lördag 30 augusti 2008

Lördagmiddag


Vi har Finare Vinare på middag, en trevlig tillställning med både kräkningar och blodvite. Nåja, det är inte alltid så lätt att vara knappt fyra år och det gick ju bra till slut.

2004 Domaine William Fèvre Bougros var öppnad dryga tre timmar i förväg. Ljus, ljus gul färg. Kritig doft med massor av citrus, vita blommor och lite nässlor. Det finns ett lite gräddigt inslag jag tycker skvallrar om att vinet sannolikt sett en del ek, vilket snarast gör det bättre i min mun. Man kan göra bra chablis utan att vara ståltankstaliban. Smaken är en studie i finess med ren, strålande frukt. Fin koncentration och längd som avslutas med lite anis och härligt småsalt mineralitet som bräckt vatten. Samma gräddiga, nästan smöriga toner som i doften. Ungt, men inte ogästvänligt och fungerade lysande som salivframkallande apéritif. Skaldjur skulle nog inte heller göra ont till. Jag tror aldrig jag har blivit besviken på Domaine Fèvre. Kan inte monopolet byta hovleverantör från Brocard?

2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes var röd med svarta reflexer. Direkt efter uppkorkandet fanns en hel del animaliska inslag med stall och allmän funk som dock blåste bort en del. Till huvudrätten fick vi en mer allmänt vinös doft som jag själv inte tyckte var lätt att urspungsbestämma. Men nu var det ju F&V som provade blint. Vi enades om lite tomatpuré, järn, lakrits och läder. Själv skrev jag mynta ganska tidigt, och snart fanns ännu fler örter med bland annat oregano (kungsmynta!). Och efter hand gjorde funken storstilad come-back, denna gång mest i form av stallighet. Munkänslan var slank och relativt mjuk utan påtagliga tanniner, avslutet torrt med hyfsad längd. Långt från en typisk provningsvinnare, men väldigt tillfredsställande till maten. Frågan är om vinet inte till viss del fortfarande befinner sig i tunneln? Hade vi fler flaskor skulle jag inte tveka att vänta några år. Snygg insats av T som efter en yttepytte ledtråd gissade rätt på både producent, årgång och cuvée!

1998 Domaine Jamet Côte-Rôtie hade F&V med sig. Blint tyckte jag så här, read it and weep: Ganska lik färg jämfört med föregående vin, fast lite mer bruntingering i kanten. Öppen, tillgänglig doft med mörk frukt. Tydligt inslag av spearmint-tuggummi. Bättre shiraz från Nya Världen med lite ålder? Grön örtighet, parfymerad blommighet i största allmänhet men inte urtypiska rosor (ständigt denna misstänksamhet att de skall bjuda på Barolo). Tomatpuré, igen, och kanske lite körsbär och vildhallon. Rent, ingen funk. I munnen sval frukt av hög kvalitet utan alkoholkänsla (Nya Världen-spåret fick ge sig). Fin längd med mineralkaraktär och finmaskiga tanniner av lägre halt än vad som borde vara fallet i en Barolo (paranoid, moi?).

Jag vill minnas att orden Côte-Rôtie, Jamet och 1998 kom ur min mun innan vi fick se etiketten, men kanske inte i följd och det är väl synd att säga att jag spikade vinet. Men gott var det. Några kring bordet föredrog Cornasens oborstade funkighet, men för min del var Jamet en klass bättre utan tvekan.

2004 Sportoletti Villa Fidelia dracks som extranummer till osten. Bordeauxblandning från Umbrien som kommer med 94 poäng från Galloni och 86 från Suckling. Kul med viner som delar upp recensenterna. Efter några kastrulleringar fick vi en stor, varm doft med plommon, svarta vinbär och korinter. Rejäl fatprägel med massor av kaffe, mörk choklad och vanilj som smälter in fint i helheten. Vidare både kryddor och tobak, och i det tomma glaset lite stallighet. Bra tryck i munnen, sötfruktigt och lite eldigt även om etikettens femton procent känns hyfsat hållna i koppel, speciellt om inte temperaturen får springa iväg. Syrorna är knappast typiskt italienska, men inte frånvarande. Gott, och något jag gärna dricker igen, men skall man invända mot något är det kanske att vinet känns lite anonymt. Välgjort och modernt med bra tjong men kan kanske göras lika bra i t ex Chile eller Sydafrika. Jämför Giusto di Notri som hade en tydligare egen personlighet. För min egen kalibrering av smaklökarna gentemot proffsens hamnar jag närmare Galloni än Suckling denna gång, även om jag tycker båda är lite snett ute åt varsitt håll.

5 kommentarer:

anders wennerstrand sa...

Rolig läsning. Öppenhjärtig beskrivning av blinddrickande är nästan alltid underhållande! Spearminten i Jamet var verkligen elak, men vinet låter underbart. Och som du säger, kul med en ekad chablis som funkar; det är inte alla som klarar det.

Och ja, jag skrattade bra år den nästan brittiskt torra inledningen...

Henrik sa...

Tills du avslöjar det där med fyraåring låter det nästan som något ur Eddan - "men han kom sig raskt..."
Den där Fèvres chablis låter spännande, den vill vi åt.
Sportolettin har jag tittat på, men tänkt att 15% låtit lite väl, men lite norra Rhône slinker alltid ner.
Blindprovning är livsfarligt, fy för den vad man kan hamna i diket, så applåder åt er.
Själv körde jag häromveckan ner i såväl Barolos, Rhônes som nya världens diken innan min vän förbarmade sig och avslöjade att jag kunde komma upp från dikena och slå mig ner på högra stranden nu ...

Winepunker sa...

Intressant att ni noterar tonen av spearmint i Jamet '98. Ingen av årgångarna '94 till '97 har något annat än riktigt klassiska toner i urtypisk stil, alla är Côte-Rôtie med perfekt uttryck, faktiskt strålande viner.
'98 däremot är lite 'skum' i sin lite udda stil (udda för Côte-Rôtie vill säga). Senast jag provade Jamet '98 var jag inne på Victoria med försiktig gardering på något annat i regionen, Côte-Rôtie slog mig aldrig in riktigt.
Myntan/spearminten/eukalyptusen fintade upp mig på läktaren...

Frankofilen sa...

Winepunk - intressant om 98:an är lite udda i stilen. Jag har ingen stor erfarenhet av Jamet, men vi diskuterade också just Australien. Överlagd var det ont om animialiska inslag (även om F&V nosade upp några, och det var visst ännu tydligare när flaskan korkades upp), och det där baconfettet brukar jag ha svårt att finna generellt. Jag tyckte inte vinet skrek norra Rhône, men fruktkänslan var svalare än aussies brukar vara, och efter att ha släppt Barolo kändes det ändå som Rhônedalen låg närmast till hands. Och då upptäckte man en rätt typisk örtighet för regionen, och en blommighet som skvallrade om Côte-Rôtie när man väl hamnat rätt.

JW sa...

Jag håller med Anders, mycket rolig läsning. Kul att du bjuder på dina gissningar vid blindprovningen.
Vad gäller Villa Fidelia håller jag i stort med om din beskrivning men när jag jämför med Tua Ritas Giusto di Notri (2002) tycker jag att Villa Fidelia klarar sig riktigt bra. Inte minst med tanke på att Villa Fidelia är ca 200 kr billigare. Gott hur som helst och det skall bli intressant att följa vinet med tiden.