söndag 23 november 2008

Folie des vins

Inspirerade av Folieklubben är vi några stycken som hastigt och lustigt beslutar oss för att försöka skingra novembermörkret genom att dra ihop en liknande tillställning. Receptet lyder nya och gamla bekantskaper, ett överflöd av god mat och ett gäng riktigt bra viner. Temat är flaskor man sett fram mot att öppna - en "precious bottle" helt enkelt. Efter lite diskussion beslutas att blindprova ett vin i taget i ordentliga kupor istället för i parallella provningsglas. T och Vinosapien sniffar snabbt igenom vinerna och gör en turordning. Det lyser i våra ögon som hos barn på julafton när man ser raden av flaskor, omsorgsfullt maskerade i monopolets blågröna påsar. Må varje vin skina på egna meriter!

Vin nr 1 har en sirlig, elegant - törs jag skriva feminin? - doft med rökiga inslag som drar åt såväl korv som tjära. Korvassociationerna fortsätter i en lite köttig ton. Frukten placerar sig åt det rödare spektrat med hallon, men känns samtidigt lite ålderstigen med en skvätt tomatpuré. Mitt i allting finns lite tobak och en del blommiga toner av violer och rosor. Munkänslan är slank, syrlig med fin intensitet och en lång, lite kryddig eftersmak som bärs fram av de höga syrorna. Fortfarande en del strävhet från fina tanniner. Att det är ett vin från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte är uppenbart, men varifrån? Jag snurrar iväg åt en elegant och blommig Côte-Rôtie innan någon påpekar den tydliga nagellackstonen. Och visst är syrorna italienska. Det här är såklart en Barolo.
Facit: 1996 Aldo Conterno Colonello. Jättegod, men kanske inte riktigt på den nivå man förväntar sig av Aldo Conterno?

Vin nr 2 är mörkare i glasen. Doften är större och intensivare än föregående vin, och bjuder på mörkare frukt med vinbär och körsbär. Även här hittar jag lite rökiga inslag av korv och medwurst, och fina mognadstoner av läder och tobak även om helheten inte känns sådär jättegammal. Mycket liv kvar i det här vinet. Smaken bjuder på slank munkänsla med härlig koncentration tillsammans med höga syror men varifrån är vinet? Jag känner mig vilsen, men A visar prov på fin slutledningsförmåga. Syrorna är väl avgjort italienska? Jo. Och avsaknandet av nagellack pekar väl snarare mot Toscana? Javisst. Och vad gäller ålder så drar vi väl till med sådär 1999-2001?
Facit: 1997 Conti Costanti Brunello di Montalcino. En producent jag aldrig hört talas om tidigare, men som beskrivs som traditionalist. Jag ser att Parker både delat ut 92 poäng och har ett drickfönster med start 2007. Amen, det här är härligt att dricka nu.

Vin nr 3 är brunrött/tegelfärgat i glasen. Stor, fullständigt vidöppen, rent av slampig doft av mosade jordgubbar, hallon och körsbär. Rena njutningen att sniffa på. Det finns också lite örtig tobak och en gnutta nagellack. Någon hittade björnklister. Smaken har en otrolig intensitet med härlig längd där tanninerna är riktigt sammetslikt finmaskiga. Oj, oj så gott! Det här är ren hedonism, det stönas av vällust både här och där runt bordet. Vad kan det vara? Syrorna har inte riktigt den där italienska skärpan - är det månne en rödfruktig grenache från någon topproducent i södra Rhônedalen? Barolo från en varmare årgång kom förstås också upp, liksom Toscana (tidigare viner har ju haft ett visst tema om man säger så). Till och med Spanien fanns med i ekvationen innan påsen drogs av:
Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Oj, vilken överraskning. Det här lever med råge upp till producentens rykte, snacka om over achiever. Den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat, och säkert på sin absoluta topp ikväll. Kul också att vinet till och med lurade Anders som tagit det med sig - här hade det verkligen hänt saker med lite luftning.

