fredag 17 oktober 2008

Cliff Lede Vineyards


Vi kör vidare från Yountville till Cliff Lede Vineyards, belägna i klassiska Stags Leap District. Bakgrundshistorien låter inte helt obekant: stormrik knös startar vingård och anlitar de ballaste konsulterna i stan för att göra viner i världsklass. I detta fall är knösen den kanadensiske affärsmannen Cliff Lede, som förutom vin är galen i rockmusik. Han har döpt de olika vingårdarna efter låtar: Light My Fire, Roxanne, Layla och Salisbury Hill bara för att nämna några. Jag kan inte undvika att få lite onda aningar - alldeles för mycket pengar och dålig smak är sällan en lyckad kombination. Som alla vet tillhör Doors, Police, Eric Clapton och Peter Gabriel rockens största kalkoner. Musik för människor som egentligen inte gillar musik ;-)

Skämt å sido, upplägget är lite kul. Hur tjusad jag än är av vördnadsvärda jordplättar, namngivna sedan generationer, kan det nog vara skönt ibland att inte vara nedtyngd av århundraden av traditioner. Och vem skulle inte själv vilja gå loss och döpa sina vingårdslotter efter sina favoritlåtar?

De balla konsulterna består av samma team som ligger bakom ett flertal av de kaliforniska kultvinerna: David Abreu och Michel Rolland. Abreu är nog den i särklass hetaste vingårdskonsulten i Napa och jobbar bland andra med kända namn som Harlan, Colgin, Araujo, Pahlmeyer och Sloan. Rolland är, well, Rolland. Han dyker upp mest överallt som bekant. Hela upplägget känns dyrt, modernt och ambitiöst - här sparas minsann inte på något i jakten på de höga poängen.

Ungefär samma känsla får man när man anländer till anläggningen. Vi kliver ur bilen bredvid en extralång ficka reserverad för limousiner. Hela bygget måste ha fått någon inredningsarkitekt att fälla glädjetårar och göra i byxorna hela vägen till banken. På väggen i korridoren till toaletterna hänger ett inramat brev där Bill Clinton tackar för vinerna han fått. I huset bredvid har man ett konstgalleri där Lede ställer ut vissa objekt ur sin egen konstsamling, och vi är välkomna att ta en titt. Jo tack, vi går en kort sväng, men hur är det med vinerna? Inga problem, tjugo dollar och vi är välkomna att smaka tre skvättar.

2007 Cliff Lede Sauvignon Blanc Napa Valley.
(99% Sauvignon blanc, 1% Sauvignon Musqué)
Blekgult vin med druvtypisk doft av fläder, krusbär, tomatplanta och citrus. Frisk smak med citrustoner inklusive citronskal som ger en lätt beska i slutet. Bra syra. Inte för gräsig utan god, och en riktigt bra start.

2006 Cliff Lede Claret Stags Leap District.
(57% Cabernet Sauvignon, 36% Merlot, 7% Cabernet Franc).
Buteljerad i juni. Det här är producentens "bordsvin", avsett att drickas direkt.
En bärig, sötfruktig och ganska enkel doft med inslag av svartvinbärssylt, plommonkompott, fikon och en liten eldig likörtouch. Kaffe och lakrits från faten, liksom en antydan av tobak. Smaken innehåller såväl lite syltiga toner som ett intryck av torkad frukt. En hel del vanilj, och ett litet eldigt stick på slutet. Hyfsad längd men saknar en del intensitet och energi. Låg syra.

2006 Cliff Lede Cabernet Sauvignon Stags Leap District.
(93% CS, 5% M, 2% Malbec).
Också buteljerad i juni. Detta vin presenteras som "our big boy" av personalen i provningsrummet. Jag har höga förväntningar efter alla positiva omdömen om nollfemman i WA och WS. Det är kul att tidigt prova vad som kanske kan bli nästa kultproducent.
Mörkare färg än föregående vin. Sötfruktig, varm, lite jordig doft av plommon och svarta vinbär. Rostade fat galore, och en ganska fin kryddighet med kanel och kardemumma. Rejäl koncentration med snabb attack som dock klingar av och känslan i eftersmaken är paradoxalt gles med både lite beska och hetta. Massor av kaffe och vanilj - rena Starbucks. Helhetskänslan är lite rundnätt och slapp, och visst är det en big boy om det är nu det man sätter i första rummet. Jag får faktiskt ingen feeling alls för det här vinet, det känns mest som en ung, opersonlig frukt- och eksoppa. Vi snurrar en del på glasen för att slå i lite luft och smakar igen, men intrycken kvarstår. Det här är hur vinet ter sig för mig vid detta tillfälle. Riktigt ungt förstås, men en besvikelse med tanke på rykte och förväntningar.

