fredag 26 september 2008

2002 Jean-Marc Brocard Les Clos


Lubb, är det verkligen en matfisk? Viss skepsis infinner sig när vi packar upp veckans frigolitlåda från Årstiderna. Som vanligt finns svaret bara en googlesökning bort. Efter denna bloggpost - med välbekanta namn i kommentarstråden och allt - känns det svårt att tilllaga firren på något annat sätt än mjölpanerad och smörstekt.

2002 Brocard Les Clos är ljusgul och har kommit en bra bit på vägen mot mognad. Doften är aningen blyg men samtidigt komplex. Ungdomens gröna friska äpplighet har bytts ut mot gula äpplen som legat i i fruktskålen aningen för länge, tillsamman med lite tropiska frukter som mango och melon. Det finns dessutom ganska oemotståndliga drag av höstlig svampskog och som pricken över i en rejäl dos klockren tryffel. Läckert! I munnen handlar allt om finess och elegans, vinet är finlemmat och volymen ganska låg men med fin intensitet. Syrorna är citrusfiska och svårartat salivframkallande, och eftersmaken lång med skaplig mineralkaraktär och en liten jordig beska.

Det här är i särklass det godaste vi druckit från Brocard, vars viner jag oftast brukar uppfatta som korrekta men sällan särskilt spännande. Möjligen kan man kräva ännu mer av kombinationen lysande årgång och det kanske bästa läget i hela appellationen, men det är riktigt gott som det är och borde hänga med fint länge till, även om det som bekant alltid känns lite som rysk roulette att lagra vit Bourgogne nuförtiden. Glädjande nog finns det (ännu) inga rapporter om oxiderade Brocard-viner från 2000-talet.

PS. Hur var fisken då? Jo, en riktigt trevlig ny bekantskap. Fast och fin, med en lite trådig konsistens och en hel del associationer till krabbkött. Lubb äter vi gärna igen.

4 kommentarer:

Vinosapien sa...

Hallå

Skoj med lubb!!
Funkar ungefär som torsk och långa.
Jättegod om man får den i bit/kotlett. Sedan bara lite smält smör och pepparrot. Och en lagom elegant Bourgogne är ju minst lika viktig;)

Swedish sa...

Drack vinet för en 2-3 veckor sedan. Din beskrivning stämmer väl in med mina intryck dock så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om vinet. Det var räddslan för oxidation som fick mig att öppna. Dag 1 var vinet extremt blygt och finlemmat. Så tyst att jag misstänker en "tunnel-fas" och var klart besviken om jag ska vara ärlig. Dag 3 fanns det klart mer kraft, frukt och mineraler och det man förväntar sig av "Les Clos" utan att tappa det finlemmade. 2-4 år still hade nog inte varit fel... men lite väl anonymt var nog vinet ändå.

Frankofilen sa...

Vinosapien - smält smör och pepparrot låter underbart. Det får vi prova nästa gång.

Swedish - håller med, några år till är nog bara av godo.

konjären sa...

Jag har en känsla av att den finlemmade, eleganta stilen börjar kännas ovan för oss, och att den dessutom får svårare att hävda sig med alltmer komplexa maträtter med många och påträngande smaker. Mina senaste chabliser har påmint mig om detta.

Dessutom tror jag att vi inte i samma utsträckning luftar vita viner, vilket de med lagringspotential säkert har minst lika mycket att vinna på som sina röda kusiner.

Kul att Brocards Les Clos presterar hur som helst!