Vin nr 4 fick mig att skriva Toscana i blocket redan efter en kort sniff. Rubinrött med tydliga surkörsbär, tobak, läder och en liten stallighet. Tydligaste fatprägeln hittills, men bra integrerat. Syrorna bekräftar det italienska ursprunget, och det här är ännu en Brunello från det omtalade 1997:
Facit: 1997 Castello Banfi Riserva Poggio All'Oro. Det här sägs vara en av de mest internationellt stajlade producenterna i appellationen, med både barriques och en direkt inriktning mot den amerikanska marknaden. Jag vet inte vad det säger om mina smaklökar att jag tycker det här är urtypiskt Toscana - för mycket Fonterutoli kanske? Gott var det hur som helst, men kanske lite otacksamt att komma efter Il Favot. Jag sippar på sista skvätten i flaskan i skrivande stund - vinet har hållit ihop ganska bra över natten, men tappat lite av sin fräschhet och en anings oxiderad ton har insmugit sig. Den lätta stalligheten finns kvar, liksom en ganska oemotståndlig tryffelton jag inte alls hittade igår. Framför allt mitten har säckat ihop en aning och känns lite jolmig även om det fortfarande är väldigt gott.

En sniff av vin nr 5 räcker för att inse att vi inte är i Kansas längre. Doften inbjuder genast till diskussioner. Den är tung, hemlig och lite hotfull med mängder av funk. Lite som ett gammalt ruggigt kråkslott på landet med tunga sammetsgardiner för fönstren. Herregud, vad är det här egentligen? Vi plockar upp aromer av väl mogen ost, köttsoppa tycker någon och vid en ny påtitt av den överblivna slatten på nattkröken får jag klockrena associationer till nudlar med biffsmak och glutamat och allt. Lägg sedan till lite allmän merde. Här verkar vinmakaren ha klivit ned i karet naken för lite skön pigeage direkt efter ett besök på utedasset. Frukten är mörk, med söta inslag av bränt socker, och känns väldigt långt gången i sin mognad. Det kommer därför nästan som en chock när man väl smakar - här finns en struktur som snarare talar om relativ ungdom. Det är ordentligt tryck i smaken med en eftersläckning av något uttorkande tanniner. Rustikt, personligt och fullständigt omöjligt att gissa. Jag har inga som helst referenser till något liknande. Helheten känns ändå sydländsk - och vi får lite hjälp på traven av Vinosapien som berättar att det är ett endruvsvin från södra Frankrike. Aha, med tanke på all funk föreslås då mourvèdre, kanske en Bandol? Nej visst nej, de innehåller ju inte 100% av den druvan... Anders ser ljuset - kan inte grenache tänkas anta den här karaktären? Bingo.
Facit: Soulà Le Carot des Mailloles VdT Lot 04-02. En biodynamisk Grenache från Rousillon med sjukt lågt skördeuttag. Eftersom det rör sig om ett Vin de Table är det lot-numret som anger årgången: 2004. Vad skall man säga? Spännande upplevelse, men för egen del sorterar jag nog in vinet under kategorin intressant snarare än gott...

Vin nr 6 tar oss tillbaka till lite mer välbekanta fotspår. En homogen avrundad doft bjuder på en hel del ceder och nötiga toner. Valnötter var min första tanke, men pinjenötter är kanske mer klockrent. Påminner en del om vin nummer 4, men känns mer rödfruktig och med mindre uppenbar fatprägel. Mina noteringar inskränker sig till någon rad här - jag hade fullt upp med att fördela uppmärksamheten mellan den sanslöst svampstinna risotto som uppenbarat sig på tallriken och en diskussion om malariaprofylax, så jag missade tåget lite när flaskan avmaskerades.
Facit: 1997 Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento. Oj så roligt att få smaka tre Brunelli från 1997 på en och samma kväll. Det här känns mer traditionellt än Banfi, och nog ett snäpp vassare. Flaskan tog slut i ett nafs.

