söndag 11 maj 2008

Söndagmiddag


Vi avnjuter en lång lat söndagmiddag hemma hos Finare Vinare. Underbart att komma till ett dukat bord! Vi hade bestämt att ta med varsin flaska rött att servera blint till maten, vilket gav mig lite att fundera på. Man vill ju helst bjuda på något gott de inte druckit förut. Valet föll slutligen på en flaska 2001 Flaccianello som jag gått och sneglat på ett tag. För säkerhets skull korkade vi upp redan till lunch, kollade att vinet inte var defekt, och avlägsnade den rikliga fällningen.

Men först avnjöt vi en apéritif och lite charkuterier på balkongen medan barnen bekantade sig med varandra. Jag tog inga noteringar, men 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese var riktigt fin med härliga petroleumtoner, fräscha höga syror, äpplen, citrus och lite honung. Helt drickfärdig och en lysande humörhöjare, precis så bra som man hade hoppats. Det här måste vi nog köpa ännu fler flaskor av.

Därefter bjöds vi på ett glas 2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo från en flaska som varit öppen ett dygn. Fin brunröd färg. Doften bjöd på tydlig tomatpuré, örter, lite balsamico; ja faktiskt hela tomatsåsen. Det fanns också en lite ton av nagellack/aceton som jag tycker är så vanlig i vinerna från Piemonte, samt en trevlig blommighet som drog åt viol. Fatbehandlingen kändes ovanligt finkänslig för att vara La Spinetta, med lättrostad snarare än mörkrostad ek med lite pralintoner och mjölkchoklad. Snygg, slank, fruktig munkänsla med sammetsträva finmaskiga tanniner. Det här känns fint att dricka nu. Tack för det smakprovet, och grattis alla ni som fick tag på några flaskor.

Därefter vidtog blindprovning av vinerna både i ensamt majestät och till en makalös rödvinsbräserad lammbog med tabbouleh.
Vin nr 1 hade en blåröd färg som börjat dra sig åt brunt. Stor härlig doft med körsbär, korinter, solvarma stenar/mineraler och kryddor man associerar till brödbakning. En liten trevlig stallighet. Efter hand dök en del örter och lite mint upp. Smaken var turbodriven och maffig men med ursnygg balans av riktigt höga syror. Rejält med mogna tanniner och en jättelång eftersmak.
Gissning: Jag visste ju vad det var, så låt mig bara säga att jag verkligen gillade det här. Ett av de godaste sangiovesebaserade viner vi har smakat. Helt ok att dricka nu, och bådar gott inför både framtid och nollfyror. S imponerade stort genom att ta några sniffar och utbrista: "korinter...lite julmust...italienska syror..Toscana?". Man skall lita på sina första intryck, övriga gissningar när jag höll er på halster glömmer vi. Facit: 2001 Fontodi Flaccianello della Pievi.

Vin nr 2 innebar att det var vår tur att leka blindbock. Färgen var ursnyggt brunröd och transparent vilket fick mig direkt att associera till nebbiolo. Även doften med blommighet/violer, körsbär, örter och fint infattad pralintonad ek höll mig kvar i Piemonte. F&V uppvisade pokeransikten och sa bara fortsätt... En lite rökig tjärighet som man lätt missade i början pockade dock på uppmärksamhet och växte för varje sniff och blev mer och mer dominant. Hmm, kanske väl mycket för en Barolo. Örtigheten vecklade ut sig även den och antog former av klara tallbarr/pinjebarr - klockrent norra Rhône. En lite dammig jordkaraktär mötte upp tillsammans med läder. Riktigt slank munkänsla med fin koncentration, syrlig. Gissning: Mycket elegant och finessrikt vin med i det närmaste burgundisk karaktär. Utifrån slankheten och blommigheten (och med bara lite hjälp) tror jag vi landade i en slutlig gissning på bättre Côte-Rôtie från strax före millenieskiftet när vi slutligen släppt Piemonte. Facit: 1998 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle. Wow, tack för den! Vårt första smakprov av detta omskrivna vin. K som inte är överdrivet förtjust i ung druvtypisk syrah tyckte det var riktigt läckert. Så långt från sinnebilden av ett Parkervin man kan komma.

