2001 Château La Nerthe

Lagringspotential är en faktor som ofta hyllas, och som till och med ger extrapoäng hos många. Och visst, nog är det så att huvuddelen av de bästa vinerna vinner på lagring, men handen på hjärtat - hur kul är det egentligen med viner som kräver tjugo år för att komma någorlunda i mål? Jag undrar fortfarande när jag i hela friden skall våga öppna det fåtal mer seriösa nollfemmor från Bordeaux som jag köpt. Sannolikt kommer de orangea pensionskuverten att sprättas med ett helt annat intresse när tanninerna väl har smält i de flaskorna...

Det finns många anledningar att älska vinerna från Châteauneuf-du-Pape; en av dem är hur ruggigt fina de blir efter bara några år på rygg. Även de mest seriöst anlagda vinerna bjuder inte sällan på en otroligt färdig och harmonisk upplevelse runt tioårsdagen även om de förstås ofta klarar längre lagring än så. Nu hör väl La Nerthes bascuvée kanske inte till regionens absoluta toppar, men nollettan är ändå inget undantag från regeln. Vinet befinner sig i en riktigt skön drickfas. Det första som möter nosen efter att korken dragits och vinet snabbt vänt i karaff för att avlägsna fällning är en rejäl kärve garrigue som snart får sällskap av eneträ och lite kåda. Frukten ger en mörkröd känsla med både körsbär, hallon och jordgubbar, där de 26 procenten syrah känns ovanligt tydliga. En liten rostad fatprägel sitter väl infattad i helheten, och över hela klabbet svävar lite undflyende mognadstoner med soja. Kanske inte den mest traditionella nosen, men en riktigt skön sniff hur som helst.

I munnen får man ett väldigt harmoniskt och drickfärdigt vin med mjuka kanter, bra syror och en lång kryddig, örtig avslutning. Frukten börjar få torkade inslag och har en fin sydfransk generös värme samtidigt som balansen är ypperlig utan tyngd eller hetta. Bra utväxling på de 246 kronor vinet betingade hösten 2005. (91)

PS. I andra glaset häller vi ännu en flaska av Jadots 1997 Morey-Saint-Denis. Det tycks föga förvånande finnas viss flaskvariation, men kvällens smakprov var om möjligt ännu bättre än det i höstas. Samma småruffiga uppenbarelse med ganska mörk pinotfrukt och ett halvt skeppsvarv i doften, men riktigt fin, vital spänstig frukt bland mognadstecknen. Lite mer tryck och längd än senast, men fortfarande samma fina slanka munkänsla. Vinet ligger numera i BS, en lagenafemtiolapp dyrare än när det släpptes. Det är fortfarande utan tvekan väldigt mycket mogen Bourgogne för pengarna om flaskan är så här bra. Här måste det nog bli påfyllning. (92)

Årets viner 2010

Dags att lägga ännu ett års vinupplevelser till handlingarna. Somliga glas försvinner ur minnet tämligen omgående, medan andra dröjer sig kvar och fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter att man svalt. Jag älskar viner som har en tendens att åter dyka upp när man minst anar det; ser man mig till exempel med glansig frånvarande blick på pendeltåget en mulen novembermorgon kan det mycket väl vara Randy Dunns fantastiska 2004 Howell Mountain som gjort sig påmind. Året har bjudit på många goda minnesvärda viner, och att välja ut tio stycken är inte det mest lättlösta av lyxproblem. Som vanligt är det inte alltid de viner man satte högst poäng på som skiner starkast i minnet, likaså finns ingen egentlig inbördes ordning mellan vinerna trots numrering.

1. 2004 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain. Ett överjävligt gott vin med alldeles bedårande bergskaraktär, och stackars 2007 Pégau hade inte en chans den där lördagkvällen i maj. Så här i backspegeln är nog Dunns nollfyra den bästa jänkare jag druckit.

2. 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Tredje gången gillt gick vinet på knock med sagolik doft, invändningsfri balans och sanslös längd, samtidigt som de tidigare så ruffiga och oborstade dragen börjat ge vika för ren och skär elegans. Magnifik njutning på Munskänkarnas prestigecuvéeprovning, och det blev än en gång uppenbart att Parker faktiskt kan se genom väggar.

3. 2003 Roagna Barbaresco Pajé. Av någon outgrundlig anledning blev det aldrig någon post, men Roagnas 2003 Pajé har levererat varje gång vi druckit den. Klockren parfymerad barbarescokaraktär inramad av klart årgångsatypiska daggfriska syror. Så gott och komplext redan nu, men fortfarande med stor potential. Tre flaskor har slunkit ner under året, vilket förstås inte håller i längden. Det fick bli påfyllning häromveckan, lyckligtvis finns vinet kvar att beställa.

4. 2000 Château Montrose. Trots en uppsjö av magnifika nollnior på Tryffelsvinens bordeauxprovning i september var det inte svårt att utse dagens glas. 2000 Montrose imponerade på ett rent gåshudsframkallande sätt. Det var bara att svälja skammen och hålla fram glaset en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning...

5. 2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga tar sig in på listan med en uppercut rakt in i lustcentrum. Rent ut sagt svingod, hedonistisk glorious Grenache. Frågan är om det inte måste bli lite mer från Australien under 2011?

