I senaste numret av Decanter gör Michael Broadbent ett utfall långt under sin värdighet när han avfärdar deltagarna i forumet på eBob som "a legion of know-alls and nobodies". Jag gissar att det finns ett och annat vinarsle som tycker likadant om den svenska vinbloggosfären. Själv kan jag inte sluta förundras över hur roligt det är att vara vinälskare i dataåldern. Alla diskussioner, tips och erfarenheter som finns att utbyta med kända och okända likasinnade, förenade av passion för vin. Vad skulle man egentligen göra utan internet? Antagligen förlita sig på Broadbents spalt en gång i månaden..
Kvällens vin är ett utmärkt exempel. Det här hade jag tänkt passa på - det kändes som att augustisläppets piemontekvot var mer än fylld av Sorì Ginestra och producenten är för mig totalt okänd. Man kan ju inte smaka allt och hur bra kan det egentligen vara? Men så började det trilla in positiva omdömen från alla håll och kanter och till sist var volymen så hög att även jag begrep att man nog borde passa på att smaka innan det är slutsålt.
Och det räcker att stoppa ner näsan i karaffen för att man skall bli glad att man lyssnade på sina medbloggare. Direkt efter upphällandet får man en inbjudande väldoft som får mig att spricka upp i ett stort leende. Först lite flyktiga toner som startar i lim och sedan hinner ta vägen förbi både mint och nagellack innan allt landar i en fruktkorg med hallon och körsbär. Blommor, javisst, även om jag kanske inte riktigt kan artbestämma dem till de förväntade barbarescorosorna. Snygg fatkaraktär med lakrits som håller sig i bakgrunden, och lite dammiga jordinslag. Efter några timmar hittar man också örtig tobak och lite blodigt kött. Det här ju alldeles underbart att sniffa på! I munnen är vinet syrligt, finlemmat och elegant med härlig energi i den slanka frukten. Visst finns en del tanniner, men de är mogna och fina och absolut inget som stör mig. Fantastiskt fräscht lyft i den långa syraburna eftersmaken som rymmer både mint och mineralkaraktär och som pricken över i en liten avskedskyss av örtig bitterhet. Riktigt vin!
Från ett perfekt utgångsläge i en kombination av sansade förväntningar och lagom nyfikenhet träffade det här vinet mitt i prick ikväll. Pang! Så gott, och det skar förstås som en kniv genom den feta örtsåsen till lammentrecôten. Självklart ungt, och givetvis blir det bättre med lagring, men ändå så tillgängligt och gott redan nu med lite luft om man inte är för tanninkänslig. Lite som 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo. Visst kan man säkert ha invändningar om man vill; kanske önska sig mer av vissa saker och kanske mindre av andra men själv funderade jag - återigen - mest på om man verkligen behöver någon annan blå druva än nebbiolo. Det gör man såklart, men leve axelmakterna!
6 kommentarer:
Jag sprang också och köpte en flaska efter att ha läst alla positiva omdömen och jag håller med om din beskrivning. Vilken härlig väldoft! Jag kan även meddela att vinet fungerade alldeles utmärkt till pizza.
Tack för senast!/JW
Underbart Franko - vi hade lite svårt med de där invändningarna! Inte heller klarade vi att önska varken mer eller mindre. Visst vet man att det finns djupare barbaresco med (t.ex. noshörningsmärkt). Men, som du säger, just när man har vinet i glaset är det allt man kan önska sig....
Aah! Så fort gick det att hitta en korrekt användning för "vinarsle".
Ja, jag har ju inte smakat det här än, men köpt ett par.
Måste nog snarast köpa en till så de jag har får den sovmorgon de egentligen förtjänar.
Nebbiolo, mmm.
Prova en nu, Henrik. Man skall inte spara alla godsaker, och du verkar ha självdisciplin av stål. Släpp loss ;-)
JW- pizza kräver händanefter SQN. Jag ringer dig för vinleverans nästa gång vi inte orkar laga mat...
F&V - framförallt har det här vinet (för mig) den där svårfångade och svårbeskrivna kvaliteten att man direkt vid första sniffen blir alldeles lycklig. Något extra helt enkelt, som säkert kan bero lika mycket på tillfället som vinet i sig. Och att då sitta och analysera, fundera på vad som saknas och önska mer lagringstid känns rätt meningslöst. Det är klart att det inte är en hundrapoängare, och det är klart att man har smakat godare viner från Piemonte - men det spelar väl ingen roll. Just i den här stunden med det här glaset blev det mitt i prick. Bra så.
Okej, Franko! Vad gäller Bosquet des Papes vann korkskruvsångesten matchen på W.O, men här ska jag ta revansch - mycket snart!
Ha!
Den låg där bredvid sina kompisar och trodde den var trygg. Men innan den stackars flaskan Basarin hunnit reagera så hade den fått en korkskruv rakt i fontanellen.
Direkt när korken kommit upp känner jag mig som Kaa (i boken, inte filmen) när han ringlat kroppen runt Mowgli och säger: Vilken härlig kvällsmat du ska bli!
Möjligen känner jag mig något mera skamfylld, för det här är barnarov på hög nivå. Skammen lägger sig direkt när nebbiolons dofter för mig på ett spår med blommor (rosor?), tjärpastiller, hallon, lösningsmedel och något örtigt.
Tre timmar senare, när lammfilé serveras med risotto och en sky på marsala med salvia i serveras, har dofterna djupnat och det är så gott.
Jag tål tannin, jag gillar syra och det här möter den krämiga risotton mitt på dansgolvet - aaah.
Så gott redan nu. Vad månde bliva? Hur ska man kunna hålla tassarna i styr?
Skicka en kommentar