stöter man på exemplar som legat längre och då kallas Vieux (5 år) eller Très/Extra Vieux (10 år). Den här flaskan köptes på plats i Cognac för några år sedan för att sedan falla i glömska längst in i skafferiet. Har den överlevt? Jodå, visar det sig. Det finns visserligen en del fällning men smaken är det inget fel på. Färgen är gyllene med dragning åt koppar och orange. Doften är söt, lite drypande och eldig, innehållandes honung, fikon, apelsiner, pomerans, aprikoser, gräddkola, lite nötter och ett uns oxiderade sherrytoner. I munnen är vinet simmigt och sött med viss eldighet. Gott om man är på det humöret. Det finns förstås en intresseorganisation som lobbar för Pineau -när vi var i Cognac minns jag stora reklamaffischer som bland annat rekommenderade drycken till gåslever. Den här flaskan Vieux Pineau var sötare än de enklare vi oftast drack i Cognac; de var torrare med en tydligare dragning åt sherryhållet. Kvällens matchning med några skivor viltpaté var väl knappast lyckad -men det gav lite trevliga nostalgiska minnen av just den frankrikeresan vilket var tanken.

fredag 24 augusti 2007

Världens bästa Syrah?

Kan inte låta bli att tipsa om lite helgläsning på nätet signerad DI:s Anders Röttorp. En jury bestående av ej namngivna "tunga svenska vinexperter" har provsmakat 73 syrahviner upp till 35 år gamla och man presenterar nu en lista på "världens bästa viner gjorda på syrahdruvan". Man har provat vinerna blint "efter sin potential" vilket kanske är att göra det svårt för sig tycker jag dels med tanke på hur svårvärderad ung syrah kan vara med avseende på lagringspotential, men även utifrån att fullmogna viner då rimligen skall värderas lägre eftersom de redan uppnått sin potential? Det rimliga är väl att bedöma vad man har i glaset just nu? Men det kanske bara är ordmärkeri från min sida. Startfältet är det iallafall inget fel på med flera LaLa's från Guigal, ett par Grange, någon RunRig, Chapoutier, Rostaing, Henschke, Jaboulet och Clape och många andra tunga namn. Rent allmänt tycker jag det nästan finns något perverst i sådana här jätteprovningar där Röttorp uppger att "tillsammans spottade vi nog ut 35–40 liter av världens bästa syrahviner" (vilket måste innebära att de drack resterande 15 liter av de 73 flaskorna?), men visst hade det förstås varit roligt att vara med och smaka, och det är alltid intressant att se resultatet som bjuder på en smärre sensation. På bronsplats hamnar nämligen Graillots i mitt tycke ganska medelmåttiga Crozes-Hermitage 2004! "Ljuvligt komplext och balanserat nu" tycker Röttorp. Man skall förstås inte underskatta blindprovning men visst hajar man till och undrar hur det här gick till? Man kanske skall skylla på klimatförändringar och ökat miljömedvetande? Grönt är skönt? Också kul att se att Gilles Robins billiga 2006 Crozes "Papillon" hamnar på en hedrande 25:e plats före vissa årgångar av La Mouline, La Turque, Grange, Ermitage Le Pavillon, Les Ruchets, The Armagh, RunRig och andra dyrheter. Förstaplatsen knep Jaboulets 1972 Hermitage La Chapelle.

Hur som helst, rolig läsning.
Jag har sedan tidigare planerat att bjuda mina föräldrar på en flaska av "världens tredje bästa Syrah" i helgen, det här blir en rolig extraknorr. Artikeln hittar ni här.

torsdag 23 augusti 2007

2004 Fontanafredda Eremo


Sist vi drack det här vinet var vi mycket imponerade. Så mycket att jag rekommenderat det till två bekanta som haft mottagningar i sommar och letat efter något gott prisvärt vin i lägre prisklass. Aj då, mea culpa, för kvällens flaska är inte alls i nivå med förra gången. Doften initialt ganska liten och mår absolut bra av en knapp timmes luftning. Det finns en hel godispåse: chokladöverdragna körsbär, några hallonremmar, marsipanbröd, lite lakrits och Banana Skids-kolor (någon som minns dem?) på en bakgrund av lite örter och tallbarr. Doften är det inget fel på, men i munnen är vinet tyvärr ganska vresigt, syrligt, chokladbittert och vattnigt med försvinnande kort eftersmak. Lite surt och enkelt, ett riktigt tjut i den sämsta bemärkelsen utan uppenbar korkdefekt.
Man kan förstås fundera på flaskvariation (det här är ju ett storvolymsvin), ny sämre batch eller vår egen dagsform, men den här flaskan levde tyvärr inte alls upp till förväntningarna.

måndag 20 augusti 2007

2002 J-M Brocard Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre


Det blir improviserad skaldjursfrossa idag då vi hittade låga dagspriser på färsk hummer och krabba. Tillhörande Chablis 1er Cru, som vi senast drack för två år sedan, har ljusgul färg. Doften är härligt ursprungstypisk med äpplen, lite krusbär, citrus, kanske en gnutta nötter och slösande mineralitet. I munnen är vinet allmänt rundare och med trubbigare syror än senast. Frukten har tonat ned sig betydligt till förmån för ostronskal och våta stenar som fungerar utmärkt till skaldjuren. Smaken är ändå ganska intensiv med en trevlig typisk grapefruktbitter eftersmak. Gott, men det var godare i sin mera bångstyriga ungdom. Frågan är om det är värt att lagra längre? Någon annan kanske har erfarenhet av hur äldre årgångar utvecklat sig?

