fredag 24 oktober 2008

2004 Mas de Daumas Gassac


Har ni hört den här förut? Stenrik knös startar vingård och anlitar den ballaste konsulten i stan för att göra cabernetbaserat vin i världsklass. Lägg då till att knösen inte har någon som helst erfarenhet från vinbranschen, och till på köpet mestadels gjort affärer i New York. Parker fyller på med omdömen som "exuberant, fiery, and mouthfilling" och "always...very good". Nej, det handlar inte om Cliff Lede, men visst kan man tycka att det här borde vara en lam anka för Parkerhatare som Nossiter och Osborne att skjuta på? Ändå utmålas Aimé Guibert som självaste la résistance i Mondovino; som om han ensam räddat Frankrike och Languedoc undan ockupation och undergång när Robert Mondavi ville göra samma sak som Guibert själv gjort.

Men det är klart. Guibert är fransman, den balla konsulten hette Peynaud och inte Rolland, och det har ju faktiskt hunnit gå drygt 35 år sedan man började plantera cabernet sauvignon på den där farmen. Visst blir tillvaron lite jobbigare om man skall göra politik av allt? Hursomhelst är det en ganska bra historia om domänens tillkomst, och hur Émile Peynaud ansåg att han medverkade till födelsen av en grand cru. Jag har läst mycket om det här vinet, och har en hel del förväntningar.

2004 Mas de Daumas Gassac bjuder på nedtonad frukt. Man kan ana lite svarta vinbär och röda äpplen, men allt överskuggas av salmiak, lakrits, grafit och en rejäl lantlig mocka av stallighet och lite svinstia. Bordeaux, tänker min fantasilösa hjärna efter första sniffen. Efter hand tillkommer en del grönare toner; dels lite cabernet-paprika, men också mer sydfransk gräsig örtighet. Smaken är syrlig med ganska läskande syror, och en senig kropp åt det tunna hållet, men eftersmaken ringer kvar en stund med ekon av både örtigheten och lakritsen. Trots det ganska bonnigt burdusa intycket känns tanninerna låga utan nämnvärd strävhet.

Vinet har en rätt så skön personlighet, men jag tror inte direkt att familjen Rotschild ligger sömnlösa och grubblar över konkurrensen från denna "Languedocs Lafite" . Helhetsintrycket är ganska enkelt, även om vinet absolut är gott. Jag kom mer än en gång att tänka på 2004 La Tour de By. Likheterna finns där, och kvaliteten är väl ärligt talat på ungefär samma nivå. Domänen har inte kunnat motstå frestelsen att sedan 2001 göra en dyr Cuvée Émile Peynaud på den bästa frukten - kanske har det medfört att denna normalcuvée blivit mer utspädd och enkel? Eller så kan man förstås hitta undanflykter i en svår årgång eller jobbig fas - men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte finns en stor del ren hype bakom det här vinets rykte. Där ser man vad en ball konsult kan bidra med! ;-)

10 kommentarer:

Ezra sa...

Jag är av precis samma åsikt, ett hypat vin som inte alls levererar motsvarande sitt rykte. Jag har inte provat så väldans många men åtminstone 3-4 årgångar. Nä, jag köper hellre nåt annat. Den vita 1995'an är dock ett mycket kärt minne.

Finare Vinare sa...

I en direkt jämförelse med 2004 La Tour de By skulle man nog lite oväntat finna att det sydfranska vinet har bättre syror och en mer läskande personlighet. Men det uppblåsta ryktet kostar oss säkert en hundralapp extra...

Vad tyckte ni om filmen ? ;-))

Niklas J sa...

Frankofilen; kunde ingalunda uttryckt det bättre! Mas de Daumas Gassac är något av det est överdrivet hypade jag smakat! Väntar fortfarande på en riktigt stor upplevelse av vinet och det är efter att ha provat den flertalet gånger.

Vad gäller Nossiter så vet jag inte vad säga; blir mest bara irriterad över förutfattade meningar och inskränkthet! Blä...

