Årets viner 2012

Vroom! Dags att köra in på upploppsrakan av 2012 och vidare in i 2013. Som vanligt är det några flaskor som syns extra tydligt i backspegeln medan dammet lägger sig över ännu ett vinår.

2008 Dunn Howell Mountain. Dunn verkar prenumerera på en plats på årslistan, men jag kan inte rå för att jag verkligen älskar de här vinerna. Sommarens besök på plats gjorde inte förälskelsen svalare. Det vimlade av goda viner i höstens stora vertikalprovning, men frågan är om inte nollåttan är den som skiner klarast så här i efterhand trots sin brutala ungdom. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio-femton år...

2010 Radio-Coteau Pinot Noir La Neblina. Redan doften gjorde mig i det närmaste förstummad, underbart komplex och lite undflyende. Slående elegans och kanske den godaste jänkarpinot jag har smakat.

2010 Anthill Farms Pinot Noir Campbell Ranch. Sprittande ung, viktlös och daggfrisk, ja rent av lite naturvinsprägel tyckte gänget runt bordet när vi hällde flaskan blint. Ännu en lysande företrädare för den svalare stil som blir allt vanligare i Kalifornien.

2008 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée Aux Malconsorts. Fast Bourgogne är förstås alltid Bourgogne. Cathiards nollåtta bjöd på en komplex, elegant väv med underbara proportioner som gjorde att jag knappt registrerade att England precis satte 3-2 bakom Isaksson den där junikvällen.

2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py. De svenska vinskribenternas reaktioner på vårens "naturvinssläpp" tillhör årets mer bisarra företeelser, och illustrerade med all önskvärd tydlighet hur långt bakom sina franska, engelska och amerikanska kollegor de befinner sig. Kan vi inte komma överens om att inför 2013 helt enkelt bara smaka vinet utan en massa förutfattade meningar? Det gäller förresten båda sidor av denna infekterade konflikt. Är det gott så är det gott, och goda var precis vad Foillards tior var. Vi sänkte dem i en rasande takt och lyckades precis rädda ett extra sexpack undan korkskruven. De lär knappast finnas kvar om ett år...

2009 Pégau Cuvée Réservée dundrade in och ställde châteauneufskåpet redan i januari. Klassisk purung Pégau av bästa snitt. Frågan är hur man följt upp med 2010? Kan knappt bärga mig...

2000 Philip Togni Cabernet Sauvignon. På pappret är det här en usel årgång, och det finns många som verkar avfärda vinerna helt. Bättre att smaka själv utan att sitta och ha en massa förutfattade meningar. Tognis nollnolla dök upp blint en ljummen majkväll och fick mig att spräcka en lång segersvit i den ädla sporten spot the claret. Plötsligt kändes ett besök hos den gamle på berget helt livsnödvändigt.

2006 Burlotto Barolo Monvigliero. Somliga viner är helt enkelt lite vackrare än andra. Gillar man den här stilen sitter minnet av Burlotto kvar länge. Bra nära definitionen av traditionell Barolo.

1992 Ridge Monte Bello visade ännu en gång att bäst Bordeaux kanske görs i Kalifornien, fast ofta med lite mer stoppning och längd. Grrreat Vin.

2010 Huët Vouvray Sec Le Mont. Att döma av listan tycks det ha varit ett rött år, men vi har druckit mängder av goda vita viner. Inte minst tysk riesling känns mer upphetsande än någonsin. Namn som Keller, Schäfer-Frölich, Dönnhoff, Christmann, Zilliken, Seehof och Emrich-Schönleber har alla goda argument för en listplacering, precis som en del bourgogner och jänkare. Men det är något med Huëts tior som dröjer sig kvar. Torr chenin blanc av yppersta världsklass med sanslös precision och svindlande potential.

Gott Nytt år alla därute!