Vin nr 7 ser yngre ut än föregående viner - rödblått och skinande. Även doften är ganska primär och lite saftlik med mosade hallon och vinbär. En del örter och några violer kompletterar helheten, men mycket handlar om den fina rena frukten som återfinns fullt ut i den slanka smaken. En del tanniner biter ifrån. Även här hade jag fokus på mat och bordsgrannar snarare än på ordentliga noteringar, men i glasen finns en portugis:
Facit: 2003 Luis Pato Vinha Pan. Druvan är baga - en helt ny upplevelse för mig. Vinosapien beskriver profilen som en korsning mellan pinot noir, grenache och nebbiolo, och det är bara att hålla med. Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men det är roligt att bli så här positivt överraskad. Det här vinet känns utmärkt att dricka ungt på frukten - jag inbillar mig att det kommer att genomgå maturation snarare än transformation, men vem vet? Tydligen är de kanske ännu bättre nollfemmorna på väg till BS.

Den ungdomliga färgen återfinns även hos vin nr 8 som är tätt blårött. Här hittar vi en ack så välbekant doft av lätt paprikatingerade svarta vinbär tillsammans med lite stall, salmiak, lakrits och kaffefat. Jag inbillar mig en liten blomton bakom allt det andra som kanske skulle kunna signalera Margaux, men jag vet ju vad vi har i glasen - det här måste vara mitt vin. Smaken är förvånansvärt tillgänglig och vänlig redan nu där årgången skiner igenom i en en tät fruktighet av utmärkt intensitet och längd som avslutas med mogna riktigt finkalibriga tanniner och lite saltlakrits.
I love it - och visst är det 2005 Château Lascombes. Tanken var att alla andra säkert skulle ta med sig mogna åldringar så det kunde vara kul med lite ungdom. Jag har dessutom knappt smakat någon nollfemma från Bordeaux hittills. Vinet kom nyligen på en uppseendeväckande andraplats när GJE för andra gången i år smakade hundratals nollfemmor. Att den slår samtliga 1er Cru i blindprovning i detta skede säger väl kanske mest något om tidig tillgänglighet. Möjligen är det mikrooxygenisering som spelar in, men säga vad man vill om Michel Rolland - någon syltig överextraherad ekbomb tycker jag inte man kan beskylla det här vinet för. Det fanns röster på Nya Zeeländsk pinot noir runt bordet... Det blir spännande att se vad Andreas Larsson tyckte, jag gissar att det kommer en artikel i nästa Livets Goda om GJEs provning.

Minnet av Lascombes bleknar dock snabbt när vin nr 9 kommer i glasen. Redan efter en första sipp känner jag hur mina otrogna sinnen slänger alla kvällens tidigare upplevelser åt sidan bara för att vältra sig i denna upplevelse. Doften är alldeles ljuvlig med massor av ren, mogen mörkfrukt av plommon, cassis och björnbär tillsammans med lite stjälkig tobakskänsla, en snygg integrerad rostad fatkaraktär och en jordighet jag mest brukar hitta i Bordeaux ; som hos ett trädgårdsland efter ett somrigt duggregn. Doften är inte väldigt komplex, men har en renhet och intensitet som är väldigt tilltalande. Kan det här vara ett hyfsat ungt och modernt vin från högra stranden av allra bästa snitt? Vi smakar och klockorna stannar. Vilken volym, det är brett, stort och fylligt men samtidigt så lätt, helt utan ansträngning. Viktlös tyngd, på min ära. Attacken är snabb, rent av maffig med en känsla av ren lyx. Man sväljer och eftersmaken bara ringer kvar. Eller den gör mer än så, för den skakar till igen, växer i styrka och när man tror att det är slut, att nu kan det väl inte finnas mer så kommer en våg till. Tänk er en Michael Phelps som skjuter ifrån med benen i en vändning och sedan bara fortsätter under vattnet. Vilken åktur, sinnesutvidgande! Oj, jävlar. Eller förlåt - oh, Madonna! För det här är en italienare man bara läst om:
Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. 100% merlot och jag skall aldrig mer ifrågasätta varför toscanarna envisas med att välja denna druva till sin mest prestigefyllda viner. Det här är bland det godaste jag någonsin druckit, och en regnig nolltvåa till på köpet! Vinet utlöser en diskussion om strategi när det gäller inköp, och sansade, genomtänkta principer flyger all världens väg. Vad är väl möjligheten att kunna följa ett vin under alla dess faser mot att kunna dricka sånt här - skall man inte satsa på enstaka riktigt lyxiga dyrgripar istället? Det känns som om sista ordet inte är sagt, men tusen tack för den här upplevelsen, och de andra.