Frankofilen sa...

ezra - jag köper gärna igen i andra årgångar - jag är trots allt en sucker för sådana här historier, speciellt när de är franska ;-)
Man kan ju inte döma ut ett vin bara på ett smakprov, men jag gissar att även Lafite i svaga årgångar har en inneboende kvalitet som gör att man känner potentialen. Så var det inte riktigt här.

F&V - Om Mondovino? Jag tycker Nossiter har en del poänger, saker jag gärna skulle skriva under på om ni så väckte mig mitt i natten. Men tyvärr känns väl helheten ganska rörig, spretig och väldigt vinklad - även för de som lyckas undvika åksjuka av handkameran. K, som inte hade några förutfattade meningar alls eftersom hon aldrig hört talas om filmen, sa redan efter tio minuter att "nu får han väl ändå ge sig". Varenda klipp känns redigerat för att ge maximal utdelning för hans egna åsikter. Visst, folk som Rolland och andra har såklart sagt vad de har sagt när kameran varit på, men det känns väl inte som att Nossiter är beredd att ge lite benefit of doubt. Agendan känns ristad i sten redan innan kameran slagits på, klipp och klistra i kontrollrummet så det passar bäst bara. Hela Sydamerikadelen känns malplacerad, och avsnitten om Italien är en enda röra av mer eller mindre ärekränkande insinuationer om diverse familjers samröre med fascismen och nazismen. Gå hela vägen eller låt bli, tänkte jag. Scenerna med Suckling har jag så gott som glömt - vad sa han egentligen? Tillförde det något annat än att få honom att framstå som en puckad amerikan utan smaklökar men med löjligt mycket makt?

Samma tendenser kan man väl hitta i "Le goût et le pouvoir". I de mer mässande kapitlen utan intervjuer är Nossiter stundtals mer än lovligt pretentiös. Jag tyckte också språket kändes lite styltigt i de partierna - han har skrivit dem på engelska och de har sedan översatts till franska av någon annan. Men min franska är inte vad jag önskar så vem vet...

Därmed inte sagt att boken är ointressant. Läs den absolut! En del saker som sägs är helt klockrena enligt min mening, verkligt tänkvärda. Och intervjuerna och provningarna med diverse sommelierer, importörer, restauratörer, kritiker och producenter är kul. Men det känns som att Nossiter går in i varenda situation med så lättgenomskådliga förutfattade meningar att det nästan blir löjligt. Ta till exempel ett av de sista kapitlen. Nossiter har ondgjort sig över blindprovningar över flera sidor. Man lär sig ju inget av dem och man får en falsk bild när man inte ser (det franska) ursprunget och årgången. Bägge Spurriers Paris-provningar avfärdas som olyckliga misstag helt utan värde. Men nu provar man ändå blint en kväll chez Caves Legrand, med bland andra en glad pensionär som Charles Joguet i gänget. Alla har tagit med sig ett eget vin, där inklusionskravet är att det skall vara ett vin som engagerar personen i fråga. Etikettsångesten är total - hjälp, vad skall/får man egentligen tycka? Det är reservationer hit och dit istället för att bara koncentrera sig på och njuta av vad som finns i glasen. Första vinet är en riesling från Dr Loosen - och ingen gissar på annat ursprung än franskt. Det ingår liksom inte i världsbilden. Mitt i provningen dyker ett Rolland-vin upp. Michel Rolland har fått så mycket skit tidigare i boken att sidan börjar lukta gödselhög. Flera personer i kretsen uttrycker sitt gillande. Någon säger sig älska vinet, med en nervös reservation för att hon inte vet om hon har fel.*
Och det är det enda vinet som inte presenteras, vi får aldrig veta vilket det är. Allt rinner bara ut i sanden utan kommentarer. Istället hade man gärna sett en diskussion om stilen, om huruvida Nossiter själv tyckte vinet var gott när han faktiskt smakade utan förutfattade meningar och inte visste vad det var, om Matt Kramers "low cut dress syndrome" etc etc... Sådana reflexioner lyser dock med sin frånvaro.

* "je me rend compte que je l'aime, mais je ne sais pas si j'ai tort" eller något liknande. Jag kommer inte ihåg exakta ordalydelsen just nu - boken ligger som bekant hemma hos er. Hoppas ni har det bra i Örebro!

