Årets viner 2012

Vroom! Dags att köra in på upploppsrakan av 2012 och vidare in i 2013. Som vanligt är det några flaskor som syns extra tydligt i backspegeln medan dammet lägger sig över ännu ett vinår.

2008 Dunn Howell Mountain. Dunn verkar prenumerera på en plats på årslistan, men jag kan inte rå för att jag verkligen älskar de här vinerna. Sommarens besök på plats gjorde inte förälskelsen svalare. Det vimlade av goda viner i höstens stora vertikalprovning, men frågan är om inte nollåttan är den som skiner klarast så här i efterhand trots sin brutala ungdom. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio-femton år...

2010 Radio-Coteau Pinot Noir La Neblina. Redan doften gjorde mig i det närmaste förstummad, underbart komplex och lite undflyende. Slående elegans och kanske den godaste jänkarpinot jag har smakat.

2010 Anthill Farms Pinot Noir Campbell Ranch. Sprittande ung, viktlös och daggfrisk, ja rent av lite naturvinsprägel tyckte gänget runt bordet när vi hällde flaskan blint. Ännu en lysande företrädare för den svalare stil som blir allt vanligare i Kalifornien.

2008 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée Aux Malconsorts. Fast Bourgogne är förstås alltid Bourgogne. Cathiards nollåtta bjöd på en komplex, elegant väv med underbara proportioner som gjorde att jag knappt registrerade att England precis satte 3-2 bakom Isaksson den där junikvällen.

2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py. De svenska vinskribenternas reaktioner på vårens "naturvinssläpp" tillhör årets mer bisarra företeelser, och illustrerade med all önskvärd tydlighet hur långt bakom sina franska, engelska och amerikanska kollegor de befinner sig. Kan vi inte komma överens om att inför 2013 helt enkelt bara smaka vinet utan en massa förutfattade meningar? Det gäller förresten båda sidor av denna infekterade konflikt. Är det gott så är det gott, och goda var precis vad Foillards tior var. Vi sänkte dem i en rasande takt och lyckades precis rädda ett extra sexpack undan korkskruven. De lär knappast finnas kvar om ett år...

2009 Pégau Cuvée Réservée dundrade in och ställde châteauneufskåpet redan i januari. Klassisk purung Pégau av bästa snitt. Frågan är hur man följt upp med 2010? Kan knappt bärga mig...

2000 Philip Togni Cabernet Sauvignon. På pappret är det här en usel årgång, och det finns många som verkar avfärda vinerna helt. Bättre att smaka själv utan att sitta och ha en massa förutfattade meningar. Tognis nollnolla dök upp blint en ljummen majkväll och fick mig att spräcka en lång segersvit i den ädla sporten spot the claret. Plötsligt kändes ett besök hos den gamle på berget helt livsnödvändigt.

2006 Burlotto Barolo Monvigliero. Somliga viner är helt enkelt lite vackrare än andra. Gillar man den här stilen sitter minnet av Burlotto kvar länge. Bra nära definitionen av traditionell Barolo.

1992 Ridge Monte Bello visade ännu en gång att bäst Bordeaux kanske görs i Kalifornien, fast ofta med lite mer stoppning och längd. Grrreat Vin.

2010 Huët Vouvray Sec Le Mont. Att döma av listan tycks det ha varit ett rött år, men vi har druckit mängder av goda vita viner. Inte minst tysk riesling känns mer upphetsande än någonsin. Namn som Keller, Schäfer-Frölich, Dönnhoff, Christmann, Zilliken, Seehof och Emrich-Schönleber har alla goda argument för en listplacering, precis som en del bourgogner och jänkare. Men det är något med Huëts tior som dröjer sig kvar. Torr chenin blanc av yppersta världsklass med sanslös precision och svindlande potential.

Gott Nytt år alla därute!

2010 Sandhi Pinot Noir Bien Nacido

Året närmar sig sitt slut, och som vanligt infinner sig en känsla av tillbakablickande och sammanfattning. För egen del är det nog sommarens långa semester i Kalifornien som påverkat året mest. Det känns ibland som jag inte riktigt landat ännu, och det har knappt gått en dag under hösten utan att jag längtat tillbaka.

De kaliforniska vinerna fortsatte också sin totala charmoffensiv mot mina smaklökar. Det är snudd på obegripligt att det fortfarande finns stackars vilseledda själar därute som tror att vinerna bara handlar om någon sorts klumpig, söteldig Nya Världen-soppa. Visst finns det många amerikanska skräpviner som uppfyller alla fördomar, men även om man aldrig haft ork eller nyfikenhet nog att lyfta nosen från Bourgogne, Bordeaux eller Norra Rhône finns det så mycket att gilla over there. Avståndet är inte så långt som en del tror.

En ingång till det moderna Kalifornien kan vara de producenter som samlats under paraplyorganisationen In  Pursuit of Balance. Skapare är Jasmine Hirsch tillsammans med sommelieren Rajat Parr, vars egna Sandhi Wines förstås ansluter sig till organisationens övergripande filosofi och strävan efter ett svalare, mer terroirdrivet uttryck.

Sandhi Wines 2010 Pinot Noir Bien Nacido charmade oss redan i somras där på balkongen i backen ovanför Castro. Härom veckan dök den upp igen i ett helblint sammanhang och sparkade röven så hårt på Groffiers 2010 Les Amoreuses att jag fortfarande inte fattar vad som hände. Visst, vinerna är inte direkt jämförbara eftersom stilen ändå är så pass olika, men det var liksom ingen tvekan om vilken flaska bordet helst ville dricka av de två just den kvällen.

Ikväll dricks vinet för tredje gången när vi sträcker ut med en flaska på hemmaplan. Det finns ingen anledning att nagga tidigare positiva intryck i kanten. Den väldigt uppenbara stjälkigheten från i somras har sjunkit in en del, men nog finns fortfarande en hel del kryddiga, skogiga drag över en sval men tät matta av hallon och mörka körsbär. Faten tassar försiktigt i bakgrunden utan att bråka alls. I munnen - harmoni, friskhet, sval täthet, mineralisk längd, stjälkig kryddighet och en ruskig drickbarhet. Kärlek om man så vill. Kalifornien är i mina ögon det mest spännande och dynamiska vinområdet just nu och jag tycks inte kunna få nog av sådana här grejer.

PS. Sandhi Wines importeras numera av Vinopia som sitter på en riktigt skön Kalifornienportfölj.

Tablas Creek vs Janasse

Lite expressbloggande i julstöket...

2006 Tablas Creek Esprit de Beaucastel är oerhört knuten. Det känns faktiskt som rent slöseri att korka upp just nu, möjligen är det mourvèdrekomponenten som ställer till det. Vinet får vila i kylskåp över natt och kommer ut som en helt annan varelse kvällen efter. Då är doften är oerhört rhônelik, blint är jag övertygad om att jag hade hamnat i Châteauneuf-du-Pape. Frukten är blåtonad med hallon, lakrits och kirschiga körsbär tillsammans med kött, örter och en liten touch av fat. Smaken är tät och generös, utan vassa kanter även om tanninerna fortfarande lägger ut en sträv matta. Gott.

I andra glaset landar Janasses 2007 Les Garrigues, ofta utmålad som väldens kanske bästa Côtes-du-Rhône. Sitter ni på några flaskor är det inte fel att prova en snart; det här har utvecklats i rätt riktning från det raketbränsle vinet var som ungt. Visst handlar det fortfarande om en en seriös utmanare till julglöggen, men vinet är betydligt mer harmoniskt nu med några år på rygg. Nosen är kirschig, köttig och kryddig med fina örttoner och lite grillkol. Smaken är bred som en ladugårdvägg, och elegans är knappast det första man kommer att tänka på, men det är gott och inga problem att ta ett glas till. Att sedan hela bordet föredrar kaliforniern är en annan femma...