Vi smakade också ett väldigt gott dessertvin på Petit Manseng och ett vitt vin från Barral (som var ehhh... intressant ;-)) men då var anteckningsblocket undanstoppat. Tack allihop!

PS. Flinkare fingrar än mina har redan sammanfattat kvällen på sedvanligt föredömligt sätt här och här.

16 kommentarer:

Magnus sa...

Underbar läsning! Så här kul ska det vara att läsa om vin. (Och det gäller denna gång för alla möjliga bloggar, detta är det tredje stället jag läser om denna hedonistmiddag, som redan har hunnit bli legendarisk verkar det som :)

Denna doftnotis ska dock ha en alldeles egen eloge:

"Den är tung, hemlig och lite hotfull med mängder av funk. Lite som ett gammalt ruggigt kråkslott på landet med tunga sammetsgardiner för fönstren. Herregud, vad är det här egentligen? Vi plockar upp aromer av väl mogen ost, köttsoppa tycker någon och vid en ny påtitt av den överblivna slatten på nattkröken får jag klockrena associationer till nudlar med biffsmak och glutamat och allt. Lägg sedan till lite allmän merde. Här har vinmakaren naken klivit ned i karet för lite skön pigeage direkt efter ett besök på utedasset."

Rena Edgar Allan Poe! Jag får doftminnen av ett visst Potel-vin i näsan, fast det här låter som funk av högre klass.

Och Tua Rita Redigaffi: det verkar som om det finns sanning i tumregeln "Vid goda årgångar: köp från billigare producenter; Vid usla år: köp från de bästa."

Tack också för bilden av en vinbloggarormgrop som stönar i takt till Conternos Il Favot :-)

Finare Vinare sa...

Underbar läsning, Franko! Den där bilden på Jean-Michel Deiss när han skakar rumpa i jäskaret, har du koll på var man finner den nånstans? Hittar den inte (men däremot en bild på den förtjusande Marie Helène Cristofaro, Deiss oenolog som tog hand om oss på Grand)...

http://www.wineanorak.com/deiss.htm

Henrik sa...

Jag har haft det fantastiskt i London, men att ha missat det har ...
Sarskilt nar jag sitter i London och forsoker fa reda pa nar planet hem kommer att ga.
Jag far atminstone vara med by proxy - och slipper fundera over vad jag haft med mig och hur det gjort ifran sig.
Hoppas pa fler tag.

MMM sa...

Helt underbar läsning! Reddigaffi får man ju knappt ens se på film annars - jag har hovrat över de där Giusti di Notri som står på bolaget för dryga 400:-. Det känns än mer angeläget att slå till.

Jag känner igen diskussionen om dyrgripar kontra "en låda Bouscassé i 10 år". Speciellt när man inte dricker så mycket vin som man en gång gjorde (före två barn). Man tappar lite sugen på de där 70 kr fynden. Å andra sidan är det lätt att fördyra sin smak till den gräns att inget annat än 1:er Cru fungerar som intressehöjare.

Mina Vinare sa...

Hej Frankofilen!

Så elegant det blev på franska!

Har inte hunnit läsa alla versioner så nog ännu (men ska) så kanske finns svaret på min fråga redan i texten någonstans. Hursomhelst, var det slumpen som gjorde att det blev så mycket Italienare och just 1997or eller hade ni styr på det i förhand?

Ska med nöje läsa resten senare ikväll.

Hej så länge!

Frankofilen sa...

Magnus - Potels 2005 MSD är ingen dum liknelse. Ur minnet finns delvis samma tunga funkiga doft. Mera ormgropar åt folket!

F&V - jag har letat mig fördärvad efter den där bilden tidigare men inte hittat den på nätet. Den fanns i Decanters decembernummer 2006 om jag minns rätt, sidan 55 ;-) Tyvärr köpte jag inte tidningen.