Niklas: jag ändrade lite syftningsfel i mitt inlägg, och då hamnade det efter ditt. Diskussionen verkar funka bra ändå.

ASi sa...

Grundfrågan i Mondovino är ytterst intressant för alla oss som läser vinbloggar: Vad är ett bra vin?
Är det ett vin som är gott oberoende av etiketten, eller blir det bättre om man känner bidragen från terroir, årgång och vinmakare?

Jag tvekar ofta mellan det personliga och intressanta vinet och det kanske godare men mera utslätade, och Nossiter pekar tydligt ut dilemmat för oss. Lyckligtvis finns det inte bara ett svar, utan vi kan dricka bådadera.

En dokumentär bör ju ha en agenda om den skall bli intressant, annars hade den varit ännu mycket segare!

Frankofilen sa...

Asi-
där ringade du in frågan på ett föredömligt sätt och bjöd samtidigt på mer reflexion än Nossiter gör i hela sin film. ;-)

Jag håller med dig. "Lyckligtvis finns det inte bara ett svar, utan vi kan dricka bådadera" - javisst. Det är väl en av tjusningarna med vinvärlden - och då skall man veta att det sannerligen inte är svårt att tjusa mig med anrik historia, franska vinlagar, terroirsnack och småskalighet.

Min invändning mot Nossiters mässande är just oförmågan till reflexion. Han går på som en stridsvagn och slår åt alla håll. Han verkar inte ens intresserad av att ha en diskussion med dem han intervjuar, speciellt inte om de avviker från hans dogmer. Är det någon som predikar likritning och agerar smakpolis så är det väl han. En bättre filmmakare skulle säkert kunna få ihop en riktigt bra film ur hans digra material - han har ju blivit mottagen med öppna armar både här och där. Själv ägnar han sig mest åt ganska oärliga klipp-och-klistra-metoder för att vinkla allt till sin fördel. Ta till exempel besöket på Ch Kirwan. Först ett klipp där Michael Broadbent får ondgöra sig över att slottets viner inte längre smakar Margaux sedan Rolland kom med i bilden. Ok, nu kommer "the bad guys" skall vi förstå. Ett bra tillfälle att fråga vad ägarna själva tycker om saken, kanske låta Rolland komma till tals i detta ämne och inte bara ha en massa klipp på honom där han åker bil, kanske ha en vertikalprovning och prova vinerna själv om Nossiter nu verkligen är intresserad. Istället får vi en märklig sekvens där man mest diskuterar familjen Schylers tyska bakgrund, och huruvida deras äldre släktingar sålde vin till tyskarna under ockupationen... Nossiter har visserligen swingat vilt en stund och gjort en massa insinuationer kring vissa italienska familjers samröre med fascismen och nazismen, men ändå...

Det här är förstås mina personliga åsikt, det finns säkert många som gillar både filmen och boken. Själv kan jag inte låta bli att känna att det kunde ha blivit så mycket bättre med lite öppnare sinne och mer ärliga och nyfikna intentioner.

Lars. sa...

Tycker att du (frankofilen alltså) borde läsa på innan du skriver... Det finns en bok "The birth of a Grand Cru" om hur Mas de Daumas Gassac blev till... Du är en bit ifrån sanningen...

Peynaud är en vän till familjen och hyrdes inte in som "konsult"..., vilket jag vet att det står lite här och där... Det var Peynaud som föreslog att man skulle göra vin där och hjälpte till med framförallt dom första årgångarna...

Jag har nu träffat Guibert två gånger, senast nu i sommar. Även om han börjar bli gammal är han vital och styr egendomen med "händerna" (dvs han jobbar hår själv trots sin ålder...

Sedan så gör man även ett vitt vin med både Chardonnay och Viognier i. Suveränt gott!!!

Mondovino då? Själv så tycker jag att det bara är bra när man försöker hålla på det traditionella och när man försöker hålla storkapitalet "stången".

Frankofilen sa...

Lars - kul att du har hittat hit. Brukar läsa dina artiklar på din sida, gillar din vetenskapliga infallsvinkel.

Angående domänens tillkomst så hittar man följande tidsaxel på deras egna hemsida:

1970 Familjen Guibert letar hus och hittar en övergiven farm. Man kunde ingenting om vin och funderade på vad man skulle odla - kanske majs, oliver eller vin?

