2004 Graillot Crozes Hermitage

Efter en härlig jourfri lördag lagar vi klassisk rosastekt gigot marinerad i olivolja, vitlök, lite citron och Herbes de Provence. Till lammstek brukar jag få en i det närmaste Pavlovsk reaktion som kräver franskspråkig Syrah, och denna flaska har jag varit sugen på att prova sedan den släpptes för en månad sedan. Jag fullkomligt älskar Nord-Rhônsk Syrah och skulle gärna se ett större utbud på Systembolaget; väcker ni mig mitt i natten och frågar efter min röda favoritdruva så svarar jag säkert Syrah åtminstone 7 gånger av 10, även om Nebbiolo, Pinot Noir och Cabernet Sauvignon ständigt är med och slåss om förstaplatsen. Årgång 2003 av detta vin är dessutom en av de senaste årens mest uppseendeväckande ljuvligt underbara wow-upplevelser i min bok så det var med höga förväntningar jag dekanterade. Läser man vinskribenterna så gav Parker årgång 2003 91 poäng och denna årgång 84-86 poäng från fat. Per Bill å andra sidan drämde till med 92 poäng och superfynd till båda årgångarna. Ser man till växtbetingelser borde det skilja en del mellan dem. Kronstam var hyfsat återhållsam och gav vinet 3,5 i kvalitetsbetyg samt omdömet rekommenderas. Röttorp delade ut 17,5 i kvalitet och prisvärde 4,6 (av fem).

2004 var jämfört med 2003 en mera "klassisk" årgång vilket i engelskpråkig vinpress med Oxfordaccent brukar betyda mindre fyllighet och en del gröna toner med omogna tanniner. Å andra sidan var 2003 en once-in-a-liftetime årgång med med abnorm värme och låg avkastning och 2004 mer som det brukar vara. Vid dekanteringen är vinet djupt purpurfärgat med en typisk lila crema. Doften är urtypiskt kryddig med vitpeppar och svepande toner av röda bär, lakrits, oliver samt animaliska inslag av charkuterier och rått kött. Alla gummifetischister får som vanligt sitt lystmäte. I munnen är vinet medelfylligt, friskt med hög syra. Ganska kort eftersmak även om vinet utvecklar sig på längden och bredden efter någon timme i karaff. Jag gillar detta men tyvärr kan 2004:an inte alls jämföra sig med den fullkomligt underbara 2003:an som trots årgången enligt min mening är fullständigt ursprungstypisk fast uppvridet till 11 enligt den Spinal Tapska skalan. Där 2003:an för tillfället står som en kvast ur karaffen vid dekantering och sedan stannar kvar i eftersmaken länge, länge handlar 2004 mer om delikata nyanser utan påtaglig koncentration eller längd. Det känns dessutom några tior för dyrt åtminstone. Denna 2004 dricker jag med behag ganska ungt över de närmaste åren medan frukten är i behåll, mina 2003:or njuter jag över en betydligt längre period om jag kan hålla mig från att korka upp dem.

För er som missade detta vin (3800 flaskor sålde slut på någon dag) så tycker jag att man får minst lika mycket för pengarna i Guigals ovanligt bra 2003 Crozes Hermitage, liksom Gilles Robin 2005 Crozes Hermitage Le Papillon, båda dessa viner är dessutom billigare. Robins prestigecuvée Alberic Bouvet årgång 2005 finns i beställningssortimentet och jag har pecis fått hem en laddning men inte hunnit smaka; den är säkert utmärkt.