Henrik - det är klart att det går fler tåg. Hittade du något kul i London?

MMM - jag har bara smakat 2000 Giusto di Notri men skyggat lite för nolltvåan med hänvisning till årgången, trots att JW flera gånger påpekat att den är riktigt bra. Nu undrar man ju hur bra de egentligen lyckades över hela linjen det året...
Din fundering om avtrubbade smaklökar som bara går igång på 1er Cru Classé var vi också inne på. Det får väl bli Gredos ett tag nu så att man inte blir blasé...

Vintresserad sa...

Wow till er allihop! En riktig röjar? (höjdar? rövar? rackar?... hittar inget bra och ännu-ej-använt ord) för att beskriva den osannolika övningen. Jättekul läsning och svårartat beroendeframkallande. Keep 'em coming.

Henrik sa...

Jag glömde ett par saker från min London-lina.
1) il Favot låter oerhört spännande. 2000 verkar ha varit ett guldår för de yngre stockarna. Jag drack i höstas i USA en Langhe Mon Pra från Conterno Fantino, en blandning på 45% nebbiolo, 45% barbera och 10% cab sauv. Min svägerska ville inte dricka italiensk igen efter att ha druckit en brunello 98 kvällen innan som hade åtminstone fem år kvar till milt nedslipade tanniner. Hon föll ändå handlöst för Conterno Fantinos magi - den var helt grym. Favot är väl 100% nebbiolo, men ändå.
2) Redigaffi, uj, uj, uj - vill dricka, vill dricka, vill dricka och givetvis även dofta.
3) Jag drack för ett och ett halvt år sedan Castelgicondos standard-97:a, Ripe al Conventos lillebror. 96p hos Suckling. Med den i saligt minne hade jag inte nekat mig hes att få smaka storebror …
4) Lascombes låter väldigt kul. Man kan tycka vad man vill om Rollands häxerier, but if it walks like a good wine etc.
5) Grenachen från Roussillon, herregud, 10-15 hl per hektar. Vinbönder ÄR som tur är helt galna.
Och att jag nu inte i detalj säger något om alla viner är verkligen inte avsett som någonting annat än ett tecken på fatigue.
Och nej, jag hittade inget kul i London, mest för att jag totalt gjorde bort. Jag hade några timmar över sista dagen då jag hade jakt inplanerat, men då lyckades jag låsa väskan så den inte gick att få upp. Alltså ingenstans att frakte hem de tänkta godsakerna i så Londons vinbutiker förblev orädade. Men än är inte alla Jomsvikingar döda!

Henrik sa...

Ja, jag är ledsen att jag bara går på här, men jag måste. Suckling ger alltså Redigaffi 2002 91p. Ni verkar alla ha varit eniga om att er Redigaffi fick klockorna att stanna.
Det här med poäng, det är sannerligen inte helt enkelt, men i det här fallet är det ingen tvekan om vilka jag litar på.

Finare Vinare sa...

Vi snackade lite om poängen under söndagen och föreslog 95, Franko kunde även tänka sig 96... ingen tvekan om att det är världsklass i alla fall...

Frankofilen sa...

Nej visst är det intressant med poäng? Det var rätt mycket mer än ett poäng från 2006 Briccotondo om man säger så...

Vi var nog alla mer eller mindre imponerade av Redigaffin när vi smakade blint utan förutfattade meningar, utan att ha en aning om vad det var, eller vilken årgång det rörde sig om. Och teorin om något low cut dress syndrom - en massa ungdomlig frukt och ek som charmar efter en rad av andra mogna finstämda syrliga viner - kommer också på skam. Det var ju en purung Rollandstajlad modern nollfemma från Bordeaux som fick sin stjärt sparkad...

Vinosapien sa...

Härligt med en och annan redig käftsmäll.

Min påse är full av principer/förutfattade meningar.
Kombinationen Italien och Merlot är definitivt en sådan. Likaså Italien och 2002. Slå då ihop Italien, Merlot och 2002 förstår ni att ett sådant vin inte finns på min inköpslista.