lördag 18 augusti 2007

2001 Fattoria di Fèlsina Rancia Riserva


Ibland kan man inte låta bli att undra var ens flaskor har varit sedan de lämnat producenten men innan man köpt dem på Systembolaget. Anledningen denna gång är att korken på den här flaskan inger tydlig misstanke om att vinet i alla fall någon gång utsatts för ganska duktig värme -vinet har nämligen krupit högt upp i ett ojämt mönster som på vissa ställen når ända upp mot kanten. Lyckligtvis fanns inget torkat vin under kapseln. Nåja, kanske korken bara var dålig. Jag är hur som helst glad att vi öppnade den här flaskan idag och inte efter många års lagring.

Om korken alternativt värmen gjort att vinet är mer avancerat än det borde vara vet jag inte -men utifrån cellartracker verkar många finna det här vinet helt stängt och charmlöst för närvarande. Vi korkade därför upp redan på eftermiddagen med sikte på en lång luftning. En första sniff visar dock att vinet absolut är med i spelet - doften är initialt aningens knuten med violer, moreller, lite jord och vanilj - men det finns absolut fin frukt. Korken åkte således i igen och vinet dekanterades istället någon timme innan tallrikarna med antipasti serverades. Färgen är blåröd med en liten antydan av brunt. Doften till middagen är underbart öppen, stor och intensiv med sötare frukt än precis vid öppnandet. Det finns fortsatt körsbär men även katrinplommon, solvarma stenar, mörk choklad och lite pepparkaksdeg. Under middagen tillkom tydligare aromer av mörkrostat kaffe. I munnen är vinet medelfylligt med alldeles underbar sangiovesefrukt med härlig intensitet av mörka bär och körsbärskärnighet. Tanninerna är finkalibriga och mjuka medan syrorna som brukligt är rejält höga ända ut i den långa eftersmaken. Så underbart typiskt Toscana! Man kan möjligen önska ännu mer silkighet och mognadstoner med stallighet, liksom man kan invända att den där riktigt sömlösa övergången mellan vinets inträde i munnen, mitt och avslut inte riktigt har trillat på plats, men det är petitesser. En underbar flaska Chianti Classico Riserva.

torsdag 16 augusti 2007

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts


Ok, lika bra att säga det direkt -det här är den godaste Bourgogne vi har druckit på länge. Om den är värd priset kan man alltid diskutera, man får ju inte så mycket för pengarna i Côte D'Or, med god är den. En snabb koll på våra inramade kartor påminner oss om att Les Petits Monts ligger precis ovanför Les Richebourgs, snett bakom La Romanée. Ädel Vosne-mylla alltså. Unge Nicolas Potel var väl egentligen tänkt att ta över vinmakningen på Domaine de la Pousse D'Or, men när hans pappa Gérard plötsligt dog 1996 valde syndikatet som ägde domänen att istället sälja varför Nicolas startade sin egen négociantfirma. Han gör viner från en mängd lägen, varav några släpps på Systembolaget som nyheter i september.

Färgen är betydligt mörkare än Monthélien. Doften är stor och yppig med lite köttiga, animaliska inslag - en skvätt komocka och rått kött samt lite drag av höstbrasa och skogsglänta. Det finns också mängder av frukt, dels röda som röda vinbär, jordgubbar och tranbär, men också lite mörkare som plommon och körsbär. När man sniffar vidare märker också alla mineraler som finns, och dessutom lite mint, kryddor och ett stänk vanilj. Parallellt med detta finns också en grön örtighet som blir tydligare med luftning -och i analogi med 2003 Marsau kan man inte låta bli att undra om det beror på värmestressade druvor som inte uppnått full fenologisk mognad? I munnen är vinet runt och drygt medelfylligt med fin koncentration. Här finns inte en enda hård kant -men efter hand framträder tanninerna som hela tiden smugit i bakgrunden. Vinet känns inte alls ryggradslöst eller slappt, det finns faktiskt bra med uppfräschande syror årgången till trots. Eftersmaken är lång och mycket god. All diskussion kring terroir eller typicitet är rätt så meningslös - vi har druckit alldeles för lite Les Petits Monts och Vosne-Romanée i allmänhet för att jag skall kunna ha en kvalificerad åsikt. Det smakar mycket god ung pinot noir -lite som man alltid hoppas att Nya Världen-pinot skall vara men sällan är.

