Dunn Howell Mountain 1988-2008

Äntligen dags för höstens i mitt tycke på förhand mest upphetsande provning, med inte mindre än 11 årgångar av Dunn Vineyards fenomenala old-school cabernet från Howell Mountain. I sammanhanget är det på sin plats att ösa lite kärlek över Munskänkarnas Stockholmssektion som lyckas organisera en sådan här sittning. Att leta upp alla gamla årgångar och sedan låta ett gäng vingalningar få ta del av dem till rent självkostnadspris är precis vad den här organisationen skall ägna sig åt, istället för boxvintävlingar på mässor.

En fråga som ofta dyker upp är om Dunn har ändrat stil sedan börjat av 00-talet. Många tycker sig se mer lättillgängliga viner i en renare stil. Jag frågade Kristina Dunn om detta under besöket i somras och fick svaret att det har man absolut inte gjort, inte medvetet åtminstone. Däremot pekade hon på tre faktorer som kan tänkas spela in.

För det första har sonen Mike Dunn tagit ett allt större ansvar för vinmakningen, och de senaste årgångarna är minst lika mycket hans produkter som pappa Randys. Det första han krävde när han började arbeta heltid med vinerna år 2000 var att man rensade ut en del gamla brettiga fat och städade upp i källaren. För det andra införskaffade man en ny ballongpress 2004 som ger en mjukare extraktion, och slutligen beslutade man att byta fatleverantör 2006.

Och frågan är om inte allt det här har lyft vinerna ännu en nivå? Ikväll är det åtminstone i mitt tycke framför allt den unga flighten som imponerar, med årgångarna 2008-2004. Nollfyran (tidigare bloggad här) är visserligen lite av ett monster fortfarande med cassis i kubik och maffig koncentration, men syrorna är friska och balansen bär inga spår av den heta årgången. Nollfemman (tidigare bloggad här) är ett totalt charmtroll, öppen och tillgänglig med lätt läsbar doft, absolut den årgång av de här jag helst skulle öppna idag. Nollsexan (tidigare bloggad här) kändes däremot en smula knepig till en början med flightens kantigaste tanniner, men plockade upp mer elegans efter någon timme i glaset. Den kändes mycket mera tillgänglig i somras, men den flaskan hade sannolikt varit öppen längre.

Klarast skiner dock de yngsta vinerna. Sablar, vilka viner, vilken potential! Det här är förstås på tok för ungt för att dricka nu, men det är omöjligt att inte fascineras av den tättvävda nollsjuan med sina lager på lager av frukt uppbackad av klockrena syror. Och banne mig om nollåttan inte lägger i ännu en växel. Denna årgång förlorade man femtio procent av skörden i vårfrosten, men de druvor man lyckades bärga måste ha varit något alldeles extra. Det här är helt lysande grejer där klassen skiner igenom redan nu. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio, femton år...

Efter dessa ungdomar stiger förstås förväntningarna rejält till andra flighten när 1999, 1997, 1994, 1993, 1989 och 1988 landar i glasen. Tyvärr uteblir fyrverkerierna en smula, även om vinerna är nog så goda ändå. Det första man slås av hos 99:an är den tydliga och omisskännliga doften av brettanomyces. Den där källarrengöringen gjorde kanske sitt till ändå. För en del provare blir alldeles för mycket funk och plåster, vilket jag kan förstå även om jag själv inte stördes. 1999 var annars en skruttig och kall årgång som krävde en del selektion för att göra bra viner (Dunn dumpade 30% av skörden), och utifrån de premisserna tycker jag man har gjort ett fint jobb. Vinet är varken för snipigt eller tunnt, utan bara drickbart och gott. Fast nog är 1997 maffigare och med mer stoppning. Dessutom  med en mycket tydligare fatprägel med kafferost. Det här kan nog egentligen ligga ett tag till - tanninerna nafsar fortfarande rejält även om balansen i övrigt är utmärkt med typiskt friska syror.

Med förra årets smakprov i färskt minne är förväntningarna skyhöga på nittiofyran. Tyvärr blir det en no-show för vinet. En del provare ropar kork, vilket jag i ärlighetens namn inte kunde finna i mitt glas (som kan ha kommit från den andra flaskan). Men något fel var det - doften var ganska ok men smaken tunn, snipig och vingklippt. Synd. Istället är det nittiotrean som i mitt tycke tar hem striden om flightens bästa vin. Underbar tobakstonad doft med skogiga drag och en delikat kryddighet, samt en urskön munkänsla där tanninerna kammat sig en hel del men fortfarande har en gnutta bett.

Provningens åldringar tar sig in på scenen för egen maskin utan rullator, men skall nog drickas nu. Både 1989 och 1988 var svåra årgångar vilket märks i form av mindre stoppning och i åttionians fall i form av lite snipiga syror. Samtidigt är det här viner man gärna skulle dricka till en söndagsstek, och 1989 får åtminstone en stark röst som kvällens bästa vin från en välkänd pinotskalle.

Sammanfattningsvis en oerhört givande vertikal från en av mina absoluta favoritproducenter. De här traditionella, koncentrerade, mineraliska vinerna från naturligt lågavkastande rankor i mager vulkanisk jord är underbara.

PS. Vinerna var införskaffade hos KK Wine, dit man med fördel vänder sig när ens California cravings blir för starka. Nollsjuan ligger också sedan förste juni i BS till bra pris, tack Wine List.