Det är då det är helt underbart/förskräckligt med blindprovningar. Alla förutfattade meningar kan komma på skam. Precis vad som hände i lördags.

Sicket vin!!! Sicken frukt. Sicken fathantering. Sicken fantastisk personlighet. Sicken grym klass. Varenda liten beståndsdel bidrog till att helheten växte kopiöst.

Men att sätta poäng på upplevelsen, där går ändå gränsen;)

Mina Vinare sa...

Hej igen!

Nu har jag läst era noteringar och det var riktigt kul. Förstår att det verkar vara slumpen som gjorde att det blev sådan Italien dominans och flera 1997or. Vi kör våra provningar ungefär 8-10 gånger per år och märkligt sällan blir det dubbletter. Vad som däremot ofta händer är att någon osynlig kraft gör att flera personer råkar ta med vin från samma ursprung eller druva och ovanligt ofta hamnar de bredvid varandra (vi kör utan föregående doftprov och låter var och en bedöma sitt vins placering i startfältet). Det är ganska lustigt men kul när så händer – att just som ni få chansen att prova t.ex. flera Brunello viner på en och samma gång. Slumpen fungerar tydligen.

Kan inte låta bli att reflektera över Tua Rita’n. Vi semestrade i Toscana under början av juni månad 2002. Det var svinkallt och regnigt. Vi eldade i princip varje kväll i öppna spisen för att få lite värme till natten. Positivt var att det var mysigt att sitta inne på café och följa Sveriges öden i fotbolls VM. Hur resten av sommaren var vet jag inte men baserat på egna upplevelser förstår jag att 2002 inte är en bra årgång i Toscana.

Att då Redigaffi presterar så bra är ganska imponerande. Noterade att Daniel Thomases faktiskt gav vinet hela 94 poäng vilket får anses högt med tanke på förutsättningarna. En kul parantes är Parker’s 100 poäng för samma vin i årgång 2000. Tror att det bara är denna och 1985 Sassicaia som ”officiellt” klarat den prestationen (finns kanske fler omprovade i Hedonist’s Gazette som senare blivit uppgraderade). Det är nog inte bara ”mumbo jumbo” den gode amerikanen sysslar med.

Ett tipps på Merlot från Toscana är Petrolo’s Galatrona som är ett häftigt vin. Kanske inte Redigaffi nivå men prova gärna om du inte gjort det tidigare.

Banfi’n är ett märkligt vin. Har provat 1997an två gånger för några år sedan och närmare stall och dynga än då har jag sällan upplevt. Vi besökte dem under vistelsen i Toscana och det var även det en udda upplevelse. Speciellt som vi kom direkt från ett besök hos Biondi Santi. Snacka om olika världar.

Ha det gott!

Finare Vinare sa...

Det var nog inte rena slumpen ändå, i och med att vi dels puttade in tre italienare i matchen och dessutom hade en plan med att tussa ihop två brunelli som är varandras direkta konkurrenter...

Intressant med Bob Parkers och Neal Martins noteringar av 2005 Lascombes, vi tycker att sanningen (och betyget) hamnar precis mitt emellan. Det känns fortfarande inte riktigt som 2ême cru-klass men ett proffsigt och välgjort vin är det i alla fall.

Mina Vinare sa...

Hej FV!

Okej, förstår nu att varje deltagare hade mer än ett vin med sig och då är det klart att man kan styra över slumpen. Smart tänkt!

Lascombes kan jag inte uttala mig om annat än att jag även besökt dem på plats. Det var 14 år sedan och tänk att jag släpade hem 2 flaskor av årgång 1976 bara för jag tyckte det var kul med så gammalt vin. Inte en 86a, 88a eller 90a köpte jag som då erbjöds till rena fyndpriser (tror det var kring 150/200kr). Så kan det gå! Fast klart tittar man på Parkers betyg på dessa årgångar så gjorde jag säkert rätt – eller?

/ MV

superstrike sa...

Vin nr 9, 2002 Tua Rita Redigaffi, reas nu på SB för det ringa priset 1266 mot tidigare 1582 svenska riksdaler. Finns minst två dussin på regeringsgatan och en handfull i Nordstan.