Trist, jag hade planerat att eventuellt låta några CS SLD följa med hem till Sverige, men vad skall man göra? Man tycker som man tycker, och det finns så många andra viner som pockar på plats i resväskan. Lite slokörade smiter vi ut till bilen. Det känns som att vi fått nog av opersonliga provningsrum en stund. Att behöva ta upp plånboken för att få smaka några skvättar känns ovant, och hur trevlig personalen än är så får man nästan dra ur dem uppgifter om årgångskaraktär, druvsammansättning och vinifiering, precis sådana nörderier som jag är intresserad att tala om. Det känns som att alla besökare i Napa mer eller mindre åker på rad till samma vinerier, stjälper i sig lite vin och sedan fortsätter partyt i nästa provningsrum. Detta är ingen surmagad frankofil ryggmärgsreflex att allt är så mycket bättre i Gamla Världen utan bara ett konstaterande hur vi upplevde det just då. Vi är lika mycket turister som alla andra och följer samma spår. Men faktum kvarstår att stämningen runt vattenhålet Taylor's Refresher i St Helena vid lunchtid ger oss associationer till after-ski: högljutt och småpackat. Fast hamburgarna var ruggigt goda.

Som jag skrev i förra posten är Napa såklart mer än detta. Man kan absolut göra personliga och lärorika vingårdsbesök. I nästa post dricker vi bergsvin igen, och provar på pigeage för första gången. Full frontal druvkladdig nudity utlovas... not.

15 kommentarer:

Gaba sa...

"Vi kliver ur bilen bredvid en extralång ficka reserverad för limousiner. Hela bygget måste ha fått någon inredningsarkitekt att fälla glädjetårar och göra i byxorna hela vägen till banken."

Hahahahaha! Tamejfan det roligaste jag läst sen jag konfimerade mig!

Björn sa...

Det blir MVG för alla skildringarna hittills. Rena poesin att läsa:-)

Finare Vinare sa...

Brrr... opersonlig frukt-och eksoppa, var det allt de svindyra konsulterna klarade av att tipsa om? Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om det är precis vad som önskas... att det liksom SKA smaka dyr ekjuice...

Kul läsning blev det i alla fall. Och vilken teaser inför nästa post! Vi hoppas att ni hade bättre lycka där...

Henrik sa...

Hmmm. Opersonlig soppa, om man nu hade de fördomarna skulle man kunna tror att CL är inspirerad av sin musiksmak.
Å andra sidan, jag kommer ut och erkänner - jag gillar Peter Gabriel och vet därför att låten heter SOLSBURY Hill ...
Jag tyckte att Police's Regatta de Blanc var jävligt bra när den kom, men inte resten. Doors är inte helt ointressanta, the Lizard King var trots allt alldeles för galen för det. Eric Clapton däremot har varit i princip ointressant sedan han lämnade John Mayall's Bluesbreakers.
Annars är det, enligt mina upplevelser som säkerligen är delvis formade av fördomar, att i USA blir allting storskaligt. Du bygger parkeringar, du tar emot stora mängder människor och då blir det inte gratis och personligt. Kommer det 500 pers om dan blir det tyvärr 20$ för tre skvättar, so nice to meet you och have a good one.
Oavsett vilket sorterar jag in Cliff Lede i minnets runda arkiv.

Claes sa...

Välkommen hem! Vilken tur att du har dina intressanta och som vanligt välbeskrivna intryck att delge oss när de andra bloggarna varit så fokuserade på årets stora pseudohändelse i svenska vinvärlden.

Lite tråkigt är det ju ändå att läsa att Cliff Lede inte lever upp till förväntan. Synd.

Frankofilen sa...

Henrik, man kanske skall tipsa Lede om att han stavat fel ;-)
Men kolla länken till "the Rock Block vineyards" - jag var lite ful och valde ut kalkonerna i mitt tycke. Han gillar en del bra grejer också som även får godkänt av smakpoliser/musikfascister som jag. Och Cinnamon Stardust, som en av hans prestigecuvéer heter, blir ju faktiskt ett rätt coolt namn på ett vin från två vingårdar. Eller så associerar man till kaneltuggummi...

Ta den opersonliga eksoppan för vad det är - mitt ögonblicksintryck baserat på en liten skvätt av ett purungt vin. Kanske var jag färgad av upplevelsen av superkommersiell ytlighet; jag är inget superproffs som helt kan koppla bort saker som dagsform och omgivning, är det någon som kan det? Visst skulle man kunna få in en del billiga poänger, men jag har ingen lust att bedriva något korståg mot Rolland. Han har konsultat flera viner som jag gillar. Vinvärlden har plats för både Rollands och Drapers, eller varför inte Barrals? Samtidigt är det klart att vinet smakar precis som det är tänkt, och visst har det säkert jobbats en del i källaren. Det vore kul att smaka igen någon gång, men det var en besvikelse på plats. Fast deras SB var bra.

Henrik sa...

