onsdag 9 januari 2008

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine


Jag har varit sugen på linguine alle vongole i flera dagar nu, men bara hittat blåmusslor i affärerna runt kvarteret. Lyckligtvis brukar man kunna lita på fiskdisken på Daglivs och så även denna gång. Vinvalet känns enkelt, denna Soave Classico blev vi bjudna på i julhelgen och jag har längtat efter att prova igen i lugn och ro på hemmaplan för att se om vinet verkligen kan vara så gott som jag tyckte då. Man kan nämligen nästan undra om det inte är något lurt; här har vi ett vin som prenumererat på tre bicchieri i Gambero Rosso senaste åren, och så även i denna årgång. Den totala produktionen sägs utgöra ungefär 3300 lådor och i Sverige hittar vi det i rikliga mängder i ordinarie sortimentet för en sketen hundring inklusive påse. Om det låter för bra för att vara sant etc. Men det är bara att tacka och ta emot. Vi smakar till maten när hjärtmusslorna öppnat sig och pastan fått gegga ihop sig i pannan med musselsaft, vin, smör, olivolja, vitlök, chili, persilja och en liten skvätt stärkelseladdat pastavatten.

2006 Ca'Rugate Monte Fiorentine har en blekt gyllene färg. Doften är frisk och fräsch med inslag av citron, grapefrukt och lite örtighet, men även lite mer tropiska aromer som ananas och honungsmelon, kanske lite aprikos. Saliven rinner till ordentligt bara av doften. Smaken är frisk, god och knastertorr med inslag av grapefrukt och mineraler som bärs fram av den fräscha syran innan allt avslutas i en förvånansvärt lång, ljuvligt grapebitter eftersmak som inbjuder till en ny sipp. Jag känner mig som Paolo Roberto när han kommenterade boxning i Aten-OS, efter varje klunk vill man bara skrika: Wow! Ojojoj! Vilken smäll! Jag är kär! Helt galet underbart gott! Jag kommer på mig själv att bara stirra på glaset och tänka "det kan rimligen inte vara så här bra", och det är det kanske egentligen inte heller, men det träffar mitt i prick i mitt personliga smakcentrum. Skulle man med kritiska glasögon stirra sig blind på poäng så skulle det kanske inte orka sig över den så magiska nittiogränsen även om man kan tro det på min beskrivning, men det här är inget provningsvin utan ett vin att dricka, gärna i djupa klunkar. Här finns lite av det mesta jag vill ha i ett vitt vin: fräschet, personlighet, mineralitet, koncentration och längd - och på något sätt blir ett plus ett lika med tre. Snacka om fynd. Perfekt för konsumtion nu på direkten och under resten av året. Sa jag att det fungerade lysande till maten?

16 kommentarer:

finare & vinare sa...

Vad kul att det träffade mitt i prick! Vi drack det ju inte till mat, men det ska vi göra nästa gång - nu vet vi vilken mat! Och precis som du säger, när man verkligen älskar själva stilen ska poäng bli rätt oviktigt (jfr Frankofilens sjätte bud;-) Som med en god rosé drucken i kvällsolen...

Frankofilen sa...

Prova absolut igen, jag skall köpa flera. Vågar inte riktigt lita på att det finns kvar på Systemet även till sommaren, och det här får man inte missa. Så sällsynt skönt med ett riktigt bra vin där man inte behöver vänta på en massa ek som skall integreras, en massa primär frukt som skall bli sekundär, eller jobbiga perioder av tunnlar och slutenhet där man får dåligt samvete om man korkar upp före 2012 ;-) Det här är perfekt just nu utan att vara tillrättalagt eller tråkigt.

Roséliknelesen är bra, fast det här är bra "på riktigt" på ett sätt som de flesta roséviner inte är tycker jag. Klar kvalitet. Vad jag lite luddigt försökte uttrycka var att jag till viss del kan förstå de på sina håll relativt ljumma omdömen vinet har fått av svenska vinskribenter; att den "sanna" kvaliteten kanske är lägre än vad jag tycker träffad mitt i smak-solar plexus. Det är förstås ganska löjligt eftersom det inte finns några "facit" om hur bra ett vin är, men det här är verkligen mitt i prick för mig, alltså är jag kanske mer förtjust än genomsnittet. Mest verkar min smak avvika mot Röttorps, som bara delade ut 2,6 i prisvärde trots det låga priset. Hans betyg skall nog jag personligen inte basera några inköp på i framtiden - våra smaklökar har krockat förr, tex Pio Cesares Nebbiolo.