2002 Château de Monthélie 1er Cru Sur la Velle


Den här flaskan tjuvstartade vi på redan igår kväll till lite ost samtidigt som vi såg mitt älskade City spöa Derby ganska så övertygande. Flaskan i sig är impulsköpt på plats i källaren på det vackra slottet - efter att ha åkt förbi dagligen när vi hade ett hus i trakten beslöt vi oss för att stanna och prova vinerna. Britt Karlssons omdöme i Livets Goda nr 14 om "precis den karaktär som jag letar efter i en Bourgogne...till priser man annars bara drömmer om" hjälpte också till. Château de Monthélie är ett av få riktiga slott i Bourgogne, och det hela drivs biodynamiskt av familjen de Suremain -vilket som vanligt innebär god omsorg om vinrankorna men också lite mer svårsmält hokus pokus med omrörda och "dynamiserade" avkok på nässlor och örtor som skall vitalisera jorden och ge energi åt plantorna. Nåja, på plats med madame i den svala källaren var intrycket ändå positivt varför vi släpade hem den här flaskan (den kostade ca 160 kr).
Vinet är ljusrött med en liten dragning åt brunt. Doften är fortfarande ung och härligt ren med fin frukt. Det finns röda bär, lite choklad och en rejäl dos pinotkrydda, samt en dragning mot nagellack/aceton. Syrorna är höga, vinet är slankt med en god syrlig eftersmak som dock är ganska kort. Här märks ingen mognad utan vinet känns fortfarande ungt. Dagen efter, dvs idag, har aromerna smält samman till en mer homogen enhet. Frukten känns mera sötmogen med inslag av jordgubbar och röda vinbär. Idag finns även lite antydan av sous-bois, och kryddigheten bär tydligare drag av kanel och ingefära. En god, ren, fräsch och läskande Bourgogne av enklare snitt som vi säkert har öppnat alldeles för tidigt. Den rustika karaktär vinerna från Monthélie sägs ha märktes inte. Vinet hade förstås ingen chans mot kvällens andra vin.

måndag 13 augusti 2007

2003 Château Marsau

Kors i taket -Bordeaux två kvällar i rad. Med gårdagens ganska goda men ändå lilla besvikelse färsk på smaklökarna dricker vi ikväll ett vin som i mångt och mycket är rena motsatsen inom appellationen; istället för Phélans Ségurs klassiska cabernetdominerade uppenbarelse präglad av den regniga och kalla årgången får vi ett modernt Merlotdominerat vin från Côte de Francs från en extremt varm årgång. Såväl vinadvokaten i Maryland som James Suckling på WS har gjort tummen upp.

Flaskan serveras något sval, dvs gammal hederlig rumstemperatur om man har ett gods i Berkshire eller liknande och det är februari. Färgen är rejält mörk och blåsvartröd. Det finns rikliga glyceroltårar. Doften är initialt lite knuten innehållandes plommon, vanilj, svarta körsbär, gräddkola och rejäla doser stål så till den milda grad att man undrar om något är fel. Det finns absolut inget som för tankarna åt Bordeaux, snarare tänker man kanske på någon Carmenère från Chile, någon Malbec från Argentina eller möjligen någon Ripasso från Venetien. Det är svårt att närmare bestämma, det här är viner vi inte känner oss så hemma med. I munnen är vinet varmt och drygt medelfylligt, lyckligtvis utan alkoholförnimmelse. Det smakar fortsatt plommon, körsbär och rostade ekfat. Tanninerna känns mjuka. Ganska bra koncentration men försvinnande kort eftersmak. Efter hand som temperaturen stiger till svenskt inomhusklimat i augusti samtidigt som vinet luftas träder ståltonerna tillbaka och istället framträder lite kryddighet och mint på samma bakgrund av mörk frukt och vaniljiga rostade fat som tidigare. Det finns också lite grön örtighet, beror det månne på värmestressade druvor som inte nått full fenologisk mognad? Känslan att man dricker en Bordeaux infinner sig dock aldrig.

Vinet är generöst, varmt, enkelt och ändå ganska gott - om det nu inte var så att man korkat upp en Bordeaux i 200-kronorsklassen och inte kan låta bli att snegla på etiketten. Priset i Sverige kan man förstås alltid diskutera (genomsnittspriset på cellartracker är drygt $17), men bortsett från detta så finns det ju en uppsjö av viner från Nya Världen som levererar lika mycket eller mer, och för halva priset. Därför kan jag inte se någon anledning att köpa det här vinet -jag vill att min Bordeaux skall smaka Bordeaux; är jag sugen på fruktbomber med låg syra utan ursprungstypicitet vänder jag mig till andra regioner. Det är ju inte utan att man blir alldeles kallsvettig av tanken på resterande flaskor 2003 Bordeaux. Är det så här de är så blir det inte så roligt. Å andra sidan verkar de cabernetdominerade vinerna från vänstra stranden ha klarat värmen bättre. Hur våra få flaskor St Emilion skall smaka blir jag mer oroad över.

söndag 12 augusti 2007

2002 Château Phélan Ségur

Ikväll äter vi en hederlig gammaldags söndagmiddag: Wallenbergare, potatismos och gräddsås. Till detta en hederlig gammaldags Saint Estèphe. Vi har tidigare provat en del 2002:or; det samlade intrycket har varit att de varit tillgängliga ganska tidigt samtidigt som de visat upp årgångens karakteristika med måttligt koncentrerad frukt och lite gröna toner. De lite större kanonerna får dock ligga till sig ett tag till.