Franko, ursäkta trådkapningen, men vem är inte smakpolis/musikfascist?
Det är väl bara det att min smakplois tar allt längre raster och blundar med ena ögat allt oftare - och har andra smakpremisser än andra poliser.
Det betyder inte att jag tycker att allt Gabriel gjort är bra, tvärtom. Men hans tredje, fjärde och femte kan jag lyssna på än i dag - liksom Genesis "The Lamb Lies Down on Broadway".
Men jag äger, t ex, ingen skiva med Bruce Springsteen och Abba kommer aldrig att sätta fot i mitt hem - oavsett att Abba plötsligt är ett band "alla" varit nere med sedan Hep Stars första singel.
Däremot har jag kommit att tycka allt sämre om datorgjord musik och tycker allt bättre om obskyra liveinspelningar man kan hitta på nätet. Då hör man folk slita med instrument och röst, man hör felspelningar, man hör dagsform och man hör liv.
Känns strange att säga för någon som torskade hårt på Kraftwerk redan 1977 (eller om det nu var 1978), men så är det.
Och att Ziggy Stardust var den första skiva jag köpte för egna pengar bär jag som en OS-guldmedalj.

Magnus sa...

Underbara vinskrönor från Napa till trots: när kalkonmusiklistan dök upp visste jag att det var kört. Ämnet kommer nu att vara musik och Frankofilen kommer att få hotbrev skrivna med små ord urklippta ur anonyma dagstidningar ;-)

Peter Gabriel är ju bra ju!

Frankofilen sa...

Vi får väl se när posten kommer imorgon...

Visst har du rätt, Magnus. Sleeeedgehammer! Och så är ju ljudet så bra, precis som hos Sting. Nåt man gärna plockar fram för att visa sin nya super-HiFi. Och videorna sedan...Konstnärliga, precis som Jim Morrissons sönderknarkade mellanstadieverser. ;-)

Ok, jag skall sluta, min musikpolis har faktiskt också förvandlats till en loj småstadssnut som låter det mesta passera utan att höja på ögonbrynen. Men vingårdsnamnen kändes lite för mycket som en stor välpumpad volleyboll man faktiskt FICK sparka på för att han skulle kunna undvika ett nostalgiskt återfall i polisvåld.

Henrik sa...

Franko, naturligtvis blir musikpolisen allt latare. Jag tror att det har med pensionens närmande att göra. Benen är inte tillröcklit starka, fötterna inte tillräckligt lätta för att rusa omkring i (populär-) kulturens korridorer och sätta handbojor på alla som smiter in i diverse prång för att göra kriminella saker.
Herregud, jag upptäckte en dag att jag tyckte att några låtar på Madonnas "Ray of Light" var riktigt bra.
Det hade jag aldrig gått med på, eller åtminstone förnekat inför varje lögndetektor tills helvetet frusit till is, när jag var 20 - och 25.
I övrigt får jag erkänna att jag är överraskad av vad du släppte igenom. Elton #"#!*** John! Eagles! Supertramp! Yes!
Dessa volleybollar hade varit i omloppsbana om det varit jag ...

Frankofilen sa...

Haha, jo det finns en och annan orörd volleyboll kvar på de där fälten. Kick yourself silly. "And it's outta here..."

Elton Johns tidiga sjuttiotalsskivor har jag faktiskt en soft spot för, även om det aldrig gått så långt som till att faktiskt äga några av dem. Annars får jag väl skylla på olycksfall i arbetet...

Såg du förresten att han har flera lotter uppkallade efter Neil Young-låtar? Kan det månne vara det säkraste sättet att få höga Parkerpoäng? Uncle Bobs faiblesse för gamle Shakey är ju välkänd ;-)

Henrik sa...

Neil Young, ja, vem gillar inte honom? Jag har en musikerkompis som uttrycker det så här om Neil Young: "Han kan inte spela, han kan inte sjunga och ändå låter det fantastiskt."
Elton John är en sån där vars musik jag inte gillar, men efter att ha sett ett par intervjuer med honom (bl a i samband med då han var delägare i Watford) så kan jag tycka att det ändå verkar vara en rätt kul typ. Ungefär som jag tycker att Ulf Lundell säkert är rolig att umgås med, utan att vare sig hans böcker eller musik gör något för mig.
I övrigt, vad beträffar Lede, undrar om det finns någon systematik i hur vingårdarna fått namn och var de hamnat? Känns ju som att Sympathy for the devil och Losing my religion borde vara grannar. Dark side of the moon och Ziggy Stardust får dock sägas ha med varann att göra. Hoppas dessa rymdskepp inte krockar med alla volleybollar out there ...

Frankofilen sa...

Det finns säkert en intrikat systematik baserad på ren terroir och måncykler som går rätt över huvudet på bufflar som jag...

Men erkänn att det är kul att leka med tanken? Att någon gång i framtiden få gå runt bland de gamla rankorna på sin nyköpta sydfranska vingård och döpa lotterna. "Les Serres"? Bah, du skall heta "Living next door to Alice"...

Finare Vinare sa...

Grenachelotten kunde få heta "One Hundred Years". Men stockarna fick gärna ha lite mer livsgnista än Robert Smith i den låten...

Henrik sa...

Living next door to Alice - jag skrattar just nu så jag gråter.
Jag tror inte all biodynamik i världen hjälper mot en sådan dom.
Robert Smith är väl för övrigt en till som inte kan sjunga, men spela kan han.
Och jo, jag tycker ofta att det låter fantastiskt om Cure. Jag tror inte jag skulle kunna hålla mig från att döpa en lott till "Just like heaven".