2001 Delas Hermitage Marquise de la Tourette

À point. Delas 2001 Hermitage Marquise de la Tourette är perfekt som den är just nu. Öppen och god med fina mognadstoner, klart inne i optimalt drickfönster. Doften är rödfruktig med lite drag av apelsin, och så tjära, chark, lakrits och lite tobak och blommor. Silkig och harmonisk munkänsla med helt nedsmälta tanniner, och en fin utväxling i svansen där frukt, syror och mineraler jobbar fram en ordentlig längd. Klart bästa flaskan hittills. För min smak behöver det inte hända mer än så här mognadsmässigt. Drick nu och njut.

2009 Ridge Cabernet Sauvignon Estate

Det är mycket kärlek nu, men jag måste faktiskt kärleksbomba lite på Ridges 2009 Cabernet Sauvignon Estate. Här får man handskördad, naturjäst-jäst, försiktigt svavlad Monte Bello-frukt för inte många pengar. Hantverket är det samma som hos flagskeppet. Det här handlar inte i första hand om ett nedklassat andravin utan om ett vin från vingårdslotter som ger en mer tillgänglig och lite mer snabbmognande stil.

Och en riktigt skön cabernet är det, gjord i en otvetydigt generös cali style men samtidigt med en sådan friskhet att den inte borde skrämma bort någon Bordeauxälskare. Åtminstone inte de som fortfarande köper claret från den här sidan millenieskiftet. Nosen lägger ut en frisk matta av blommor, ljus tobak och nyklippta örter över grusjord och cassis, och så lite kött, kryddor och lakrits. I munnen landar ett vin med saftiga friska syror, tillgängliga medhårstanniner och en fin kärna av frukt. Eftersmaken är lång och skönt mineralisk.

Det här är ungefär lika gott som den fenomenala nollåttan, ja kanske till och med lite mer charmigt och omedelbart medan nollåttan visade mer av kraft och lagringskrav. Visst märks det att vinet är ungt, och det finns en liten kolasötma från de till endast femton procent nya faten som säkert kan störa en del, men jag har svårt att komma med invändningar. Riktigt god skit.

PS. I sammanhanget är det på sin plats att också strössla lite kärlek över importören Vinunic, som fått hit en rejäl dos flaskor till så gott som samma pris som hade man haft K&L runt knuten...

2008 Burlotto Barolo Acclivi

Men åh, vad den är vacker! Ja, det finns ingen bättre beskrivning av Burlottos 2008 Barolo Acclivi. Den är totalt burgundisk med en slående elegans trots ungdomen. Efter någon timmes luft strömmar rena skolboksexemplet av traditionell barolo ur kuporna, med körsbär, hallon, rosor, thé, grusväg, lakrits och en liten örtkvist. Smaken fyller på med syror, mineraler, ursnygga tanniner och en rejäl längd trots den friska slanka munkänslan. Som om någon tagit summan av druva, jordmån och årgång och med varsammast möjliga hand hällt ned den i glaset.

PS. Snudd på lika bra som 2006 Monvigliero. Finare Vinare gillade här. Inköpt hos Atomwine.

2009 Monsanto Chianti Classico Riserva

Brrr. Efter att resan hem från jobbet plötsligt tagit fem gånger så lång tid som vanligt är det skönt att skaka av sig snön, dra på sig en varm tröja och öppna något värmande till maten.

För Monsantos 2009 Chianti Classico Riserva är faktiskt rätt värmande, i en mörk och robust stil som nästan får tankarna att ta några snedskär åt södra Rhônedalen. Inte så att här finns någon uppenbar hetta eller alkoholsötma, men massor av mörka körsbär, svarta vinbär och hallonpastiller tillsammans med lakrits, kryddor och örter. Ja, mer än så från växtriket faktiskt, lite toner av bark och undervegetation tittar också fram tillsammans med svart té. Och massor av krossad sten. En lite ruffig men fin doft.

Smaken bjuder lite ung kärvhet, men är ändå rätt väluppfostrad med tämligen välkammade tanniner och ganska avrundade syror under frukttäcket. Kanterna har sannolikt slipats ned en smula av den varma årgången, men inget fel i det! Det här är lättbegripligt och gott redan nu utan att på något sätt vara utslätat. Kan förstås lagras en smula, men drickes gärna igen i närtid precis som den är just nu med lite luft.

2004 Mastroberardino Taurasi Radici

Aglianico, säger ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd ... fast vänta lite nu. Ha! Mig lurar ni inte. Aglianico må plocka fram guldfisken i mig, men några veckor kan jag i alla fall hålla en tanke i huvudet. Den här gången dras korken med en hel del förväntningar...

Som faktiskt infrias med råge. Sablar, vilket urgott vin! Doften är inget annat än helt underbar med eteriska toner av rosor, menthol och en gnutta trälim parade med jordiga mineraltoner och en tät, mörk körsbärsfrukt. Det märks att det här vinet ser lite mer ny ek än Riservan, men det handlar om läckra fattoner av tobak, lakrits och en massa kryddor snarare än slibbig vanilj och choklad. Här blir man gärna sittande med näsan i kupan.

Smaken bjuder upp med sköna syror och en massa balanserade hästkrafter under huven. Tanninerna nafsar fortfarande skönt, men har förvandlats till ett finkornigt pulver under de tre och ett halvt år som gått sedan jag smakade senast. Vad som däremot inte har ändrat sig är längden. Avslutningen är riktig, riktigt lång med massor av mineraler.

Återigen är det bara att applådera, det här är så mycket kärlek. Bravissimo, Mastroberardino! Ni börjar segla upp som av mina absoluta favoritproducenter.

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or

Ibland undrar man vad som ändrar sig mest på några år - ett vin eller den egna smaken? Ta till exempel Pousse d'Or och deras 2002 Soixante Ouvrées. Första gången jag smakade dök det upp blint för snart fyra år sedan och upplevdes som alldeles fantastiskt - elegant och parfymerat; en riktigt god Bourgogne helt enkelt. Återseendet nu i somras var brutalt. Fortfarande lika blint återfanns ett vin med trubbig, odistinkt, ganska mörk frukt som skymdes under ett moln av träigt virke och en burk grillkryddor. Visst kändes det att det var en pinot noir, men frågetecknen kring stilen hopade sig som en skock skräniga kråkor...

Det känns som det är dags att stämma av nollsexorna som nu börjar nå samma ålder som nolltvåan när den tjusade mig som mest. 2006 Clos de la Bousse d'Or är en smula knuten till en början, men öppnar snällt upp efter hand. Frukten minner mest om vinbär och hallonpastiller och befinner sig i någon sorts röd/mörkt gränsland. Så värst mycket mognadstoner har inte infunnit sig, men lite undervegetation tittar fram tillsammans med lite kött och en ganska fin kryddighet. Fast nog finns det också en hel del trä. Elegans och terroir är väl knappast det första man tänker på, men det är trots allt en god sniff som skickar upp mungiporna en hel del.

Smaken är ganska slank och har en rätt fin längd, men klingar samtidigt en smula ihåligt i mitten. Tanninerna är skapligt finmaskiga, men någon större silkighet handlar det inte om. Återigen är det knappast elegans man kommer att tänka på, men det smakar trots allt gott och känns klart mindre nedtyngt än senaste smakprovet av den där nolltvåan.

Just nu är kanske inte det bästa tillfället att öppna nollsexor, men jag behövde den här påtitten. Och även om frågetecknen om stilen inte har rätats ut alldeles så har de åtminstone sträckt en smula på nacken. Vinet är gott att dricka som det är nu med en stunds luftning. Frågan är bara vad som kommer att hända med några års ytterligare lagring? Och jag kan inte låta bli att vara lite orolig över de där nollniorna som ligger till sig...