Vin nr 3 kom fram till osten, fråga mig inte vem som drack upp de tidigare flaskorna (ok då, det var jag) men plötsligt var de slut. Rejält med fällning som tillsammans med ett litet brunstick skvallrade om viss ålder. Vinös, avrundad ganska homogen doft där det inte var helt lätt att plocka ut enskilda komponenter. Grillat kött var bland det första jag skrev, tillsammans med tjära och lite jord. Frukten kändes mörkare än i föregående vin, med lite plommon. Lite parfymerade inslag och kryddighet. Munkänslan var lite varmare, rundare än föregående vin men absolut inte eldig. Mjukt med ej märkbara tanniner, lite syror som gav struktur. Gissning: Och här snurrade jag iväg helt. Lite svårt att få grepp om tycker jag. Att det kom från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte var väl rätt så klart men sedan var det svårt att riktigt precisera. Bourgogne föll dock bort utifrån den mörkfruktiga känslan. När jag läser mina noteringar låter det som en ganska typisk Syrah men så uppfattade jag det inte när vi hade det i glasen. Gissningen blev lite diffust: norra Rhône....eller Piemonte...vänta, Languedoc...eller norra Rhône...eller nebbiolo. F&V var vänliga nog att avsluta mitt lidande och hala fram flaskan. Facit: 1999 Cave de Tain Hermitage. Jaha, där ser man. Gott, men inte så man springer ut och handlar på studs kanske. Men det var väldigt roligt att få smaka två mogna nordrhônare. Karaktären blir verkligen helt annorlunda än hos de unga flaskor vi oftast dricker i brist på äldre exemplar.

En lång och underbart trevlig söndagmiddag med tid för såväl prat, mat och vin som lasersvärdskrig och trapetskonster. Hela familjen är supernöjd och kommer att somna gott. Tusen tack! Nästa gång bjuder vi.

9 kommentarer:

finare & vinare sa...

Kul att läsa! På associationerna verkar det som att vi alla längtade inte så lite till piemonte ... så det området får vi nog sikta in oss på nästa gång...

Frankofilen sa...

hmmm säger du sådär för att kunna hala fram en 2001 Sarget utan att vi fattar misstankar...?
Visst var det lätt att suggerera fram piemontekarakteristika igår. Var det inte färg, så var det parfymerad karaktär eller syror som lurade en. Lägg därtill några småparanoida förutfattade meningar om vad som kunde tänkas vara i karaffen. Blindprovning är jäkligt kul, men inte så enkelt alltid.

anders wennerstrand sa...

Det blir ju så där... Man ägnar all möda åt att försöka lista ut på vilket sätt den jäveln försöker lura en, och knappt någon åt näsa och mun. Man kan verkligen hamna var som helst på det viset, så du verkar ju ändå ha behållit skorna på med bravur.

Hur som helst låter det oerhört trevligt, och med både Flaccianello, La Spinetta och La Chapelle to boot. Jag hinner knappt med något vindrickande nu och kunde knappt vara mer avundsjuk...

raul indigo sa...

Finns Flaccianello att få tag på i Sverige? I så fall: vet någon vem som importerar den?

Frankofilen sa...

Jag har aldrig sett den i Sverige tyvärr - alla min flaskor är köpta i Italien.

finare & vinare sa...

Otto Suenson har en svensk förgrening i Malmö. Man bör kunna privatimportera vinet därifrån via SB. Kontakta sverigekontoret och hör vilka priser och villkor som gäller...

Frankofilen sa...

Snyggt kompletterande svar, F&V - men får man fråga hur i hela friden ni hittade hit? En fråga ställd två månader efter posten och vips så är ni där efter någon timme? För jag gissar att ni inte läser HELA min blogg varje dag ;-)

finare & vinare sa...

Inte HELA kanske, även om det är kul att läsa gamla favvon då och då... Brukar inte du prenumerera på uppföljningskommentarer? Det kommer ett mail när något händer i tråden...

Annars är det ju hopplöst att hålla igång diskussionen kring ett äldre inlägg!

Frankofilen sa...

Aha, den funktionen har jag missat. Jag som brukar läsa hela er blogg...varje dag... tar några timmar nuförtiden... ;-)