torsdag 1 maj 2008

2004 La Spinetta Cà di Pian


I morgondagens släpp kommer en knippe Spinetta-viner. Spara några åt mig är ni snälla, jag kommer att befinna mig mitt i ronden när portarna på Regeringsgatan öppnar. Det får bli lite vrakplundring framåt kvällen, om något finns kvar. Vi dricker en nollfyra istället. Det var en intressant diskussion nyligen kring hur snabbt luften egentligen pyser ur dessa moderna fruktpumpade uppblåsbara Barberor. Har det verkligen hänt något sedan sist?

Jo, kanske något. Och i sådant fall nog till det bättre. Doften är fortfarande mörk och tät men känns lite mer homogen. Jag hittade ingen ansjovissälta den här gången, däremot lite stickig doft av lösningsmedel och som väntat massor av mörk frukt med körsbär och hallon sammanlödda med mängder av mörkrostade ektoner: kaffe, kakao, mörk choklad, vanilj och lite kola. I bakgrunden döljer sig lite blommighet och några örtkvistar som flyttar fram positionerna allt eftersom. Smaken med sur, kärnig körsbärsfrukt är riktigt chokladbitter med hyfsat hög syra och väldigt lite tanniner. Känns lite mindre spretig även om faten fortfarande är väldigt dominanta. Och precis som förra gången är det framförallt här jag har mina invändningar - det blir lite för mycket bitter, chokladig mörkrostad ek på bekostnad av fräschör och drickvänlighet. Fatbehandlingen är säkert svindyr, men inte speciellt snygg utan snarare rätt så klumpfotad med extra allt. Icke desto mindre är det absolut gott, tillfredsställande och häftigt på samma sätt som en amerikansk popcornfilm kan vara. Jag gillar't, men är glad att inte allt från Piemonte är stöpt i samma form. K tyckte även denna gång vinet var lysande gott.

4 kommentarer:

esping sa...

Frankofilen ! När jag läser detta får jag intrycket av att vinmakaren ifråga ansträngt sig av bara sjutton men på något sätt så verkar han ta en väldigt omständig väg för att komma fram till en atypisk men inte anmärkningsvärt bra barbera.

Frankofilen sa...

Nja, ber om ursäkt om mitt inlägg är ovanligt luddigt. Det här är kvalitet, inget snack om det, och nog har man ansträngt sig alltid. Giorgio Rivetti vill förstås att det skall smaka precis så här, sedan är det upp till en själv vad man tycker om stilen. För min del kan jag inte låta bli att fundera på vilket vin det hade blivit om man hade låtit vingården tala lite högre och tonat ned eken... Men gott är det absolut, och jag köper gärna igen i kommande årgångar.

esping sa...

Ditt inlägg är inte luddigt utan skrivet med sedvanlig stringens Det handlar nog mer om hur jag med mina fördomar mot alltför modernistiska piemontesiska producenter läste in mer än vad som stod texten. Jag vill att det ska märkas att min nebbiolo, dolcetto och barbera kommer från Piemonte precis som jag vill att soulen jag lyssnar på är analogt inspelad av riktiga människor som spelar på riktiga instrument. Jag har inte smakar Rivettis viner mer än vid ett par tillfällen och blev möjligtvis imponerad men inte nöjd.

Mikael sa...

Sammanfattar intrycket av 2003:an och får en liknande upplevelse. Den har lite väl mycket fatbehandling, på bekostnad av frukten. I eftersmaken framkommer körsbärspralin gjord på 86 procentig choklad. Syran i 03:an är lite väl låg - som du vet ingen bra årgång rent genrerellt. Jag tror dock att 2004:an är bättre.