2012 Jean Foillard Beaujolais Nouveau

Dags att göra ett nedslag i årets skörd av Beaujolais Nouveau. Skall man vara ärlig det väl bara för att det står Jean Foillard på flaskan som jag orkar bry mig och köpa en flaska. Foillards Morgoner från 2009 och 2010 måste betecknas som några av årets viner om ni frågar mig, så det här vill man såklart smaka.

2012 Jean Foillard Beaujolais Nouveau är charmig och lätt på foten med massor av druvig bärfrukt och lite salmiak. Det är jordgubbar och hallon tillsammans med lite nyslaget gräs i en synnerligen lättklunkad slank kropp. Gott, lite busigt och sannolikt så bra en Nouveau kan bli, men trots allt ganska enkelt och lättglömt. Jag betalar gärna de där extra tjugolapparna för att istället få Foillards Côte du Py eller Corcelette. Är det inte dags för Beaujolais att skippa de här Nouveau-fjanterierna och istället koncentrera sig på att göra så goda viner vi vet att de kan?

2005 Aalto

"Är det inte också lite så att man uppskattar det man dricker mest av.  När en ung tysk är det som dricks i nio fall av tio när det gäller riesling så blir det naturligtvis referensramen, vilket kan göra att andra stilar inte uppskattas lika mycket."

Frågan kommer från bloggkollegan Puteljen! i en kommentarstråd för några veckor sedan. Och nog ligger det mycket i det. Går man igång på något köper man såklart mer från samma region i samma stil, och vips så sitter man med bara en massa lågsvavlade naturviner eller bottilagrade traditionalister eller fläskiga aussies i glasen och källaren och tycker att precis så här skall ju vin smaka; det här är RIKTIGT VIN och alla ni andra har inte fattat ett dugg.

Det där är förstås fullkomligt livsfarligt. Jag vet naturvinstalibaner som utan att inse det har blivit minst lika fundamentalistiska i sin vinvärldsbild som någonsin de poängskadade stekare man kanske en gång i tiden ville göra uppror mot. Nej, jag menar inte att man måste springa på alla bollar. Den hyfsat erfarne vinälskaren vet förstås vad han eller hon mest går igång på. Det handlar mer om att inte stelna, att inte göra världen så svartvit och fyrkantig. Att utmana sig själv ibland, och framför allt att älska vin. Och att smaka förutsättningslöst.  

Skall den här Stofilen utmana sig själv, ja då är det moderna Spanien en bra början. Faktum är att uppkorkningarna därifrån har snudd på avstannat helt, och källarsaldot är snart nere på noll. De där överekade fruktbomberna är det väl lika bra att lämna till någon annan som uppskattar dem mer? Nåja, vinet är i karaffen...

Nog finns en del fat hos 2005 Aalto, men de är avgjort franska och faktiskt rätt läckra med kafferost, choklad och kryddor utan att bli för sötsliskiga. Frukten är tät och mörk med björnbär och cassis, men det finns också lite violer på toppen och lite järnfilsspån i djupet.

I munnen landar ett oerhört snyggt hantverk. Tanninerna har fortfarande lite bett, men munkänslan och avslutningen känns först och främst ganska klassiska med fina syror och en generös knorr. Visst är det hela en aning strömlinjeformat trots mineralnärvaron, men det smakar bra och gör jobbet på ett strålande sätt till maten.

Det här är riktigt gott i den här stilen. Det kommer knappast att få mig att sluta köpa bottitraditionalister och det är alls inte stort på det sätt Jay Millers 95 poäng kan få en att tro, men jag gillar det mycket mer än jag kanske hade trott på förhand. På något vis var det vad jag behövde ikväll. Jag kan absolut tänka mig att köpa enstaka flaskor av yngre årgångar.

2001 Terredora Taurasi Campore Riserva

Aglianico är min guldfisk-druva. Tänk att man varje gång nästan måste haja till över hur goda viner den ger. För det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Varför dricker man inte mer sånt här? Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Skall man komma med randanmärkningar så har de trettio månaderna i franska småfrallor lämnat lite väl tydliga spår av chokladpraliner, men på det hela taget måste man säga att vinet tuggat i sig eken på ett skönt sätt. Och alla örter, rosor och grusmineraler kommer fram ändå, tillsammans med lite begynnande mognadstoner.

Smaken är stadig och tät med massor av körsbärsfrukt, bitter choklad och järnfilsspån. De där oborstade tanninerna som fanns förra gången har kammat sig en hel del, men de ger fortfarande ett skönt grepp som ropar efter krämig mat. Fina syror, bra längd, mineralisk avslutning, check.

Aglianico, sade ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Varför dricker man inte mer sånt här?

2010 Brunel Les Cailloux

Om man skulle visa vad Châteauneuf-du-Pape handlar om för någon som aldrig smakat ett vin därifrån vore Les Cailloux ett bra exempel. Här brukar man få skolbokstypiska doser av hallon- och körsbärsfrukt, lakrits, kött och läcker garrigue. Nej, det är kanske inte den största och bästa châteauneufen, men den är väldigt, väldigt god och kommer i en lättbegriplig och tillgänglig men ändå komplex skrud. Det här är ett av mina favoritviner som alltid brukar leverera och som jag försöker köpa i alla årgångar.

Den purfärska tian är inget undantag. Ung förstås, men inte förbjudande så efter en liten stund i karaff. Doften fullkomligt osar södra Frankrike. Den här årgången tycks lite extra köttig och blodig, med kanske lite mer mörker än i vanliga fall även om massor av blommor och ljusa kryddor gör sitt bästa för att lätta upp. Och så finns den där kombinationen av koncentrerad täthet och riktigt höga syror som börjar kännas så typisk för den här lågavkastande årgången. Munkänslan är klart frisk trots en hel del kraft. Skönt nafs från tanninerna i svansen. Ruskigt gott redan nu, men ännu bättre om bara några år. En ren njutning, precis som vanligt med det här vinet.

PS. Inköpt via Ferm Sélection. 279 pix inkl frakt och svensk skatt.

2008 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon

Jäkla november. Det känns som att det enda som kan ta mig igenom denna jämmerdal till månad är jazz och tidlös elegans ur The Great American Songbook. Och riktigt goda viner. Så här års är det bara att borra ner huvudet och söka sig till klassikerna, till de säkra korten som aldrig sviker. Det blir förstås mycket långkok och grytor på tallriken, men för mig finns nog ingen mer klockren comfort food än en rejäl steak frites. Entrecôten kommer i tjocka, välmarmorerade skivor från USA, och efter att ha rafsat runt i lagret av Bordeaux en stund står det plötsligt klart att det förstås är en Napa Cab som behövs.

För ungefär ett år sedan imponerade Larkmeads nollsjua å det grövsta och slutade som ett av årets mest minnesvärda viner för mig. Det är bara att konstatera att nollåttan gör sitt bästa för att komma in på årsbästalistan igen. Här finns samma flödande generositet under ansvar, med samma underbara rena cabernetfrukt, goda fattoner och helgjutna balans. Syrorna är invändningsfria, och det finns massor av krossade stenar både i doft och smak. Man kan i stort sett lägga karbonpapper på förra årets notering. En alldeles bedårande Napa Cab nu, men säkert ännu mer om 5-10 år.

PS. Föga förvånande går förra årets jazz-spellista varm här hemma just nu. Fortfarande tillgänglig om någon missade och är intresserad.