6. 2006 E Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Med tanke på hur det här vinet briljerade vid inte mindre än tre tillfällen under hösten känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal faktiskt har ytterligare en växel att lägga i. Jo, de tre LaLaLa-vinerna var snäppet större, men det är Château d'Ampuis som tar sig in på listan. Syrah som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan.

7. 2002 Dominus. Den kanske mest franska av Napa Cabs gjorde inte bort sig den där torsdagen i april, och hade sannolikt suttit som en smäck även om inte blodpuddingen utgått...

8. 1989 Château Haut Brion. I sista glaset på munskänkarnas Big Five-provning i januari blev det äntligen fyrverkerier. Elektricitet, bredd och djup hos ett rent pulshöjande vin.

9. 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men Jadots färdiglagrade nittiosjua i augustis mellansläpp levererade på ett sätt som fick en att plocka fram psalmboken. Sade jag tack?

10. 2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco som inte bara var årets överlägset godaste unga Barolo, utan en av de bästa Barolo jag någonsin smakat. Parfym, nebbafrukt att dö för och så en liten knivsudd fat som sannolikt kommer från den avhyvlning Conterno brukar ge sina botti med jämna mellanrum. Livsfarligt god redan nu. Sällan har ett släpp känts så nödvändigt som när några flaskor dök upp i mitten av maj.

Tack för alla delade flaskor och upplevelser, alla diskussioner och skratt. Gott nytt år allihop!

Edit: Frågan är hur i hela friden jag kunde glömma att 2004 Romirasco faktiskt dracks i år? Det är nackdelen när man aldrig kommer till skott och skriver ned sina upplevelser. Ledsen 2007 Chante le Merle, din tid kommer nog när det är dags att sammanställa listan 2015...

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis

Fyndklockan i all ära - ibland är det kanske mer på sin plats att plocka fram psalmboken och brista ut i tacksam sång. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men innehållet levererar på ett sätt som trotsar etiketten. Redan den vackra brunröda färgen med sin tydliga tegelkant får det att vattnas i munnen, och när vi sticker näsorna i de stora kuporna är det svårt att fortsätta middagssamtalet. Vinet har en urläcker, mogen doft. Vi prickar av jord, tjärat rep, gammalt båthus, milda kryddor och mynta tillsammans med en smal stråle mogen frukt som ger en rödlätt ton åt alla mörka, ruffiga associationer. Efter en stund i glasen blir alla mognadstoner än tydligare med farinsocker, buljong och undervegation. Kanske inte så elegant, men sablar vilken sniff!

I munnen får man ett syrligt, utmognat, avrundat och harmoniskt vin med en fin kärna av frukt som fortfarande har tillräcklig spänst för att trycka på ordentligt i den långa, slanka och svårartat salivframkallande avslutningen som även rymmer järnig mineralkaraktär. Vi sitter bara och ler; det tycks omöjligt att inte utbrista "åh så gott" efter varje klunk. Lysande till den feta ankan, men lika härligt på egen hand efteråt. Tack. Tack till den vinbonde som skött om druvorna, till Jacques Lardière som gjort vinet och till firma Jadot som lagrat flaskorna. Tack till Bacchus för att vinet beter sig så här vid tretton års ålder. Och ett stort tack till Vinunic som släpper sådana här färdiglagrade godsaker och knappt tar betalt för dem. (91 fullt mogna poäng)

PS. Fler som äter anka och dricker mogen bourgogne ikväll.

PPS. Rätt många flaskor kvar.

2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes

Virtuell vinprovning - så underbart nördigt och roligt. En som vanligt underhållande diskussion i bloggosfären mynnade ut i att vi, Finare Vinare och Drucket ikväll dricker samma vin: en purung, nysläppt Morey-Saint-Denis från den unge négocianten Nicolas Potel, vars 2003 Les Petits Monts vi drack för någon månad sedan. För min del korkade jag upp flaskan redan på eftermiddagen för en första påtitt och ett beslut om luftningslängd. Huga, första sniffen är inget vidare: en tung bedövande reduktiv honungssliskigt drypande doft med söta syltiga toner och en hel del "funk". Ofräscht! Hmm, skall det verkligen dofta så här? Å andra sidan hittar jag inga uppenbara tecken på att vinet är korkskadat. Vinet åker i karaffen med tummarna hållna.

Till kycklingen flera timmar senare efter luftning och några hederliga kastrulleringar är färgen blåröd. Doften har markant ändrat karaktär till något som mera liknar vin i min smak. Frukten drar fortfarande åt det mörksöta hållet, men det första intryckets övermogna syltiga plommon som legat på marken en tid har ersatts av fräschare björnbär och körsbär. Det finns också bakkryddor, rökelse, coca cola, vanilj, mandelkakor, blomstervatten, en liten kvarvarande del odefinierbar "funk" samt lite gröna toner med inslag av tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt bärigt, fräscht och syrligt med en ganska lång men lite gles, stjälkigt grön och rejält stram tanninrik eftersmak som får munnen att riktigt snörpa ihop sig. Det faktum att Potel i denna årgång vinifierade med stjälkarna kvar bidrar till eftersmaken, antar jag, för frukten känns klart mogen. Vinet fortsatte att utveckla sig till det bättre under hela kvällen. Strävheten skriker efter mera tid i källaren, men man får ändå en bra bild av vinet om man luftar ordentligt. Vinet är gott, vilket man knappt vågade hoppas på direkt efter uppkorkandet. Det blir spännande att se vad alla andra tycker.