Matt Kramer har en intressant teori kring lagring där han skiljer på maturation och transformation, där det första innebär att vinet så gott som enbart överlever i flaskan och rundas av lite men fortfarande liknar den unga versionen även vid tjugo års ålder. Transformation å andra sidan medför att vinet utvecklas till något helt annat än vad det visade upp i sin ungdom. Som exempel på viner som transformeras nämner han Bordeaux, Bourgogne och Barolo medan spansk tempranillo ses som ett typexempel på viner som enbart genomgår maturation. Jag tycker han har en poäng - åtminstone på det teoretiska planet: jag tycker många spanjorer är så bra i sin ungdom att få flaskor lagras länge. Så även ikväll när vi korkar upp en nolltrea från Aalto, vars prestigecuvée PS dracks nyligen i årgång 2004.
Färgen är blåröd utan egentliga mognadstecken. Doften är hyfsat stor och mörkbärig med björnbär, plommon, svarta vinbär och vildhallon. Eken luktar dyrt och fint integrerad med mjölkchoklad och vanilj, parat med lite gräddkola. Liksom hos storebror PS finns en gnutta medicinala toner som drar lite åt målarfärg fast på ett trevligt sätt. Smaken är mörkt bärig med bra stuns och intensitet, bra syror årgången till trots och en fint kryddig ekrondör som varken känns lika mörkrostad eller utanpå som hos vissa unga italienare man kommer att tänka på. Otroligt snygg ek helt enkelt. Det finns lite gleshet i slutet parad med en gnutta mintighet och lite finmaskiga tanniner. På det hela ett ruskigt gott vin! Faktiskt var första sippen godast; när det väl började dra ihop sig till middag och vinet fått dryga två timmar i karaff kändes det både glesare och jolmigare. En knapp halvtimme i kylen återfann balansen men egentligen var luftning ganska onödig, vinet var öppet och generöst redan från början. Det enda som tillkom var lite örtighet. Hade vi haft fler flaskor skulle jag inte dra mig för att dricka dem nu. Och visst känner man igen stilen från PS, även om det skiljer en del i intensitet, koncentration och längd.
5 kommentarer:
Låter kalasgott. Det känns som att moderniserad Rioja har tagit ett rätt stort kliv bort från rötterna.
Ingen dill? Jag upplever att de ibland har svårt att bli av med den ens i de mest fruktdrivna försöken.
Jag kände ingen dill - jag tycker det har försvunnit mycket i och med att de flesta modernister gått över till fransk ek. Jag har alltid tänkt att dillen främst kom från ett par år på amerikanska fat snarare än från tempranillo/tinto fino i sig.
Det är i och för sig en rätt ordentlig skillnad mellan Aalto och Aalto PS, till att börja med, lägg därtill årgångsskillnaden. Nästan alla 2003or, även i så förhållandevis svala klimat som Ribera del Duero, har lidit av värmen och den till följ av detta försämrade fotosyntesen. Vinerna är fruktiga, intensiva och initialt täta, men de saknar full ofta full fenolisk mognad och bjuder inte på djup. Redan efter en halvtimma i karaff, verkar den först rika frukten falna och lämnar en fatbesk och faktiskt lite tråkig eftersmak kvar. Årgång 2004 är tvärtom en mer elegant årgång där finess och intensitet matchas av en mer förfinad tanninstruktur och en bättre känsla av det mineral som stammar ur kalkstensjordarna. Lägg därtill att PS kommer från de äldsta stockarna med ett mycket bättre utvecklad rotsystem, därmed större förmåga att fånga terroir. Det är just trots allt det som gör PS till det större vinet.
Själv tycker att 2003 Aalto är okej, men inte mer än så.
Angående dilltonen, kommer den främst från gamla amerikanska ekfat, men den verkar vara mer utpräglad i Ribera del Duero med mognad än i Rioja - även om den också finns där.
Hej Michel,
tack för att du bidrar med dina funderingar och kunskap, kul! Att 2004 Aalto PS är ett mycket bättre vin på alla sätt är vi helt överens om, fast jag verkar kanske gilla standardcuvéen anno 2003 lite mer än du. Intressant att höra dina erfarenheter om nolltreorna och kortare luftning: den här flaskan var klart sämre efter två timmar i karaff jämfört med precis efter öppnandet. Fast jag tyckte lite kylning återfann balansen med stunsigare frukt återigen tillbaks i förarsätet, men visst: bäst var det nog egentligen precis efter uppkorkandet.
Ja, helt ärligt lät jag nog lite mer negativ än jag egentligen är. Jag har haft 2003 Aalto på en hel del provningar till deltagarnas stora förtjusning. Inget ont om vinet, således. Men det är en viss skillnad på årgångarna och om jag själv får välja är det 2001 Aalto och 2004 Aalto som landar i mitt glas före 2003an, men bjuds det 2003 blir jag inte missnöjd.
En annan reflektion är att Tempranillo oavsett ursprung faktiskt inte är en alltigenom pålitlig "lagringsdruva" om den vinifieras på det moderna sätt som exempelvis Roda och Aalto gör. På något sätt känns det som att de täta vinerna bör mognadslagras lite längre i äldre ekfat för att inte märkas av fat och fatbeska. Så upplever jag det idag i alla fall.
Av erfarenhet brukar jag därför inte lagra moderna Tempranillos mer än ett par år, och heller inte lufta dem mer än en kort stund. Bäst verkar de vara frå flaskan.
Och gärna till en god köttbit. Det gör susen! Skål!
Skicka en kommentar