Holger sa...

Kul att läsa både Frankofilens och Finare Vinares omdömen om detta vin, som jag själv testat och verkligen försökt gilla, men inte lyckats! Jag fann det klumpigt, lite eksträvt, alkoholtungt och onödigt eldigt. Undrar om jag fick en dålig flaska? Kanske måste jag testa igen, normalt sett så brukar jag ju gilla de flesta viner som det skrivs om på dessa utmärkta bloggar.

Frankofilen sa...

Spännande Holger, jag brukar sitta och nicka instämmande när jag läser dina omdömen, men man kan ju inte vara överens om allt så klart. Absolut en viss rondör och kraft, fast fortfarande fräscht tycker jag. Tänk så många sätt man kan uppfatta ett vin på. Hittade till exempel Aftonbladets omdöme om vinet på nätet: "Ett alltigenom trevligt vin även om doften drar ner betyget något. Stall och svaga toner av ammoniak blir aningen mycket... Aningen mer fruktkoncentration hade gjort susen." Alla stalliga aromer gick min näsa spårlöst förbi. Hittade också följande från Barolobrevets Gunnar Westling: "Guldgul färg, mer än medelstor intensitet. Trevlig doft av syrliga karameller, ek och päronsplitt. Lätt fatighet i smaken som är balanserad och fin med viss intensitet, mycket god. Inte så lång dock."

Jag kommer i alla fall prova igen, flera gånger om.

finare & vinare sa...

Alltså vi vill ju helst att rosé också ska vara bra "på riktigt", typ 2006 Château Pradeaux! Men det känns ändå ovanligt knäppt att fundera över vilken poäng den ska ha;-)

Kul med smaknoteringarna! Aftonbladet verkar ha fått en gammal halvtaskig röd médoc i glaset. Gunnar Westling har hittat karameller, precis som vi gjorde (närmare bestämt ananas) och flera tycker ek. Nu är det väl så att Monte Fiorentine är ståltankad, Monte Alto däremot är ekad... Men det kan ju uppfattas så ändå. Strävheten eller bitterheten tyckte vi mer hade att göra med örter än med ek.
Ett intressant vin är det hur som helst!
Holger, du ska nog pröva Frankofilens recept. Det låter himmelskt till vinet!

Frankofilen sa...

F&V, jag är med er. Och 2006 Pradeux rosé ligger just nu lite ofrivilligt och lagrar till sig, det blev inte av att vi drack den förra året. Just den rosén sägs å andra sidan vara ovanligt lagringsduglig så vi får se på balkongen framåt vårkanten. Den är nog säkert bra "på riktigt" iallafall ;-)

Jag satt också och funderade på vilket vin Aftonbladet hade provat egentligen, hehe! Låter som förväxling på siten.

För receptet på linguine alle vongole så hänvisar jag till nettare e gioias post om 2006 Mastroberardino Greco di Tufo. Det är det vi använde, plus att man som vanligt får lite läsning som får snålvattnet att rinna i väntan på maten.

Holger sa...

Jag får nog prova det receptet ja!
Och vad det gäller ek så är jag ständigt förvirrad angående dess doft/smak, och känner mig därför något amatörmässig, det borde väl vara det första man känner igen när man är vinintresserad. Jag har kanske lätt att förväxla strävhet från ek/stjälkar/lång skalkontakt?
T ex ett av mina vita favvo-budget-viner, Tahbilk Marsanne, tycker många smakar ek, men det är ju totalt oekat det med.

Ananaskarameller känns absolut igen från detta vin. Och Aftonbladets sajt verkar balla ur ganska ofta, med fel recension till fel rubrik, kul ibland dock...

anders wennerstrand sa...

Mmm, vongole... En av de råvaror som får mig att känna mig som Homer Simpson framför en jättepizza och en tillbringare med Duff. Monte Fiorentine låter som en klockren matchning.