2007 Domaine de la Janasse Terre d'Argile

Det har blivit många bloggposter om purfärska, nysläppta versioner av det här vinet genom åren. Dags att se vad som händer med lite tid på rygg. Nollsjuan var vanvettigt läcker i sin ungdom för snart tre år sedan. Ikväll handlar det om ett mer avrundat intryck, där saker som blod, lakrits, bakelit och kött kommer i första hand. Frukten finns förstås där fortfarande, men har inte samma spänst som sist. Den har snarare antagit en ännu mörkare karaktär av körsbär och fikon, och det börjar smyga sig in lite torkade drag som av russin.

Smaken är maffig och aningen tung med en rätt uppenbar hetta i svansen. Syrorna har väl fortfarande en rätt avrundad apelsinkaraktär, men förmår inte riktigt att lyfta helheten som tidigare. Det är rätt gott och klart ursprungstypiskt, men framkallar inte alls samma lyckofniss som yngre versioner brukar göra.

Note to self: Låt den här cuvéen sätta sig över max något år och drick sedan upp flaskorna utan tankar på framtiden.

2005 Copertino Rosso

På min arbetsplats är det inte många som känner till mitt liv som anonym garderobstyckare på nätet. Däremot börjar det bli väl känt att vin är min stora passion. Och när ämnet kommer på tal infinner sig också ofta följdfrågan om jag inte kan rekommendera något riktigt gott vin, helst något som kan köpas samma dag. Och just det, det skall helst inte kosta mer än max en hundralapp.

Vad brukar ni svara på den frågan, kära vinidioter där ute? Sanningen är ju att jag nuförtiden så gott som aldrig köper några viner ur ordinarie sortimentet runt hundralappen, och att jag därför har rätt dålig koll på vad som finns på hyllorna. Jag brukar ursäkta mig med att jag är rätt nördig i mitt intresse och mest handlar utomlands, eller viner i högre prisklasser främst från tillfälliga släpp. Ibland blir det allmänna diskussioner om monopolets sortiment, eller att man får vad man betalar för. Det är sällan någon blir provocerad eller snackar om vinsnobberi, de flesta brukar köpa liknelser som att riktigt musikintresserade personer sällan lyssnar på Smurfhits, eller att litteraturvänner oftast har tagit sig bortom Harlequin-pocketböcker. Men den där frågan brukar hänga kvar. Ett gott vin, som finns på systembolaget. För max hundra spänn. (Senast drog jag till med Guigals Côte du Rhône).

Ikväll äter vi middag hos farmor och farfar och i glasen landar (öppet) ett vackert vin, helt transparent i inbjudande rubinröd färg. Doften bjuder på en del läckra mognadstoner med läder, och så lakrits, körsbär och lite torkade frukter. Visst kan man önska sig en hel del när det kommer till djup, koncentration och längd, men syrorna sitter där de skall och det är gott och klunkbart på ett väldigt italienskt vis.

Nästa gång skall jag svara Copertino, och då har mina kollegor dessutom trettioen spänn över på den där hundralappen att lägga på nästa vinupplevelse.

2009 Château Lilian Ladouys

Nollniorna från Bordeaux står just nu som spön i backen i nyhetssläppen varje månad. Vi fortsätter att göra små nedslag här och där. Denna gång handlar det om 2009 Lilian Ladouys, ett slott som precis som många andra anses ha gjort sitt kanske bästa vin någonsin i denna hajpade årgång. Samstämmigheten är snudd på total hos både Robert Parker, Wine Spectator, Neal Martin och den numera frifräsande James Suckling. Här snackar vi outstanding! Minst!

Och jag fattar ingenting. Ja, det här kanske blir ett enastående vin någon gång i framtiden, men för egen del vill jag gärna ha lite tydligare wow-indikationer redan nu. Visst, det här är förstås väldigt ungt, men jag får ingen feeling alls. Frukten är varm med plommon, körsbär och svarta vinbär men utan tydlig definition. Vidare massor av söt ek, som tillsammans med lite malolaktiska drag av gräddkola tynger ned helheten rejält. Det doftar internationellt och opersonligt, och det är inte lätt att hamna i Bordeaux överhuvudtaget, än mindre i Saint Estèphe. Jag sitter verkligen och letar försonande egenskaper där det enda som dyker upp är lite piptobak, ännu en fatmarkör.

Det kommer knappast som någon överraskning att smaken fortsätter i samma stil. Den är ung, lite kantig, frukt- och eksöt, även om syrorna är adekvata och balansen finns där. Nej, det här är inget haveri, bara fruktansvärt slätstruket och tråkigt. Här finns gott om koncentration av den blurriga frukten, men inte tillstymmelse till mineralitet eller ens personlighet. Gaah.

Jag köpte några flaskor i augustisläppet baserat på alla fina omdömen. Två är nu urdruckna med samma nedslående resultat. Resten får väl ligga där de ligger med hållna tummar. Mot nya upplevelser istället.

2009 Montevertine

Man kanske skulle döpa om bloggen till Stofilen? Jag tycker ju om ohippa gubbviner från Bordeaux, gillar old-school jänkare som Dunn, Togni och Ridge, och kan bli knäsvag av traddonebbiolo från adresser som Roagna och Burlotti. Från châteauneuf-du-pape dricker jag helst gammeldags producenter som Vieux Donjon, Charvin och Pégau, och när det gäller sangiovese så är frågan om jag inte tycker den är som allra bäst om den kommer från Montevertine.

Ibland känns det som att hela vinvärlden är inne i en moderniseringsfas. Det satsas och byggs och planteras och konsultas och snart är väl varenda vin gjort på felfria, höggradigt mogna druvor som en för en valts ut och putsats för hand för att sedan vinfieras efter konstens alla regler och uppfostras i den dyraste franska ek som går att uppbringa för pengar. Det där är förstås bra på många vis. Risken för konsumenten att stöta på undermåliga, defekta viner har nog aldrig varit lägre. Och det har väl aldrig funnits så många 90-pluspoängare från så många olika regioner som nu. Om man nu bryr sig om sådant.

Men när det kommer till den egna plånboken; när det handlar om vilka viner jag köper för att dricka och lagra, ja då är jag påtagligt ofta där igen. Bland tjurskallarna och traditionalisterna. Stofilen.

En av de intressantaste diskussionerna i bloggosfären under veckan som gick gällde vilken väg Toscana skall ta i framtiden. Det är väl få regioner som har genomgått samma metamorfos de senaste trettio åren, och med lyckat resultat får man säga. Det kryllar av turister på de där kullarna, och poängen formligen regnar över den ena cabernetspetsade, barriquelagrade supertoscanaren efter den andra. Att då komma och förespråka en tillbakagång till en mer gammeldags stil kan tyckas väl reaktionärt. Samtidigt är det intressant att notera att pendeln tycks vara på väg att svänga tillbaka åt just det hållet. När en dokumenterad ektomte som Francesco Mazzei börjar experimentera med större fat och tala om kursändring är något på gång.

Min egen relation till Toscanas viner är inte okomplicerad. När vinintresset spårade ur på allvar var moderniseringen redan genomförd, och namn som Brolio och Fonterutoli blev stapelvaror på bordet. Ofta med stöd av de svenska vinjournalisterna som utmålade vinerna som Toscanas gåva till mänskligheten (när de inte bjöd på recept på "Baronens köttfärssås"). Problemet är bara att jag efter hand insåg att jag fullständigt hatar den där krocken mellan surkörsbär och chokladbittra fat. Men det är en historia ni har hört förut, och inte bara på den här bloggen.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Jo, det är förstås bra att olika stilar får finnas och frodas, och det är väl tur att vinvärlden inte är stationär, men jag kan inte låta bli att vara tacksam över de där tjuriga traditionalisterna som vägra haka på samma tåg som alla andra. Som Sergio Manetti och hans Montevertine. Om ni som jag stundtals har sviktat i tron på sangioveses storhet och Toscanas terroir så är den ungefär det bästa botemedel man kan tänka sig.