1971 En vän till familjen och tillika geolog, professor Enjalbert besökte gården och tyckte marken skulle lämpa sig väl för vinodling, och talar om en "Grand Cru". Handskmakaren Guibert tog honom på orden.

1972-1978 Plantering av vinrankor och konstruktion av källaren.

1978 Peynaud kommer in i bilden för första gången. "Peynaud kept in touch by telephone advising on the first vinification". Låter ganska mycket som konsultande för mig, eller vad tycker du? Kanske skall man kalla det för rådgivning istället, men faktum är att Peynaud verkar kommit in flera år efter att man beslutat sig för att odla vin.

Detta står att finna på domänens egna hemsida, vilket jag klassar som en trovärdig källa. Men visst, jag har inte läst boken av Alastair Mackenzie från 1995.

Att Peynaud vart sin tids "ballaste" konsult med uppdrag på flera toppslott i Bordeaux tror jag de flesta håller med om. Sedan kan man tycka att det är taskigt att vinkla det och jämföra Daumas Gassac med en del boutiquevinerier i Nya Världen. Det får jag ta på mig.

Jag skulle gärna besöka egendomen, och hade höga förväntningar som tyvärr inte införlivades med det här smakprovet, men jag köper gärna och provar andra årgångar. Du verkar ha stor erfarenhet av vinerna. Vad säger du själv? Presterar de som ryktet antyder? Är det Grand Cru-kvalitet?

Att "det bara är bra när man försöker hålla på det traditionella och när man försöker hålla storkapitalet "stången" är vi nog många vinälskare som skriver under på. Men tycker du ändamålen helgar medlen? Mitt problem med Nossiter handlar mycket om hans metoder och vinklingar som jag själv finner oärliga och fördomsfulla. Rejäl publication bias för att låna ett ord från forskningsvärlden. Det är förstås bara min personliga åsikt - vad tycker du?

Monet sa...

Kolla gärna vår blogg:
http://sydfranskby.blogspot.com

Vi bor härnere och lär oss om vin on the spot.

Berätta gärna hur vi kan lära oss mera och bättre så vi vet vad vi ska leta efter på våra numera rätt frekventa vingårdsbesök här i Provence.

Vi inser att vi ligger ljusår efter er när det gäller oenologie men kanske kan ni ändå ge ett "ledljus"?

Frankofilen sa...

Hej Monet!
Oj, er blogg gav mig svår längtan till Provence. Det låter härligt...

Jag är absolut ingen expert, och vet inte riktigt vilken sorts tips ni efterfrågar? Men handlar det om att ni börjar utforska vinets värld på allvar för första gången så blir mitt råd enkelt: smaka, smaka och smaka. Prova olika stilar och olika appellationer och se vad ni gillar bäst. Bara i södra Frankrike finns det ju bokstavligen hur mycket som helst att välja på, och ni bor ju mitt i smeten med hyfsat nära till det mesta. Säkert har ni någon bra caviste i närheten som kan hjälpa er att välja några flaskor i olika stilar i den prisklass ni önskar, och sedan ge fortsatta rekommendationer utifrån vad ni gillade bäst. Ni kan såklart också fokusera er på ett område i taget om ni vill och prova mycket därifrån. Kanske även kombinera med besök hos några producenter? Vill ni ha smakråd så finns det flera franska guider att välja mellan. De är rätt så lika; jag har fastnat för Gault Millau, men andra är tex Bettane-Desseauve och Le guide Hachette. I dessa guider hittar ni -utöver smakråd- många producenter och deras kontaktuppgifter, och de brukar också innehålla kartor med översikter över de olika appellationerna. Ni kan köpa dem i så gott som alla bokhandlar, även på en del supermarchés. Vill ni lära er mera om själva vinifieringen brukar de flesta producenter gärna berätta. Annars finns det såklart böcker om det också.

För lite mer handfasta tips om några producenter i området rekommenderar jag er att läsa Finare Vinares fantastiska blogg. De skrev om en del besök nu i juni:
vinare.blogspot.com

Trevlig resa i vinets värld!