Korken är felfri, inget sediment att tala om. Färgen är ganska mörkt blåröd. Doften är lite knuten, men blir mer generös efter några timmars luftning. Det finns svarta vinbär, jord, aska, grön paprika, tobak, och en knivsudd vanilj. I munnen återfinns mer svarta vinbär, paprika och jord med ganska vattnigt mittparti och eftersmak utan så värst mycket frukt. Vinet är slankt och syrligt och har en del tanniner men inte väldigt uttalade (å andra sidan är jag ganska tanninresistent). Vi kan fortfarande nästan smaka urgoda och löjligt tillgängliga 2004 Château Lascombes och det här är i en helt annan, mycket sämre, klass. På det hela taget helt ok speciellt tillsammans med maten, men inget vidare charmigt, och knappt värt priset. Jag tycker både Chasse Spleen och Angludet var bättre i denna årgång. Frågan är vad som händer med ytterligare lagring? Vinerna från Saint Estèphe har ju ett rykte om att vara de kärvaste och mest långsamt mognande i Bordeaux. Vi har fler flaskor så framtiden får utvisa.

Z004 Zind

Kvällens förrätt blir ungsgratinerad rotselleri med chèvre, lite honung och en nypa herbes de Provence. Vi har inte en endaste flaska Sauvignon Blanc hemma just nu, varken från Loiredalen eller andra sidan jordklotet. Räddning blir ännu en flaska Zind, som vi senast drack här. Det visar sig fungera utmärkt. Vinet är liksom förra gången utmärkt både som sval apéritif och till mat. Friskt, knastertorrt och med rasiga syror. Den här gången finns liksom vid förra tillfället mängder av citrusfrukt, kartiga äpplen, lite jäst, mineral, men även lite rå svamp. Dessutom en rejäl dos sparris, som inte kändes lika framträdande förra gången, då vi å andra sidan åt just sparris till. I munnen är vinet läskande och aptitretande med fin koncentration och ganska bra längd. Liksom förra gången kan min hjärna inte låta bli att göra kopplingen till Chablis av all grönäpplig Chardonnayfrukt och ostronskal. Gott.

fredag 10 augusti 2007

2000 Mastroberardino Taurasi Radici

Vi är ute på relativt outforskad vinmark ikväll. Aglianico är inte en druva vi druckit mycket, vad vi minns enbart någon flaska på restaurang i Italien samt någon enstaka enklare flaska från Feudi di San Gregorio. Vi har heller aldrig besökt regionen vinet kommer ifrån, Kampanien i sydvästra Italien. Mastroberardino anses vara en av de bättre producenterna, med anor från 1700-talet.

Färgen är mörkt rubinröd. Doften är stor med lite brända toner samt inslag av körbärslikör, rikliga mängder mörk bitter choklad, lite plommon, vanilj och läder. Det finns också rejält parfymerade inslag som ena stunden drar åt klockrena rosor, andra stunden åt söt piptobak, och tredje stunden mest åt tvål. Vid mer än något tillfälle får man faktiskt en klockren association till Barolo. I munnen är vinet drygt medelfylligt med samma körsbärslikör och mörka choklad som i doften. Syrorna är ganska framträdande liksom de fina tanninerna som ger viss strävhet men inte så mycket som jag kanske hade befarat. Eftersmaken är ganska lång, lite bitter och syrlig.

Gott, lite annorlunda men på något sätt ändå lite välbekant -Baroloassociationerna var oväntade men återkom vid flera tilfällen under kvällen. Vi dricker gärna mer Taurasi om några flaskor skulle passera förbi Systembolaget igen.

torsdag 9 augusti 2007

2004 Graillot Crozes-Hermitage

Det vankas lammkotletter till middag varför man förstås tar en extra koll i Rhônesektionen. Börjar det inte bli dags för ytterligare en flaska av Graillots nollfyror? Finare Vinare verkar ha gjort halvtid och lagt resten för lagring till andra sidan 2010. Själv har jag varit försiktig optimistisk vid tidigare smakprover, gott men helt klart ett mellanår med lite utspädd frukt och gröna toner.

Färgen är som tidigare mörkt blåröd/purpur med lila crema. Inget sediment att tala om vilket 2003:an hade vid den här tiden. Doften är som tidigare kryddig och väldigt typisk med inslag av lakrits, fänkål, oliver, svarta vinbär, lite vitpeppar, grön paprika, gummi och lagerblad. Något rått kött hittade vi inte den här gången. Ingefäran noteras först efter att ha läst Finare Vinares post, men den finns helt klart där bredvid vitpepparn. När vi drack vinet någon timme efter öppnandet kändes doften inte det minsta knuten eller stängd utan ungefär som tidigare. Vinet är slankt och liksom tidigare lite vattnigt och grönt och inte alldeles charmigt om än ganska gott.