PS. Just det, det var ju ett vin som dracks också och satte igång alla funderingar. Ja, ni vet ju egentligen redan hur det här smakar. Intressantare att jämföra med de senaste årgångarna. Väntar man sig en öppen och tillgänglig charmör à la nollsjuan blir man besviken. Nollnian är påtagligt knuten och återhållen i flera timmar efter uppkorkandet. Men när den väl kommer igång är allt ungefär som vanligt med eterisk rödfrukt, blommor och grusiga mineraler. Smaken bär inga spår alls av den varma årgången utan är daggfrisk och burgundisk, med fin koncentration och längd, om än en smula sträng och oförlöst. Det känns som det finns mer inneboende kraft än hos exempelvis nollåttan, men det här måste ligga till sig en stund.

2008 Château Saint-Pierre

Vilken väg i framtiden?

Välgjorda källarhantverk som i bästa fall är funktionella till en stor köttbit, men där ord som kärlek och fascination inte finns med på kartan - är det den bild många har av Bordeaux nuförtiden? En sak tycks i alla fall stå klar: för många vinälskare under 35-40 år utövar regionen en ganska beskedlig dragningskraft. Man snöar istället direkt in på hippa naturviner eller högpoängare från Rhône eller mer parfymerade druvsorter som nebbiolo och pinot noir. Eller enbart prestigechampagne.

Hur blev det så här? Det är förstås ett ämne man kan skriva böcker om, och som knappast går att avhandla i sin helhet i en från höften skjuten bloggpost en söndagkväll. Men en startpunkt för de egna funderingarna kan vara författaren och vinskribenten Matt Kramer som i en kolumn för några veckor sedan menade att "Bordeaux made itself boring".

Rannsakar jag mig själv så måste jag erkänna att Bordeaux inte har samma dragningskraft som förr. Visst är det sant att det sannolikt aldrig tidigare har producerats så många bra viner i regionen, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det bland de där vinerna även ryms en del likartade, internationellt stajlade exemplar. Viner där källarjobbet är mycket tydligare än allt vad grusiga jordar och atlantvindar heter. Och strömlinjeformade viner är det väl ingen som vill dricka? Tänker jag på de senaste årens toppar finns det gott om cabernet sauvignon på listan, men det handlar oftare om väl valda bergslägen i Kalifornien än vänstra stranden. För att inte tala om pinot noir, nebbiolo eller rhônedruvor...

Fast hörrni, någon jäkla ordning får det väl vara ändå? Även om det finns gott om giriga producenter i Bordeaux som jag önskar allt ont i världen, så går det ju inte att avfärda själva vinerna eller regionen i sin helhet. När Bordeaux är på, ja då är det banne mig på. Då snackar vi kärlek och fascination och terroir och allt det där, utan att man måste punga ut med en rejäl del av månadslönen. Det gäller bara att hitta rätt flaskor.

Vi gör ett försök med ännu en nollåtta. Château Saint-Pierre är en mindre spelare i kommunen Saint Julien, och flyger ofta lite under radarn. Men det är inget fel på anorna som går att spåra till sextonhundratalet, och slottet rankades som en fjärde cru i 1855 års klassificering. Vinerna anses dessutom ha genomgått ett kvalitetslyft de senaste åren, men säg den Bordeauxproducent som inte säger samma sak...

Här kan man direkt konstatera att det handlar om en claret och inte om en påse lördagsgodis. Fatens bidrag handlar mest om espresso, tobak och en massa kryddor utan klet. Frukten möter upp med svarta vinbär, körsbär och en gnutta Saint Julien -jordgubbar. Lite tobak och blommor på toppen. Det är en rätt fin men undflyende sniff, påtagligt knuten och sannolikt inte så värst charmig om man inte redan är Bordeauxfrälst.

Smaken fortsätter i samma stil, knuten och oförlöst. Tanninerna är ganska magra och tunna, men de hjälps åt och lyckas snörpa rätt bra. Munkänslan handlar mer om spets än bredd, där syrorna har lite kartig karaktär. Det klingar en smula ihåligt i mitten, men vinet samlar ihop sig i slutet och bär ut i en lång båge med lakrits och lite mineraler.

Det här är knepigt att bedöma. Om det fanns en mer generös period initialt tycks den ha passerats och vinet befinner sig nu i ingenmansland i väntan på mognad. Trots att vi följer vinet under sex timmar handlar det mer om uppskattad potential än drickglädje. Det finns en hel del uppenbar kvalitet, men också en hel del vresighet. Som vinet är nu vinner det knappast över några Bordeauxtvivlare, även om man inte kan beskylla det för slätstrukenhet eller för mycket källararbete.

Som vanligt är det den egna plånboken som är den säkraste indikatorn på hur man uppskattar vinet. Jag har två flaskor kvar som får ligga där de ligger. Jag tror ändå det här landar i en ganska klassisk upplevelse någon gång efter tioårsdagen, även om det kanske aldrig blir något charmtroll. Men det blir inte ytterligare påfyllning.

PS. Går att beställa, numera prissänkt med en knapp hundralapp.

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

Ibland känns det som att jag skulle kunna klara mig på enbart ungaromatisk tysk riesling resten av livet. Tyskland dominerar så fullständigt på den vita sidan just nu att det är lätt att glömma andra länder. Vad hände med Alsace till exempel? En snabb koll på källarsaldot visar att det blivit väldigt få inköp därifrån de senaste åren; det är mest några årgångar Frédéric Emile som ligger till sig. Dags att se var nolltvåan befinner sig.

Här får man ett fortfarande tämligen ungdomligt vin utan så värst mycket mognadstoner. Det doftar citrus, blommor, honung, stendamm och en gnutta äppelpaj med vaniljsås. Så mycket petroleum har inte hittat hit, vilket mest känns som en fördel nuförtiden. Doften är ren och snygg i en ganska klassisk, stram stil.

Smaken är slank med korrekta, höga syror och en hel del grapefruktsbitter frukt. Återigen får man känslan av ett stramt och lite gammeldags vin. Det är välgjort och rätt gott med en massa mineralkaraktär i svansen, men det går inte att komma ifrån att det känns en smula... tråkigt. Jag vill ha mer sprittande ungdom, mer explosivitet, mer elektricitet. Till kvällens krabba kan jag inte låta bli att fundera på om det inte hade varit bättre med något purungt från Emrich-Schönleber eller Schäfer-Fröhlich.

Den här årgången lär hänga med många år ännu, men jag kommer inte att köpa yngre. Jag lägger hellre slantarna på tysk riesling, och då brukade ändå Fréderic Emile vara en av mina favoritrieslingar. Sorry vinet, det är inte du. Det är mina otrogna smaklökar... (runt 90)

PS. För övrigt - vad katten hände med Alsace egentligen? Känns inte regionen rätt mossig? De pigga, unga tjugo-nånting med färska önologiexamina och erfarenhet från all världens vingårdar som tar över och skakar lite liv i appellationen - finns de? Känns det inte som att Alsace befinner sig där tyskarna var för 10-15 år sedan? Å andra sidan är det sju år sedan vi senast besökte regionen och jag har inte riktigt koll. Jag tar gärna emot en rejäl uppsträckning från någon Alsaceälskare. Vem är den franska motsvarigheten till Florian Fauth, Klaus-Peter Keller eller Tim Frölich?

