måndag 1 september 2008

2005 Farnese Colline Teramane


Har ni hört oljuden hos grannbloggarna? Tunga dunsar när en italiensk trotjänare efter annan rasar i backen i samband med årgångsbyte, ackompanjerat av det vinande ljudet av mungipor som åker ned. Det verkar inte spela någon roll om det står Ricasoli, Fontanafredda eller Pio Cesare på etiketten. Vi får kanske bidra med intryck av de vinerna vad det lider, men kan inte låta bli att redan nu leta nya kandidater till husets röda italienare. Kvällens vin kanske? Åtminstone överraskade det rejält i somras, och det känns dags för ett nytt smakprov i lugn och ro på hemmaplan.

Fast jag har full förståelse om Farnesen mest har lust att lämna arenan i ett abrahamianskt utbrott och skylla på konspirationer och riggade matcher. Motståndare är nämligen 2004 Barbaresco Basarin som hälls i parallella glas. Inte helt rättvist, så låt oss bara direkt konstatera att alla runt bordet tyckte den senare var avgjort godast. Precis lika bra ikväll som sist - lite kryddig och mintig med ljuvligt parfymerad rödfrukt och en härlig finess och balans. Och så något extra får mig att omedvetet spricka upp i ett stort leende när man sätter näsan i glaset. Härligt!

2005 Farnese Colline Teramane är betydligt mörkare i färgen, purpur med en lila kant. Glaset kläs ut av en tjock röd hinna när man snurrar. Doften är grovare, tätare och mer kompakt utan barbarescons fjäderlätta parfym och komplexitet. Här finns mörkare frukt som drar åt det syltiga hållet - björnbär, blåbär, svarta vinbär och körsbär. Precis som förra gången hittar jag en hel del rostade fattoner med kaffe, vanilj och ett glödande vedträ, och så lakrits och en finfin örtighet. Smaken är ganska maffig med mörkfrukt av modernt snitt. Kanske får kvällens jämförelse vinet att framstå som lite sötfruktigare än det i själva verket är, men det finns samtidigt ett fint grepp och en stramhet som sätter upp ett rejält skyddsräcke mot stupet som leder mot slapp syltighet. Syrorna är avgjort lägre än i Barbarescon, men de finns där och skänker en läskande känsla. Och om doften kändes lite anonym och strömlinjeformad finns desto mer av italienska kärniga körsbär i smaken som avrundas med en liten matvänlig bitterhet. Sammantaget blir det även denna gång absolut tummen upp och en klar rekommendation i sin prisklass.

5 kommentarer:

Björn sa...

Även jag sonderar terrängen efter ny "billig" husets italienare och jag blev nyfiken på Roagnas Dolcetto d'Alba som aviserades för släpp på SB till idag. Galloni ger 88p och Gabriel på Bristly rekommenderar den. Jag har inte provat ännu men ska, kanske bredvid din nya bekantskap.

MSVin sa...

Basarin måste jag prova inom kort. Jag provade Farnese 04 för någon dag sedan, i det nämaste lika bra som 05. 04 var lite slankare, jag gillar 05:ans burdusa frukt. Ja, med tanke på alla trotjänare som faller platt till marken, så har jag ett litet tips, Terreno Chianti Classico 2006! Jag skulle hemst gärna vilja få en second opinion om det vinet. Eller om det är bara jag som kört fast i "Chiantiträsket"!

Fredrik sa...

Håller med helt och hållet angående Farnesen, väldigt god och trevlig bekantskap. Har blivit lite husvin efter alla fina kommentarer. Passade bra till röd pesto-överbakad kyckling med hemgjord pasta. Pestons mustiga tomatsmak gifte sig perfekt med vinet.

MSVIN; Chiantinörd.. svar ja ;) Är en total vinamatör men om du håller i några kurser, säg till. Upskattade din Chiantiartikel. Terrenon var slutsåld på SB sist, verkar ha blivit rusning?

/Fredrik

Frankofilen sa...

MSVin, blir spännande att höra vad du tycker om Basarin. Terreno brukar inte höra till mina favoriter, men det var några år sedan vi smakade. Men jag tror både 2006 Fonterutoli och villa Caffagio står högre upp på önskelistan för närvarande...

konjären sa...

Hmmm... Vi provade vinet här hemma i veckan, och jag är inte så övertygad. Kommer nog inte ens att skrivaen egen post om det, men det är lite mycket annat just nu...

Mitt helhetsintryck var lite förvirrat; anslaget var modernt, fatigt, sötfruktigt med ett drag åt det syltiga - men fortare än man hann tänka "kokta plommon" så stramade det upp sig och blev mer körsbärskärvt. Det var inte dåligt, men inte helt i min stil. Slutet var bättre än början.