Jag har tidigare ställt mig tveksam till lagring, jag tror kanske inte vinet har den stoppning som krävs. Någon större mängd flaskor tänker jag således inte lägga åt sidan, men det är klart att några år bör vinet klara. Finare Vinare som har betydligt längre erfarenhet av att både lagra men även dricka lagrade viner än undertecknad (så lyssna inte för mycket på mig) tror på positiv utveckling efter 2010. Ser man till vinrecensenterna som ändå bör vara proffs så har John Livingstone-Learmonth (hädanefter kallad JLL på denna blogg för enkelhetens skull) 2012-13 som bortre gräns medan Wine Spectator har 2009 och Parker 2011. För egen högst personlig del tror jag fortfarande på att njuta det här vinet som ungt i första hand, och man måste ju ha plats för 2005:orna som förhoppningsvis kommer inom en relativt snar framtid. Den årgången verkar å andra sidan ha betydligt större lagringspotential.

tisdag 7 augusti 2007

2005 Calvet-Thunevin Cuvée Constance

Första smakprovet från augustisläppet. Detta vin är ett samarbete mellan Jean-Roger Calvet och Jean-Luc Thunevin, den sistnämnde är en av de första garagisterna och ägare till Château Valandraud. Det här är dock ingen Bordeaux utan en blandning av 45% grenache, 45% carignan och 10% syrah från Côtes Catalanes i Roussillon. Så vitt jag förstår har man använt betongtankar, ingen ek alltså. Thunevin har själv uttryckt stor stolthet över detta vin och verkar övertygad om den terroir som finns i Rousillon. Att Parker delade ut 90 poäng till årgång 2004 har förstås hjälpt till att lansera vinet.

Vinet är blårött. Doften är stor, varm och kryddig med lite brända inslag, tyvärr också med en del alkoholångor. Initialt fanns även lite acetondoft som sedemera försvann men som ändå skvallrar om att vinet kanske inte är i full balans. Det finns körsbärlikör, cassislikör, lakrits, gräddkola och rikliga mängder garrigue. I munnen är vinet varmt och fylligt, men efter den initiala smakexplosionen är mittpartiet lite stumt och eftersmaken kort och mest präglad av alkoholhetta med en aning bitterhet. Det finns nästan inga tanniner.

Det här är gjort i en stil som somliga har svårt för, men som andra älskar. Själv är jag inte överförtjust i just det här smakprovet och undrar om inte vinet skulle må bra av ytterligare något halvår i flaska för att förhoppningsvis lugna ner sig lite och komma i balans, även om jag tror att man helst bör dricka upp det inom max några år. Det vinner nog också på att serveras lite svalare än vad vi gjorde. Men visst, det är inget dåligt vin om man inte har problem med stilen, om än lite enkelt. Det smakar lite som en tänkt (och kanske lite krystad) blandning av Gigondas och Priorat. Vi har en flaska kvar, och köper nog inga fler.

måndag 6 augusti 2007

Riktigt kaffe



Jag vet inte hur seriösa ni är i ert kaffedrickande, men här hemma hos oss går det kaffe vi ändå dricker mest av (Mollbergs blandning i bryggaren) under beteckningen "fulkaffe", medan "riktigt kaffe", ja det är förstås riktigt kaffe från espressomaskinen, just nu liksom oftast gjort på Mauro De Luxe-bönor. Visst är det beklagligt att vi har en så usel kaffekultur i Sverige, och hur mången dålig "latte" har man inte druckit på olika caféer med alldeles för varm, vällingsmakande mjölk med diskmedelstora bubblor? För att inte tala om de mängder blaskigt garvsyrakaffe man häller i sig på jobbet, inte minst under alla nattjourer för att hålla sig någorlunda alert? Det sägs ju att kaffe innehåller fler aromämnen än vin, vilket så klart ställer vissa krav på tillagningen där varken kokning eller för låg temperatur följt av värmehållning på platta rekommenderas. Drömmen vore förstås att ha en riktig gammal italiensk espressomaskin hemma, som stånkande och fräsande pumpar kopparna halva med svart bensin. Å andra sidan är det inte så svårt att med blygsammare medel få till riktigt gott kaffe. Här hemma har maler vi bönorna i en MiniMoka M203, och maskinen är en Gaggia Classic egenhändigt modifierad med ett Rancilio ångrör. Tampern är en Xpressivo Barista med härlig tyngd. Hantverket spelar förstås fortfarande roll; malningsgrad, tampningstryck, extraktionstid och liknande är ju en hel vetenskap i sig för en hemmabarista. För att inte tala om mjölkskumning: val av kanna, val av mjölk, kyld kanna eller ej, temperatursurfning eller ej, rätt avvägd vinkel för att få till det där ljudet av att riva papper man så gärna vill ha utan att släppa in för mycket luft eller skapa för mycket bubblor. Och även om man lyckas få till en homogen blandning av mikroskum så återstår det svåraste och roligaste: att hälla en prefekt rosetta som pricken över i och som kvitto på att mjölken är perfekt.

Som hemmabarista befinner jag mig själv vid det stadium att jag får till en riktigt hyfsad espresso (enligt mig) med klart godkänd crema och en extraktionstid på cirka 20-25 sekunder. Likaså kan jag få till ett riktigt representabelt mikroskum, tjockt och visköst liknande vaniljsås i kannan efter rotering och några rejäla stötar i bänken. Problemet är min latte art som oftast med lite god vilja liknar löv men som sällan har den symmetri eller finess som jag önskar. Dagsformen är också högst variabel, efter några veckor av framsteg är det plötsligt omöjligt att ens få till hyfsat skum. Men det är det som är charmen - smaken brukar för det mesta vara ok.