2005 Forman Cabernet Sauvignon

Man måste bara älska Ric Formans grejer. Hans 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon är alldeles ljuvlig i en klassisk stil som borde få folk att göra vågen på båda sidor om Atlanten. Av förra smakprovets småskumma gröngräsiga och vinbärsbladiga inslag finns inget kvar. Bara tät köttig frukt med cassis och jordgubbar, sköna kryddiga fattoner, jordiga mineraler och stiliga topptoner av violer och menthol.

I munnen sträcker den mogna frukten vällustigt ut sig på en bädd av klockrena, friska syror och skönt nafsande finkorniga tanniner. Massvis med salmiak och mineraler i svansen. Härlig intensitet här, helt utan tröttande tyngd samtidigt som det finns en generositet som gör att man knappast skulle hamna i Bordeaux om man gissade blint. Det här har lämnat den primära, blåvioletta fasen bakom sig och dricks riktigt bra redan nu, även om vinet rimligen har massor att ge även om tio, femton år. Klassisk Napa. (93-94)

2004 Château d'Armailhac

Det vankas klassisk söndagmiddag - älg, kantareller, sockerärter - så vi drar korken ur en klassisk claret. 2004 d'Armailhac har fått ligga till sig precis fem år sedan inköp i oktober 2007. Nog borde det snart gå att nalla på nollfyrorna utan dåligt samvete? Nosen bjuder på viss utveckling och en hel del klassiska attribut av kaffepulver, kryddor, mintchoklad och tobak. Fast vänta nu, det där är ju mest fatmarkörer? Var katten är frukten? Jo, en bräcklig strimma av svarta vinbär och plommon tittar fram, men vill man ha generositet och drag får man leta någon annanstans. Efter en stund dyker lite blod och rostigt järn upp, sånt gillas.

Smaken tassar på med aningen nafsande benrangel till tanniner, sköna syror och en godkänd längd även om det mest handlar om salmiak och mineraler. Vinet har fortfarande lite bett och vinner på luftning , men samtidigt känns frukten lite oroande ogin och bräcklig. Allt beror förstås på hur man vill ha sin Bordeaux, men jag är tveksam till att fortsätta lagra någon längre tid. Det är gott och drickbart på en smula gammeldags vis, men utan extra guldstjärnor i kanten. (88-89)

2010 Montirius Vacqueyras Le Clos

Montirius Le Clos tycks vara ett vin som får mig att ta fram utropstecknen. Vilka viner de gör, makarna Saurel! Den nysläppta tian öppnar med en lätt igenkännlig och ruskigt ursprungtypisk doft där syrahkomponenten skriker högst. Här står örterna, blodet, köttet, oliverna och lakritsen som spön i backen medan frukten lägger ut en tät matta av körsbär, blåbär och hallon. Det doftar södra Frankrike i kubik.

I munnen landar en kombination av tät koncentration och riktigt höga friska syror, även om den inneboende kraften fortfarande känns lite återhållen. Vinet är som en sportbil som bara står och väntar på att bromsarna skall släppa, men trots lite ungdomligt snörp har tanninerna har en skönt finmaskig taktil kvalitet. Här finns inte alls den slösaktiga tillgänglighet som till exempel präglade nollnian, men samtidigt känns lagringspotentialen större. Det går inte annat än att imponeras över hantverket. Jordmån, druva och årgångsbetingelser, utan störande ek. Vilka viner de gör. (91-92+)

PS. Hur länge skall man spara då? Ja, vinet är inte direkt någon plåga till kvällens lammkotletter, men några år gör nog gott. Vacqueyraser brukar ändå vara hyfsat snabba i mål. Som jämförelse dracks en obloggad flaska av nollsjuan härom veckan - oerhört harmonisk och fin med sköna syror, men inget man behöver ligga mycket längre på.

2008 Château Poujeaux

På en fullmatad BYOB-sittning med massor av goda viner brukar det ändå vara enkelt att se vilket som är godast. Det är den flaska som tar slut snabbast. Ett annat sätt kan kanske vara att kika på ens källarsaldo. För 2008 Poujeaux är det på väg att slå i botten med en rasande fart, långt innan jag ens hade planerat att börja dricka på riktigt av vinet.

Det går ju inte att låta bli de här flaskorna! Nej, det är fortfarande inte den största eller bästa Bordeaux som någonsin sett dagens ljus, och det har väl i ärlighetens namn inte heller hänt så mycket under det år som gått sedan vi smakade första gången. Men det är bara så gott att korka upp och dricka. Här får man massor av klassiska bordeauxattribut med all cassis, jord och sköna fattoner man kan önska sig, och så en god, osöt, mineral- och salmiakstonad avslutning. Slurp. Resterande flaskor kommer inte att överleva länge, men jag kommer att njuta av varenda klunk.

Dunn Howell Mountain 1988-2008

Äntligen dags för höstens i mitt tycke på förhand mest upphetsande provning, med inte mindre än 11 årgångar av Dunn Vineyards fenomenala old-school cabernet från Howell Mountain. I sammanhanget är det på sin plats att ösa lite kärlek över Munskänkarnas Stockholmssektion som lyckas organisera en sådan här sittning. Att leta upp alla gamla årgångar och sedan låta ett gäng vingalningar få ta del av dem till rent självkostnadspris är precis vad den här organisationen skall ägna sig åt, istället för boxvintävlingar på mässor.

En fråga som ofta dyker upp är om Dunn har ändrat stil sedan börjat av 00-talet. Många tycker sig se mer lättillgängliga viner i en renare stil. Jag frågade Kristina Dunn om detta under besöket i somras och fick svaret att det har man absolut inte gjort, inte medvetet åtminstone. Däremot pekade hon på tre faktorer som kan tänkas spela in.

För det första har sonen Mike Dunn tagit ett allt större ansvar för vinmakningen, och de senaste årgångarna är minst lika mycket hans produkter som pappa Randys. Det första han krävde när han började arbeta heltid med vinerna år 2000 var att man rensade ut en del gamla brettiga fat och städade upp i källaren. För det andra införskaffade man en ny ballongpress 2004 som ger en mjukare extraktion, och slutligen beslutade man att byta fatleverantör 2006.

Och frågan är om inte allt det här har lyft vinerna ännu en nivå? Ikväll är det åtminstone i mitt tycke framför allt den unga flighten som imponerar, med årgångarna 2008-2004. Nollfyran (tidigare bloggad här) är visserligen lite av ett monster fortfarande med cassis i kubik och maffig koncentration, men syrorna är friska och balansen bär inga spår av den heta årgången. Nollfemman (tidigare bloggad här) är ett totalt charmtroll, öppen och tillgänglig med lätt läsbar doft, absolut den årgång av de här jag helst skulle öppna idag. Nollsexan (tidigare bloggad här) kändes däremot en smula knepig till en början med flightens kantigaste tanniner, men plockade upp mer elegans efter någon timme i glaset. Den kändes mycket mera tillgänglig i somras, men den flaskan hade sannolikt varit öppen längre.

Klarast skiner dock de yngsta vinerna. Sablar, vilka viner, vilken potential! Det här är förstås på tok för ungt för att dricka nu, men det är omöjligt att inte fascineras av den tättvävda nollsjuan med sina lager på lager av frukt uppbackad av klockrena syror. Och banne mig om nollåttan inte lägger i ännu en växel. Denna årgång förlorade man femtio procent av skörden i vårfrosten, men de druvor man lyckades bärga måste ha varit något alldeles extra. Det här är helt lysande grejer där klassen skiner igenom redan nu. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio, femton år...

