Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 -1a

Ett recept på en trevlig vardagskväll i all enkelhet: bjud över en gammal kompis på hämtpizza, lite allmänt skitsnack och några glas vin. JW erbjuder sig generöst att ta med pizzavinet. Vi funderade på någon trevlig all-round box, men det är ju faktiskt roligare med riktigt flaskvin så den här amerikanaren fick duga...

Ok, jag skall sluta. Pizza och det här vinet en onsdagkväll är förstås så löjligt dekadent och hedonistiskt att man nästan förväntar sig att den nationella insatsstyrkan skall komma inflygandes genom fönstren i ett moln av tårgas. Att säga att våra förväntningar är höga kan vara årets underdrift. Vi har aldrig smakat någon SQN, men har läst så mycket positivt om Manfred Krankls garageviner att studieårens tegelstenar till kurslitteratur nästan bleknar i jämförelse. Vilken succé han har gjort! Och så är det förstås det där med poängen. Man kan säga vad man vill om både dem och Uncle Bobs smaklökar, men den här gången sitter James Suckling i samma kupé när han på sin blogg delar ut full pott och talar om "the essence of Syrah". Det perfekta vinet. Tusan vet om jag ens tror att något sådant existerar men visst finns det något kittlande med den där hundringen?

Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 är gjort på 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier. Lång tid i mestadels franska fat, någonstans mellan 21 och 42 månader vad jag förstår. Utifrån rapporter på nätet beslutar vi oss för att korka upp i god tid redan på eftermiddagen. En första sniff och - puh - inga tecken på korkskada. Djup, mörk granatfärg med en tät kärna. Insidan av glaset blir alldeles rödfärgad när man snurrar. Vi närmar oss mynningen med spända leenden... Doften är stor, nästan smärtsamt intensiv där man efter några sniffar måste vila näsan. Helhetsintrycket känns fullständigt öppet och tillgängligt men ändå svalt utan stickiga alkoholångor. En komplex sammansättning av mörka bär med björnbär, svarta vinbär, körsbär, blåbär och hallon sprider ut sig över matbordet. Visst drar det hela åt det syltiga hållet, men det här är god sylt och god skit helt enkelt. Lakrits så klart, och en rejäl fatprägel som dock känns fullständigt integrerad i helheten och absolut inte för mycket. JW hittar lite köttiga toner som jag missar, däremot är vi överens om en komplex kryddighet med kanel. Snygg örtighet med inslag av tobak. Hmm, finns inte lite mossa och sous-bois också, åtminstone i det tomma glaset? Vi sniffar vidare och hittar fina blommiga toner som drar åt viol och parfym, definitivt inslag av spearmint och tuggummi. Vilket drag! Och vips så börjar vi surra om rock'n'roll, flanellskjortor och vampiga kalifornska blondiner med både tuggummi och parfym och vi måste höja volymen på J Mascis knarriga gitarrorgier på stereon. Patetiska män i begynnande medelålder, indeed...

Vi smakar och munnen fylls, verkligen fylls ända ut i minsta smaklök av vinet. Samtidigt är munkänslan ganska elegant med både fina läskande syror och en frukt som jag snarast skulle vilja karakterisera som sval. Här finns inget slappt, eldigt eller överextraherat, bara maffig mörkfrukt som visar klass. Eken ger ett lite krämigt intryck men känns precis som i doften välintegrerad och absolut inte för mycket. Och alla 15,3% alkohol är som bortrollade. Puts väck, bara. Det finns en liten välgörande tanninsträvhet, men sammantaget är intrycket silkigt. Eftersmaken är vansinnigt lång och fullproppad med småsalt mineralkaraktär. Smackande gott!

Wow, vilken härlig upplevelse. Tusen tack för den, JW! Fantastiskt gott. Vi kan förstås inte låta bli att diskutera huruvida det här är ett perfekt vin eller inte, och det är vi överens om att det inte är. Kan något vin egentligen vara det? Men det är absolut så att jag måste hala fram bland de högsta betyg jag någonsin delat ut, och då hamnar vi någonstans kring 95-strecket. Frågan är hur det blir med lagring - trots en rätt komplex doft och tillgänglighet känns det ganska primärt. Det vore underbart att smaka igen om några år, samtidigt som jag har full förståelse för Sucklings avrundning: " I don’t see any use in aging this wine... it’s just so amazing now."

PS. Läs också vad Nettare e Gioia tyckte, där dricks det SQN i parti och minut minsann. Oh, och Vintresserad. Och Winepunk. Halva vinbloggosfären var visst på den där Divine-provningen.

PPS. Vi smakade också på nysläppta 2004 Haut-Plantey, men det finns gränser för hur mycket man orkar blogga om. I kortversion en trevlig men inte uppseendeväckande Saint Emilion med fin typicitet och lite grispissig stallighet. Slank, läskande och tillgänglig. Absolut värd att köpa några flaskor av men så klart rejält i skuggan av kvällens huvudperson.