Tillhör man kaffetokarnas skara har man förstås redan koll på siten riktigtkaffe, annars är det en väldigt bra början om man är intresserad. Kolla gärna in tråden om latte art på forumet för inspiration. Men se upp - det finns ingen återvändo när man väl smakat the dark side of the force. Bryggkaffet blir aldrig detsamma igen.

PS. Bilden är ett gammalt försök jag hittade i datorn, men att säga att jag är så värst mycket duktigare nu vore att ljuga tyvärr.

PPS. Min gamle hjälte Jan Gradvalls artikel om espresso från den numera utgångna boken "Artiklar, Intervjuer, Essäer 1981-1994" är fortfarande minst sagt läsvärd. Hela boken finns kostnadsfritt att ladda ned på hans hemsida (kolla långt ner till vänster)- espressoartikeln finns under kapitel 10 "Mat och dryck".

2004 Altos Las Hormigas Reserva

Efter en härlig dag på stranden nu när sommaren äntligen kommit stillar vi den värsta hungern med en svalkande tallrik gazpacho och gårdagens rester av Chablis och rosé innan vi börjar laga till kvällens grillade kött. Till detta väljer vi vad som borde vara ett riktigt grillvin i dess rätta bemärkelse - en Malbec från Asadons hemland Argentina.

Färgen är riktigt mörkt blåröd. Doften är stor, överväldigande och mycket mogen och varm med inslag av mörk frukt med drag av blåbär, björnbär, moreller och plommon. Det finns också kryddpeppar, kaffe, mörk choklad, violer och lite vanilj. Smaken är riktigt fyllig och bred med samma mörka bär och rostade fattoner, parat med en ryggrad av syror och en del kvarvarande tanniner som hindrar det hela från att bli för syltigt, innan allt mynnar ut i en munfyllande lång eftersmak. Helt uppenbart Nya Världen och inte helt lätt att ursprungsbestämma men, wow, vilken kvalitet. För motsvarande brukar man få betala åtminstone över 200 eller kanske ibland till och med över 300 kr. Klart en av de bästa argentinska Malbec vi någonsin har druckit (även om de inte är så väldigt många). Det finns just nu en del 2005:or på hyllorna -undrar om de är lika bra?

När jag prickade av denna flaska i cellartracker insåg jag att vinsamlingen just blev ännu mer frankofil och att det här var den sista flaskan från Argentina. Fördelningen just nu ser lite avrundat ut så här: Frankrike 67,5%, Italien 12,5%, Spanien 8,5%, Tyskland 4,0%, Australien 3,0 %, Österrike 2,5%, Portugal 1% (enbart vintage port), Sydafrika 0,5% och USA 0,5%. Nu är jag förstås nyfiken på hur era sammansättningar ser ut?

söndag 5 augusti 2007

2006 William Fèvre Chablis

En viktig detalj när man håller i en flaska från Fèvre är att kolla etiketten en gång till - står det Domaine ovanför William Fèvre eller inte? Man gör nämligen både négociantviner och egna viner parallellt från majoriteten av alla lägen, och har alltså använt köpta druvor om detta lilla ord saknas. Nu sägs det att Fèvre har ganska mycket att säga till om ändå vad gäller den köpta frukten och dess växtbetingelser, och vinmakningsprocessen sägs vara densamma oavsett var frukten kommer ifrån men självklart vill man helst ha domänvinerna som sägs vara snäppet bättre, och även är de som recenseras av de tongivande amerikanska recensenterna. Varken importören Bibendums eller Systembolagets hemsidor är något vidare tydliga vad gäller detta. Är man således väldigt kräsen kan det vara bra att känna till att både kvällens flaska och den 2004 Grand Cru Les Clos som finns i BS är négociantviner, iallafall de flaskor som levererats till oss.

Hur var 2006 i Chablis då? Enligt uppgift ganska bra men inte fantastiskt: juli var varm, och regionen klarade de kraftiga augustiregnen bättre än längre söderut i Bourgogne varför man hade mindre problem med röta när väderleken återigen blev varm i september. Vissa odlare, inklusive Fèvre och Raveneau, skördade abnormt tidigt, redan runt 13 september för att bevara syran och fräschheten och klarade sig på så sätt undan de ytterligare regn som kom i slutet av september. Huruvida négociantdruvorna skördades vid samma tidiga tidpunkt vet jag inte.

Vinet är ljusgult. Doften är initialt väldigt knuten och bjuder mest på mineraler i kubik, vilket förstärks när man tar första klunken. Det är som att dricka en cocktail av ostronskal och våta stenar ur ett glas av kallt stål. Var tog frukten vägen? Den kommer efter hand visar det sig och fyller ut aromregistret med citrus, gråpäron, gröna äpplen och vita blommor. I munnen utvecklas smaken till en riktigt god men ung Chablis med fin intensitet i den syraburna, något bittra men angenäma eftersmaken som har ganska bra längd.