Efter dessa ungdomar stiger förstås förväntningarna rejält till andra flighten när 1999, 1997, 1994, 1993, 1989 och 1988 landar i glasen. Tyvärr uteblir fyrverkerierna en smula, även om vinerna är nog så goda ändå. Det första man slås av hos 99:an är den tydliga och omisskännliga doften av brettanomyces. Den där källarrengöringen gjorde kanske sitt till ändå. För en del provare blir alldeles för mycket funk och plåster, vilket jag kan förstå även om jag själv inte stördes. 1999 var annars en skruttig och kall årgång som krävde en del selektion för att göra bra viner (Dunn dumpade 30% av skörden), och utifrån de premisserna tycker jag man har gjort ett fint jobb. Vinet är varken för snipigt eller tunnt, utan bara drickbart och gott. Fast nog är 1997 maffigare och med mer stoppning. Dessutom  med en mycket tydligare fatprägel med kafferost. Det här kan nog egentligen ligga ett tag till - tanninerna nafsar fortfarande rejält även om balansen i övrigt är utmärkt med typiskt friska syror.

Med förra årets smakprov i färskt minne är förväntningarna skyhöga på nittiofyran. Tyvärr blir det en no-show för vinet. En del provare ropar kork, vilket jag i ärlighetens namn inte kunde finna i mitt glas (som kan ha kommit från den andra flaskan). Men något fel var det - doften var ganska ok men smaken tunn, snipig och vingklippt. Synd. Istället är det nittiotrean som i mitt tycke tar hem striden om flightens bästa vin. Underbar tobakstonad doft med skogiga drag och en delikat kryddighet, samt en urskön munkänsla där tanninerna kammat sig en hel del men fortfarande har en gnutta bett.

Provningens åldringar tar sig in på scenen för egen maskin utan rullator, men skall nog drickas nu. Både 1989 och 1988 var svåra årgångar vilket märks i form av mindre stoppning och i åttionians fall i form av lite snipiga syror. Samtidigt är det här viner man gärna skulle dricka till en söndagsstek, och 1989 får åtminstone en stark röst som kvällens bästa vin från en välkänd pinotskalle.

Sammanfattningsvis en oerhört givande vertikal från en av mina absoluta favoritproducenter. De här traditionella, koncentrerade, mineraliska vinerna från naturligt lågavkastande rankor i mager vulkanisk jord är underbara.

PS. Vinerna var införskaffade hos KK Wine, dit man med fördel vänder sig när ens California cravings blir för starka. Nollsjuan ligger också sedan förste juni i BS till bra pris, tack Wine List.

2009 Ojai Syrah Santa Barbara County

Suget efter goda jänkare är inte direkt mindre efter sommarens kaliforniensemester. Dags att kolla vad monopolet har att erbjuda i den vägen. Hmm... Sållar man bort ett par dussin zinfandel och gör en vid båge runt flaskorna med Elvis, KISS, Rolling Stones eller Slayer på etiketten blev det visst inte så mycket kvar.

Men se där - nya årgången av Ojais instegssyrah dök visst upp i augustisläppet när vi var borta. Adam Tolmach är ju vinmakaren som för några år sedan inte längre stod ut med att dricka sina egna viner. Det skall bli intressant att se vad han håller på med nuförtiden efter kursändringen. Jag hugger en flaska och korkar upp på halvvolley.

2009 Ojai Santa Barbara Syrah tar direkt ut en fin höjd i glaset med parfymerade aromer av violer och lite barrskog. Frukten rör sig i krysset mellan körsbär och björnbär, och så tapenade, lakrits och en massa kryddor som förefaller komma från faten trots att bara tio procent var nya. Doften är oerhört druvtypisk men utan risk att förväxlas med norra Rhônedalen.

 I munnen får man typiska höga Santa Barbara-syror tillsammans med rejäla doser sval frukt och massor av svarta oliver i eftersmaken. Det är smakrikt och generöst utan att för den skull vara det minsta eldigt eller svulstigt. Visst kan man önska mer av djup och komplexitet, men det här är ändå rätt imponerande för ett instegsvin i dryga $20-klassen. Gott. (90)

2010 Domaine de la Janasse Terre d'Argile

Nej, nu är det dags att smaka nya årgången av Janasses Terre d'Argile. Jag brukar gilla det här vinet, och förväntningarna är kanske ovanligt uppskruvade när det handlar om en så hajpad årgång som 2010. Som vanligt handlar det till syvende og sidst om huruvida man gillar stilen.

Det här är mörka och maffiga grejer gjorda i en semi-modern stil som kanske inte tilltalar alla. Fruktvolymen hade nog inte skämts för sig i Australien, men som vanligt lyckas vinet kränga sig kvar på precis rätt sida om linjen för min smak. Och frågan är om inte det här dessutom kan vara den bästa årgången jag smakat? Frukt och volym är inget nytt, men syrorna känns mer daggfriska än vanligt och jag tycker värmeaggregatet i eftersmaken känns ovanligt nedskruvat trots ordentlig intensitet i både doft och smak.

Skall man anmärka på något så är vinet förstås fortfarande vansinnigt ungt med primära hallon- och körsbärsaromer. Samtidigt finns massor av ursprungsmarkörer i form av kryddor, örter och lavendel, och så lite mörka ackord av enbär, lakrits och grillkol. En oerhört lovande årgång som borde kunna landa i något alldeles extra med bara något till några år på rygg. Janasse har som vanligt gjort en Côtes-du-Rhône Villages som tävlar i samma klass som en del andra producenters Châteauneuf-du-Pape. Ruskigt mycket vin för pengarna, om man gillar stilen.

PS. Kom i augustisläppet, massor av flaskor kvar. Vilket för övrigt fram till nyligen även gällde för den hos Parker potentiella hundrapoängaren 2010 Chaupin. Det verkar som de senaste årens rhônevurm har lagt sig hos svenska vingalningar.

2010 Vivier Pinot Noir Willamette Valley

Kul att importören Bristly sätter ned fötterna på amerikansk mark igen efter avvecklade (?) Fort Ross. Mer sånt! Da West Coast känns som en av de allra mest spännande och dynamiska regionerna i vinvärlden just nu, och det finns massvis av goda grejer som gärna kunde få svensk distribution.

En som tjusats av dynamiken och nybyggarandan på västkusten är fransmannen Stéphane Vivier från Bourgogne. Redan som tonåring började han arbeta i vingårdarna hos en granne i Pommard, och efter enologiexamen i Dijon och lite praktik runt om i världen blev han handplockad av självaste Aubert de Villaine till att bli vinmakare på dennes projekt i Napa Valley, Hyde de Villaine.

Fröet till vinerna under egen etikett såddes på restaurang. Stéphane och hustrun Dana satt och muttrade över bristen på goda viner i en stil de gillade i lägre prisklass. Visst måste det gå att göra något bättre? Sagt och gjort, plötsligt hade man utan egentlig ekonomisk uppbackning lyckats köpa in frukt från lägen både i Sonoma och Oregon, och Vivier Wines var fött. 2010 är andra årgången.

2010 Vivier PN är ett skönt sniffevin - en rödlätt, parfymerad rackare med massor av jordgubbar, hallon och rabarber tillsammans med grusdamm och lite örtgrön blommighet. Fin intresseväckande doft med hög druvtypicitet. Smaken är lättfotad och smeksam med återhållen fatbehandling, friska syror och en god avslutning. Visserligen saknas kanske en gnutta längd och djup, men här finns lekfullhet och dansant lätthet. Det här vill man gärna sänka en flaska till av inom kort, här blir det lite påfyllning. (90)

Metro granskar vinpriser på krogen

I dagens nummer av gratistidningen Metro finns en granskning av restaurangers påslag på vinpriserna. Resultatet kommer inte som en överraskning för den som någonsin beställt in en flaska på krogen. Man tjänar grymma pengar på gäster som vill dricka vin till maten, och påslag på 400% är inte ovanligt.

