2006 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian

Enda fördelen med att ha legat utslagna av calicivirus under helgen är att vi har en nästan färdiglagad ossobuco i kylen - grytan fick helt enkelt tas från spisen när de första kräkningarna kom. Nu när livsandarna återvänt så pass mycket att det vore gott med ett glas vin igen passar väl en första påtitt av de nysläppta spinettabarberorna bra?

Den djupt blåröda 2006 Ca' di Pian ger ett ack så ungt intryck vid första sniffen. Jag hade tänkt servera direkt ur flaskan, men här behövs karaff. Första intrycket är massor av bär - både hallon och svarta vinbär som kokats ned till sylt som sedan garnerats med några mörka körsbär. Lite flyktiga aromer av nagellack dansar ovanpå, och efter en stund kliver både lite blommig parfym och en snygg örtig tobakston fram. Men hallå - var är all rostad ek? Av förrförra årgångens fräna, ansjovispräglade, chokladbittra käftsmäll till fatbehandling återstår bara en smekning av bittermandel och vanilj som snarare lyfter helheten än kör över den med ångvält. Istället hamnar frukten i förarsätet i den riktigt saftiga, bäriga smaken som fortfarande är ganska knuten. Munkänslan är slank, syrorna sitter förstås precis där de skall, och här finns ingen oöverstiglig strävhet, speciellt som man verkar dragit ner på den extra skjutsen av ektanniner. Eftersmaken är ren, lång och läskande med lite mineralkaraktär och en hel del lakrits och kärnbitterhet. Fräscht men väldigt ungt; sista glaset var överlägset bäst. Nästa flaska får vänta lite, kanske händer riktigt bra saker bara till hösten?

PS. Det var fler som inte kunde låta bli korkskruven ikväll.

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Cà di Pian

Till färdigköpta delizie fyllda med skinka, zucchini, emmenthaler och tomat premiärsmakar vi den här nollfyran från La Spinetta som hälldes i dekantern lagom när maten stod på bordet. Doften är initialt mörkt animaliskt köttig med inslag av plommon vilket för ett kort ögonblick för tankarna åt Spanien, men det finns också rikligt med italienska körsbär. Direkt efter dekanteringen och en tid därefter noterar man också en lite stickig doft av nagellack/aceton/terpentin som lyckligtvis dämpas efter hand. Det finns också initialt aromer med inslag av sälta som för tankarna åt matjessill/ansjovisspad. Huga, det här var lite spretigt. Efter hand under middagen utmejslas dock mer klassiska aromer av mörka körsbär, vildhallon och även lite blommighet med inslag av rosor och violer, allt på en bakgrund av ganska generösa doser rostad ek med gräddkola, kaffe, vanilj och mörk choklad. I munnen finns det bra drag med mer körsbär, hallon, lakrits, vanilj och kaffe innan allt avslutas i en väl bitter, något eldig eftersmak med inslag av Valrhona och ektanniner. Hmm, gott och modernt men jag tycker det saknas lite fräschhet och hade gärna sett lite mer finkänslig ekbehandling. Framför allt eftersmaken känns lite väl bitter och tung i gumpen av alla rostade ekaromer. Å andra sidan har vinet helt klart stoppning för en kortare tids lagring och låta eken integreras, och sista glasen var bäst. K tyckte vinet var urgott, speciellt efter en väl genomförd tjejmil.

2004 La Spinetta Cà di Pian

I morgondagens släpp kommer en knippe Spinetta-viner. Spara några åt mig är ni snälla, jag kommer att befinna mig mitt i ronden när portarna på Regeringsgatan öppnar. Det får bli lite vrakplundring framåt kvällen, om något finns kvar. Vi dricker en nollfyra istället. Det var en intressant diskussion nyligen kring hur snabbt luften egentligen pyser ur dessa moderna fruktpumpade uppblåsbara Barberor. Har det verkligen hänt något sedan sist?

Jo, kanske något. Och i sådant fall nog till det bättre. Doften är fortfarande mörk och tät men känns lite mer homogen. Jag hittade ingen ansjovissälta den här gången, däremot lite stickig doft av lösningsmedel och som väntat massor av mörk frukt med körsbär och hallon sammanlödda med mängder av mörkrostade ektoner: kaffe, kakao, mörk choklad, vanilj och lite kola. I bakgrunden döljer sig lite blommighet och några örtkvistar som flyttar fram positionerna allt eftersom. Smaken med sur, kärnig körsbärsfrukt är riktigt chokladbitter med hyfsat hög syra och väldigt lite tanniner. Känns lite mindre spretig även om faten fortfarande är väldigt dominanta. Och precis som förra gången är det framförallt här jag har mina invändningar - det blir lite för mycket bitter, chokladig mörkrostad ek på bekostnad av fräschör och drickvänlighet. Fatbehandlingen är säkert svindyr, men inte speciellt snygg utan snarare rätt så klumpfotad med extra allt. Icke desto mindre är det absolut gott, tillfredsställande och häftigt på samma sätt som en amerikansk popcornfilm kan vara. Jag gillar't, men är glad att inte allt från Piemonte är stöpt i samma form. K tyckte även denna gång vinet var lysande gott.