Det är alltid svårt att jämföra olika viner ur minnet när man inte har dem i glaset, men kvalitetsmässigt skulle jag snarare para ihop det här vinet med tex Brocards 1er Cru:er än med baschabliser som tex kooperativet La Chablisiennes, även om den också var väldigt bra åtminstone i årgång 2005. Vinet fortsatte att utvecklas under kvällen och åtminstone något års lagring alternativt en rejäl luftning är på sin plats.

lördag 4 augusti 2007

2001 Muga Reserva

Vi är faktiskt, gud förbjude, sugna på något annat än franskt till kvällens lammstek efter den senaste tidens frankofila övningar. Omväxling förnöjer. Lösningen blir en påtitt av denna Rioja från den fantastiska årgången 2001. Senaste flaskan i september förra året var den bästa hittills så vi är lite nyfikna. Druvsammansättningen är 70% tempranillo, 20% garnacha/grenache och resten Mazuelo och Graciano. Färgen är blåröd med en antydan av bruntingering. Doften är intialt präglad av aceton/nagellack som för tankarna åt volatil syra, men det försvinner med lite luft och istället framträder plommon, körbärslikör, läder, söt piptobak, te och lite vanilj. I munnen är vinet slankt medelfylligt med hög syra men samtidigt härligt intensiv fullmogen frukt. Tanninerna har mjuknat. Eftersmaken är ganska lång med inslag av körsbärslikör och tranbär. En riktigt god Rioja till ett bra pris i ordinarie sortimentet. Just nu finns 2002:orna på hyllorna, de är antaglingen sämre. När 2004:orna anländer tänker vi köpa ett par flaskor igen.

fredag 3 augusti 2007

2004 Château Lascombes

Vi avtackar en stackars tapper soldat iväll, som inte klarade resan hem från Paris. Allt såg väl ut igår på flygplatsen men idag upptäckte vi att flaskan någongång under resan fått en dödsstöt precis vid basen vilket lett till ett ganska avancerat nätverk av sprickor ända upp mot halsen. Det hade läckt några droppar i lådan vi ställt den i men otroligt nog har flaskan hållt ihop. Efter varsam uppkorkning och filtrering genom kaffefilter för säkerhets skull dricker vi vinet till utskuren biff och chèvrerösti. Färgen är mörkt blåröd. Doften är stor, tillgänglig och sötfruktig med aromer åt det mörka hållet: löjligt tydligt mörkrostat nymalet kaffe, choklad, svarta vinbär, plommon och lite menthol. Det finns också en antydan av blommighet (Margaux-terroir?). I munnen är vinet drygt medelfylligt med samma primära mörka yppiga frukt, krämig ek som dock inte är störande och rikligt med fina tanniner som ger en ganska angenäm strävhet till maten. Eftersmaken klingar kvar länge. Ack så ungt, men redan så gott. Det här andas Nya världen, eller om man så vill - Michel Rollands ande. Inte den mest typiska claret men ändå den godaste Bordeaux vi druckit på ett tag. Resterande flaskor får nog dock ligga till sig ett par år.

torsdag 2 augusti 2007

Batteriladdning i Paris...

Släppet i går är lätt årets hittills bästa enligt min smak. Jag kände som vanligt lite förväntansfullt pirr när dörrarna slogs upp på Regeringsgatan vid tiotiden. Den här gången gick det dock över ganska snabbt och jag återgick till att avnjuta min goda café crème och fortsatte att titta på morgonmyllret i hörnet av Boulevard St Germain och Carrefour d'Odéon. Japp, abstinensen blev för stor, och även om bilsemestrarna får vänta några år tills barnen är större har vi har fått vår fix i form av en kort intensiv Paristripp med barnen väl omhändertagna hos farmor och farfar. Vi har haft underbara soliga dagar till fots i en av våra absoluta favoritstäder med lämpliga depåstopp på något café eller bar när andan föll på, varvat med någon timme på en bänk i skuggan i Jardin du Luxembourg med senaste numret av La Revue du Vin de France när benen behövde vila innan det var dags att gå hem till hotellet för en dusch inför kvällens apéritif i kvällssolen på någon uteservering. Sen är det ju som vanligt härligt att fräscha upp franskan som har en sorglig tendens att rosta igen i Sverige trots att man försöker hålla den i trim. Vin då? Jo, en del. Dels är det ju roligt att gå i vinaffärer och dels utforska vinlistorna på restaurang. Vad gäller vinaffärer så är utbudet stundtals gigantiskt, men även om det är häftigt att titta på alla flaskor på Lavinia så är tyvärr priserna därefter. Likaså på Galleries Lafayettes gourmetavdelning. Nicolas-kedjans flaggskepp på Place de la Madeleine där folk stundtals verkar göra fynd var en stor besvikelse, ialla fall vad gäller Bordeaux. Som tur är finns det ju mängder av fina cavister med olika inriktning. Caves du Panthéon till exempel besöker jag gärna igen när vi har mer plats i resväskorna -missa inte deras roliga Graillot-affisch på ytterdörren om ni har vägarna förbi. Rent allmänt så betedde vi oss som rena rookies som gravt underskattade vad en flaska vin väger. Vi är ju vana vid att bara kunna lasta in ett gäng lådor i kombins stora bagageutrymme, och med det utbud som finns är det ju svårt att inte vilja handla. Jag tyckte väl att femton flaskor fördelat på två väskor var både rimligt och realistiskt ända tills vi kom till flygplatsen. En snabb kontrollvägning visade dock att vi kunde vänta oss en rejäl avgift för att få hem flaskorna till Sverige varför vi raskt fick omprioritera -halvfyllda shampooflaskor och burkar med raklödder slängdes, och så gott som samtliga kläder hamnade i handbagaget. Lämna kvar flaskor - aldrig! Vi landade slutligen på en straffavgift på €2 per flaska vilket kändes helt ok. Tyvärr medförde omfördelningen av bagage att resväskorna i stort sett endast innehöll vinflaskor med Systemets pappstrutar på, inrullade i handdukar. Det var med hjärtat i halsen jag såg flygplatspersonalens omilda behandling av bagaget och jag förväntade mig att få hämta ut våra väskor i ett spår av rödvin men lyckligtvis klarade sig alla flaskor utom en, som vi dricker ikväll. Vad köpte vi då? Jo, enbart Bordeaux som jag tycker är svårast att hitta i Sverige till bra pris. Det blev idel prisvärda 2004:or med viss betoning på Pauillac: Ch Pichon Longueville Baron 423 kr, Clerc Milon 212 kr, Lascombes 276 kr, Duhart Milon 202 kr, La Tour Carnet 156 kr och Les Grands Chênes 129 kr (de två sistnämnda kom på tio-i-topp när GJE provade samtliga 2004:or nyligen).