Vad som däremot är intressant är kommentarerna från restaurangägare och sommelierer. "Vi måste ta en titt på detta" säger chefssommelier Sören Polonius efter att Metro konstaterat att Grill har bland de högsta påslagen. "Det skall självklart inte vara så höga påslag... Gästerna skall inte behöva betala ett så högt pris".

Ha! Så här har det ju sett ut så länge jag kan minnas, och det är dessutom mer eller mindre satt i system av väldigt många restauranger. Sverige är helt enkelt ett av de vinfientligaste landen i västvärlden när det handlar om restaurang, även om undantag finns. Dessutom tycker jag Metro hamnar lite snett när man bara fokuserar på procent. Riche utmålas som en restaurang med mindre påslag. Och visst, 2007 Dunn Howell Mountain ligger bara 150% över priset på Systembolaget. Å andra sidan handlar det om 1200 spänn för att dra en kork och tillhandahålla glas.

Jag är kanske för pessimistisk, men jag tror inte Metros artikel ändrar på ett dyft. Men det är förstås bra att ämnet lyfts upp och diskuteras. Och lösningen är ju så enkel. Om det kan bära sig att slänga på 300 spänn på en femtiokronorsflaska finns det ingen anledning att lägga på mer på en tusenkronors. Fasta påslag skulle få folk att dricka bättre viner, som gör maten större rättvisa. Som det är nu dricker jag hellre öl.

PS. Hela listan, som det heter.

BYOB 8/9

Kvällens vin var utan tvekan 1992 Ridge Monte Bello med sin svala och bordeauxlika men ändå täta fruktkärna. Tätt följt av den sprittande unga, ofliltrerade, slanka Anthill Farms 2010 Campbell Ranch PN. En home run för Kalifornien, som så många gånger förut....

2007 Château Troplong Mondot

Det är svårt med höga förväntningar, och efter 2007 Troplong Mondots fina uppvisning senast känns det som att besvikelsen ligger i luften. Men vinet gör faktiskt om samma trick som sist. Efter ett enkelt plopp och någon timme i öppen flaska i väntan på att entrecôten skall bli rumstempererad och färdigsvettad i het grillpanna väntar ett helproffsigt arbete på att få fylla sinnena. Plommon, cassis, violer, jord och en massa goda fat hänger över en drygt medelfyllig kropp med fina syror och skön längd. Det börjar krypa in en smått stallig ton från faten även om helheten fortfarande känns ung. Smaken känns kanske en aning mer ihålig och kärv än senast, men det är inget fel på längden som även har lite genomslag av mineralkaraktär. Återigen slås man över över hur gott det här är att bara korka upp och dricka. Knappast old school, men riktigt bra. (92)

2010 Domaine de l'Ecu Expression de Gneiss

Det var inte mycket som lockade i septembersläppet. Men ambitiös muscadet kan vara trevlig, och efter ett imponerande första smakprov för några år sedan är jag nyfiken på Guy Bossard och hans Domaine de l'Ecu.  Vi korkar upp en flaska 2010 Expression de Gneiss på halvvolley.

I glasen hamnar ett bleksilvrigt vin. I doften ryms citrusfrukter, hö, örter, blommor, lite lakrits och massor med stendamm. Så mycket oxidationstoner eller bokna gula äpplen hittar jag inte, men visst finns lite chenin blanc-tycke som påpekades här. Första intrycket är lite blygt och tillbakadraget, men efter tre timmar i öppen flaska har doften en helt annan intensitet och bredd. Även vita viner kan behöva luft...

Smaken är slank och stenig, med både lite mineralsälta och grapebitterhet i svansen. Syrorna är kanske inte laserskarpa, men fräschören finns där även om längden till en början är rätt måttlig. Men även här lägger vinet i en extra växel med luft. Sammantaget landar det hela i nuläget i betyget klart godkänt med en gnagande känsla av att vinet inte spelar upp hela registret och att här finns mer att hämta efter något år på rygg. Vi lägger undan nån flaska. (87-88+)

PS. 139 spänn, flaskor finns kvar.

PPS. Läs gärna Chris Kissacks fina profil av producenten här.

2006 Burlotto Barolo Monvigliero

Somliga viner är helt enkelt lite vackrare än andra. 2006 Burlotto Monvigliero bjuder rödtonad jordgubbs- och körsbärsfrukt inramad av massor av blommor, örter, grus och té. Lite gammal hederlig brettanomyces får också plats, speciellt märkbar ur det tomma glaset. Smaken är finlemmad och elegant med sin försiktiga extraktion, helt utan bitterhet. Bara klockrena syror, ruskigt tillgängliga och finmaskiga tanniner, och så ett långt, gott crescendo av aromer. Det här är bra nära själva definitionen av traditionell Barolo. Svingott. Och vanvettigt vackert. (93-94)

2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape

Man dricker sin châteauneuf för ung. Första flaskan av det här vinet, på La Maison de l'Aubrac i Paris för fem år sedan, var alldeles underbar i all sin ungdoms prakt. Vi har druckit några flaskor över åren sedan dess, men även om vinet varit gott så har det väl aldrig riktigt levererat som första gången. För ett och två år sedan undrade jag till och med om det inte befann sig i utförsbacke. Årgången är väl kanske inte den mest långlivade och frukten tycktes glesna allt mer. Ungdomens schvung och spänst var ett minne blott utan att så mycket annat kommit istället. Började luften pysa ur den här halvmoderna ballongen?

Ikväll finns inga sådana tvivel. Den här flaskan är fullständigt fenomenal, med en stor och öppen doft redan från början. Harmonin är total med vissa mognadstoner där helheten nu känns väldigt traditionell. Massor av blod, garrigue och kirschiga körsbär samtidigt som den lilla men tydliga fatton som fanns från början har integrerats helt. Smaken är smeksam med klockren balans av friska syror, nedpolerade tanniner och fortfarande vital frukt. Från den totala ungdomens charm till den drickfärdiga versionen, alla flaskor på vägen känns nu rätt bortkastade. Man dricker sin châteauneuf för ung.

PS. Jet lag är perfekt för att hinna ikapp med lite jobbmail, eller varför inte lite bloggande mitt i natten. Nackdelen är klarvakna barn med kroppar inställda på Pacific Time som inte kan begripa varför den dumma svenska klockan är 01:40...

2010 Sandhi Pinot Noir Bien Nacido

Vi fortsätter att begå barnarov på spännande kaliforniska producenter medan vi kan. Det blir nog ont om dem när vi kommit hem till Sverige. Sandhis sköna 2009 Evening Land Tempest gav mersmak häromsistens. Plopp på sig, 2010 Pinot Noir Bien Nacido.

Det här är uppenbart ungt, trots att vi givit vinet några timmar i öppen flaska med ett glas borthällt innan middagen står på bordet. I doften är det framför allt är den helt oavstjälkade stilen som sticker ut, med massor av kryddiga, smågröna drag. Men det handlar absolut inte om någon omogen grönhet; här finns även en fin matta av ganska mörk pinotfrukt där körsbär och hallon skriker högst. Med luft plockar vinet upp mer av jord och fuktig skogsglänta. Inte direkt plågsamt att sniffa på.

Om doften känns lite stjälkig och outvecklad så är munkänslan betydligt mer harmonisk. Ja, här får man helt enkelt dra fram den gamla slitna klyschan om att allt finns på plats. Mmm, vilken underbart sval men tät frukt, vilka fina, friska syror och vilken silkig tanninstruktur. Faten sitter långt uppe på läktaren och ställer inte till något bråk alls. Även om uppsidan känns uppenbar smakar det här fantastiskt gott redan nu, med massor av körsbär och kryddiga stjälktoner i den mineraliska, torra eftersmaken. Återigen ett lysande hantverk från Sandhi. $45 (91-92+)