Holger, vi har just haft en lång diskussion om fantomek i Pio Cesares Dolcetto på min blogg. Det finns gott om fallgropar, kan man konstatera, även om jag betydligt oftare känner mig osäker med just vita som fått en duktig malolaktisk jäsning.

Och så kan jag väl bjuda på en direktlänk till de himmelska musslorna. Inspirerade från början av ett kapitel i Bufords Heat.

Arvid Rosengren sa...

Smaken är som verkligen som baken, kul att se.

Själv tyckte jag nämligen att det var ett väldigt tråkigt vin. Jag fick vibbar av lite unken Viognier, och det stämmer ju inte alls! Damen tyckte det var ännu sämre och resten av flaskan står nu och väntar på att hällas i någon sås.

Jag skall inte köpa några fler flaskor, ni kan få dela på det som är kvar. :)

Frankofilen sa...

Oj, Arvid, det var verkligen ett annat intryck. Både du och Holger verkar samstämmiga i att det är dåligt på en nivå att man inte vill slösa bort sitt liv med att tömma flaskan. Det är väl en tydlig signal om någon att det alltid kan vara klokt att provsmaka innan man handlar på sig, hur många glas vinet än har tilldelats. Och i det här fallet har man ju verkligen chansen.
Ha det så bra i Birmingham, förresten. Låter kul.

Vinamatören sa...

För Vinamatören känns det bra att det finns stor spridning bland doft- och smakuppfattningarna. Antagligen snarare näsvariation än flaskvariation?
Vinprovning är väl mer en konst än en vetenskap, och doft- och smakupplevelser är mycket mer påverkade av "inre" faktorer (typ tycke och smak) än t ex synintryck. Finns inget facit.
Vi får gratulera Frankofilen för att ha prickat det där optimala vinet för tillfället och maten.
Vi tyckte också att det var mycket gott.

Arvid Rosengren sa...

Vinamatören, du har rätt till viss del. Det är en mer filosofisk fråga än en vetenskaplig. Dock är nog skillnaden i näsan ytterst marginell, även om associationerna och beskrivningarna är annorlunda. Ett stort vin är ett stort vin oavsett om det är en ovan eller van provare som smakar.

Det skall tilläggas att jag tyckte att vinet var fräscht (mycket pigg Co2 utan att bli pärlande) när jag öppnade den relativt kall. Men ju varmare det blev desto tristare blev den. Brist på syra i förhållande till smakintensiteten var min största hangup.

Fredrik N sa...

Trots en från oss ibland avog inställning till Era tvära kommentarer och uppfattningar om vinsläpp, lagring och annat som rör denna "världen" så måste vi medge att Ni har rätt om detta vins kvaliteter...mycket gott..växer.

Robust men fräscht, visst, en gnutta smör/smörkola men en dominans med grapebitterhet som passade "receptet" med musslor och chilihetta perfekt.

Ek-diskussionen förstår jag inte utan hänvisar till flaskvariation.

Vi provade dessutom ett frankenvin som jämförelse men i kombination med chilihettan blev det väl mycket lakrits i det giftermålet.

Min fru (som ÄR kock) misstolkade nog receptets instruktion om chiliflagor och såg istället "en näve chiliflagor", vilket fick middagen att ta en annan riktning. Gick dock att rätta upp med rikligt med parmesan och en gnutta grädde i traktören.

Stort tack för tipset och som MYCKET trogen läsare av dina intryck ser jag fram emot ett gott 2008.

Fredrik

Vinamatören sa...

Arvid,
Jag kan bara hänvisa till ditt inlägg på Korkat 2/11 (mer sånt!), med intressant länk, och hoppas kunna haka på den diskussionen vid ett annat tillfälle.

annica67 sa...

Vi "upptäckte" detta vin genom dessa fantastiska vinbloggar, läser både denna och Finare & Vinare och har hittat många trevliga tips.

Vi hade detta vin till tigerräkor som wokades i citronolivolja och kryddade med chilipeppar.

Bara vinet var inte så trevligt, däremot till maten så kom det fram helt andra tongångar.

Tack för en mycket bra blogg
mvh
Annica

Frankofilen sa...

Tack själv, Annica. Visst är det som bäst till mat, fast jag gillade det även utan. Är lite sugen på att smaka igen snart med annan mat.