Vad gäller viner på restaurang så gick vi första kvällen till La Maison de l'Aubrac (8:e) efter att ha läst en rekommendation på BKwine. Fullt med folk, bullrigt och med en mycket bra vinlista med inriktning på södra Frankrike. Till en gigantisk grillad faux filet för två personer med en krämig och oststinn gratin de Saint Nectaire drack vi en flaska 2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Tyvärr försvann mina anteckningar i röran på flygplatsen men ur minnet var det en mycket tät pepprig Châteauneuf med mängder av mörk frukt som utvecklades i karaffen. Under all frukt fanns en vägg av tanniner men trots sin ungdom var den klart tillgänglig och riktigt bra. Får man be om en lansering på systembolaget snarast, tack? Efterrätterna fick dock underkänt - crème brûléen var alldeles för grynig och kall.

Följande kväll hamnade vi av en slump på Le Petit Pontoise (5:e) vars ytterdörr var tapetserad med mängder av rekommendationer från Guide Michelin, Guide Routard och liknande. Viktigare var dock att det såg ut som ett ställe vi skulle gilla - ett par kvarter från turiststråken, fullt med folk och så gott som enbart fransmän. Vi fick det sista bordet och kunde sedan se gäst efter gäst få vända i dörren. Serveringen var (som vanligt) underbemannad men hjärtlig men all frustration över väntan var som bortblåst när väl maten kom på bordet. Jag åt en sallad med parmesan och coquilles St Jacques medan K valde cassolette d'escargots -en sorts gryta med sniglar, champinjoner, persilja, grädde och sannolikt en skvätt vitt vin. Till huvudrätt tog jag escalope de veau med murklor och en gräddig sås med en rejäl skvätt sherry. K fick parmentier de canard au foie gras poêlé vilket kan liknas vid en raffinerad lappskojs - på en bädd av potatismos låg strimlade bitar av ankbröst toppat med rejäl skiva grillad anklever, allt omgivet av en reducerad sky. Mellan stön av vällust drack vi en flaska 2004 Arnoux Père et Fils Savigny-lès-Beaune. Doften var en enda lång stilstudie i pinotkrydda - en av de kryddigaste Bourgogner vi druckit på länge. Det fanns också jordgubbar, rabarber och en liten örtighet som flera verkar hitta i denna årgång. I munnen var vinet slankt och kanske lite väl vattnigt i mittpartiet och med en ganska gles men god syrlig eftersmak. Ingen superbourgogne men gott till kalven och ankan. Efterrätten var ett kliv upp från gårdagen - den crème brûlée vi delade (något annat var inte att tänka på) var även denna gång en aning för sval för vår smak men ljuvligt len under det perfekta knäckiga täcket. Strax före tiotiden när vi satte gafflarna i huvudrätten tågade förresten en fransk tvåbarnsfamlij in, de hade reserverat bord och barnen som verkade vara mellan fem och sju år gamla satt som små ljus och åt när vi bad om notan - hur tusan gör fransmännen?

Sista kvällen hade vi tänkt gå på Les Papilles men de hade tyvärr semesterstängt. Vi strosade helt enkelt runt i Quartier Latin innan vi hamnade på Les Pipos som både var fullt, livligt och hade en hel del intressanta viner. Till en rejäl bit perfekt grillad pavé de charolais (som för övrigt slog den utmärkta köttbiten på La Maison d'Aubrac med hästlängder) med grönpepparsås och frites drack vi en flaska 2004 Jean-Michel Gérin Côte-Rôtie Champin le Seigneur, en producent jag länge velat prova men aldrig sett i Sverige. Vinet var mörkt blårött, doften viognierblommig med inslag av vitpeppar, vildhallon och björnbär. Initialt fanns även lite animaliska toner av rått kött men de försvann allt eftersom. I munnen var vinet elegant med finess och en god syrlig ganska lång eftersmak. Vinet blev bredare och fylligare efter en stund i karaff. Efterrätten blev en bit fantastiskt god opastöriserad Pont L'Evêque.

A bientôt, Paris...